Nerdragen i skiten – städning skapar konflikt

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/e1gk3R/nerdragen-i-skiten--stadning-skapar-konflikt

Lidija Praizovic läser om låg status och omsorg

Foto: getty

Städning är stigmatiserat som yrke – och en evig källa till irritation och bråk. Den vetenskapliga boken ”Tid att städa” går till botten med ett laddat ämne.

Jag hatar att städa. Under min uppväxt städade jag aldrig. Min mamma städade vårt hem; ytorna sken och golven kunde slickas. Hon kommer fortfarande hem till mig och städar ibland. Min mamma har gett mig städning, mat och omsorg. Hon har inte kunnat köpa mig en bostadsrätt, betala mitt körkort eller ens de nödvändiga privatlektionerna när jag som ung dansade.

Socialantropologen Fanny Ambjörnsson har skrivit en relativt lättillgänglig vetenskaplig bok som borrar sig ner i en samhällets smärtpunkt. I Tid att städa: om vardagsstädningen praktik och politik frågar hon sig varför omhändertagandet av smuts har så synnerligen låg status, och om det kan ha något med städningens själva relation till tid att göra. Städningen skapar ju inget nytt, utan återställer bara status quo.

Hennes forskning bygger på intervjuer med människor. Städningen verkar vara en evig källa till irritation och bråk, men flera finner också en tillfredställelse i att, som en kvinna säger, ”ta hand om sin egen skit”.

Just att ta hand om eller inte ta hand om den egna skiten är i dag en het potatis för den medelklass som vill göra karriär, men samtidigt vara progressiv och solidarisk. Till exempel jag. I tvåkarriärhushåll kan man komma undan jämställdhetsproblemet på hemmafronten och få kvalitetstid över genom att betala en städerska att göra jobbet. Från att det under 60- och 70-talen i Sverige har setts som tabu med privat städning – en icke önskvärd återgång till ett patriarkalt klassamhälle – har det under 90-talet och framåt blivit alltmer accepterat. Marknaden har vuxit med ofta etnifierade/rasifierade kvinnor som städar medelklassens och överklassens hem.

”Städningen ses som motsatsen till det moderna samhällets inriktning på framsteg och utveckling”

I bokens intressantaste kapitel ”Ett riktigt arbete?” redogör Ambjörnsson för hur de politiska vändningarna sett ut från 1930-talets hembiträdesfråga till 00-talets så kallade ”pigdebatt” om Rut-avdragets införande. I dag är Rut-avdraget (möjligheten att göra skatteavdrag på hushållsnära tjänster) infört sedan länge. Nu stöds det av alla partier förutom Vänsterpartiet. 

Men ”pigdebatten” i svensk dagspress var intensiv och rasade i över ett decennium. Utifrån Ambjörnssons redogörelse har jag dock inte helt lätt att förstå varför just köp av städning i hemmet väckte en sån moralisk indignation hos vänstern. En massa andra nöjen som de bättre bemedlade njuter av på de mindre bemedlades bekostnad får ju annars grönt kort.

När jag började umgås med medelklassvänstern, började jag också då och då äta ute på restaurang alternativt köpa hem mat. Så gör folk – även om vi aldrig gjorde så i min uppväxtfamilj. Jag förvånades över att vänstermänniskorna som storslaget pratade om att avskaffa klassamhället, samtidigt inte hade några dubier över att få sin mat tillagad, serverad och efteråt resterna och disken hanterad av andra.  Men snart blev jag kultiverad och spärren släppte.

Foto: JAN-ÅKE ERIKSSON

Fanny Ambjörnsson, socialantropolog.

Med en pappa som i 20 år jobbat som servitör på restauranger och en mamma som i 20 år deltid jobbat som städerska av privata hem och offentliga lokaler, har jag svårt att se varför det skulle vara etiskt och politiskt korrekt att äta ute, men inte att ha städhjälp i hemmet. I båda fallen är det underbetalda människor som gör markservice för att du ska kunna fokusera på annat mer frihetligt och spirituellt.

På ålderdomens höst är båda mina föräldrars kroppar i samma dåliga skick. De har samma låga status i det svenska samhället.

Och jag är dödstrött. Med ett litet barn som nyligen skolats in på förskolan och tar hem alla höstens virus och infektioner. Med mat, kladd och leksaker överallt i lägenheten; med arbetsgivare som kräver mig på deadlines och skaparkraft i utbyte mot min erbarmliga lilla frilanslön, som aldrig hade räckt utan min sambos lön. Min ork är slut.

Stigmatiserar inte vänsterns utpekande av hemstäderskan som ett särskilt skitigt och skämmigt yrke än en gång det kvinnliga omsorgsarbetet i hemmet? Det som i dag alltså ofta utförs av fattiga etnifierade/rasifierade kvinnor. Som Ambjörnsson skriver riskerar den som ansvarar för skiten själv att dras ner i skiten. Samtidigt har de utländska städerskorna bättre villkor och högre löner i Sverige än i sina hemländer.

Min mamma hör till de som finner sinnlig njutning i att städa, plocka och dekorera ett hem. Hon städar givetvis hellre sitt eget hem än andras, men någonting måste man leva på. I dag ser jag hur mycket stryk hennes kropp tagit. Men åter igen: inte mer än pappas som sprang upp och ner för trappor med tunga brickor hela kvällarna.

Det illustrerar vad Ambjörnsson skriver om: hur laddat städning är för just kvinnor. Hur städning – denna extremt genuskodade syssla – historiskt traderats och blivit ett kvinnoarv, som utifrån klass och i förlängningen etnicitet/ras häftar starkare vid vissa kroppar än andra. Hur städningen kroppsligt knyter ihop oss med generationerna före och efter. Många av de intervjuade kvinnorna har sina mammors relation till städning som en inre röst och norm att förhålla sig till – underkasta sig eller avvisa.

Läs boken och fundera över hur vi bäst inrättar ett samhälle som värdesätter och hjälps åt med det ”repetitiva”, ”improduktiva” och ”cykliska” omsorgsarbetet, av vilket städning till synes är det minst attraktiva. Städningen ses som motsatsen till det moderna samhällets inriktning på framsteg och utveckling. Städningens tid är inte framåt och uppåt, utan bakåt och nedåt. Men det är just den temporaliteten, menar Ambjörnsson, som kan fungera som grus i maskineriet och bjuda motstånd mot den dominerande kapitalistiska, individualistiska och linjära temporaliteten.

Jag är gärna med på en politik som omdanar samhället i en ”feministisk lönearbetskritisk omsorgsestetisk” riktning, så att livets grundläggande villkor får rättmätigt erkännande och plats. Men just nu vet jag inte hur jag ska få ihop det fucking ”pusslet”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Städning

Bokrecensioner

Feminism

Hushållsnära tjänster

LÄS OCKSÅ

18 oktober BOKRECENSIONER

Ett päron till farsa

20 oktober BOKRECENSIONER

När pandemin kommer

i går 18:30 BOKRECENSIONER

Doktorns liv och lust

11 oktober BOKRECENSIONER

Snurrigt och snitsigt

16 oktober BOKRECENSIONER

De sista fertila åren