En riddare ur tiden

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

Don Quixote har svårt att göra rätt i dagens polariserade klimat

Foto: lkka Häikiö

Boel Marie Larsson och Jonas Oscarsson som Sancho Panza och Don Quixote.

Det råder Ruben Östlundsk stämning i lärarrummet när jobbiga saker diskuteras. Någon hetsar upp sig och vill polisanmäla, nån annan börjar nästan gråta och måste tröstas. ”Det var ett bra tisdagsmöte”, sammanfattas diskussionen.

Konflikträdsla och demokratiskt sinnelag präglar inte Don Quixote, Cervantes klassiska antihjälte, och det är han som är titelfiguren i Skillinge teaters sommargiv. Den blanknötte och fattige adelsmannen som läst för många riddarromaner är nu knappast någon samtida figur, ja det skulle vara i kraft av hans goda uppsåt. Don Quixote vill ju dra ut i världen för att göra den bättre. Det går inte så bra, han gör snarare ont värre med sina inhopp. Men det är svårt att göra rätt, inte minst idag, där rätt för en är fel för annan. Den slöjbärande kvinnan vill varken befrias från sina beskyddare eller från sin slöja. Den heder som förtryckaren svär på då han lovar riddaren att sluta plåga sin slav, visar sig inte hindra honom från att senare slå denne sönder och samman.

Jonas Oscarssons Don Quixote är barnsligt uppfylld av den egna självbilden då han oförtrutet och kameleontiskt ångar på, Boel Larssons Sancho Panza är hans mindre högtravande kompanjon och kvällens bärare av insikter. Hon återger vackert Dantes bild av de ljumma, de som för evigt irrar över ängarna, och inpräntar att vi i publiken ändå inte får se oss som maktlösa. Ett viktigt budskap i dessa tider, att inte kasta ut sin Don Quixote med badvattnet.

Men i föreställningen går det inte ihop. Det konstaterar även den idogt jobbande ensemblen bokstavligt, och lämnar lite skamset flera av scenerna i berättelsen. Uppslagen är många under kvällen och regissören och manusansvarige Nils Peder Holm låter infallen spreta med många kvistar. Stort utrymme får även Marta Cicionesis scenografi till Jonas Åkessons dova ljudbild och mycket tid går åt till att förflytta hängande trästavar, fälla ned gummivepor, passa in stegar med mera. Nog hade helheten vunnit på en åtstramning, nu sprängs bärigheten av gycklarkonventioner och av vad som verkar förflugna tankar.

BARBRO WESTLING

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Skillinge

LÄS OCKSÅ

10 juni TEATER

Nära döden-upplevelse

4 juni TEATER

Med full musikalfart

26 april TEATER

Maffig teaterhyllning till von Triers Riket

29 maj TEATER

Vågmästarroller

18 maj TEATER

Publiken mitt i smeten