Tiden upphävs i Dahls universum

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

Ulrika Stahre ser en retrospektiv mellan barock och vardagsrum

Foto: Mats Strand

”Det är inte lätt att fånga in en konstnär av Peter Dahls kaliber” skriver Ulrika Stahre, som har sett den retrospektiva utställningen ”Dahls världar” på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

Redan utställningsaffischen är olycksbådande. Ett tågset, ånglok med tre vagnar, rasar ner från en kollapsande bro. Bron tycks byggd i himlen, den saknar synlig kontakt med annat än de skimrande, barocka, molnen. En katastrof, eller en frihetsdröm?

Båda spåren, den fantasifulla drömmen och en hotande apokalyps, ryms i den stora retrospektiva utställningen med Peter Dahl som nu visas på Sven-Harrys
i Vasaparken i Stockholm. Det är ett långt konstnärsliv som ska få plats och visst finns de där: krogscenerna, vänporträtten, Stolta stad, den välkända sviten Drömmar
i soffhörnet.

”Motiven har egentligen alltid varit desamma sedan tonåren. Det är barocka scener och det är vardagsrumsscener” sa Dahl i en intervju i slutet av 1980-talet och det är mellan dessa poler vi rör oss även på retrospektivet: mellan inne och ute, privat och offentligt, välbekant och groteskt. Ömsint realism och den svartaste satir.

Det är inte lätt att fånga in en konstnär av Peter Dahls kaliber. Utställningens öppning gör det heller inte lättare. Här är fokus på den fantasivärld han började skapa redan som femåring och som följt honom genom livet: Caribanien, på planeten Cellus, en tvillingplanet till Tellus på andra sidan solen.

Caribanien är ett mäktigt rike med egen historia, medier, geografi och hovmålare, vid namn Peter Dahl. Tennsoldaterna är en sorts bas för det hela, liksom modellbygge och katalogisering. Det är en fascinerande värld, en lek som tagit fast form och förändrats genom åren. Lika konceptuellt egentligen som Elgaland/Vargaland, men utan den relationella delen med konsulat och medborgare. Caribanien är en plats som byggs och skildras, som liksom annan fantasi och fiktion så småningom tycks ha fått ett eget liv.

Caribanien är både något djupt personligt och ett nära på surrealistiskt inslag, en klangbotten mot vilken utställningen sedan ljuder. Att se den fina sviten Drömmar i soffhörnet, där ett pars vardagsliv med kaffekopp på soffbordet blandas med drömmar om något annat – fest hos överklassen eller uppror mot den – är att förpassas inte bara till ett svunnet folkhem med materiell standard för alla om än inte så mycket mer, utan också till den groteska och satiriska fantasin.

En av de sista målningarna i sviten, Liberalismens genombrott i societeten, beslagstogs under dramatiska former när den visades i Göteborg 1970 (Göteborgspostens löpsedel ”Skräcktavla i beslag” är ett enastående tidsdokument) men klarade sig från att strimlas och brännas. Majestätsbrott, tänkte man sig, då en kvinna som blottar sig hade likheter med prinsessan Sibylla, och mannen intill riktar sitt köttiga kön åt hennes håll.

Målningen visades inte då Peter Dahl ställde ut på Zorngården i Mora 2011, eftersom den riskerade att ta all uppmärksamhet. Det är högst begripligt, men få konstnärer har trots allt fått se sin konst uppe för bedömning i en rättssal och ”Sibyllatavlan” liksom hela drömsviten är ett viktigt verk i det samlade konstnärskapet.

Den lite märkliga rollfördelningen, där hon drömmer skitdrömmar om status och lyx, och han drömmer om rättvisa och revolt, kan vi kanske skriva på det tidstypiska kontot. På Sven-Harrys är nästan hela sviten på plats men tyvärr inte uppföljaren Kalles dröm, där övervakningssamhället nästlar sig ända in i soffans sköna eftermiddagsslummer.

Fyndighet och humor, det är inte vad jag förknippat Peter Dahl med, snarare med en rad målningar från olika krogmiljöer, lite dekadent, lite desperat, alltid med en blandning av undergångston och njutning. I Nöjestempel från 1986–87 rinner de festandes ben samman med ljuset, en illusion av förtrollning skapas – är de festande människorna rent av på väg bort? Eller ner?

Fler fina krogskildringar bär en stämning av tysk mellankrigstid, eller den parisiska absintdränkta dekadensens sekelskifte. Det är 1980-tal, den gamla världen är på väg bort och den nya ännu inte här. I backspegeln är det lätt att se den tidstypiska, nästan profetiska, stämningen. Men i sin tid uttryckte de nog just den där barocken, det baccanala livsnjutandet. Utom när det sitter någon ensam människa vid ett hörnbord.

Satirisk nästan i överkant är Två turister, där djurparken inte befolkas av djur utan av människor. Turisten tittar, surar och kräver. En frist från satiren och festen erbjuder det stillsammare landskapsmåleriet, företrädesvis stadslandskap. Rangerbangårdar, höghus i förorten. Man kan välja om man vill se det ödsliga eller det fridfulla, jag föredrar det senare. Det är vilsamt, som en sval trasa mot pannan efter några festnätter, som känslan sedan regnet slutat falla.

Ett litet antal självporträtt visas, från olika tider i konstnärens liv. Ställda jämsides fantasin, Caribanien, den vuxnes lek, är dessa bilder av åldrande sällsynt vackra och bildar en egen cirkelrörelse. Som om tiden kan upphävas. Och det kan den ju. Tåget kommer aldrig att falla ner, människorna på krogen aldrig komma fram till sista beställningen, Sibylla för evigt blotta sig.

Foto: Sven-Harrys Konstmuseum

Peter Dahl: ”Vem är krogens konung”, 1981, olja på duk

ULRIKA STAHRE

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Peter Dahl

LÄS OCKSÅ

8 maj KONST

Surrealistiskt motstånd

19 april KONST

Motstånd från förr

13 april KONST

Mässvis med konst

5 april KONST

Drömmen görs vacker och levande

4 april KONST

Spot on – eller inte?

Kommentera