Svenska polisbilar genom historien

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;





En polisbil är mer än en Volvo kombi med blågult rutmönster på vit bakgrund. Under mer än 100 år har den svenska polisbilsflottan uppvisat stor artrikedom – och ofta gått i spetsen för den tekniska utvecklingen.

Den hade 36 hästkrafter, kaross av klassisk hästvagnsmodell med plats för åtta konstaplar, och gjorde 30 kilometer i timmen. Östermalmspolisens nya ScaniaVabis S3 var Sveriges första polisbil när den togs i bruk i augusti 1913. Den ryckte främst ut vid bränder, upplopp och större oroligheter på stan.

Ordningsmakten var på den här tiden en kommunal angelägenhet, och i många polisdistrikt skulle det dröja länge innan det ansågs nödvändigt att ha egna motorfordon. Det räckte gott med cyklar, och vid brådskande utryckningar fick konstaplarna ringa efter taxi. Polisbilar skulle inte bli vanliga i landsorten förrän mot slutet av 1930-talet.

I de större städerna gick det lite fortare. De första Volvo PV651 levererades till Stockholmspolisen 1929. Fyra år senare bildades en statlig polismyndighet vid sidan av de kommunala kårerna, och Statspolisen utrustades med 40 uppgraderade bilar med beteckningen PV652. Ett par år senare kompletterades polisens vagnpark med Volvo PV36, eller ”Carioca” som den kallades i civilt utförande. Detta var Volvos första bil som byggdes helt i stål, och den banbrytande designen gjorde den alltför dyr för att slå bland privatbilisterna. Statspolisen köpte dock 18 stycken på ett bräde.

Läs mer: Här är historien om ”Bubblan” som charmade världen

Storstädernas ordningsmakt experimenterade även med ny teknik. 1938 installerade Göteborgspolisen telegraf i två av sina Volvo PV51. Sändare, mottagare och batterier tog upp hela bagageutrymmet.

Första radiobilarna

Året därpå bräckte polisen i kungliga huvudstaden sina kolleger i ”Sveriges framsida”, genom att utrusta hela tre bilar med både telegraf och telefon. Kort därpå kom de första radiobilarna, PV51:or och PV56:or utrustade med kommunikationsradio av det amerikanska märket Western Electric. Detta var ett verkligt genombrott i polisiär logistik- och ledningsförmåga.

Förutom kommunikationsutrustning, sirener och utryckningsljus försågs bilarna efterhand även med nyttiga tillbehör som alkoholmätare, bogserlinor, sjukvårdsmaterial, trafik- och varningsmärken med mera.

Från 1939 infördes den åttacylindriga, svartmålade amerikanska Packard som rymde elva polismän, gjorde tjänst i 20 år, och blev legendarisk som ”Svarta Maja” i huvudstadens undre värld.

Läs mer: Rekordbilen Supreme Sunbeam spräckte hastighetsgränsen

Under krigsåren kördes de flesta svenska polisbilar, precis som civila fordon, på gengas. Takräcket lastades med ved och ett så kallat Svedlunds-aggregat hängdes på baktill. Men till skillnad från privatbilisterna fick radiopolisen medföra en tvålitersdunk bentyl, det vill säga en blandning av tre delar etanol och en del bensin (idag känt som E75). Vid brådskande utryckningar kunde polisbilen köras på bentyl, vilket gav betydligt högre toppfart än gengas.

Det fanns fortfarande inga enhetliga krav på fordonen. De kommunala polisdistrikten bestämde själva vilka bilmärken de vill ha, och hur de skulle vara utrustade. Förutom amerikanska märken som Ford, Dodge och Chevrolet var brittiska Austin vanlig som polisbil, samtidigt som Volvo fortfarande höll ställningarna hos kåren. Ofta valde man svartmålade amerikanska bilar, vilket gjorde att ”Svarta Maja” efterhand blev ett vedertaget slanguttryck för polisbilar rent allmänt.

1944 lanserade Volvo sin PV444

Även polismarkeringarna kunde variera. Vissa distrikt experimenterade med vita stänkskärmar och ordet POLIS i vita blockbokstäver, andra nöjde sig med en diskret nedfällbar Polis-skylt innanför vindrutan. Utryckningsljusen kunde bestå av en eller två små lampor med fast rött ljus, på taket eller motorhuven. Andra polisdistrikt föredrog ett vitt sökarljus på vänster A-stolpe, med en skjutbar röd hylsa som kunde ändra färgen vid skarpt läge.

Många av fordonen var i dåligt skick, och fortfarande var det långtifrån självklart att alla kommuner skulle ha polisbilar överhuvudtaget. Sist ut var Åmåls polisdistrikt, som fick nöja sig med cyklar ända fram till 1961.

Men 1944 lanserade Volvo sin framgångssaga PV444, som senare utvecklades till PV544. Polisen kom att köpa in den i stora volymer i takt med att allt fler distrikt motoriserades.

Särskilt sportvarianten med 95 hästkrafters B18-motor blev en polisiär favorit. Kombiversionen Volvo Duett blev också vanlig som polisbil, inte minst bland hundförare och polistekniker som behövde det extra bagageutrymmet. Den användes även som piketbil.

Från 1958 köpte polisen in den nylanserade Amazonen.

I samarbete med Volvo utvecklade man flera uppgraderingar av bilen i polisutförande, varav många senare blev standard även i de civila produktionsbilarna. Dit hörde bland annat radialdäck, splitterfri vindruta, bromsservo och skivbromsar.

Läs mer: Här är detaljerna om Volvos bepansrade XC90

Årsskiftet 1964-1965 medförde stora förändringar av den svenska ordningsmakten. Polisen förstatligades och Rikspolisstyrelsen bildades som samordnande myndighet. Patrullerande konstaplar upphörde att bära sabel – och polisbilarna fick en standardiserad svartvit lackering. Ursprungligen hade man tänkt ge bilarna vita tak, men efter protester från norrländska polisdistrikt ändrades detta till svart för att säkerställa att polisbilarna syntes över snövallarna.

Rikspolisstyrelsen införde även centrala standardkrav på funktion och säkerhet hos fordonen, men vad gäller bilmärken blev variationen snarast ännu större efter polisens förstatligande. Plymouth Valiant från amerikanska Chrysler var mycket vanlig under 1960- och 1970-talen, och sägs ha varit väldigt omtyckt av poliserna på fältet. Den var rymlig och driftssäker och hade särskilda hållare för handbojor i dörrsidorna.

VW-bubblan som togs i bruk vid samma tid lär ha varit mindre populär. Motorn var på blygsamma 50 hästar, och måste man klämma ihop sig med en storvuxen skurk i baksätet blev det trångt om saligheten. Ändå fortsatte polisen köpa in bilen ända fram till 1975. Olika bilar i Volvos 140- och 240-serier var också vanliga, men lyxvarianten Volvo 164 var främst förbehållen polisbefälen. Saab togs inte i bruk som polisbil förrän 1973.

Allra häftigaste polisbilen var Porsche 911

Opel Admiral och Opel Kapitän blev också vanliga i ordningsmaktens fordonsflotta, och en stor mängd Kapitäner med automatisk växellåda köptes in vid 1960-talets mitt. Jani Pellikka, intendent vid Polismuseet i Stockholm, vet berätta att dessa inledningsvis bara fick köras av särskilt utvalda polismän då automatlådan ansågs göra bilen krångligare att köra. Opel Admiral A tillverkades med olika motoralternativ: två sexcylindriga med 99 respektive 123 hästkrafter, samt en Chevrolet-V8 med 190 hästar. Det är lätt att gissa vilken som blev populärast bland konstaplarna…

Men Sveriges kanske allra häftigaste polisbil var Porsche 911. Ett 20-tal av dessa fartvidunder, som gjorde 0 till 100 på nio sekunder och toppade 210 kilometer i timmen, användes från mitten av 1960-talet till början av 1970-talet. De tjänstgjorde främst inom trafikpolisen.

Sedan drygt tio år tillbaka lackas de svenska polisbilarna vita med blågula fält i så kallat Battenburgmönster, en europeisk standardmarkering för utryckningsfordon som forskats fram för maximal synlighet. De vanligaste modellerna är Volvo, Saab, VW och Mercedes. De har förstärkta chassin och är specialutrustade med extra kraftiga bromsar och fälgar, styvare stötdämpare än standardbilarna med mera, samt förstås en massa elektronik som gps och det digitala kommunikationsradiosystemet Rakel.

Men jobbet är fortfarande detsamma som 1913.

Ny teknik RSS

https://www.nyteknik.se/premium/svenska-polisbilar-genom-historien-6969828