Lättsmält från Götet

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/rLRo3a/lattsmalt-fran-gotet

Mikaela Blomqvist: Aleksander Motturi lyckas inte helt skriva sig bort från pladdret

Foto: Mai Nestor/Norstedts

Författaren Aleksander Motturi (f. −70), aktuell med ”Onårbara”.

Naturligtvis är jag partisk, men det finns för få Göteborgsskildringar i den svenska litteraturen. Aleksander Motturis författarskap utgör ett välkommet undantag. I fjolårets Broder kartlade han det nog så långa avståndet mellan miljonprogrammens Tynnered och det välbärgade Linnéstaden. I nya romanen Onåbara är avstånden än längre, även rent geografiskt. Dess berättare Lateef är syrisk flykting, med fyra månader i Göteborg och ytter­ligare nio på flyktingförläggning i någon småstad bakom sig.

När Lateef släpar sig upp och ner för Stigbergsbacken framträder staden alltså genom främlingens ögon. Distansen går igen även i prosan. För där Motturi efter debuten med Diabetikern (2011) har skrivit autofiktivt, om en far lik hans egen i Svindlarprästen och om någon som liknar hans bror i ovan nämnda Broder, är det i Onåbara i stället Lateefs blick som riktas mot en ­göteborgsk författare som (i alla fall inledningsvis) liknar Motturi.

Mot författaren riktar Lateef också en önskan om att författaren ska skriva hans historia. Lateef föreställer sig en roman som heter något i stil med ”En rapport från vägen till drömmarnas gravplats” och handlar om gaylivet i Damaskus och Kairo. 

Författaren som är tveksam till hela projektet, att skriva på beställning och dessutom någon annans historia, vill hellre höra om våldet, om flykten och om tiden på flyktingförläggningen. Med en diktafon han har stora svårigheter att hantera ställer han lystet frågor om heroinisten och fängelsekunden Hassam, som ­Lateef tvingas dela rum med på förläggningen. Sin kärlekshistoria med den ­rike egyptiern Kahil får ­Lateef i stället återberätta på frisörsalongen.

I övrigt utgörs boken till stor del av Lateefs ensamma malande tankar. Samtidigt är den lätta tonen från Diabetikern tillbaka och ­Lateefs tal verkar hela tiden rikta sig mot en publik. Framställningen har drag av anekdot eller skröna. Möjligen finns det en mening också med det, för det antyds att det ­inte är Lateef ­utan författaren som berättar trots allt. Det metafiktiva perspektivet ger Motturi anledning att föra en diskussion om relationen mellan verklighet och språk, om vad som händer med minnen när de blir till litteratur och om vår önskan att läsa eller skriva det vi redan tror oss veta.

Mot slutet av romanen bryter en skarpare röst igenom fiktionen under några sidor. Vår tid är full av meningslöst pladder konstaterar berättaren här, och pladdret reproducerar förstås redan givna figurer kring offer och förövare. Liksom Broder kan Onåbara läsas som ett försök att skriva sig bort från det pladdret. Men denna gång är det är ett företag som inte helt lyckas. Visst, det är något retsamt med alla dessa avskurna historier som halva och tveksamma gäckar läsarens förväntningar. Men undvikandet av klichén hade behövt drivas igenom tydligare, också språkligt. Alltför mycket i romanen är nu bekant, och då syftar jag inte bara på fontänen vid Järntorget. 

Onåbara är trots sitt motstånd mot förenklingen alltför lättsmält.

MIKAELA BLOMQVIST

ARTIKELN HANDLAR OM

Aleksander Motturi

Göteborg

LÄS OCKSÅ

24 september BOKRECENSIONER

Fjärilar som dansar

25 september BOKRECENSIONER

Våldtagen av pappa

18 september BOKRECENSIONER

Knivskarpt svart

18 september BOKRECENSIONER

Dålig porr och teser som inte lyfter

14 september BOKRECENSIONER

Konstnärligt haveri som ändå berör