Delegation från Japan besökte kreativt rum

FlodaLerums kommun har något att vara stolt över – en kreativ oas för barn. Och nyligen var en delegation med forskare från Japan här för att hämta inspiration till utveckling av förskolan i det egna landet.

Lerums kommun har startat upp ett kreativt återbruk, kallat Tredje rummet, nedanför vårdcentralen på Floda torg.
– Dit får barn och pedagoger komma och arbeta med material som skänkts till Tredje rummet av bland annat företag i närområdet och barnen själva, förklarar Linda Mjölner, Berghults förskolor, och fortsätter:
– Det är det första återbrukscentret i Sverige som startat i ett tomt rum och sedan byggts upp tillsammans med pedagoger och barn i kommunens förskolor. Tanken är dels att material ska användas om och om igen, dels att skapa ett förhållningssätt kring hållbarhet, såväl social, ekologisk och ekonomisk.
Linda Linder, ateljerista vid Uddared och Hästhagens förskolor, beskriver poetiskt och vackert ”Tredje rummet var först tomt, ett tomrum, som så många andra som finns och kan uppstå. Det kan kännas hopplöst med tomrum men det kan också vara en öppning för något. Här fanns en tanke om att fylla och förändra genom att mötas och dela. Det fanns också ett viktigt frö i att förändra vårt förhållningssätt till den värld vi lever i, att bygga hållbara sammanhang och en hållbar utveckling för små och stora människor.”
Kreativitet
Rummet är fyllt av olika tygstycken, tygremsor och annat smått och gott som barnen kan använda till vad de vill, som att göra ett landskap, en tavla eller svepa in sig i som klädesplagg.
Härom veckan var professor Gunilla Dahlberg från Stockholms universitet på besök i kommunen tillsammans med sju japanska lärare från Tokyos universitet som undervisar i pedagogik.
De inledde med ett besök på Tredje rummet där en grupp barn väntade ivrigt på att få visa vad de kunde göra med tyger.
Efter att ha hälsat på varandra sjöng barnen en sång på japanska, något som besökarna visade stor uppskattning för. En av de japanska lärarna hade med en mängd tygbitar med vackra traditionella japanska tryck. Och det var uppenbart spännande. Flera av barnen sprang till ett ljusbord där de kunde granska tygerna noggrant.
Utan ord
Besökarna och barnen kunde inte kommunicera med varandra med ord men det gick väldigt bra ändå. Lite försiktigt kunde någon ta tag i en tygremsa och rulla resten av remsan i ett nystan till en av de japanska besökarna, som snabbt fattade vad hon skulle göra och rullade tillbaka. Ett annat barn skulle göra ett hav och behövde stora mängder av blåa tygbitar, något en i delegationen uppfattade och hjälpte till med. Och i vissa fall satt eller stod besökarna och barnen och jobbade intill varandra, för att emellanåt titta vad den andra hade gjort.
Trots att rummet är fyllt av barn är ljudnivån låg. Alla gör något, några väver med hjälp av pinnarna i en stolsrygg, en skapar en bild med ett lejon på Afrikas savann och en annan virar in sig själv med varv efter varv av tygremsor.
Inspirerade
Professor Gunilla Dahlberg leder också ett nätverk för förskollärare och rektorer i Lerums förskolor. Syftet är att förskolor ska mötas med sina erfarenheter kring hur man utvecklar barns kompetenser och entreprenöriella förmågor. Man vill också fördjupa förståelsen av den pedagogiska dokumentationen av barns lärande.
Det japanska besökarna har sedan tidigare kontakt med Gunilla Dahlberg och när de ville ta del av olika förskolors arbete i Sverige bjöds de in till nätverket i Lerum. Förutom att vara med på Tredje rummet var gästerna också med på nätverksträffen med förskollärare och rektorer.
Hur uppfattade de verksamheten i Lerum?
– De berättade för oss att de kunde se hur demokrati skapades i mötet mellan barn, pedagog och miljö. En av lärarna menade även att ”hit kommer det barn som tycker om att tänka”, svarar Camilla Lanhage, utvecklingsledare på sektor lärande.
Vad tog ni med er från mötet?
– Även om vi kommer från olika kulturer så har vi så många likheter och så mycket att dela med varandra. Läs mer…

Filmen om Knappen blev en succé

GråboGöran Hægermark är ett internetfenomen med sin kärleksfulla skildring av lastbilschauffören Knappen. Hittills har filmen drygt 165 000 visningar – och antalet stiger stadigt.

Det är en 45 minuter lång film på Youtube som i makligt tempo visar delar av Bengt ”Knappen” Johansson arbetsdag.
Det är väldigt långa tagningar. Varför?
– Jag ville ha det så, tycker att det passar, svarar Göran Haegermark.
Han förklarar att det tog totalt cirka en halv arbetsdag att filma och två arbetsdagar att klippa. Det var inte särskilt mycket material som klipptes bort.
Flera filmer
Under årens gång har Göran spelat in en rad olika filmer, om bland annat musikevenemang, teaterföreställningar, flygvapnets flygdagar och olika fordon.
Han fick idén att filma Knappen av sin son, Richard, som bor i Stannum och brukar beställa grus av lastbilschauffören.
– Jag kände med en gång att det skulle bli bra. Vilken fantastisk karaktär han är, säger han med ett leende mot Knappen.
Från Knappekulla
Knappen, som kallas Knappen eftersom han kommer från och nu bor i Knappe­kulla, är en välkänd profil i Lerum och framför allt Gråbo. Han kör troget sin lastbil från 1986, som han tycker ser ut som nallebjörn.
– De nyare lastbilarna är så mycket större och så har de inte lamporna på det här sättet, säger han och pekar på framlamporna som sticker ut från huven.
Han skulle egentligen ha bytt lastbil 1996, men det blev inte så.
– Nej, jag frågade en kompis som är väldigt duktig på lastbilar vad han tyckte om Scanias nya modell (1997). Han skakade bara på huvudet och vände på klacken och gick iväg så jag bestämde mig för att ha kvar den här, den är bra, säger han och klappar i lastbilens sida.
71-åringen arbetar fortfarande. Han kör i snitt fyra lass med grus per arbetsdag till Gråboområdet och gör också vissa turer till Alingsås och Sollebrunn. Favoritgrustaget ligger i Alingsås och det är också fint skildrat i filmen.
Är framgångsrik
Knappen tycker att det är kul att filmen har fått sådan framgång.
– Visst det är skoj och Maivys (hustruns) kompisar har tittat på den och tycker att det är roligt att hon är med. Hon var väldigt bra och naturlig i filmen, konstaterar han.
Filmaren Göran håller med och berättar att hans hustru, Margareta, hjälper till med filmning när det behövs två kameror.
Men annars känns det som att det mest är män som har skrivit kommentarer till filmen.
Är det mest män som tittar på den?
– Nja, vet inte säkert men så är det kanske fast det är åtminstone en kvinna som har skrivit en kommentar, svarar Göran.
Han är också överväldigad och glad över responsen.
– Det känns helt fantastiskt.
– Det händer rätt ofta att folk som har sett den kommer fram, säger han med ett leende och påpekar också att även om de allra flesta av tittarna finns i Sverige har även folk från länder långt härifrån sett filmen.
– Som i Tyskland, England och Nederländerna. De förstår inte vad som sägs men finner något i den ändå.
Han förklarar att även om det är väldigt många visningar är det inte alla som ser färdigt, många ser bara en del av den.
Uppmärksammad
Det är inte första gången Knappen är i rampljuset. Han van vid publicitet och visar stolt upp två tummade lastbilstidningar där han är med, en norsk och en svensk.
Han visar också upp sin väska.
Den är ju känd från filmen, var fick du tag på den?
– Visst är det en fin väska, jag använder den mycket. Men det är inte jag som har köpt den. Jag fick den av Stansvik, när arbetet med hans hus var klart. Jag brukar köra grus till dem. Läs mer…