Störtlöjlig Netflix-skräck

avKarolina Fjellborg
18 oktober 2019 14:59

Foto: Patti Perret/Netflix.
”Eli”.

FILMRECENSION Är du ute efter bra skräck att streama till halloween? Leta vidare. Netflix ”Eli” är ingenting du behöver se.

+EliRegi Ciarán Foy, med bl a Kelly Reilly, Charlie Shotwell, Sadie Sink, Lili Taylor och Max Martini.
SKRÄCK Enligt uppgifter dumpade Paramount Ciarán Foys ”Eli” på Netflix på grund av tveksamheter kring hur de skulle kunna marknadsföra den till biopubliken.
Amen på det, säger jag – eftersom den är störtlöjlig.Charlie Shotwell (som snart kan ses på bio i den betydligt bättre, brutala australiensiska kostymthrillern ”The Nightingale”) spelar titelrollen. En stackars pojke som lider av en extrem immunförsvarssjukdom som gör att han inte tål vare sig luft, vatten eller damm. Ja i princip är han allergisk mot världen.
Nu har dock hans föräldrar (Kelly Reilly och Max Martini), efter att ha hållit honom isolerad i hela hans liv, hittat en potentiell räddning i Isabella Horn (Lili Taylor). En läkare som behandlar svårt sjuka barn i ett stort, kliniskt rent hus.Men snart börjar mystiska saker hända. Huset verkar vara hemsökt, och Eli, som blir sämre snarare än bättre av behandlingarna, hittar komprometterande bevis mot den skumma doktor Horn. Och utanför hans fönster står Sadie Sink från ”Stranger things” och antyder saker.

Men eftersom Eli bara är ett barn är det ingen som tror på honom, och han kan inte heller lämna huset på grund av sin sjukdom.Skådespeleriet är genomgående vänsterhandsjobb, i alla fall av de vuxna, och regissören lyckas inte göra någon av alla sina svårt begagnade skrämseltaktiker speciellt effektiv. Men med lite god vilja kan man ändå uppbåda något som liknar nyfikenhet kring själva mysteriet.Tills det stora avslöjandet till slut skruvas in från vänster och man plötsligt befinner sig i en pajig skräckkomedi.Så att säga: Vad i självaste helvete?
”Eli” har premiär på Netflix den 18 oktober.
[embedded content]

LÄS OCKSÅ
Sjukhusthriller byggd på bättre filmers donerade organ

LÄS OCKSÅ
Inte direkt gräslig men klart vissen Stephen King-filmatisering

18 oktober 2019 14:59 Läs mer…

Krystad och rörig ny Maleficent

Ändå ett okej bioäventyr med ett gulligt budskap
avEmma Gray Munthe
17 oktober 2019 15:04
[embedded content]

++
Maleficent 2: Ondskans härskarinna
Regi Joachim Rønning, med Angelina Jolie, Elle Fanning, Michelle Pfeiffer, Chiwetel Ejiofor, Sam Riley m fl.
FANTASY. När första filmen slutade hade det visat sig att Maleficent – baserad på den onda fén från Disneys animerade ”Törnrosa” – var missförstådd mer än ond, och hennes älskade fosterdotter Aurora kröntes till drottning över féernas rike. Då stod prins Phillip och hejade på Aurora i kulisserna, nu ska han fria.

De unga tu vill leva lyckliga i alla sina dagar, Maleficent har svårt att släppa taget, Phillips far ser giftermålet som en chans att förena féernas och människornas rike i harmoni och Philips mamma har en helt egen uppsättning baktankar.
Med propaganda och falsk information vill hon skapa skräck, kaos och splittring – och lyckas också.

1 av 3 | Foto: Disney
Angelina Jolie i ”Magneficent 2”.

”Maleficent” var en mörk, visuellt pampig, mäktig och varm saga om att välja sin familj. ”Maleficent‌ ‌2:‌ ‌Ondskans‌ ‌härskarinna‌” är inte helt oväntat en mer dussinartad, lite våldsammare och mer actionbetonad historia som liksom mycket annan fantasty spårar ur i stora fältslag som håller på alldeles för länge.
Intrigen är krystad och rörig, men inte värre än det mesta annat i genren och på det stora hela är det ett helt okej och spännande bioäventyr – och innehåller också det gulliga budskapet att i de flesta krig finns inga vinnare.
”Maleficent 2” har biopremiär på fredag, den 18 oktober.
Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
Obehagligt och otäckt om radikal islamism

LÄS OCKSÅ
För mycket pinsamt i svensk romkom som åker utför

LÄS OCKSÅ
Zellweger är kusligt lik Judy Garland

17 oktober 2019 15:04 Läs mer…

För mycket pinsamt i svensk romkom som åker utför

avJens Peterson
17 oktober 2019 15:00

Foto: Nordisk film
Liv Mjönäs och Erik Johansson i Åre.

++
Tills Frank skiljer oss åtRegi Leif Lindblom, med Liv Mjönes, Erik Johansson, Peter Magnusson, Emma Molin, Katrin Sundberg, Allan Svensson, Lisbeth Johansson.
KOMEDI Det finns olika grader av pinsam.
Ibland skruvar man på sig och skäms lite å hela mänsklighetens vägnar men tar sig ändå igenom en pinsam scen på film och tv. Kan skratta förlösande.

Pinsam kan också vara enbart jobbigt att se på.
Dessvärre ramlar den här svenska komedin på fel sida. Tappar balansen. Filmens manus och intrig är uppbyggd kring att huvudpersonen plötsligt hittar på lögner. Och vi förstår inte alls var hennes mycket märkliga ljug kommer ifrån. Det blir bara… ja, pinsamt.
Innan dess har vi nästan lärt känna Vera. ”Tills Frank skiljer oss åt” har en pedagogisk inledning som berättar att Vera är en singel i Stockholm med aktivt sexliv. Här finns en del kul scener, lite syrligare än vanliga svenska komedier.
Vi får lära oss om hennes könssjukdomar men väldigt lite om Vera som person. Hon måste ha varit vuxen i 15-20 år och är tydligen en socialt lättillgänglig människa som ligger med olika män och har nära vänner. Vi ser henne som lärare för 8-åringar, oftast andligen frånvarande eftersom hon mest funderar på om hon ska ingå i fast förhållande. Och i så fall med vem. Hon är förälskad i lärarkollegan Frank, men vågar inte prata med honom.

Vera går hos en livscoach som ger rådet att satsa målinriktat. Bestäm dig för en man! Den karl hon väljer verkar först perfekt enligt Vera. Men när de åker till Åre och bor i stuga med hans föräldrar förändras allt. Pojkvännen Carl- Johan visar sig vara en helt annan människa. Vera, och vi, lider.
Frank, som hon trånat efter hemma i skolan i Stockholm, dyker också upp i Åre. Plötsligt kan de prata med varandra hur mycket som helst. Vilket leder till lögner.
Och filmen faller in i orimligheter.
Liv Mjönes och Erik Johansson är sympatiska i huvudrollerna, men som manuset är skrivet är det svårt att engagera sig i deras känsloliv. Peter Magnusson, som skrivit manus, spelar tappert filmens största fåntratt. Ingen fåfänga där. Emma Molin som Veras bästis är roligast.
Svenska filmkomedier har det svårt på vintern. Man blir frostskadad bara av att tänka på tidigare fall. Något verkar göra sommaren till en bättre spelplats för svensk filmkärlek. När ”Tills Frank skiljer oss åt” reser till Åre går det mest utför.

17 oktober 2019 15:00 Läs mer…

Varela slår tillbaka mot Schibbyes kritik: ”Det är ju en film”

”Kan tycka att han gör en alldeles för stor grej av det”
avAlex Hartelius
15 oktober 2019 09:05

Martin Schibbye var inte helt nöjd med filmatiseringen av sin och Johan Perssons bok ”438 dagar”.
Matias Varela, som spelar Johan Persson i filmen, svarar nu på kritiken.
– Jag förstår honom, samtidigt tycker jag att det är lite märkligt, eller kanske naivt, säger han i ”Nemo möter en vän”.

I en tidigare intervju med TT har journalisten Martin Schibbye, 38, sagt att filmen ”438 dagar” inte såg ut som han hade hoppats på. Exempelvis saknade han skildringen av fångarnas solidaritet i det etiopiska fängelset.

– Det går nog inte för någon annan att göra en film som jag skulle känna igen mig i. Men min stora skräck var att de skulle strunta i de lokala etiopiska journalisterna, som var en så stor del av boken och av tiden i fängelset och av det som man har jobbat med sedan dess. Och så blev det, sa Martin Schibbye då.

1 av 2 | Foto: Lotte Fernvall / AFTONBLADET /
Matias Varela, som spelar journalisten Johan Persson i filmen, säger i podcasten ”Nemo möter en vän” att han inte är överraskad över kritiken.

Varela om kritiken
Matias Varela, 39, som spelar journalisten Johan Persson, 37, i filmen, säger i podcasten ”Nemo möter en vän” att han inte är överraskad över kritiken, även om han tycker att Martin Schibbye borde förstått att filmen inte skulle bli som boken när de sålde rättigheterna till den.
– När man väl har sålt sin historia så tycker jag man måste vara beredd på att människor kommer tolka den historien utifrån vilka de är och efter det behovet, eller den agendan, som de har, säger Matias Varela och fortsätter:
– Dessutom vet jag att både Martin och Johan blivit inbjudna till processen och tagit del av manuset successivt. Det var inte så att de sålde historien och så kom en klar film, de har ju sett arbetet under resans gång.

”Det är lite märkligt”
Matias Varela säger att han känner sig rätt neutral till kritiken och att den varken gör honom glad eller ledsen. Han har även förståelse om Schibbye känner att det finns ett avbräck mellan verkligheten och filmen, men att filmen ändå måste få stå för sig.
– Det har gjorts en bok, det har gjorts en dokumentär och nu har vi gjort en spelfilm av det här. För mig är det klart att vi måste göra den filmisk, det är ju en film. Samtidigt är det kanske lätt för mig att säga, jag satt ju inte i Etiopien 438 dagar och undrade vad som skulle hända. Jag förstår honom, samtidigt tycker jag att det är lite märkligt, eller kanske naivt, han kanske borde förstått att vi som filmskapare skulle göra det till vår berättelse och försöka göra en film av det.
Nöjesbladet har sökt Martin Schibbye.
► PODD Tv-bönderna och kärleken
▪ I tredje avsnittet av ”Bonde söker fru”-podden ”Tv-bönderna och kärleken” berättar mjölkbonden Pelle om den hemliga chattgruppen och hjärtekrossen innan ”Bonde söker fru”.
Lyssna:

Eller ⬇️ klicka på PLAY-knappen

LÄS OCKSÅ
Schibbyes hårda kritik mot filmen ”438 dagar”

LÄS OCKSÅ
PLUSFörsta gången vännerna Skarsgård och Varela jobbar ihop

Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

15 oktober 2019 09:05 Läs mer…

Ful baksida i Will Smiths nya thriller

Spelar mot sig själv i tekniskt avancerade ’Gemini man’
avStefan Hedmark
9 oktober 2019 12:34
[embedded content]

++
Gemini man
Regi Ang Lee, med Will Smith, Mary Elizabeth Winstead, Clive Owen.
FILMRECENSION. I år har Will Smith allt mer börjat likna ett hologram på bio.
Först var han en blå ande i ”Aladdin”.
Och nu möter han en yngre version av sig själv i ”Gemini man”.

ACTION. Egentligen kan du redan den här historien – trailern har avslöjat allt i förväg. Will Smith spelar Henry Brogan, en 51-årig lönnmördare för den militära underrättelsetjänsten. Han är vass, men har odlat ett samvete efter alltför många mord och pensionerar sig. Henry upptäcker att så lätt kommer han inte undan. Han inser att han övervakas och snart skickas agenter efter honom.
Den farligaste av dem alla visar sig vara en ung kille som tycks kunna förutspå Henrys minsta rörelse. Dessutom ser han exakt ut som Henry när han var 23…
Nutidens Will Smith möter alltså sig själv i ”Fresh prince”-åldern i en kloningshistoria som har legat och dammat i Hollywood i flera decennier, i väntan på att det skulle bli tekniskt möjligt att göra den.
Ultraskarpa bilder
Man kan väl konstatera att regissören Ang Lee har tekniken både med sig och mot sig. Liksom James Cameron och Michael Mann har han visat stort intresse för att utveckla bioupplevelsen, men kvaliteten på det han erbjuder oss är omdiskuterad.
”Gemini man” är inspelad i 3D med högre bildhastighet vilket ger en ultraskarp upplevelse. När det är som bäst känns det som att man har stigit in i filmen och bevittnar actionscenerna på plats.

1 av 4 | Foto: Paramount
Will Smith i ”Gemini man”.

Men det har en ful baksida. Den högre bildhastigheten putsar bort all filmmagi och gör att det känns som att titta på tv i en elektronikbutik där fabriksinställningarna är uppskruvade till max. Den här tvåloperalooken gör att actionscenerna, även om de är snygga och intensiva, ser mer ut som extramaterialet på en bluray-skiva än själva filmen.

Påminns om att det är en illusion
Att se Smith spela mot en yngre version av sig själv fungerar förvånansvärt bra. Under en stor del av filmen är det verkligen två levande, separata rollfigurer som interagerar med varandra på ett övertygande sätt. I några få scener, inte minst i slutet, påminns vi om att det är en illusion.
Det är bra tryck i actionscenerna. Smith (den äldre) och Mary Elizabeth Winstead har ett skönt samspel. Ett tydligt tema är faderskap, men den största besvikelsen i filmen är just den tunna intrigen.
”Gemini man” har biopremiär på fredag, den 11 oktober.
Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
Zellweger är kusligt lik Judy Garland

LÄS OCKSÅ
Inte direkt gräslig men klart vissen Stephen King-filmatisering

9 oktober 2019 12:34 Läs mer…

Zellweger är kusligt lik Judy Garland

’Judy’ är småmysig och tillrättalagd
avEmma Gray Munthe
8 oktober 2019 17:45
[embedded content]

+++
Judy
Regi Rupert Goold, med Renée Zellweger, Finn Wittrock, Rufus Sewell, Jessie Buckley, Michael Gambon m fl
DRAMA. Judy” utspelar sig i slutet av 60-talet, när Judy Garland (Renée Zellweger) förbereder sig för en rad utsålda konserter i London. Vid det laget hade Garland stigit och dalat, varit den högst betalda artisten i Las Vegas, gjort sig omöjlig med sitt missbruk och fallit till botten, rest sig på 10 och älskats många gånger om.
Men 1969 hade hon knappt råd att köpa mat, ingenstans att bo med sina två yngsta barn och låg i vårdnadstvist. Bara några månader senare dog hon av en överdos.

1 av 3 | Foto: BBC Films
Renée Zellweger i ”Judy”.

Garlands skräck för att inte kunna ta hand om barnen, hennes längtan när de pratar i telefon över Atlanten, hennes strävan efter att komma på fötter, hennes ensamhet är tragiskt på gränsen till outhärdligt.

I övrigt är ”Judy” mest lagom. Småmysig, witty och tillrättalagd. Det har pratats om en Oscar för Zellweger – Hollywood älskar ju förvandlingsnummer, och i alla fall från sidan är hon ibland kusligt lik originalet. Hon har fångat gester och sätt, hennes Garland är snabbkäftad och drastisk.
Men, hur fint och bra hon än sjunger själv saknar hennes röst förstås Garlands essens: styrkan och sorgen. Det är inte på något sätt bortkastad tid att se ”Judy”, men man gör bättre i att se några av Garlands musikaler i stället. De, och hon, har betydligt mer oumph.
Filmen har biopremiär på fredag, den 11 oktober.
Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
Inte direkt gräslig men klart vissen Stephen King-filmatisering

LÄS OCKSÅ
Filmatiseringen av ”Tre sekunder” funkar bra – till en början

8 oktober 2019 17:45 Läs mer…

Inte direkt gräslig men klart vissen Stephen King-filmatisering

avKarolina Fjellborg
4 oktober 2019 14:27

Foto: Netflix
”In the tall grass”.

FILMRECENSION Stephen Kings ”In the tall grass” har blivit en Netflix-film som försöker – men misslyckas med – att göra gräs skrämmande.

++In the tall grassRegi Vincenzo Natali, med Laysla De Oliveira, Avery Whitted, Patrick Wilson, Harrison Gilbertson, Will Buie Jr och Rachel Wilson.
SKRÄCK ”Cube”-regissören Vincenzo Natali har tänjt ut Stephen King-novellen ”In the tall grass”, som skräckmästaren skrev tillsammans med sin son Joe Hill, till en mörk, tjatig och förvirrande långfilm, som är ungefär lika skrämmande som ogräs.Två syskon (Laysla De Oliveira och Avery Whitted) stannar vid ett stort fält med högt gräs i mitten av ingenstans och hör en liten pojke ropa på hjälp. De ger sig in i gräset – och hamnar i en mardrömslabyrint där röster förvillar, tiden är skev, döden lurar runt varje strå och Patrick Wilson har ballat ur på ett härligt bombastiskt sätt.Natali har fått till en hyfsad första, stämningsbyggande akt, men efter det går det utför. Reglerna för skräckbygget är bortom luddiga på ett sätt som gör en irriterad snarare än engagerad, både rollfigurer och skådespelare känns bleka och anonyma (förutom Wilson då), och som tittare har man förlorat intresset långt innan stackarna ute på fältet har förlorat förståndet.Dock finns det en ingrediens (förutom Wilson) som gör ”In the tall grass” sevärd, och det är barnskådespelaren Will Buie Jr, som går den svåra balansgången mellan söt och läskig på ett perfekt sätt.
Det här är långt ifrån den gräsligaste Stephen King-filmatisering man har sett – men rätt vissen är den ändå.
”In the tall grass” har premiär på Netflix den 4 oktober.
[embedded content]

LÄS OCKSÅ
Apokalyptisk mördarjakt – vart nionde år

LÄS OCKSÅ
Välgjort om hur USA överlevde Nixon

LÄS OCKSÅ
PLUSHär är Stephen Kings största skandaler

4 oktober 2019 14:27 Läs mer…

Joaquin Phoenix imponerar starkt i ”Joker”

avJan-Olov Andersson
3 oktober 2019 23:34

Foto: SF Studios
Joaquin Phoenix i ”Joker”.

++++
Joker
Regi Todd Phillips, med Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Frances Conroy, Zazie Beetz, Brett Cullen, Brian Tyree Henry.
 
DRAMA. Filmen som vann Guldlejonet, första pris, vid filmfestivalen i Venedig för några veckor sedan.
Ett överraskande pris. Inte för att det inte är en bra film, utan för att genrefilmer aldrig brukar belönas på det sättet.

Kopplingen till serietidningsvärlden är att vi får följa Jokern innan han förvandlades till Batmans värsta fiende. Han som tidigare har gestaltats av först Jack Nicholson i ”Batman” 1989, sedan av Heath Ledger (1979-2008) i ”The dark night” 2008. Två storslagna filmskurkar.
Nej, jag har inte glömt Jared Leto i ”Suicide squad” (2016), men det var en så kass film, så han räknas inte på samma sätt.
 
I intrigen här finns en koppling mellan Fleck och Bruce Waynes/Batmans familj.
Störst släktskap har annars ”Joker” faktiskt med två Martin Scorsese-filmer.”Taxi driver” (1976) för att Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) skulle kunna vara bror till Travis Bickle, Robert De Niros rollfigur i filmen. En bitter ensamvarg och incelman i 1980-talets New York, även om det här kallas för Gotham City. Han bor med sin sjuka gamla mamma (Frances Conroy) i en sliten förortslägenhet. Några dörrar bort på samma våning bor en ensamstående mamma (Zazie Beetz) han blivit lite förtjust i.

När vi först möter honom står han i clownmask med en reklamskylt. Det är hans jobb. Egentligen vill han vara stå upp-komiker. Sitt utanförskap har han förvandlat till ett ständigt skämtande som just ingen i hans omgivning skrattar åt. Hans eget skratt är högt och plågsamt. Som hos en man på gränsen till nervsammanbrott.
Likheten med ”King of comedy” (1982) är Arthur Flecks besatthet av en talkshow-värd (Robert De Niro) och hans tv-program, som han tittar på kväll efter kväll.
Under en tunnelbanefärd provoceras Fleck av tre arroganta Wall Street-snubbar. Då slår något slint i huvudet på honom…
 I USA har det diskuterats om den våldsodyssé som Arthur Fleck/Joker sedan ger sig ut på i Gotham City, skulle kunna inspirera till liknande saker i verkligheten. En befängd debatt, som nog främst har sitt ursprung i att en dåre sköt vilt och dödade tolv personer på en biograf i Denver-förorten Aurora under en visning av ”The dark knight” 2012.
Våldet i djupt engagerande och mycket suggestiva ”Joker” är obehagligt och omskakande. Och Joaquin Phoenix förkroppsligar sin psykiskt störda man så trovärdigt, att man snarare känner medkänsla och tycker synd om honom när han totalt spårar ur.
 Han var fantastisk i Lynne Ramsey-filmen ”You were never really here” för två år sedan. Han är ännu bättre här i en snarlik roll. Där han dessutom har bantat ned sig så att i några scener ser det nästan ut som att revbenen ska sticka ut ur kroppen på honom. Joaquin Phoenix är onekligen en skådespelare som inte tar lätt på yrket…
 
SE OCKSÅ: ”Quick”. Skildrar en annan slags galenskap, som faktiskt har ägt rum i vårt eget land.

VISSTE DU ATT… regissören Todd Phillips tidigare är mest känd för att ha gjort de tre ”Baksmällan”-filmerna?

JUST NU… inväntar vi Robert De Niro i huvudrollen i Martin Scorsese-filmen ”The Irishman”. Premiär på Netflix 27 november.
 

LÄS OCKSÅ
Blodigt allvar när Joker har premiär

LÄS OCKSÅ
Anhöriga rasar mot nya ”Joker”

LÄS OCKSÅ
Joaquin Phoenix är bästa Jokern hittills

3 oktober 2019 23:34 Läs mer…

Blodigt allvar när Joker har premiär

Serietidningsskurken gör skådespelare och debattörer nervösa
3 oktober 2019 13:44

Foto: SF Studios
Joaquin Phoenix i ”Joker”.

KRÖNIKA. Det ska vara mörkt, det ska vara extremt, gränser ska passeras och helst ska vi gräla hela dagarna om vilket elände alltihop kan ställa till med, och vem som bär ansvar.
Premiären av ”Joker” är en prövning för de av oss som vill tagga ner lite.

När Heath Ledger förberedde sig för att spela Jokern i ”The dark knight” (2008) gick han över alla gränser. Han tillbringade en månad i ett hotellrum i London där han förberedde sig på olika sätt.
Jared Leto vägrade sluta vara Jokern mellan tagningarna under arbetet med ”Suicide squad” (2016). Bland annat skickade han mörkt bisarra presenter till sina motspelare.
Regissören Todd Phillips, som nu är bioaktuell med ”Joker”, har berättat för New York Times hur Joaquin Phoenix abrupt avbröt scener – inte för att motspelaren gjorde något fel, utan för att han gång på gång svek de orimligt höga krav han ställde på sig själv.
De enda gånger han lät bli det här beteendet var när han spelade mot Robert De Niro. Man vill nog inte att tjuren från Bronx ska ge en dödande blickar.
Anarkistiska drag
Det här låter inte som de trevligaste arbetsmiljöerna. Jokern gör skådespelare nervösa, vilket förstås har att göra med Ledgers numera ikoniska, Oscarvinnande insats. Men figurens anarkistiska drag har också en tendens att påverka världen utanför serietidningsfilmerna.

1 av 4 | Foto: Warner
Heath Ledger i ”The dark knight”.

Premiären av ”Joker” är kontroversiell. På Twitter diskuteras det flitigt om filmen kan trigga den typen av unga män som ofta ligger bakom massmord i USA – ensamma och kärlekslösa, självömkande och fyllda med hat mot kvinnor/minoriteter/andra religioner. Det har redan skett ett massmord i anslutning till en Batman-film, i Colorado 2012, och den här gången planerar polis runt om i USA att utöka sin närvaro under ”Jokers” premiärhelg. Många biografer förbjuder även besökarna att klä ut sig.

Måste vi verkligen ha det så här obehagligt, och dessutom om en serietidningsfilm?
Betydligt mindre allvar
Kanske borde vi alla, biobesökare såväl som Leto och Phoenix, snegla lite åt två andra skådespelare som tog det där med Jokern på betydligt mindre allvar.
När Jack Nicholson och Michael Keaton hade fått på sig kostymerna under inspelningarna av ”Batman” (1989) lättade den förre upp stämningen genom att säga: ”Allt vi behöver göra är att låta garderoben sköta skådespeleriet, grabben”.
Och Cesar Romero, som spelade Jokern i den klassiska 60-talsserien? Han älskade att tramsa med rollen och vägrade raka av sig mustaschen. Den fick de i stället måla över i sminket.

Foto: SF Studios
Jennifer Lopez och Constance Wu i ”Hustlers”.

3 favoriter
… på bio just nu.

Jennifer Lopez i ”Hustlers”

Antonio Banderas i ”Smärta och ära”

David Dencik i ”Quick”

Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
Rambo slaktar för de svaga världen runt

LÄS OCKSÅ
Sol, flamingor och mojito kan snabbt bli blodstänk

LÄS OCKSÅ
I höst kommer gamla filmhjältar hem igen

LÄS OCKSÅ
Verkligheten slog tillbaka mot 438 dagar

avStefan Hedmark

3 oktober 2019 13:44 Läs mer…

Apokalyptisk mördarjakt – vart nionde år

Netflix-thrillern ’In the shadow of the moon’ är för blek
avStefan Hedmark
2 oktober 2019 15:25
[embedded content]

++
In the shadow of the moon
Regi Jim Mickle, med Boyd Holbrook, Cleopatra Coleman, Bokeem Woodbine, Michael C Hall.
FILMRECENSION. Att jaga en seriemördare är nog krävande så det räcker.
Att tvingas jaga samma person igen vart nionde år kan nog få den bäste polis att begära tidig pension.

SCI-FI/THRILLER. Det börjar spännande. Vi befinner oss i Philadelphia 1988 och den uniformerade polisen Thomas Lockhart (Boyd Holbrook) blandar sig i en rad spektakulära och mystiska dödsfall som skakar staden. Det enda offren tycks ha gemensamt är hur de har dött – hjärnan har plötsligt smält och kropparna har märken i nacken.
Snart finns en misstänkt, en ung kvinna (Cleopatra Coleman) i blå jacka som jagas ner i tunnelbanan. Innan hon plötsligt dödas hinner kvinnan berätta detaljer om Lockharts liv som bara han och hans fru kan känna till.
Nio år senare händer samma sak igen och polisen misstänker att någon imiterar den ursprunglige mördaren. Men Lockhart, som nu jobbar som mordutredare, stöter på samma unga kvinna igen…
Vi förstår så klart från början att det här inte blir vilket dammigt seriemördarfall som helst. Frågan är dock varför Lockhart, som blir alltmer besatt av morden, inte förstår bättre. Det känns hela tiden som att vi i publiken är ständigt före honom.

1 av 3 | Foto: Netflix
Boyd Holbrook och Michael C Hall i ”In the shadow of the moon”.

Storyn har ett apokalyptiskt scenario och utspelas från 1988 till 2024. I grund och botten lurar en ganska bekant fantasi om hur undergången ska stoppas. Det varvas med habil action och ett fokus på Lockhart som blir alltmer personligt ju längre historien pågår.

Därför är det synd att Holbrooks insats är så blek, trots att han förändras mycket under alla åren.
Det gäller tyvärr hela rollistan, även gamle ”Dexter”-favoriten Michael C Hall som här spelar tjurig polis och svåger till Lockhart. Det flyger inga gnistor om något i filmen.
”In the shadow of the moon” visas nu på Netflix.
Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
Rambo slaktar för de svaga världen runt

LÄS OCKSÅ
Filmatiseringen av ”Tre sekunder” funkar bra – till en början

2 oktober 2019 15:25 Läs mer…

Filmatiseringen av ”Tre sekunder” funkar bra – till en början

avKarolina Fjellborg
26 september 2019 08:00

Foto: © Wild Wag Productions 2018.
Joel Kinnaman i ”Tre sekunder”.

FILMRECENSION Anders Roslunds och Börge Hellströms bästsäljande bok ”Tre sekunder” har blivit en hårdkokt machorulle som inte riktigt håller hela vägen in i mål.

++Tre sekunderRegi Andrea Di Stefano, med bl a Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen, Common, Ana de Armas och Eugene Lipinski.
KRIMINALTHRILLER Anders Roslunds och Börge Hellströms bästsäljande bok ”Tre sekunder” från 2009 har blivit film. Originaltiteln är ”The informer” och handlingen är nu förlagd till New York – men helt osvensk är produktionen ändå inte då det är Joel Kinnaman som gör huvudrollen.Han spelar Pete Koslow. En ex-militär och ex-fånge som har värvats som informatör åt FBI, där han lyder under den hala agenten Wilcox (Rosamund Pike) och hennes ännu mer opålitliga chef Montgomery (härligt slemmigt spelad av Clive Owen). Koslow har på deras order infiltrerat ett gäng polska gangstrar, mot löftet om att snart bli frisläppt från FBI:s bojor och kunna vara vanlig familjeman på heltid – men när en drogaffär går fruktansvärt fel och en undercoverpolis blir skjuten, grusas Koslows drömmar om frihet.

Just som han trodde att han var ute, drar de tillbaka honom in, kan man säga, och Koslow skickas in i den stenhårda helvetesburen Bale Hill Prison, där han varit förut, för att ta hand om den polska bossens (Eugene Lipinski) affärer där inne.FBI slänger honom åt vargarna alltså, och medan han svävar i livsfara på insidan, svävar hans familj i livsfara på utsidan, och den ende som verkar ha någon heder i ”Tre sekunders” kalla, elaka värld, full av samvetslösa banditer och amoraliska poliser, är NYPD-snuten Grens (Common), som blir en tredje part i härvan när han börjar nysta i mordet på sin mördare kollega.”Tre sekunder” är en hård, spänd och macho film, med massor av muskler, tatueringar, slagsmål, hårdkokt dialog och hotfulla miljöer, både ute på gatorna och inne i fängelset. Det funkar ett bra tag, och när filmen och dess intrikata trådar är som bäst får man till och med lite smarta ”The departed”-vibbar.Men saker går utför framåt upplösningen, som är lång, energilös och krånglig, och utmanar både trovärdighet och tålamod. Och flera gånger under filmen ringer 90-talet för att få sin typiska fruroll tillbaka. Ana de Armas har verkligen inte mycket mer att göra än att stirra ängsligt med stora ögon och se otroligt söt ut.Kinnaman gör ett bra jobb med det han har att arbeta med – den missförstådda hårdingen som tycks ha hela världen emot sig, och är beredd att göra allt för att skydda sin familj – men får fortsätta att leta efter den för honom perfekta Hollywoodrullen. Den med en roll som passar honom på det sätt som Stephen Holder i tv-serien ”The killing” gjorde.(Och på tal om tv-serie, är ”Tre sekunder” en historia som förmodligen skulle göra sig väldigt bra i det formatet.)
”Tre sekunder” har biopremiär den 27 september.
[embedded content]
Se det här i stället: En häftigare mix av svenskt och amerikanskt är Ari Asters omtalade skräckis ”Midsommar”.
Visste du att… Rosamund Pike nyligen vann en Emmy för sin prestation i kortkomediserien ”State of the union”? Finns att se på HBO Nordic.
Just nu… är Joel Kinnaman även aktuell med sci-fi-serien ”For all mankind”, som får premiär på den nya streamingtjänsten Apple TV+ den 1 november.

LÄS OCKSÅ
Glädje som inte smittar av sig i offensiv Springsteen-hyllning

LÄS OCKSÅ
Genialt korkade frågor kompenserar för tunn intrig

26 september 2019 08:00 Läs mer…

Isländskt vältrande i misär och snask

”Let me fall” innehåller inte ett sant ögonblick
avEmma Gray Munthe
23 september 2019 17:42
[embedded content]

+
Let me fall
Regi Baldvin Zophoníasson, med Elín Sif Halldórsdóttir, Eyrún Björk Jakobsdóttir, Lára Jóhanna Jónsdóttir m fl.
DRAMA. Reykjavik. Två 15-åriga tjejer som dras till varandra – och som så småningom drar ner varandra i droger, jakt på pengar och nästa rus. ”Let me fall” hoppar fram och tillbaka i tiden, men att det är en tragedi står klart från första början.

I 136 minuter vältrar sig regissören Baldvin Zophoníasson i misär och snask, gottar sig åt allt som kan hända två knarkande flickor. Låter kameran smeka en våldtagen, blåslagen, utslagen och snyggt upplagd kropp i motljus, från fötterna och upp, upp, upp över benen, stjärten, svanken, ansiktet som ligger nertryckt i madrassen.

1 av 3 | Foto: Njuta
”Let me fall”.

”Let me fall” anstränger sig för att vara arthouse och skitig socialrealism, men ser mer ut som något som hade kunnat bli till om Socialstyrelsen hade bett en gubbsjuk reklamfilmare hitta på något i knarkinformationsväg som skulle tilltala kidsen.
”Let me fall” är baserad på en sann historia, men innehåller inte ett enda sant ögonblick.

23 september 2019 17:42 Läs mer…

Pensionsfärdig Rambo förintar Mexikokartell

Fansen kan lita på att blodet sprutar
avStefan Hedmark
19 september 2019 11:38
[embedded content]

++
Rambo: Last blood
Regi Adrian Grünberg, med Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta.
FILMRECENSION. Har du aldrig sett en tortyrscen där Sylvester Stallone sliter loss nyckelbenet på en annan människa?
Jamen, då har du något att se framåt emot.

ACTION. Av alla filmer i den här blodstänkta serien är det ”First blood” (1982) och den nu bioaktuella ”Last blood” som mest påminner om westerns. John Rambo är den ultimata, tystlåtna ensamvargen som hamnar i strid, med rättvisan i första filmen och med ett banditgäng i den femte.
När vi möter honom igen har det gått tio år sedan den fjärde filmen, då han slaktade sig igenom Burmas djungler. Nu är han redo för pensionen. Rambo har kommit hem igen och tar hand om sin ranch, men spåren från allt han har upplevt har märkt honom. Det händer att han plågas av hallucinationer från Vietnamkriget och under ranchen har han byggt vidsträckta tunnlar där han lever ut all vrede han tampas med.
Man kan undra om han inte skulle må bättre av att låta bli tunnlarna och bara klappa sin häst?
Hålls fången av kartell
Så försvinner tonåriga Gabrielle (Yvette Monreal) i Mexiko. Hon är en närstående släkting till Rambo och han korsar gränsen för att följa hennes spår. Det leder till en kartell där hon hålls fånge som neddrogad prostituerad. Efter ett synnerligen dåligt beslut hamnar Rambo i livsfara, men räddas av en frilansjournalist (Paz Vega). Hon blir nyckeln in i kartellen när Rambo utkräver hämnd…

1 av 3 | Foto: Lionsgate
Sylvester Stallone i ”Rambo: Last blood”.

Höjdpunkten är förstås de sista tjugo minuterna då slutstriden med kartellen utspelas i Rambos tunnlar. Aldrig har det väl varit tydligare hur mycket hans ursprungliga fiender, nordvietnameserna, har format honom.

Likt Kevin i ”Ensam hemma” har Rambo en massa finurliga fällor att erbjuda inkräktarna. Det är då filmen lägger in högsta växel – det blir en symfoni av kroppar som genomborras, sprängs eller lemlästas, allt serverat med ett barockt sinne för humor och, i slutscenerna, ett okontrollerbart raseri.
Väderbitet ansikte
Manuset har logiska luckor, Vegas rollfigur är illa skriven. Men seriens fans kan ändå lita på Stallones väderbitna ansikte. De utkräver blod och det är vad de får.
”Rambo: Last blood” har biopremiär i morgon, den 20 november.
Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
Rambo slaktar för de svaga världen runt

LÄS OCKSÅ
Machofixerad dokumentär gör upp med myterna om köttätande

19 september 2019 11:38 Läs mer…