Teatral energikälla

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

http://www.aftonbladet.se/kultur/teater/a/OndxXl/teatral-energikalla

Cecilia Djurberg ser Georg Kaisers Gas återupplivas på Moment

Foto: Carla Orrego Veliz

Sara Turpin och Eva Rexed i Gas av Georg Kaiser på Moment teater.

Moment teater har dammat av en hundra år gammal bortglömd, tysk pjäs om ett gasverk som exploderar och orsakar en stor katastrof. Georg Kaisers Gas gjorde enligt uppgift succé när den hade urpremiär 1918 men blev sedan inaktuell på grund av ”andra katastrofer”, som teatern själv formulerar det.

Återupplivningen av detta drama funkar hyggligt, då historien om hur världen förändrats under dessa hundra år blir en del av föreställningen, och klimatkrisens tidevarv erbjuder en politisk, metaforisk läsning om ett havererat samhällsprojekt. Vilket i viss mån ursäktar den överflödiga prolog som inleder föreställningen, där musikerna, iklädda vita skyddsoveraller, småpratar om pjäsen som kallades ”en ultramodern version av Wagners ring” när den kom.

Regissören Andreas Boonstra har med den äran bjudit in Fredric Thurfjells saxofoner att agera siegfriedska svärd och horn. Valet av hyperbol spelstil är möjligen också en operareferens, och påminner om tiden som förflutit sedan yviga åtbörder, ansträngd diktion, fetsmink och sotade ögon kändes modernt på teatern.

Hela ensemblen har fått steppskor, utom Joel Dannerup som med sina ”ultramoderna” gummisulor kan smyga in ljudlöst med kritiska frågor som förebådar explosionen. Ludde Hagberg är i sitt spattigaste esse i rollen som sekreteraren, till vilken frågorna måste ställas flera gånger med högre och högre röst, precis som alla som ifrågasätter vart världen är på väg länge pratat för döva öron. I Gubbängen får vi skratta åt eländet en stund.

I kostym med dollartryck spelar Eva Rexed, med lite väl vevande armar, miljardärsonen som äger verket och i stället för att stoppa vinsten i fickan fördelar den mellan arbetarna. Efter explosionen planerar han i färgglada skisser att ställa om till mer miljövänlig verksamhet, men får inget gehör. Arbetarna vill fortsätta producera gas och strejkar för att bli av med ingenjören (Sara Turpin) som försvarar sin formel och vägrar ta ansvar för explosionen.

Tolkningen är egentligen smartare än vad den stojiga kompositionen helt lyckas förmedla. Sista akten, där gasverket skulle byggas upp igen och förstatligas, är struken. Frågan om framtiden lämnas därmed lika öppen som den nu ligger i våra händer, när vi ser klimatet genrepa inför Ragnarök ihop med kapitalismens nickedockor som, precis som paraden av skumgummigubbar till företagsledare på scenen, förnekar risker och bara tänker på vinst.

CECILIA DJURBERG

Kommentera