Drift med historiska mansgrisar

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

ÅSIKT

Jenny Högström om Liv Strömquists skrattattack

Foto: Galago

Liv Strömquist (född 1978) driver vilt med tidernas sämsta pojkvänner, kärnfamiljen och konservativa barn i nya serieboken.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag läser Liv Strömquists nya seriebok slår det mig hur länge hon har hållit på. Så länge att Strömquist – verksam även som poddare, programledare, krönikör, dramatiker och scenpersonlighet – nu utan problem kan kosta på sig att ge ut en volym samlade serier. Ett slags remastered best of från hennes tredje seriealbum Einsteins fru från 2008 och Ja till Liv från 2011 samt lite nya serier, med hårdpärm och allt. På franska utkom den redan i våras – under titeln I’m every woman.

Här samsas serier om populärkulturella ikoner som Britney Spears, Priscilla Presley och Yoko Onos liv och öde med serier om just ”Einsteins fru” (hon hette Mileva Maric), ”Stalins tjej” (Nadja Alliluyeva-Stalina) och Karl Marx hushållerska Lenchen. Med all önskvärd tydlighet – och som vanligt jävligt roligt – visar Strömquist hur kvinnor genom historien, kända som okända, rika som fattiga, osynliggjorts, terroriserats och domesticerats i diverse heterosexuella relationer. Från den otacksamma rollen som älskarinnan till det som i en icke alls avlägsen tid framstod som kvinnlighetens mål och mening, nämligen att införlivas i äktenskapet.

Att Strömquist förmår skildra detta samtidigt som hon framkallar ett fett asgarv förtar förstås inte den tragiska slagsidan. Som att både Spears, Presley och Ono blir fria – först när de också blir fria från männen.

Efter en riktigt tuff sommar där kärnfamiljen tryckts upp i ens feja vart jag och mina fellow skeptiker än vänt oss, är Strömquists analys av kärnfamiljsprojektet en veritabel lisa för själen. ”OM nu kärnfamiljen är så jävla fet – varför behöver den då så mycket propaganda?” frågar hon retoriskt. Dessutom introducerar hon mig för anarkist- och feministpionjären Voltairine de Cleyre som till skillnad från de andra damerna i boken aldrig blir någons fru – och heller inte vill det. Av politiska skäl.

Så utses ”historiens mest provocerande pojkvän” och ”tio tröttsamma typer”, flankerade av skrattande, skrockande och talande snippor.

Det är i vanlig ordning ett slags essäer eller snabbare kommentarer i serieformat inramade av goa parodier på diverse underhållningsprogram och tv-galor. Så utses ”historiens mest provocerande pojkvän” och ”tio tröttsamma typer”, flankerade av skrattande, skrockande och talande snippor. Här diskuteras vad som egentligen är naturligt och varför vi behöver exempel ur djurvärlden för att berättiga just homosexualitet men inget annat.

Serien med ”impopulära djurliknelser” eller ”barn är konservativ höger” (obs, var kristdemokrater i en tidigare version) visar att det är skrattspegeln som är Liv Strömquists största tillgång. 

Lägg därtill hennes träffsäkra iakttagelser, omedelbara, småtjafsiga och ohöviska tilltal, politiska eftertryck samt, naturligtvis, en rapp argumentationsteknik som bygger på omfattande efterforskningar, så fattar vi att hennes böcker säljer som smör i solsken och att folk köar till hennes scenframträdanden.

En missuppfattning som verkar florera angående konst, litteratur och kritik i dag är att man bör sympatisera med det politiska budskapet för att förmå uppskatta verket. Läsa det på rätt sätt. Så har aldrig konst funkat för mig: bra konst måste kunna vara bra även om den är moraliskt förkastlig, och vice versa.

Och Sverigedemokraterna har också följdriktligt protesterat mot Liv Strömquists menskonst i Stockholms tunnelbana.

Ändå kan jag inte låta bli att undra hur man läser Liv Strömquists serier om man inte just håller med om den politiska analysen? Om man inte som Strömquist är övertygad feminist och socialist? Jag vet inte, men jag kommer att tänka på Youtube-satiren ”Nazist söker fru” från 2017. Där fick nassarna så de teg, skrattade folk i min närhet. Tills det visade sig att nazisterna själva skrattade gott åt satiren. 

För så funkar ju ett lyckat skämt – man skrattar oavsett. Om man inte är Jimmie Åkesson, vill säga. Och Sverigedemokraterna har också följdriktligt protesterat mot Liv Strömquists menskonst i Stockholms tunnelbana.

Att Strömquists serier skulle ha förmågan att omvända inbitna äktenskapsvurmare, homofober, kvinnomisshandlare, liberaler, rassar eller andra tröttsamma typer är alltså ytterst tveksamt. 

Men hon får oss i alla fall att skratta åt eländet.

JENNY HÖGSTRÖM

ARTIKELN HANDLAR OM

Liv Strömquist

Serier

Satir

LÄS OCKSÅ

25 augusti KULTUR

Allt är så svart och vitt

8 augusti KULTUR

Rösta och få ondskan att försvinna

14 augusti KULTUR

En film som är motsatsen till Bergman

i går 12:43 KULTUR

Helt rimligt fuska med kvitton

30 augusti KULTUR

Cyniker är vi allihopa