Rebecca blev offer för gruppvåldtäkt: ”Gärningsmännen är de enda som ska skämmas”

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Rebecca, 24, är ett av offren i vår granskning av 58 gruppvåldtäktsdomar.

Här är hennes berättelse.

”Det är viktigt att man pratar om det. De enda som ska skämmas är gärningsmännen”, skriver hon.

Den 22 mars 2014 var jag på födelsedagsmiddag hos en vän. Jag var 20 år och det råkade bli för mycket alkohol. När vi lite senare var på väg till en nation mådde jag illa, var nära att kräkas.

Minnena från kvällen och natten är fragmentariska. Mina vänner var irriterade över att jag var så full. Jag blev ledsen och kände att alla var emot mig.

Gråtande sprang jag ut från nationen. Hämtade inte ens min jacka. Det var bara ett par plusgrader ute och jag hade en tunn klänning på mig. Mitt mobilbatteri hade dött. Jag ville bara hem. Min pojkvän skulle hämta mig denna kväll, det var honom jag skulle ringa. I efterhand vet jag att en vakt på nationen hade sett mig stå där, gråtande utan jacka. Men han gjorde ingenting.

1 av 3 | Foto: Anna Tärnhuvud

Då stannade en bil bredvid mig, med två män. De frågade om jag behövde skjuts. Jag hade aldrig tidigare stigit in i en främlings bil, och det är något jag trodde jag aldrig någonsin skulle göra.

Men omdömet var inte som vanligt. Jag trodde de ville hjälpa mig. De sa att de skulle till samma område som jag, och jag litade på dem. Istället körde de mig till en lägenhet i Gränby i Uppsala.

Jag förstod inte riktigt vad som hände, kände mig som en robot. I lägenheten fanns en till man. Han och en av männen från bilen våldtog mig. Först den ena och sen den andra. Jag minns hur mycket jag ville ta mig därifrån och känslan av att jag inte kunde röra mig.

De pratade alla på ett annat språk, över mitt huvud, med varandra. Idag minns jag inte själva våldtäkterna. Men minnet av alla känslorna jag hade finns kvar.

Mannen från bilen som inte våldtog mig förklarade för mig att jag snart skulle få åka hem. Jag uppfattade honom som ”den snälla”. Efteråt hjälpte han mig till bilen igen, och någon gång då tror jag att jag kräktes.

I bilen minns jag hur jag grät. Mannen sa att han tyckte synd om mig. Han hade en dotter som han tänkte på. Han sa att han inte ville att något liknande någonsin skulle hända henne. Att han hade sagt till de andra männen att jag inte ville men att de inte lyssnade. Han släppte sedan av mig i området jag bodde. Min pojkväns mamma hittade mig.

Då sade jag att ”jag får inte berätta vad som har hänt”. Mannen som hade skjutsat mig hade sagt det, flera gånger: ”Du säger inte något till någon va?” Min pojkväns mamma övertalade mig att jag fick berätta.

Jag minns att jag inte ville berätta allt som hänt. Jag ville inte göra de som älskar mig ledsna. Men de förstod ändå så klart. Min pojkvän ringde polisen. Två poliser kom till huset och höll första förhöret med mig i min pojkväns sovrum. Då kände jag att det var skönt att jag äntligen kunde berätta vad som hade hänt. Efteråt åkte vi direkt till sjukhuset där jag blev undersökt.

Om jag inte hittats direkt efter våldtäkterna hade jag hunnit förtränga mycket mer innan polisanmälan. Då hade det blivit mycket svårare. Jag hade tur som fick hjälp direkt.

Under första förhöret kom jag inte ihåg allt som hänt, men mycket mer än dagen efter. Det var obehagligt att läsa anteckningarna från mitt första förhör ett par dagar senare eftersom jag inte kom ihåg allt jag hade sagt.

Förundersökningen och rättegångarna var långa processer. Jag kände inte männen, kom inte ihåg var våldtäkterna ägt rum. Det blev svårt för polisen att hitta dem. DNA fanns, men gav inte träff i registret. Ett halvår gick och jag hade börjat gå vidare. Acceptera att männen aldrig skulle bli hittade och dömda. Det kändes skönt att jag förmodligen aldrig skulle behöva se dem igen.

Jag hade precis fått ett nytt jobb och livet kändes lite lättare. En dag i november ringde min telefon när jag var på jobbet. Ett okänt nummer. Jag förstod att det var polisen. En polis förklarade att en DNA-sökning i ett utländskt register gett träff. Mannen bodde i Uppsala.

Chockad gick jag in på en toalett, började gråta. Nu visste jag att jag troligtvis hade en lång rättsprocess framför mig. Att man skulle hitta männen skrämde mig. Kanske ville de skada mig, för att jag anmält dem?

Olika poliser ringde hela tiden. Ibland glömde de att höra av sig när de lovat, för att ge mig besked om anhållande, häktning, åtal. Det kändes också som att poliserna var lite oförstående inför min rädsla för gärningsmännen. De hade rätt att få veta hela mitt namn, de skulle kunna hitta mig om de ville. Det kändes inte alls bra.

Polisen förklarade att risken var väldigt liten att de skulle försöka göra något mot mig. Men jag kunde inte sluta tänka på att risken ändå fanns. Till slut fick vi livvakter från Säpo som var med i tingsrätten, och fick både mig och min familj att känna oss trygga. De stod mellan oss och männen som stod och stirrade på oss i korridorerna. Jag är så tacksam för att livvakterna var med. De fick oss till och med att skratta när allt egentligen var som jobbigast.

Rättegångarna var svåra. Allt tog så lång tid. Totalt blev det fyra rättegångar, eftersom man inte hittade den andra gärningsmannen förrän flera månader efter den första.

Det bedömdes inte som gruppvåldtäkt, fast allt hade skett i samma rum och männen tittade på och kommenterade våldtäkterna när de själva inte deltog.

Det blev två rättegångar i tingsrätten och två i hovrätten. Den ena mannen friades av tingsrätten, vilket gjorde att jag just då tappade förtroendet för rättsväsendet. Jag såg honom ute på stan när han friats, och han såg mig. Det var obehagligt.

Det var förnedrande att han skulle gå fri efter vad han hade gjort, speciellt när det fanns så mycket bevis. Mannen som skjutsade mig efteråt hade till och med vittnat mot honom. Han berättade för rätten hur jag grät och försökte knuffa bort mannen när han våldtog mig. Efter sista rättegången i hovrätten dömdes den friade också till fängelse, i två och ett halvt år. Men först flydde han, efter rättegången i hovrätten. Någon vecka senare greps han i Danmark.

De blev dömda, men fick för korta straff. Fängelsestraffen för våldtäkt är alldeles för låga i Sverige. Och man behöver inte sitta mer än två tredjedelar av sitt straff om man sköter sig. Det sänder ut fel signaler. Har man blivit dömd att sitta i fängelse en viss tid borde det vara den tiden som gäller. Man ska inte kunna få rabatt bara för att man är ”duktig” efter brottet.

Gärningsmännen i mitt fall har redan varit fria i över ett år, och kan begå nya brott när som helst. De kanske är mer försiktiga i framtiden, men jag tror definitivt inte att det är en engångsföreteelse. Jag är inte längre rädd för att de skulle vilja hämnas. Men samtidigt vet jag inte hur jag skulle reagera om jag träffar på dem.

Det som hänt har påverkat mig mycket. När allt var som jobbigast orkade jag inte arbeta. Jag var sjukskriven i en månad. Sedan jobbade jag halvtid. Det var svårt att somna och jag hade mardrömmar varje natt. I vissa sociala sammanhang blev ångesten starkare. Idag mår jag bra. Jag fick mycket stöd från familj och vänner, och är väldigt tacksam för det. Det jag har varit med om har satt sina spår, men jag känner mig ändå stark nu.

Att polisanmäla är det enda rätta, även om det känns svårt. Det är viktigt för att du som person ska kunna bearbeta det som hänt, få ett ordentligt avslut. Och för att personer som begår sådana här vidriga brott ska förstå att de inte kommer undan med det. Jag var rädd att jag inte skulle orka med någon rättegång. Men det gjorde jag, och bara det gör att man känner sig starkare.

Man står inte själv inför rätten. Mitt målsägandebiträde var väldigt stöttande, fanns alltid vid min sida och kunde svara på mina frågor. Jag fick också bra stöd från polisen och från Kvinnofridsmottagningen, som höll koll på hur jag mådde.

Det är viktigt med öppenhet kring våldtäkter. Att utsatta vågar berätta. Det är inte något man ska känna skam eller skuld över. I dag är våldtäkt tabubelagt. Men jag tror att en förändring av samhällets syn på våldtäkter är på gång. En viktig del är att man pratar om det. De enda som ska skämmas är gärningsmännen.

Aftonbladet granskar gruppvåldtäkterna: Avslöjar en annan bild av brotten 01:51

JOACHIM KERPNER

ARTIKELN HANDLAR OM

Gruppvåldtäkten

Gruppvåldtäkt

LÄS OCKSÅ

i går 06:40 NYHETER

Ett skambrott: Bara fyra av 112 dömda för gruppvåldtäkt erkänner

7 maj NYHETER

Sju förundersökningar pågår om gruppvåldtäkt

7 maj NYHETER

Därför granskar vi gruppvåldtäktsdomarna

07:10 NYHETER

Hanna polisanmälde gruppvåldtäkten – ”fick ett helvete”

i går 10:06 NYHETER

PLUS Reza, 19: Jag känner mig inte som en våldtäktsman

Aftonbladet Nyheter RSS

Kommentera