Ett skilsmässodrama med hög igenkänningsfaktor

Filmrecensioner

avJan-Olov Andersson
5 december 2019 16:15

++++

Marriage story

Regi Noa Baumbach, med Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern, Alan Alda, Ray Liotta, Julie Hagerty, Merritt Wever, Wallace Shawn.

DRAMA

Få filmer börjar så underbart kärleksfullt som ”Marriage story”.
I ett bildmontage som håller på sju, åtta minuter, berättar filmens båda huvudpersoner – Charlie Barber (Adam Driver), hyllad teaterregissör i New York, och Nicole (Scarlett Johansson), hans fru och skådespelerska i hans pjäser – om vad de tycker är allra bäst med varandra. Både vad de är bra på och vad de har för lite udda och kanske lite tokroliga egenskaper. Man förstår precis varför just de här två har blivit tokkära i varandra. Och Noah Baumbach visar varför han nu, vid 50 års ålder, är en av USA:s främsta manusförfattare/regissörer. Sällan har någon så effektivt satt en stämning för en historia och gett oss allt vi behöver veta om huvudpersonerna.

Sedan kastar han publiken rakt in i parets skilsmässa!
Nicole flyttar till Los Angeles för en roll i en tv-serie. Hon tar med sig 8-årige sonen. Charlie avvaktar. Tror det bara är en tidsfråga innan hon flyttar ”hem” igen.
Men för henne har ”hemma” alltid varit Los Angeles. Och den skilsmässa de först försökte lösa så smidigt som möjligt, blir snabbt ganska smutsig. Särskilt sedan först hon, sedan han, kopplar in toppadvokater, spelade av Laura Dern (lysande!), Alan Alda och Ray Liotta.
Det är ingen hemlighet att Noah Baumbach har inspirerats till historien av sin egen skilsmässa från skådespelerskan Jennifer Jason Leigh, vars senaste uppmärksammade roll var i Quentin Tarantinos ”The hateful eight” för några år sedan. Hon är, rimligtvis, måttligt road av historien.
I ärlighetens namn bör dock påpekas att Baumbach inte framställer Adam Drivers rollfigur som något offer, båda huvudpersonerna har sina brister i en historia som verkligen griper tag och stundtals även faktiskt är rolig, på ett tragikomiskt sätt. Det är som att Baumbach förmår betrakta både sig själv och exhustrun utifrån, med någon slags ömhet. Även om här finns några briljant skrivna och spelade utbrottsscener, handlar det om två personer som i grund och botten respekterar varandra.

Även om man inte lever ett privilegierat showbiz-liv, är detta filmen med mycket hög igenkänningsfaktor för alla som genomgått en separation eller skilsmässa.
Filmen visas på Netflix från 6 december.
SE OCKSÅ: ”The squid and the whale” (2005). Noah Baumbachs genombrottsfilm skildrar hans föräldrars (Jeff Daniels, Laura Linney) skilsmässa. Finns att streama, bland annat på Netflix.

VISSTE DU ATT… Laura Derns rollfigur är inspirerad av den kvinnliga advokat både hon själv och Scarlett Johansson anlitade vid sina skilsmässor?

JUST NU… är Adam Driver snart aktuell i nya Star Wars-äventyret ”The rise of Skywalker”.

LÄS OCKSÅ
Skilsmässofilmen ”Marriage story” blev djupt personlig för Scarlett Johansson

5 december 2019 16:15 Läs mer…

Maffians barnsoldater på förutsägbar resa mot tragedi

Filmrecensioner

avKarolina Fjellborg
4 december 2019 22:53

Foto: Edge Entertainment.
”Camorrans barn”.

FILMRECENSION Man kanske kan kalla den för ”Gomorra – tonårsåren”. Den nya filmen baserad på en bok av Roberto Saviano.

+++Camorrans barnRegi Claudio Giovannesi, med bl a Francesco Di Napoli, Viviana Aprea, Alfredo Turitto, Ar Tem och Valentina Vannino.
DRAMA 15-årige Nicola (Francesco Di Napoli), som bor med sin lillebror och sin ekonomiskt utsatta mamma, har ambitioner, känner ansvar och drömmer om ett bättre liv.
Under andra omständigheter hade det kunnat leda till något gott. Men inte i camorrans Neapel – där ett maktvakuum har öppnat möjligheter för den som är ung, hungrig, fattig och naiv.
Nicola tar initiativ, knyter maffiakontakter, blir ihop med stadens snyggaste tjej (Viviana Aprea), tjänar pengar, tar selfies med vapen och köper dyra grejer, och med sitt pojkgäng i släptåg klättrar han uppåt i näringskedjan – utan att inse att han själv samtidigt är någon annans måltid i en hopplös våldscirkel.
Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grund för Claudio Giovannesis film, och har även varit med och skrivit manus. Men ”Camorrans barn” – som är en del social kommentar om maffians barnsoldater, en del ”Maffiabröder” i nutida italiensk tappning, och en del tonårsfilm i gängmedlemskläder – är tamare än både filmen och tv-serien som hans ”Gomorra” ynglade av sig i.
Nicolas barnsligt entusiastiska resa mot den oundvikliga konklusionen – att vara gangster är kul, tills det inte är det längre – blir visserligen aldrig oengagerande. Men den är förutsägbar.
[embedded content]

LÄS OCKSÅ
Perfekt, stylat – och rakt igenom ytligt

LÄS OCKSÅ
”The nightingale” – starkt och brutalt utan pardon

4 december 2019 22:53 Läs mer…

”The nightingale” – starkt och brutalt utan pardon

Filmrecensioner

avKarolina Fjellborg
28 november 2019 13:40

Foto: Nonstop Entertainment.
”The nightingale”.

FILMRECENSION Jennifer Kent följer upp skräcksensationen ”The Babadook” med en historisk hämndrulle så skoningslös att man blir både helt slut och oerhört imponerad.

++++The nightingaleRegi Jennifer Kent, med bl a Aisling Franciosi, Sam Claflin, Baykali Ganambarr, Damon Herriman, Harry Greenwood och Charlie Shotwell.
KOSTYMTHRILLER Den australiensiska regissören Jennifer Kent följer upp skräcksensationen ”The Babadook” med en film som är fruktansvärt otäck på ett helt annat sätt – och ännu bättre. En sorts rape and revenge-västern, som utspelar sig i Australien 1825, i den dåvarande brittiska koloni som snart skulle få namnet Tasmanien, och handlar om trauma, hämnd, och den barbarism som byggde ”civiliserade” samhällen.Aisling Franciosi spelar Clare Carroll. En irländsk fånge som jobbar som tjänare åt brittiska soldater.När hon en kväll påminner löjtnant Hawkins (Sam Claflin) om det rekommendationsbrev som skulle kunna göra henne, hennes man och hennes nyfödda barn fria, våldtar han henne. Och kvällen därpå bryter sig Hawkins, tillsammans med sergeant Ruse (Damon Herriman) och menige Jago (Harry Greenwood), in hos Clare och hennes familj – och tar allt ifrån henne.Det är en ohygglig, oförglömlig scen, som blir startskottet för en helvetisk jakt genom vildmarken, under vilken Clare och den aboriginska spåraren Billy (Baykali Ganambarr) – som också har fått sitt liv slaget i spillror av engelsmännen – kommer varandra allt närmare.”The nightingale” är en brutal film utan pardon, full av sexuellt våld och andra fruktansvärda grymheter. Men den är betydande, gjord med en oerhört säker hand, och mycket, mycket stark.
”The nightingale” har biopremiär den 29 november.
[embedded content]

LÄS OCKSÅ
Bästa maffiafilmen sedan ’Departed’

LÄS OCKSÅ
En lite långtråkig väntan på psykbryt

28 november 2019 13:40 Läs mer…

Djupt upprörande om fransk pedofilpräst

avKarolina Fjellborg
21 november 2019 10:08

Foto: Edge Entertainment.
”I guds namn”.

FILMRECENSION François Ozons ”I guds namn” är en lång, nykter och kontrollerad, men också moraliskt rasande, uppgörelse med pedofili, övergrepp och ryggradslöshet inom den katolska kyrkan.

++++I guds namnRegi François Ozon, med bl a Melvil Poupaud, Denis Ménochet, Swann Arlaud, François Marthouret, Bernard Verley, Josiane Balasko och Aurélia Petit.
DRAMA François Ozon har arbetat utanför sin komfortzon med den här nyktra, kontrollerade och metodiska, men också djupt moraliskt upprörda verklighetsbaserade filmen om en pågående pedofilskandal inom den katolska kyrkan.Melvil Poupaud spelar Alexandre Guérin. En troende fembarnsfar och bankir som blir chockerad när han inser att prästen som utnyttjade honom när han var en pojke – Bernard Preynat (Bernard Verley) – fortfarande jobbar med barn.Alexandre tar kontakt med kardinal Barbarin (François Marthouret), och får under ett möte konfrontera sin plågoande. Men trots att denne erkänner vidtar kyrkan inte några åtgärder, och Alexandre bestämmer sig för att försöka få fler offer att tala ut.Under en nästan stafettliknande form tar andra mäns berättelser vid. I centrum, vid sidan av Alexandre, står främst ateisten François (Denis Ménochet) och den både kroppsligt och själsligt trasiga epileptikern Emmanuel (Swann Arlaud). Men det visar sig finnas oerhört många fler, när en onlinebaserad rörelse fullkomligt exploderar av vittnesmål.”I guds namn” har en blodig speltid på 137 minuter, men den här vedervärdiga historien – som på många sätt påminner om den i Tom McCarthys ”Spotlight”, även om fokus där låg på de grävande journalisterna snarare än på offren – förtjänar att inte hastas igenom.Man blir VANSINNIG på att sådant här kan få hända. Om och om igen inom den katolska kyrkan.
”I guds namn” har biopremiär den 22 november.
[embedded content]

LÄS OCKSÅ
Svettig jakt på polismördare i Manhattan

LÄS OCKSÅ
Bästa maffiafilmen sedan ’Departed’

21 november 2019 10:08 Läs mer…

Bästa maffiafilmen sedan ’Departed’

’The Irishman’ är vemodig – men utan en död stund
avStefan Hedmark
20 november 2019 15:34
[embedded content]

++++
The Irishman
Regi Martin Scorsese, med Robert De Niro, Joe Pesci, Al Pacino, Anna Paquin, Harvey Keitel, Ray Romano.
FILMRECENSION. De traditionella fem maffiafamiljerna i New York finns kvar. Men de är ordentligt försvagade.
Martin Scorseses ”The Irishman” visar att inte ens den mytomspunna världen kan undvika ålderdomen.

DRAMA. ”The Irishman” är förhoppningsvis inte den sista film som Martin Scorsese, 77, gör. Men det är ett tydligt exempel på att han har hamnat i en ålder då man ser tillbaka, minns och begrundar. Det är en tvättäkta maffiafilm som kommer att få hans fans att spinna av välbehag.
Men samtidigt är den full av ångest – inför döden och det faktum att ens gärningar har förstört inte bara andras liv utan även ens eget.
Filmen är baserad på en bok av Charles Brandt, ”I heard you paint houses”, vars titel må låta oskyldig men är ett maffiauttryck som betyder mord. Boken är en biografi om Frank Sheeran, en lastbilsförare med irländskt påbrå som drogs in i den Pennsylvaniabaserade maffiafamiljen Bufalino på 1950-talet. De hade kopplingar till fackföreningen Teamsters som leddes av den karismatiske och korrumperade Jimmy Hoffa.
Sheeran ska ha fungerat som lönnmördare inom Bufalinofamiljen och utvecklat en vänskapsrelation med Hoffa. Fackbossen försvann spårlöst 1975. Nästan tre decennier senare erkände Sheeran strax före sin död att det var han som mördade Hoffa.

Betalar ett högt pris
Vi vet fortfarande inte sanningen, det finns inga bevis för att Sheeran mördade Hoffa. Men det här är hans berättelse. Under tre och en halv timme (nej, i det här fallet borde filmen inte vara kortare) följer vi Franks (Robert De Niro) karriär inom maffian. Han bygger upp en stark lojalitet till bossen Russell Bufalino (Joe Pesci) och försöker få den oförutsägbare Hoffa (Al Pacino) att inte utmana ödet.
Samtidigt betalar han ett högt pris. Han står ofta inför rätta när myndigheterna försöker knäcka den organiserade brottsligheten. Frank slipper undan. På pappret är han alltid oskyldig, men alla vet förstås. Hans dotter Peggy (Anna Paquin) tar avstånd redan som barn. Som vuxen slutar hon helt att prata med Frank.

1 av 2 | Foto: Netflix
Joe Pesci, Robert De Niro och Al Pacino i ”The Irishman”.

En del av vad som är så fascinerande i ”The Irishman” är onekligen rollistan, att se de här älskade veteranerna spela mot varandra igen. Det var länge sedan sist och särskilt njutbar är Pesci som en helt annan gangster än i ”Maffiabröder” och ”Casino”. Då var han ettrig och galen, här är han lugn och respektingivande.
Även De Niro imponerar; han är nästan rörande att se som Frank, alltid en lydig soldat. Miljoner har lagts ner på teknik som ”föryngrar” skådespelarna i tillbakablickarna. Det är förvånansvärt övertygande.
Tar tid på sig
”The Irishman” är en mogen filmskapares svar på sin egen fräcka, ungdomliga maffiadebut, ”Dödspolarna” (1973). Tempot är långsammare än i Scorseses föregångare. Han tar tid på sig, vill skapa eftertanke, men det finns ändå inte en död stund i Steven Zaillians manus. Soundtracket har de förväntade örhängena, men också ett nyskrivet, munspelsmelankoliskt tema av Robbie Robertson.
Spännande och vemodigt. Det här är den bästa gangsterfilmen sedan ”The departed” (2006).
”The Irishman” har biopremiär på fredag, den 22 november, men finns även tillgänglig på Netflix från och med den 27 november.

Foto: Fox
Jack Nicholson i ”Hoffa”.

SE OCKSÅ: ”Hoffa” (1992), där Jack Nicholson spelar fackbossen.

VISSTE DU… att Joe Pesci tackade nej åtminstone 50 gånger till att medverka i filmen tills han slutligen gav upp och sa ja?

HÄRNÄST… samarbetar Scorsese och De Niro igen i thrillern ”Killers of the flower moon”.

Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
PLUSHoffa spårlöst försvunnen i 40 år

LÄS OCKSÅ
Svettig jakt på polismördare i Manhattan

20 november 2019 15:34 Läs mer…

Svettig jakt på polismördare i Manhattan

Högt tempo i actionthrillern ’21 bridges’
avStefan Hedmark
20 november 2019 11:25
[embedded content]

+++
21 bridges
Regi Brian Kirk, med Chadwick Boseman, Sienna Miller, Stephan James, Taylor Kitsch, J K Simmons.
FILMRECENSION. I våras slogs han tillsammans med sina Avengers-kollegor mot Thanos.
Nu byter Chadwick Boseman ut Wakanda mot Manhattan.

ACTIONTHRILLER. Det är skönt att se en stadig actionrulle på bio som måste förlita sig på vanliga människor och stadsmiljöer, inte superhjältar och märkliga fantasivärldar. Ironiskt nog är den här filmen producerad av regissörerna bakom ”Avengers: Endgame” och har ”Black Panther” själv i huvudrollen, Chadwick Boseman.
Honom ser vi gärna mer av. Han är ett perfekt val för rollen som Andre Davis. Vid 13 års ålder förlorade han sin pappa, men följer i hans fotspår som polis i New York. När ett rån mot en vinbutik (som visar sig vara en front för kokainsmuggling) går spektakulärt fel och leder till att åtta uniformerade poliser skjuts ihjäl hamnar fallet i Andres händer.
Efter sedvanlig kukmätning mellan polisen och FBI går de federala myndigheterna med på att ge polisen en chans. De får natten på sig att leta reda på de förrymda rånarna.
Andre och hans kollegor konstaterar att det finns inte en chans att männen har lämnat Manhattan med 50 kilo kokain – så pang, där kommer repliken som motiverar titeln. ”Det finns 21 broar ut ur Manhattan. Stäng dem alla”.

Korrumperade poliser
Det blir en svettig jakt för Andre, som börjar misstänka det vi i publiken redan vet sedan början av filmen. Många av vår hjältes kollegor är korrumperade och ser helst att rånarna skjuts ihjäl snabbt, innan de kan berätta ett och annat om den där vinbutiken.

1 av 2 | Foto: Scanbox
Chadwick Boseman och Sienna Miller i ”21 bridges”.

”21 bridges” gör allting som vi kräver av en stunds förträfflig actionunderhållning. Tempot är högt, berättelsen utnyttjar sina stadsmiljöer väl (en hel del scener är inspelade i Philadelphia, men filmen doftar ändå Manhattan tillräckligt mycket) och är pepprad med spännande jakter.
Korkad finaluppgörelse
Det är också skönt att poliskorruptionen är tydlig från början. Därmed besparas vi en förutsägbar twist i slutet. Finaluppgörelsen är tillräckligt korkad som den är.
”21 bridges” har biopremiär på fredag, den 22 november.
Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
Största sporterna är inte hetast på bio

LÄS OCKSÅ
Riddare räddar julen i sockrig Netflixfilm

20 november 2019 11:25 Läs mer…

Imponerande, men en del scener i Roy Anderssons nya rinner bara ut i sanden

avJan-Olov Andersson
14 november 2019 18:07

+++

Om det oändliga

Regi Roy Andersson, med Jan-Eje Ferling, Martin Serner, Bengt Bergius, Tatiana Delaunay.

drama

Roy Andersson är tillbaka på biograferna med filmen som vann Silverlejonet, regipriset, på Venedigfestivalen.
Här finns både pärlor av magiska filmögonblick och några scener som bara liksom rinner ut i sanden.

Enligt Roy Andersson är detta den fjärde filmen i den trilogi (!) som tidigare har gett oss ”Sånger från andra våningen” (2000), ”Du levande” (2007) och ”En duva satt på en gren och funderade över tillvaron” (2014). Ett typiskt Roy-skämt.Efter att förra filmen vann Guldlejonet för bästa film på Venedigfestivalen, var det självklart att den svenska regissören även skulle bjudas in med den här filmen. Och nu vann han det nästan lika fina regipriset.Berättargreppet är det samma som i trilogin.Ett antal tablåer. Bara några få hänger ihop i en återkommande slags handling. Det är grått, glåmigt och (mest äldre) människor som ser eländiga ut. Humorn är svart, eller den här gången, kanske tyvärr lite för ofta, frånvarande.
En nyhet är en sval lite mässande kvinnlig berättarröst i rätt många av scenerna.Det handlar om tillvarons sårbarhet enligt Roy Anderssonskt synsätt. Både smått och stort. En servitör som häller ut rödvin medan hans gäst fullständigt ignorerar honom. Föräldrar som sörjer sitt barn på en kyrkogård. Att som kvinna tvingas snubbla sig fram med en trasig klack eller att som man och far ångra ett just genomfört hedersmord.Eller att som yrkesman bittert inse att den gamla skolkamraten blev mer framgångsrik (filmens roligaste scener) eller att som präst (en utmärkt Martin Serner) inse att man har förlorat tron (filmens starkaste scener).Det är lätt att bli imponerad av genomförandet. Särskilt om man är lite insatt och vet hur filmmakarna bygger upp så gott som allting inomhus i Roys egen Studio 24. Hur de till exempel med filmtricks kan skapa ett stort fält där regnet öser ned, med en hel stockholmsförort i bakgrunden. Kanske har Roy & co ibland blivit lite för nöjda bara av att faktiskt ha lyckats genomföra en svår scen, för ibland finns det ingen riktig slutpoäng, några scener rinner liksom bara ut i sanden.Ändå är det alltid smått fantastiskt att befinna sig i Roy Anderssons unika filmuniversum. De pärlor av magiska filmögonblick det bjuds på, glömmer man aldrig. Så trots en del invändningar, så känns filmen som 1 timme och 16 minuter kort. Den hade gärna kunnat få vara lite längre.

SE OCKSÅ: ”En kärlekshistoria” (1970), Roy Anderssons debut som är alla tiders bästa svenska film. Finns på dvd och att streama på TriArt.se.

VISSTE DU ATT… prästen i filmen, Martin Serner, normalt jobbar som vaktmästare i regeringskansliet?

JUST NU… är det klart att ”Om det oändliga” får USA-premiär nästa år. Distributionsbolaget Magnolia Pictures är kända för att locka publik till utländska så kallade art house-filmer.

14 november 2019 18:07 Läs mer…

Filmexperiment som går fel på alla sätt och vis

avKarolina Fjellborg
14 november 2019 10:52

Foto: Nordisk Film.
”Mareld”.

FILMRECENSION ”Vad är på riktigt och vad är film?” är frågan den här metafilmen vill väcka. Men det är främst annat man frågar sig när man ser ”Mareld”.
Som om man får gå snart.

+MareldRegi Ove Valeskog, med bl a Hanna Oldenburg, Viktor Åkerblom, Moa Malan, Matti Boustedt och Malin Barr.
METATHRILLER Okej, så filmen som spelas in i den experimentella metafilmen ”Mareld” handlar om fem personer – en våpig yogatjej (Malin Barr) som är ihop med en skitstövelaktig man (Matti Boustedt), en söt men psykiskt labil tjej (Hanna Oldenburg) som är ihop med en reko kille (Viktor Åkerblom), och en tuff fotograf som klär sig i svart när alla andra klär sig somrigt (Moa Malan) – som ger sig ut i skärgården med en katamaran, och kliver i land på en ö där det sägs att en mara (Linnea Pihl) härjar.Alla beter sig mer eller mindre underligt, och dynamiken i gruppen känns illavarslande.Scenerna improviseras fram, så skådespelarna vet inte vart det hela är på väg, är utgångspunkten, och parallellt med den väldigt flummiga handlingen i ”filmen” får vi tittare se ”dokumentärt” material från en filminspelning som blir allt obehagligare.”Vad är på riktigt och vad är film?” är frågan som ”Mareld” vill väcka. Men bland daterade ”The Blair witch project”-vibbar i skakigt filmad skog, yxigt skådespeleri och spöksmink som ser ut att vara påkladdat av en halloweenstressad småbarnsmamma funderar jag mer på saker som ”Får man gå snart?”, ”Är inte det här på vippen till spektakulärt dåligt, eller är det bara olidligt pretentiöst?”, ”Vem har blandat ihop begreppen suggestivt och fånigt?” och ”Hur får jag tillbaka mina 95 minuter?”.
”Mareld” har biopremiär den 15 november.

LÄS OCKSÅ
Netflix levererar en omedelbar julfavorit

LÄS OCKSÅ
Vad i hundan är det här för skitfilm?

14 november 2019 10:52 Läs mer…

Gott humör i orimlig 80-talsklon

’Stuber’ vill desperat vara en ny ’48 timmar’
avStefan Hedmark
10 november 2019 10:14
[embedded content]

++
Stuber
Regi Michael Dowse, med Kumail Nanjiani, Dave Bautista, Iko Uwais, Natalie Morales, Mira Sorvino.

FILMRECENSION. Om du är polis och jagar en skurk, men har tillfälligt dålig syn, vad behöver du då?
En Uber, så klart.

ACTIONKOMEDI. Stu Prasad (Kumail Nanjiani) försöker överleva i gigekonomin som Uberförare. När han inte jagar femstjärniga betyg och torkar spyor från baksätet försöker han få sin tjejkompis att begripa att han vill vara mer än en polare. Men Stu är lite för timid för att vara framgångsrik.
Plötsligt en dag brakar Vic Manning (Dave Bautista) in i hans liv (och elbil). Han är en Los Angeles-polis med dålig tajming, kan man säga. Samtidigt som han har fått upp spåret på en knarkkung (Iko Uwais) som han har jagat en tid har han även opererat ögonen. Det gör att Vics syn är för tillfället väldigt dålig, men han vägrar släppa fallet – mannen han jagar sköt ihjäl Vics partner, så det här är personligt.
Behöver en ledsagare
Det är en ren tillfällighet att Vic hamnar i Stus Uber, men eftersom han behöver en ledsagare och Stu inte vågar säga ifrån utvecklas ett udda samarbete.

1 av 2 | Foto: Fox
Dave Bautista och Kumail Nanjiani i ”Stuber”.

Vi minns alla actionkomedier från 1980-talet där ett omaka par tvingas samarbeta samtidigt som kulorna viner omkring dem. ”Stuber” vill desperat vara en ny ”48 timmar”. Joseph Trapaneses elektroniska musik doftar 80-tal, liksom det orimliga upplägget. Det är inte mycket i filmen som sker naturligt och den tröttsamma twisten mot slutet känns lika fräsch som resterna efter fredagstacosen.

Här finns biljakter och skottlossning, men actionscenerna tar sig aldrig över en medioker nivå.
Fyller sin funktion
Gott humör har dock ”Stuber” och det tackar vi huvudrollsinnehavarna för. Bautista känns som en något sämre kopia av Dwayne Johnson, men han fyller sin funktion i den här filmen. ”Guardians of the galaxy”-fans lär få en kick av att se honom och Karen Gillan (Nebula i Marvelfilmerna) som poliser i öppningsscenerna.
Kumail Nanjiani var underbar i den romantiska komedin ”The big sick” (2017). Hans uppdrag är att vara Bautistas absoluta motsats och det lever han upp till. Han står för skratten i flera scener, inte minst den där han utpressar en skurk med hjälp av sociala medier.
”Stuber” har streamingpremiär i morgon, den 11 november.

Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

LÄS OCKSÅ
Mer mys än rys i jakten på okänd författare

LÄS OCKSÅ
Vad i hundan är det här för skitfilm?

LÄS OCKSÅ
Heta talanger i lerig krigsfilm

10 november 2019 10:14 Läs mer…