Oförlåtliga helgerån och små julmirakel

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

Aftonbladet RSS

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/9mwnAp/oforlatliga-helgeran-och-sma-julmirakel

 

Niklas Strömstedt är omöjlig att inte tycka om

Foto: Carolina Byrmo

Mannen med den röda gitarren. Niklas Strömstedts julkonsert är en av de bättre i genren.

MUSIK

NYKÖPING Det går inte att tycka illa om karln.
Inte ens när han med stor förtjusning utför oförlåtliga helgerån i sin julshow.

+++
Niklas Strömstedt – ett ljus i mörkret
Plats: Culturum, Nyköping. Publik: 539 (utsålt). Längd: 97 minuter. Bäst: ”Snön den faller vit” och ”Oslagbara!”. Sämst: Inte ”Fairytale of New York”, nästan vad som helst utom den. Är inget heligt längre? Fråga: Hur många andra artister uppmanar sin publik att dämpa allsången i de mest älskade låtarna?

Som Miriam Bryant en gång sa i ”Så mycket bättre”:

”Va, har du skrivit ’Tänd ett ljus’? Vad kul för dig, Niklas.”

Ja, jättekul.

Det har framför allt varit ”kul” för oss andra, vi som har tvingats lyssna på Triads ”dom-dom-do-dom” precis över allt varje december sedan 1987.

Men balladen om jordens barn är inte det värsta med Strömstedts aktuella upplaga av sin julshow. Det finns tre oskrivna men stränga regler:

1. Man tolkar inte The Pogues ”Fairytale of New York”.

2. Man översätter inte The Pogues ”Fairytale of New York” till svenska.

3. Man sjunger framför allt inte att poliskören i låten står och sjunger ”Tänd ett ljus”.

Att den riktiga polisen inte kommer in och avbryter konserten i Nyköping är ett tecken på att de saknar ordentliga resurser.

Ändå är det omöjligt att inte tycka om Niklas Strömstedt. Han är av en sort som inte tillverkas längre – en gedigen underhållare och artist som, tack vare en lika gedigen rutin och hantverksskicklighet, hanterar det mesta.

Han kan sjunga. Han kan skriva låtar. Han har haft fler hits än du kanske minns. Han kan dra små underfundiga och välskrivna storys mellan låtarna som inte kränker någon. Han kan skämta om Vasaloppet. Och han kan välta en cello.

Just det senare sker faktiskt bara nästan.

Om han verkligen hade viftat omkull den där cellon mitt under covern på ”Winter wonderland” skulle han inte vara Niklas Strömstedt längre. Nära räcker gott och lagom är bäst, tack så mycket.

Ju äldre Strömstedt blir, desto mer vågar han visa var han kommer från i musiken. Det finns en bredd och koll i arrangemangen under ledning av kapellmästaren Marika Willstedt – de mest kända låtarna presenteras i mer eller mindre omgjorda versioner – som visar att han också hade kunnat bli en framgångsrik rockjournalist.

Under kvällen drar Strömstedt bland annat ett rött band mellan Tom Pettys Rickenbacker-gitarrer, Magnus Lindberg, Sven Ingvars och… riffet i ZZ Tops ”La grange”.

Mellan raderna märks också ett humanistiskt samhällsengagemang. Skämten är inte direkt dödliga. Strömstedt är snarare som körsbärspralinen i gamla Aladdin-askar. Den som inte aktar sig riskerar att få bita i den söta likören.

Som när han pratar om att Karl-Bertil Jonsson kallades för kommunist av sin tecknade pappa. Niklas konstaterar att vi lever i en tid där någon kan starta Facebook-gruppen ”Stå upp för Tyko Jonsson.”

Och så kommer den till slut: ”Tänd ett ljus”.

Niklas Strömstedt skojar inte bort sitt ”dom-dom-do-dom”. Han sjunger den på fullt och djupt allvar.

I Nyköping är ”Tänd ett ljus” en vacker och öm doo wop-ballad utan hockeyfrilla, allt det som den en gång drömde om att få vara.

Det är ett litet julmirakel.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

MARKUS LARSSON

ARTIKELN HANDLAR OM

Niklas Strömstedt

Liverecensioner

Musik

Musikrecensioner

LÄS OCKSÅ

1 november MUSIK

Jorja Smith blottar hjärta och själ

28 oktober MUSIK

Söndagsmysig soul med Leon Bridges

11 november MUSIK

Lykke Li sprider magiskt mörker

30 oktober MUSIK

Neko Case har allt men borde kunna glöda mer

27 oktober MUSIK

RECENSION: Så bra var Robyns hemliga spelning