De bygger klinkbåtarna som makteliten älskar att ro

Detta inlägg post publicerades ursprungligen på denna sida this site ;

TEKNIKHISTORIA. Båtbyggarmetoden har funnits i Norden sedan vikingatiden – och används fortfarande. Nu har traditionen med klinkbyggda båtar tagits upp som ett hantverksmässigt världsarv av FN-organet Unesco.

Kluckandet från bordläggningen när plankor som överlappar varandra möter vattenytan är klinkbåtarnas alldeles egna melodi. En ”jingel” för den anrika klinktekniken som har följt med från vikingatidens smidiga stridsbåtar fram till nutidens allmogebåtar. Det äldsta fyndet av ett klinkbyggt skepp i Sverige är Äskeskärrskeppet, som hittades i Ale kommun strax utanför Göteborg. Det daterades till 930-talet, och ett flertal skeppsfynd har gjorts även efter detta.

I december förra året skrevs så klinkbåtstraditionen in på FN-organet Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

Alva Wickbom passar in furuplankan i bordläggningen på Stensundssnipan, ett precisionsjobb med millimeterpassning. Snipan har eleverna och lärarna på skolan ritat tillsammans, som en egen variant av klinkbåt. ”För mig som inte har hantverksbakgrund har det varit lite utmanande, men väldigt spännande att bygga båt från grunden”, säger hon. Foto: Fredrik Sederholm

– Unesco konstaterar att det här är ett viktigt kulturarv, jag skulle säga att listningen visar att klinkbåtstraditionen har en oskattbar betydelse. Det är en kunskap som inte sitter i böcker eller teorier, utan i ett skickligt hantverkskunnande som inte överlever utan engagerade människor, säger Fredrik Blomqvist, intendent vid Sjöhistoriska museet.

Placeringen på listan gäller byggtraditionen i de nordiska länderna, där regeringarna ställde sig bakom ansökan till Unesco. Fredrik Blomqvist hoppas att uppmärksamheten det ger ska öka intresset för båtarna och byggtekniken, och få fler att vilja lära sig hantverket. Pelle Nestorzon, lärare på Stensunds folkhögskolas båtbyggarlinje, hoppas detsamma.

– Det höjer känslan av att det vi gör är viktigt, att den här kunskapen bottnar i något värdefullt. Det känns väldigt fint att få vara en kulturbärare, säger han och kliver upp för trappstegen till båtbyggarlinjens hus.

Det sveper varma vindar över Östersjökusten, strax utanför Trosa. Det luktar tjära och vår, och det är lätt att känna längtan efter att få vända någon av de färdiga klinkbåtarna utanför huset på rätt köl och bege sig ut i skärgården som börjar bara några hundra meter bort. Det är också vad varje kursstart för båtbyggarlinjen inleds med: två veckor till sjöss för samtliga 16 nya elever och deras lärare. Där får eleverna chansen att direkt skaffa sig viss sjövana, få en känsla för hur klinkbåtarna fungerar rent praktiskt och träffa på skärgårdens folk för att lära sig mer om byggtraditionen.

– Av skärgårdsborna får de bland annat höra om hur båtarna har använts historiskt. En hyggligt stor fastighet här i Sörmland hade en storöka, en lillöka och kanske en mellanöka. Storökan kunde man använda för att frakta en ko på bete, lillökan kanske barnen hade när de rodde till skolan. Det här är bruksbåtar som verkligen användes i det vardagliga arbetet, de kan sägas vara lite av ”skärgårdens traktorer”, säger Pelle Nestorzon och ler brett.

Första året på Stensunds Folkhögskolas båtbyggarlinje går ut på att eleverna får bygga egna klinkbåtar. När Teknikhistoria hälsar på är det inte många veckor kvar till examen, där ökorna ska sjösättas under festliga former. Foto: Fredrik Sederholm

I båtbyggarlokalerna råder koncentrerad aktivitet. Fyra klinkbåtar har växt fram sedan höstterminens start och när sommarens examen nu närmar sig återstår ungefär halva bordläggningen, och därefter inredningen. Arbetet sker i princip med samma verktyg och teknik som tidigare i båtbyggarhistorien, förutom sparsam användning av bandsåg, rikthyvel och planhyvel. Träet till borden basas, böjs genom att ångbakas med hjälp av en vedeldad ångpanna, och sätts på plats med tvingar, för att svalna i precis rätt mjuka linje för just den variant av klinkbåt som byggs.

– Kan du titta lite på vinkeln här? Det blir svårt med hyveln här in mot näbben. Det är så små marginaler, jag vill inte råka ta för mycket, säger Alva Wickbom och stryker med fingertopparna längs med spunningen, den fals som ska användas vid infästningen av plankorna.

Läs mer: Lista: 7 fräcka fritidsbåtar

Hon och Alexander Herner ligger bra till i bordläggningen av Stensundssnipan som är deras examensarbete och de kan kosta på sig att vara extra noggranna. Men så handlar det också om millimeterpassning, där plankorna ska sluta tätt i bordläggningen. Till viss del går det att rädda en misspassning, men inte hur stor som helst.

– I landningen tjärar vi båda borden (plankorna) och lägger garn mellan som tätning. Om det ändå blir någon glipa så har vi rackarkitt, en pasta som vi kan täta med som har ungefär samma konsistens som vanligt linoljekitt, säger Alexander Herner.

– Det går också att göra en egen pasta av krita och linolja, tipsar Pelle Nestorzon.

Pelle Nestorzon, lärare på Stensunds folkhögskolas båtbyggarlinje. Foto: Fredrik Sederholm

Han skärskådar spunningen och täljer en sista millimeter med snickarkniven, sedan passar furuplankan in som en pusselbit i bordläggningen. Eleverna bygger fyra olika varianter av klinkbåtar med anor från närområdet i Södermanland. Enligt Pelle Nestorzon är det relativt lätt för ett tränat öga att se var i landet en klinkbåt är byggd.

– Även om byggtekniken i sig är densamma, så finns det tydliga geografiska skillnader i materialval och konstruktion. Som exempel har vi mycket furu här i Sörmland och har främst byggt båtar av det träslaget, medan det i Blekinge historiskt fanns mycket ek att ta av, och klinkbåtarna i Norrland normalt är av gran.

Utseendet på båtarna varierar utifrån vilka båtbyggare som har anlitats, men även utifrån användarnas behov.

– Gotländska klinkbåtar har som exempel flera små segel, eftersom de måste kunna revas snabbt vid hårt väder. I områden där det går att segla i lä bakom ett skär är seglen större. I Bohuslän, där det är grövre sjö, byggde man lite större båtar och gärna med mer stabila stumlaskar (en vinkelrät skarv som ligger över bakomvarande laskbricka). Och på Färöarna som är helt omgivet av hav är klinkbåtarna väldigt långa, men lätta, eftersom de behöver kunna bäras upp i skydd på land, säger Pelle Nestorzon.

Läs mer: Världens mest seglade plywoodlåda

Före järnåldern användes träplugg, dymlingar, för att hålla ihop klinkbåtarna, eller så ”syddes” de ihop med rötter, men redan vikingarna snickrade ihop sina skepp med järnspik – och senare koppar. På Stensunds båtbyggarlinje börjar eleverna från noll, från att såga upp virket till att bygga golvställningen som deras båtar ska konstrueras på – till att sy segel, slå rep och koka tjära. Dessutom tillverkas en del beslag i skolans lilla smedja, Pelle Nestorzons lärarkollega är utbildad smed.

Den nutida tätningen av bordläggningen består av tjära och garn, och vid behov en pasta av bland annat linolja och krita. Historiskt kunde klinkbåtarna tätas med växtfibrer, mossa och djurhår blandat med tjära. Klinkbåtarna stryks med linolja, som även kan blandas ut med färgpigment. Foto: Fredrik Sederholm

Grundtanken är att hantverket ska sitta i händerna, i en känsla för hur träet hanteras utan maskinella hjälpmedel. Dessutom finns det en stor acceptans för att göra fel och därigenom lära sig genom att åtgärda det som gått snett. Sammantaget ger det en viktig grund för hantverkskunnandet, menar Pelle Nestorzon.

– Den här utbildningen är tänkt som ett hopp ut i verkligheten, där eleverna går ett års grundutbildning och sedan kan gå ytterligare ett år med valfri inriktning. Det är nog svårt att livnära sig helt på att bygga nya båtar, men inom renovering finns det mycket jobb för våra elever. Uppenbarligen finns det ett intresse för den här typen av båtbyggande, vi har nästan alltid fullt på våra utbildningar.

Klinkbåtar

Båtkonstruktion i klink innebär att borden (plankorna) i skrovet överlappar varandra som på bilden, till skillnad mot båtar som byggs i kravell – där bordläggningsplankorna ligger kant i kant, så att skrovet blir helt slätt.

Att klink- men inte den liknande anrika kravelltekniken listas av Unesco har sin förklaring, säger Fredrik Blomqvist, intendent på Sjöhistoriska museet:

– Kravellbyggnadstekniken är även den ett hantverk som kräver kunskap som man får på samma sätt som när det kommer till att bygga ’på klink’. Den stora skillnaden är att kravellbyggnadstraditionen är mycket mer spridd över världen. Eftersom de immateriella kulturarv som föreslås till Unesco ska ha en koppling till ett specifikt område tror vi att kravellbyggnadsteknik är alldeles för brett spridd, säger han.

En del av det som står på den internationella listan för immateriella kulturarv är väldigt lokala företeelser.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: nyt.se/prenumeration-teknikhistoria

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Ny teknik RSS

https://www.nyteknik.se/premium/de-bygger-klinkbatarna-som-makteliten-alskar-att-ro-7033055

Lämna ett svar