Svajande kvalitet med Greta van Fleet

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/wE2l0P/svajande-kvalitet-med-greta-van-fleet

 

1 av 2 | Foto: Carolina Byrmo / CAROLINA BYRMO/AFTONBLADET

MUSIK

KONSERT Rockbandet Greta van Fleets första spelning på svensk mark blir en musikupplevelse med höga toppar och djupa dalar.

++
Greta van Fleet
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: Fullsatt. Längd: cirka 90 minuter. Bäst: Crescendot i ”Edge of darkness”. Sämst: ”You’re the one” – en fin låt på platta men ett sömnpiller live. Samt att konserten avslutas med ett malplacerat trumsolo(!).

De kallas för ”Lil’ Zeppelin”.

Och det av en anledning.

Greta van Fleets 60- och 70-talsdoftande rock bär onekligen likheter med ikoniska Led Zeppelin.

Vissa anklagar dem för att vara menlösa kopior som inte tillför något nytt till rockscenen.

Andra hävdar bestämt att den unga amerikanska kvartetten är rockens nya fanbärare och framtid.

Robert Plant själv är ett uttalat fan. Liksom Elton John, som tidigare i år bjöd in bandet för att uppträda på sin årliga välgörenhetsgala Aids Foundation Oscar party.

Inför debutalbumet ”Anthem of the peaceful army”, som släpptes för ett par veckor sedan, har hajpen kring bandet varit enorm.

Kvällens spelning fick exempelvis flyttas från Berns till mer än dubbelt så stora Annexet.

Denna söndagskväll är lokalen fylld av en ovanligt heterogen publik. Inom en femmetersradie ser jag skamfilade Iron Maiden-jackor och Metallica-luvtröjor såväl som nystrukna Ralph Lauren-pikétröjor.

Och framför den blandade kompotten av rockfantaster uppträder ett band som inte riktigt känns varma i kläderna.

Sångaren Josh Kiszka – som ofta beskrivs som en ung Robert Plant – pendlar mellan falskklingande läten som ger mig kalla kårar för att i nästa sekund golva mig med brinnande intensiva primalskrik.

Som iakttagare kastas jag mellan känslor av förtvivlan och eufori.

Under flera tämligen tafatta mellansnack känns Josh dessutom så oerhört ömtålig att någon sorts modersinstinkt kickar in. Ibland vill jag bara hoppa upp på scenen för att hålla om honom.

Bandet har även den frustrerande vanan att förlänga i stort sett samtliga låtar med utdraget jammande. Ibland med så mycket som flera minuter. Till synes helt ovetande – eller obrydda – om att större delen av publiken står och gäspar eller kollar sina Instagramflöden.

Men när det väl klaffar, som under det makalöst kittlande crescendot i ”Edge of darkness” eller när bluesantrukna ”Highway tune” framkallar upphetsade skrik i publikhavet, slås jag av hur fruktansvärt begåvade bandet är.

Greta van Fleet besitter sällan skådad stjärnpotential, men har en hel del kvar att lära sig för att bli fullfjädrade stjärnor på scenen.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

SOFIA BERGSTRÖM

ARTIKELN HANDLAR OM

Rock

Led Zeppelin

Liverecensioner

Musik

LÄS OCKSÅ

19 oktober MUSIK

Greta Van Fleet gör stabil Zeppelin-rock

13 september MUSIK

Jeff Lynne bjuder på gedigen ELO-nostalgi

2 november MUSIK

Hank von Hell gör värdig comeback

12 oktober MUSIK

Texterna räddar Kurt Vile

21 september MUSIK

Hungriga Hardcore Superstar överraskar och förvirrar