Brandtal för en hotad planet

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

http://www.aftonbladet.se/kultur/a/WLzdbG/brandtal-for-en-hotad-planet

ÅSIKT

Sven Anders Johansson läser två provocerande tvärsäkra böcker om klimatkrisen: Hur vore det med lite ödmjukhet?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: AP

Brandmän slåss mot lågorna i Kalifornien. Katastrofen av historiska mått anses ha förvärrats av klimat-krisen.

En femtonårig kändisdotter ”skolstrejkar”. För klimatet. Varför känner jag till det? För att massmedier rapporterar. Rapporterar och hyllar, rapporterar och hyllar – det tar aldrig slut. Och varför rapporterar dom?

Vill man ha ett svar på den frågan kan man läsa Björn Wimans nyutkomna bok Sent på jorden. Ämnet är den globala uppvärmningen, eller snarare den existentiella kris denna utlöste i Wimans liv. Han hanterar krisen i den form han är mest van vid: krönikan.

Resultatet är motsägelsefullt. ”Locket över själen lyfte. Det mänskliga i människan återställt.” Med den sortens vackra sentenser avrundas text efter text. Formen skänker den försoning som ämnet omöjliggör. Civilisationen havererar, krönikorna plåstrar ihop.

Något som förenar de två böckerna är den predikande, nästan dogmatiska tonen

Samtidigt finns det en alarmistisk ton som under de sex år boken täcker blir allt starkare. På så vis hamnar den liberale kulturchefen successivt allt närmare forskaren Andreas Malm, vars bok The progress of this storm utkom tidigare i år.

Malm är något så ovanligt som en svensk forskare som slagit igenom internationellt. Talande nog har hans bok inte rönt någon större uppmärksamhet i Sverige – det har väl funnits viktigare saker att bevaka.

Ur Malms marxistiska perspektiv är den globala uppvärmningen så akut att militant aktivism är det mest rationella. Av det skälet lägger han stor möda vid att kritisera olika teoribildningar, i synnerhet olika varianter av konstruktivism och posthumanism. Mest illa ut råkar Bruno Latour som kritiseras i kapitel efter kapitel. Bitvis är det träffande, men likafullt blir det rätt tjatigt efter ett tag. Om nu Latour har så fel, varför ge honom så stort utrymme?

Vad Malm inte gillar är tanken att handlingskraften eller ”agensen” bakom ett skeende inte tillhör människan allena, utan är utspridd bland allt det som omger henne: luften, mobiltelefoner, tankfartyg, kolbitar etc.

Enligt Malm är problemet enklare: människan har sugit ut naturen, naturen har gjorts till en vara. ”Agensen” – det vill säga skulden – finns hos dem som utvinner, säljer, köper och förbränner kol och olja. Visserligen erkänner han då och då, alltid i förbifarten, att det naturliga och det sociala är sammanvävda, att naturen har en historisk dimension. Ändå insisterar han på att vi måste skilja dem åt analytiskt: utan de traditionella gränserna mellan natur och kultur, subjekt och objekt kan vi inte göra något åt situationen.

Foto: TT

Andreas Malm och Björn Wiman predikar om klimathotet.

I mina ögon är det en underlig hållning. Den implicerar ett förbiseende inte bara av att människan själv också är ett djur, utan också av det faktum att världens ekologi, som biologen Chris D Thomas hävdar i sin bok Inheritors of the earth, har formats av mänskligheten under miljontals år. Naturen är ingen diskurs, hävdar Malm. Nej, men naturen sitter heller aldrig still, som Thomas konstaterar. Naturen har inte något idealtillstånd.

Men är inte detta, i ljuset av de stigande temperaturerna, teoretiska spetsfundigheter? Har inte Malm och Wiman rätt i att läget är desperat, åtminstone för oss människor?

Förvisso. Problemet är att alarmism inte är den bästa jordmånen för tänkande. Något som förenar de två böckerna är den predikande, nästan dogmatiska tonen. Här finns varken tvekan eller nyfikenhet, här finns bara tvärsäkerhet. (Det finns en ironi i det förhållandet: varför läsa en bok, om vi nu redan vet det som behöver vetas? Och varför skriva en bok, om det enda rätta är den militanta aktionen?)

För ett sådant temperament blir skolstrejker viktigare än teoretiska invändningar: ”att agera – som skolstrejkande Greta Thunberg” är det mest meningsfulla ”och det bästa för samhället” slår Wiman fast. Själv kan jag tänka mig att det bästa för samhället är att folk tvärtom gör det de är satta att göra. Hämtar sopor om man är sophämtare, undervisar sina elever om man är lärare.

Men om man för ett ögonblick ger Wiman rätt – vi måste ”agera”! – krävs det då inte något mer radikalt? Malm lyfter fram den intressanta uppgiften att världens koldioxidutsläpp skulle minska med hälften om de tio procent rikaste människorna på jorden fick sina tillgångar konfiskerade.

Varför inte, mot den bakgrunden, göra revolution? Eller bilda en terrorcell och kidnappa några av miljardärerna? Eller, för att attackera utsläppens källor, resa till Kina och försöka sabotera så många stålverk man kan? Eller lära sig arabiska, resa till Saudiarabien och ägna sig åt underjordisk ekologisk folkbildningsverksamhet?

Jag lyfter dessa alternativ inte för att jag personligen tror på dem, utan för att synliggöra problemet med viljan att ”agera”.

Den största motståndaren är uppgivenheten hävdar Wiman gång på gång; de som säger att allt är kört. Det är lätt att visa att han har fel: det största hotet är, som Malm konstaterar, förbränningen av fossila bränslen, inte svenskarnas grad av engagemang i klimatfrågan. Varför är då ointresset eller uppgivenheten så provocerande?

Svaret finns, tror jag, i den grammatiska subjektsform Wiman föredrar, första person plural: ”vi vet”, ”vi måste”. Att upprätta detta ”vi” är vad agerandet syftar till. Målet är inte att förändra de objektiva omständigheterna, utan att skapa en känsla av enighet, att framkalla bilden av ett kollektivt subjekt där alla sitter i samma båt.

Det räcker med att bläddra igenom hans bok för att inse att det inte stämmer. Krönikorna rör sig mellan EU-parlamentet i Bryssel, turistorter i Italien, skidbackar i Idre, Handelshögskolan i Stockholm och läsningen av Villaliv – ja, ni fattar.

Problemet med fraser som ”vi, i Sverige, har förstått” är, mot den bakgrunden, att anspråken både är alldeles för stora (nej, alla svenskar lever inte i denna DN-värld) och alldeles för små: vad ”vi, i Sverige” har förstått är dessvärre rätt oväsentligt om det nu är den globala uppvärmningen som ska stoppas.

Just därför hamras det falska vi:et in med allt större emfas: ”På ena sidan står vi som älskar livet. På den andra en irrationell högerradikalism som kan vara på väg att driva civilisationen mot dess undergång.” Vad svarar man på en sådan självkärleksförklaring? ”Jaså”?

Det största hotet är förbränningen av fossila bränslen, inte svenskarnas grad av engagemang

Vad högerradikalism och fascism är kan man tvista om, men kännetecknas de inte av ett känslostarkt ”vi” med en förkärlek för handlingskraft och tydliga dikotomier? Nej, jag menar inte att Wiman är fascist. Men vad citatet illustrerar är hur lätt det är att bli en del av det man värjer sig emot, just genom den tvärsäkerhet med vilken man värjer sig.

Är jag alltför kritisk? Kanske. I synnerhet Malms bok är ju lärorik och provocerande i en positiv bemärkelse. Ändå kan jag inte undgå att se båda böckerna som uttryck för den krackelerande självbilden hos en viss typ av upplysningsförnuft, renons på självkritik.

Det är ett förnuft som uppfattar klimathotet som en chock. Ett förnuft som fram till nu har existerat i obekymrad förvissning om att dess naturbehärskning var oproblematisk och god, så god att den framstod som kärlek.

Det räknade med att allt bara skulle fortsätta, i evighet, mot en allt ljusare framtid – liberal eller marxistisk, går på ett ut. När verkligheten nu hunnit ifatt är krisen (den existentiella) ett faktum. Botemedlet? Mer engagemang, tydligare dikotomier, starkare vi, uppskruvad naturbehärskning.

Hur vore det med lite mer ödmjukhet i stället? Inse att kontrollen inte ligger hos ”oss”, att ”naturen” inte är så lätt att ringa in. Inse att just det kanske rent av är en välsignelse.

Sent på jorden? Tja, men när var det inte det?

SVEN ANDERS JOHANSSON

ARTIKELN HANDLAR OM

Klimathotet

Björn Wiman

Fossila bränslen

Konsumism

Antropocen

Böcker

LÄS OCKSÅ

8 november NYHETER

PLUS Fem klimatforskare: Så ser jorden ut om 20 år

20 oktober KOLUMNISTER

Leta fram krisbroschyren!

8 oktober DEBATT

Vi måste införa förbud mot fossila bränslen

17 oktober KULTUR

Tro inte på Roslings bok – då är det kört

24 oktober KULTUR

Du missar poängen med Roslings bok, Linderborg