Cher bländar med underhållande show

+++Woman’s worldEfter ett filmcollage med höjdpunkter ur Chers karriär dyker hon upp på en stegrande ramp i vikingakostym och stor blå peruk. Den sex år gamla discokaramellen sparkar igång kvällen med lite partyfeminism i egyptisk miljö.
+++Strong enoughEn gedigen burgare 70-talsdisco från 90-talet får publiken att vakna på allvar. De tio dansarna jazzar ut som gamla romare. Cher hälsar välkomna med en nästan kvartslång monolog om sin ålder.
++Gayatri mantraStjärnan försvinner ut – och kommer in på en mekanisk elefant! Nu är vi verkligen i Las Vegas. Piggar upp, även om själva ”låten” mest är såsigt indiskinspirerat flum.
+++All or nothingCher i neonfärgad haremsdräkt. 20 år gammal housedisco som fortfarande håller fint.
+++The beat goes onStämningen växlar till bluesig orkesterpop när Cher, i rosaröd 60-talsdräkt, sjunger gammal duetthit med bortgångne maken Sonny Bono som dyker upp på videoskärmen.
++++I got you babeOch givetvis får vi även den allra största Sonny & Cher-hiten från 1965. Rörande. Och som hon sjunger.
++Welcome to BurlesqueEfter ett burleskinfluerat nummer av dansarna dyker Cher upp i samma outfit som hon bar i filmen ”Burlesque” med Christina Aguilera. Kanske tjusigare än bra.
++Lie to meLättglömd instrumentalpaus där vi bjudas på trapetsdans medan Cher åter byter kläder.
+++WaterlooAlbumet med Abba-tolkningar från i fjol är långt ifrån svårglömt men när en nu böljande blond Cher och hennes dansare glider in i kulörta 70-talskläder till den här gamla dängan i låtens egen hemstad blir det givetvis bra hålligång i hallen.
+++SOSDen lyxiga karaokefesten bara fortsätter.
+++FernandoMen stjärnans starkaste Abba-cover är en ballad. Här sjunger hon den upphissad på en plattform med ett sprakande fyrverkeri på videoväggen.
++After allEfter ännu ett mellanspel med videomontage av Chers främsta filmroller blir det svulstsmörig 80-talsballad från filmen ”Chances are”. Men det hjälper lite att hon sjunger den som en glittrande solgudinna.
+++Walking in MemphisCher byter kläder till ett gammalt videoklipp där hon tolkar Elvis ”Hearbreak hotel” och tillägnar sedan sin 90-talscover på Marc Cohns enda hit till ”The King”.
+++The shoop shoop song (It’s in his kiss)När Cher sjöng Betty Everetts 60-talshit i filmen ”Kärleksfeber” 1990 gjorde hon den till ett av sina verkliga signaturnummer. Om den får Friends att rulla höft? Svar: ja.
+++I found someoneMichael Bolton-covern som smällde igång Chers nystart som sångerska 1987. I kväll gör 73-åringen den, precis som då, i en genomskinlig svart kroppsstrumpa.
++++If I could turn back timeÄnnu ett radiorockmonster från 80-talet, komplett med hypereffektiv tonartshöjning. Egendomligt svåremotståndligt.
Extranummer:
++++BelieveFörsvinnande få popartister får karriärens största hit vid 52. Låten som satte begreppet autotune på kartan och var överallt hösten 1998 är förstås den gjutna finalen. Med stjärnan i rött hår och något så ”o-Cherigt” som jeans. Men vilken evergreen ändå. Läs mer…

Uppsluppet jubileum med Pugh Rogefeldt

avHåkan Steen
16 oktober 2019 23:40

Foto: Jimmy Wixtröm
Pugh Rogefeldt firade sin 50-åsjubilerande debutskiva ”Ja dä ä dä” på Cirkus i Stockholm.

KONSERT När Pugh Rogefeldt tar hjälp av några av landets bästa musiker för att fira sin klassiska debut blir det faktiskt nästan precis så bra som man vill att det ska bli.

++++Pugh Rogefeldt: ”Ja dä ä dä” 50 årPlats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1400 (utsålt). Längd: 97 minuter. Bäst: ”Här kommer natten”, ”Visan om Bo” och ”Hog farm”. Sämst: Debutsingeln ”Haru vart på cirkus” har kanske åldrats lite mindre väl.
”Ja dä ä dä”, Pugh Rogefeldts debutalbum från hösten 1969, var den första riktigt betydande rockskivan på svenska.
Den låter fortfarande som väldigt lite annat. Albumet som den legendariske Metronome-producenten Anders Burman gav en 22-åring från Västerås chansen att göra plockade in sin tids hippaste psykedeliska rock i ett slags folkhemskontext.
Med Janne ”Loffe” Carlsson på trummor och Jojje Wadenius på gitarr fick musiken en säregen twist, än mer förstärkt av Pughs lika säregna röst, hans helt unika influensmix av såväl Van Morrison som Bertolt Brecht och ett slags helt fritt ordjonglerande som växlade mellan karg realism och barnvisans lekfullhet.

Pugh befinner sig 50 år senare fortfarande på en egen plats i svensk musik, även om fans som Per Gessle och Thåström både villigt och öppet har låtit sig influeras.
Då ”Ja dä ä dä” låter minst lika bra i dag lät det onekligen kittlande att Pugh och Wadenius i avsaknad av ”Loffe” skulle ta hjälp av några av dagens bästa svenska musiker för att fira skivan på scen.
Och kittlande blir det. Martin Hederos på keyboards, Ola Gustafsson på gitarr, Jerker Odelholm på bas och Andreas Dahlbäck på trummor är inget annat än en drömcombo av mångsidighet.
Det är en ren fröjd att höra när Hederos går loss på tangenterna i den nervigt kakofoniska ”Jag sitter och gungar”. Eller när Gustafsson och Wadenius duellerar med gitarrerna i ”Love, love, love”.
Pugh skippar den möjligen förväntade genomkörningen av ”Ja dä ä dä” i sin helhet utan låter i stället det här bli en lagom löst ihopfogad kväll tillägnad sin tidiga och avgjort mest klassiska era.
Eftersom Wadenius ”Goda’ goda’” – landets i särklass funkigaste barnskiva – spelades in i direkt anslutning till ”Ja dä ä dä” får vi tre klassiker även från den. Och för att den minst sagt mogna publiken inte ska få en alltför renodlad nostalgiafton väljer Pugh uppfriskande nog att bjuda in två betydligt yngre gäster.
Hurula är som gjord för tunga boogien ”Visan om Bo” och Sarah Klang strålar med Pugh i souliga balladen ”Långsamma timmar”.
Huvudpersonen själv – i bakvänd keps, rosaröd t-shirt och neongula sneakers, 72 år ung – känns möjligen emellanåt lite tagen av stunden, snurrar till några mellansnack och gör ett gäng helt spontana rusningar ut i publiken för att krama om fans.
Men han är rörande glad för att vi har kommit och sjunger ”Små lätta moln” som om 1969 var härom dagen.
Att ta det här på turné till våren, som det verkar finnas planer på, känns således som en utmärkt idé.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Alla låtarna

1. Love, love, love 2. Här kommer natten 3. Jag sitter och gungar 4. Du tände lyset Andersson 5. Min mask (Jojje Wadenius) 6. Jag är det fulaste som finns (Jojje Wadenius) 7. Mitt sår (Jojje Wadenius) 8. Surabaya Johnny 9. Visan om Bo (Hurula) 10. Jag är en liten gosse (med Hurula) 11. Stinsen i Bro 12. Dä ä bra, dä ä fint 13. Långsamma timmar (med Sarah Klang) 14. Mamma håll ut 15. Dinga linga Lena Extranummer: 16. Små lätta moln 17. Hog farm

LÄS OCKSÅ
”Jag beundrade Cornelis mycket”

LÄS OCKSÅ
Från Gotland till Hollywood

LÄS OCKSÅ
PLUSVännerna om Magnus Lindberg: ”Många kommer sakna honom”

16 oktober 2019 23:40 Läs mer…

Minnesvärda covers med Augustifamiljen

avHåkan Steen
11 oktober 2019 10:02

1 av 4 | Foto: Gabriella Dahlman
Augustifamiljen. Från vänster: Simon Ljungman, Jonas Gustafsson, Björn Almgren, Stefan Sporsén, Sylvester Schlegel, Daniel Gilbert.

ALBUM Lite magi går kanske förlorad på vägen från tv-studion till hörlurarna. Men framför allt är det förstås en kulturgärning att några av de bästa musiknumren från ”På spåret” sparas till eftervärlden på en skiva.

+++AugustifamiljenPå spåret 2009-2019Playground

POP Det är inte hjärnkirurgi varför covers fungerar så bra i tv.När en låt som du redan gillar och har minnen till dyker upp i ett nytt sammanhang blir det en positiv överraskningseffekt.
Om det dessutom är en artist du gillar – eller kanske ännu hellre en helt ny och oväntat begåvad artist – som får fira triumf med den klassiska låten förlöser det ännu fler känslor.
”På spåret” har de senaste tio åren varit värt att titta på bara för musikinslagen. Med det eminenta husbandet Augustifamiljen – till stor del samma musiker som brukar kompa Håkan Hellström – har den folkliga frågesporten vecka efter vecka levererat minnesvärda tolkningar av både hits och finsmakarlåtar.
Bakom micken har kapellmästaren Stefan Sporsén placerat såväl älskade stjärnor som fingertoppskänsligt valda artister på väg upp.
När nu Augustifamiljen lämnar ”På spåret” är det givetvis en utmärkt final att ge ut en skiva med 16 av de mest omtyckta tolkningarna från programmet.Det som har adderat extra magi till covers i ”På spåret” är, förutom ovan nämnda överraskningsmoment, Augustifamiljens personligt arrangerade tolkningar och, givetvis, nöjdheten när man som tittare har känt igen en låt.

Och precis som så ofta med tv-covers går tveklöst även här en dimension förlorad när låtarna rycks ur sitt väldigt speciella sammanhang och både ska stå för sig själva och försöka bilda en enhet på ett album.
Icke desto mindre är detta en sympatisk samling, där Lisa Nilsson och Peter Jöback delar utrymme med kanske inte fullt lika bekanta namn som Theodor Jensen från The Plan och bluesmannen Bror Gunnar Jansson.
Passande nog öppnar albumet med ”Make your own kind of music”, Mama Cass Elliot-tolkningen som nästan på egen hand satte Sarah Klangs artistkarriär i rullning för snart två år sedan.
Nicole Sabouné hittar något både skört och fränt i sin postpunkiga version av Bruce Springsteens ”The river”. Och det är ”På spåret” på bästa folkbildande sätt när Cyndee Peters får gjuta gospel i Cat Stevens ”Peace train” eller Lena Willemark drar tydliga streck mellan sin folkmusikvärld och Led Zeppelins ”Kashmir”.
Allra mest hand i handske känns kanske Björn Dixgård från Mando Diao i The Animals ”Don’t let me be misunderstood” och Moneybrother i Hootenanny Singers ”Gren green grass of home”-försvenskning ”En sång en gång för längesen”.
Framför allt är det givetvis en liten kulturgärning att dessa inspelningar sparas till eftervärlden. Får jag gissa skulle det går att göra flera lika starka volymer till.
BONUS

BÄSTA SPÅR: ”Rain and tears”. Aphrodite’s Child var ett grekiskt 60-talsband där både synthpionjären Vangelis och smörsångaren Demis Roussos ingick. Amanda Werne, mer känd som Slowgold, gör deras kammarpoppiga balladhit helt till sin egen.
VISSTE DU ATT… Augustifamiljen medverkade i 131 program av ”På spåret”, där de spelade totalt 266 nummer med drygt 110 olika artister? Nästa vecka firar de med två gästartistspäckade konserter i Stockholm och Göteborg.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Sarah Klangs ”Love in the milky way”, Slowgolds ”Mörkare” och Håkan Hellströms två livealbum ”Way out west 2010” och ”Håkan boma ye!”.

LÄS OCKSÅ
”På spåret”-låtar blir skiva och konsert

LÄS OCKSÅ
Amason blir ett av fyra husband i ”På spåret”

LÄS OCKSÅ
Augustifamiljen petas som husband i ”På spåret”

11 oktober 2019 10:02 Läs mer…

Hårdrockbanden som försvann från radarn

avSofia Bergström
10 oktober 2019 16:00

1 av 3
Hört talas om heavy metal-bandet Goldsmith? Inte? Det är faktiskt inte så konstigt.

ALBUM Fler bortglömda heavy metal-guldkorn dammas av på andra volymen av ”Jobcentre rejects”.

++++Diverse artisterJobcentre Rejects vol. 2: ultra rare NWOBHM 1980–1985On The Dole Records

HÅRDROCK Låt oss spola tillbaka tiden ett par decennier.
Till decennieskiftet 1980 för att vara exakt.
På andra sidan Nordsjön börjar band som Iron Maiden, Judas Priest och Saxon föra ordentligt med väsen av sig.
Tillsammans med en rad andra snarlika band utmejslas scenen till vad redan 1979 börjar kallas för ”New wave of British heavy metal”, eller NWOBHM.
I periferin verkar dussintals genrekamrater som delar passionen för distade elgitarrer och uppskruvade tempon i gränslandet mellan punk och 70-tals rock, men som aldrig kommer förbi demostadiet eller de lokala pubgigen.
För att sedan upplösas och falla i glömska.
Fram tills nu.
L-P Anderson, musiker, musikjournalist och skivproducent, har gjort det till sin hedervärda uppgift att damma av gamla heavy metal-guldkorn och släppa dem under etiketten ”Jobcentre rejects” – med restaurerat och remastrat ljud.

Första samlingen såg dagens ljus tidigare i år.
Då spekulerade min kollega Markus Larsson att ”Jobcentre rejects” kan vara årets titel.
Nu har första upplagan fått konkurrens av ett nytt knippe obskyr heavy metal från arbetarklassens Storbritannien.
Denna gång med fokus på åren 1980-1985, med band som Panza Division, Goldsmith, Bashful Alley, Traitors Gate, Demon Pact och Sparta i uppställningen. Somliga så obskyra att de inte ens existerar i online-uppslagsverket Encyclopaedia Metallum, vilket säger en hel del.
Ungefär hälften av banden utmärker sig lite extra.
Panza Division, som sedermera förvandlades till rockoutfiten The Lonely Hearts, avlöser det ena pulshöjande riffet efter det andra. Sheffield-kvartetten hann faktiskt få ett rykte som ett skapligt liveband, efter förbandsgig för akter som Saxon, Y&T och Twisted Sister.
Bashful Alley å andra sidan laborerar med avvikande låtstrukturer, omväxlande ackordföljder och förföriska tempobyten. Tänk en lyckad korsbefruktning mellan Thin Lizzy och tidiga Iron Maiden med Paul Di’Anno vid mikrofonen.
Medan Traitors Gate, som av allt att döma fortfarande är aktiva, charmar skiten ur mig med lysande ”Devil takes the highroad”, som lika gärna hade kunnat vara ett bortglömt bonusspår på Judas Priests ”Sin after sin”.
Även Goldsmiths numer 37 år gamla singel ”Life is killing me” har många beröringspunkter med den ikoniska Birmingham-akten med läderfetischer.
Uttrycken varierar, men banden på ”Jobcentre rejects” besitter likartad råhet, glöd och oborstad potential.
Det kryllar med andra ord av örongodis för oss som gärna fyller hörselgångarna med gammal hederlig hårdrock och saliverar i mötet med sällsynta rariteter.
Och dessutom äger en cd- eller vinylspelare. Samlingen släpps än så länge enbart på cd och vinyl.
Det som möjligtvis skulle kunna överträffa det här 40 minuter långa nostalgipaketet är om det görs en liknande djupdykning bland svenska band som förtjänar en stund i strålkastarljuset.
Initiativtagaren har hintat om att det är på g.
Jag får gåshud av blotta tanken.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

LÄS OCKSÅ
De hemliga banden bakom Iron Maiden

LÄS OCKSÅ
The Darkness badar i humor och överdåd

LÄS OCKSÅ
Veckans spellista: ond bråd död och sånt

10 oktober 2019 16:00 Läs mer…

Ariana Grande svänger som sylt och är briljant

avMarkus Larsson
7 oktober 2019 23:26

KONSERT Konserten med Ariana Grande innehåller det mesta.
Det är hackigt, tempofattigt och ibland även lysande.

+++Ariana GrandePlats: Globen, Stockholm. Publik: 14 563 (utsålt). Längd: 1 timme och 32 minuter Bäst: ”Tattooed heart”, ”No tears left to cry” och ”Thank U, next”. Sämst: ”Make up” är ett exempel på när låtarna handlar mer om slarviga hookar än musik.

Karriären redan drabbats av flera tragedier.
Terrorattacken på Manchester Arena 2017 följdes av att Ariana Grandes ex-pojkvän Mac Miller tog livet av sig efter att de separerat året därpå. Men den som väntar sig att 26-åringen från Boca Raton i Florida på något sätt ska kommentera sina personliga trauman på något krystat sätt i showen får… vänta ett tag till.
Konserten, som är uppdelad i fem segment plus ett extranummer, verkar snarare vrida fokuset tillbaka till scenartisten och musiken.
Till sin hjälp har hon båda sparsmakad och, ehm, mindre subtil rekvisita.
I första numret iscensätter hon och dansarna målningen ”Nattvarden” av Leonardo DaVinci. En rosalackad bil hissas upp genom golvet i ”7 rings” och en jättestor boll får hänga och leka måne.

Ariana Grande inleder med att sjunga ”An angel cried” av doowop-gruppen Frankie Valli & The Four Seasons, som om hon vill bevisa för hatarna att stämbanden inte är någon skivbolagsprodukt som man har fixat till i en studio.
Att hon har både Whitney Houston och Mariah Carey som idoler och förebilder märks inte bara på papperet. Versionen av ”Tattooed heart”, där Grande för ett ögonblick tacklar gammal knastrig vinylsoul är rysningsframkallande. Rösten är en stor anledning att låtmaterialet, som i vissa fall är hopmeckat av fler personer än vad som står på scenen, ändå låter personligt.
Grande är inte alltid lika imponerande när hon gräver ner sig i mer suggestiva uttryck och trapbeats. De mer teatraliska partierna svänger exempelvis lika mycket som sylt, mest tack vare att Grandes kompmusiker låter slagborr i Globens tveksamma akustik.

1 av 3 | Foto: GETTY IMAGES FOR AG GETTY IMAGES EUROPE

Ibland kan det kännas som allt hon har gjort är hits, men det som är utfyllnad på albumen är väldigt ofta det under konserten också. Det har alltid varit i de största listångvältarna som Grande skiner som mest.
Om det finns en hook som kommer att definiera 10-talet tillhör den antingen henne eller Rihanna.
Hon sparar sina bästa singlar till slutet, de där som låter som så mycket annat eftersom andra producenter och artister försökt att kopiera dem sedan de släpptes.
”Into you” skulle till och med låta bra på ett förbannat gym. Och ”Break free”, ”No tears left to cry” och ”Thank U, next”?
Gissa.
Om hela konserten haft samma vibe, explosivitet och klass som när regnbågsflaggorna plockas fram allra sist skulle de ha fått renovera fundamenten under Globen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
ALLA LÅTAR

Akt 1 1. ”Raindrops (an angel cried)” 2. God is a woman 3. Bad idea 4. Break up Akt 2 5. R.E.M. 6. Be alright 7. Sweetener/Successful 8. Side to side 9. 7 rings Akt 3 10. Love me harder/Breathin’ 11. Needy 12. Fake smile 13. Make up 14. Right there/You’ll never know/Break your heart right back 15. NASA 16. Tattooed heart Akt 4 17. Everytime 18. The light is coming 19. Into you Akt 5 20. Dangerous woman 21. Break free 22. No tears left to cry EXTRANUMMER 23. Thank U, next

7 oktober 2019 23:26 Läs mer…

Ariana Grande svänger både som sylt och är briljant

avMarkus Larsson
7 oktober 2019 23:26

Konserten med Ariana Grande innehåller det mesta.
Det är hackigt, tempofattigt och ibland även lysande.

+++Ariana GrandePlats: Globen, Stockholm. Publik: 14563 (utsålt). Längd: 1 timme och 32 minuter Bäst: ”Tattooed heart”, ”No tears left to cry” och ”Thank U, next”. Sämst: ”Make up” är ett exempel på när låtarna handlar mer om slarviga hookar än musik.

Karriären redan drabbats av flera tragedier.
Terrorattacken på Manchester Arena 2017 följdes av att Ariana Grandes ex-pojkvän Mac Miller tog livet av sig efter att de separerat året därpå. Men den som väntar sig att 26-åringen från Boca Raton i Florida på något sätt ska kommentera sina personliga trauman på något krystat sätt i showen får… vänta ett tag till.
Konserten, som är uppdelad i fem segment plus ett extranummer, verkar snarare vrida fokuset tillbaka till scenartisten och musiken.
Till sin hjälp har hon båda sparsmakad och, ehm, mindre subtil rekvisita.
I första numret iscensätter hon och dansarna målningen ”Nattvarden” av Leonardo DaVinci. En rosalackad bil hissas upp genom golvet i ”7 rings” och en jättestor boll får hänga och leka måne.

Ariana Grande inleder med att sjunga ”An angel cried” av doowop-gruppen Frankie Valli & The Four Seasons, som om hon vill bevisa för hatarna att stämbanden inte är någon skivbolagsprodukt som man har fixat till i en studio.
Att hon har både Whitney Houston och Mariah Carey som idoler och förebilder märks inte bara på papperet. Versionen av ”Tattooed heart”, där Grande för ett ögonblick tacklar gammal knastrig vinylsoul är rysningsframkallande. Rösten är en stor anledning att låtmaterialet, som i vissa fall är hopmeckat av fler personer än vad som står på scenen, ändå låter personligt.
Grande är inte alltid lika imponerande när hon gräver ner sig i mer suggestiva uttryck och trapbeats. De mer teatraliska partierna svänger exempelvis lika mycket som sylt, mest tack vare att Grandes kompmusiker låter trubbig slagborr i Globens tveksamma akustik.

1 av 3 | Foto: GETTY IMAGES FOR AG GETTY IMAGES EUROPE

Ibland kan det kännas som allt hon har gjort är hits, men det som är utfyllnad på albumen är väldigt ofta det under konserten också. Det har alltid varit i de största listångvältarna som Grande skiner som mest.
Om det finns en hook som kommer att definiera 10-talet tillhör den antingen henne eller Rihanna.
Hon sparar sina bästa singlar till slutet, de där som låter som så mycket annat eftersom andra producenter och artister försökt att kopiera dem sedan de släpptes.
”Into you” skulle till och med låta bra på ett förbannat gym. Och ”Break free”, ”No tears left to cry” och ”Thank U, next”?
Gissa.
Om hela konserten haft samma vibe, explosivitet och klass som när regnbågsflaggorna plockas fram allra sist skulle de ha fått renovera fundamenten under Globen.
ALLA LÅTAR

Akt 1 1. ”Raindrops (an angel cried)” 2. God is a woman 3. Bad idea 4. Break up Akt 2 5. R.E.M. 6. Be alright 7. Sweetener/Successful 8. Side to side 9. 7 rings Akt 3 10. Love me harder/Breathin’ 11. Needy 12. Fake smile 13. Make up 14. Right there/You’ll never know/Break your heart right back 15. NASA 16. Tattooed heart Akt 4 17. Everytime 18. The light is coming 19. Into you Akt 5 20. Dangerous woman 21. Break free 22. No tears left to cry EXTRANUMMER 23. Thank U, next

7 oktober 2019 23:26 Läs mer…

Feelgood rakt igenom med Brad Paisley

avHåkan Steen
7 oktober 2019 00:11

1 av 5 | Foto: STEFAN JERREVÅNG/AFTONBLADET
Brad Paisley levererar gedigen countryunderhållning på Hovet i Stockholm.

KONSERT En svensk hockeyhall i oktober är kanske inte optimala förutsättningar för Brad Paisleys frejdiga popcountry.
Men den här slipade entertainern klarar givetvis av att ladda även en söndag på Hovet med helamerikansk lördagskänsla.

+++Brad PaisleyPlats: Hovet, Stockholm. Publik: Inte fullt men välfyllt. Längd: 102 minuter. Bäst: Det akustiska partiet med ”Letter to me” och ”Whiskey lullaby”. Sämst: Möjligen lite segt i starten.
Det finns mycket att tycka om med Brad Paisley. Där amerikansk mainstreamcountry av tradition är en både konservativ och sällan speciellt utmanande sorts musik har den snart 47-årige sångaren och låtskrivaren från Glen Dale i West Virginia alltid månat om att tänja på gränserna.
På senaste albumet ”Love and war” gästar både Mick Jagger och Timbaland. Texterna lyckas inte sällan blanda drabbande kärleksdraman med både underfundiga och klarsynta samtidsreflektioner.
Det har visat sig fungera överraskande väl. Under de tjugo åren sedan debutalbumet har Grammys och andra priser haglat över mannen i den vita hatten.
Framför allt vet Paisley allt om hur man skapar feelgood-stämning från en scen. Med ett typiskt amerikanskt superproffsband öser han ut hits från hela karriären, och låter verkligen publiken vara med. i ”She’s everything” är det ”kiss cam” på videoskärmarna, sångaren tar selfies med fansens mobiler och ger rent av bort en av sina många Telecaster-gitarrer till en överlycklig liten kille längst fram.
Det är kanske inte riktigt de stora känslostormarnas afton, men det är rakt igenom gedigen underhållning från hjärtat.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Alla låtarna

1. Southern comfort zone 2. Ticks 3. The world 4. Perfect storm 5. Water 6. Then 7. Celebrity 8. I’m still a guy (duett med uppvärmaren Chris Lane) 9. This is country music 10. American Saturday night 11. She’s everything 12. Last time for everything 13. Old Alabama 14. Letter to me 15. Whiskey lullaby 16. Me neither 17. I’m gonna miss her (the fishin’ song) 18. River bank 19. Chattahoochee (Alan Jackson-cover) 20. Mud on the tires 21. Today Extranummer: The Mona Lisa 22. Alcohol

LÄS OCKSÅ
Kläffords hyllning till fansen efter succén

LÄS OCKSÅ
Laserljus, tuppjuck – & ballader

LÄS OCKSÅ
Cirkus tänder till på country

7 oktober 2019 00:11 Läs mer…

Nick Caves förtvivlan är kusligt stark

avMarkus Larsson
5 oktober 2019 18:02

Foto: Matt Thorne
På ”Ghosteen” fortsätter Nick Cave att borra sig ner i avgrunden efter en djup och tung förlust.

ALBUM Vill stänga av Nick Cave redan i första låten.
Vissa skivor går knappt att lyssna på.
Man vet, man bara vet, att det inte går att skaka av sig musiken och gå vidare.

++++Nick Cave And The Bad SeedsGhosteenGhosteen/Border

ROCK I våras stod Nick Cave på Cirkus i Stockholm i en soloföreställning som inte liknade något jag sett tidigare.
Konserten, eller vad man nu ska kalla kvällen för, var en sorts scenversion av The Red Hand Files, ett digitalt och oregelbundet veckobrev där 62-åringen från Australien för en gränslös och intim dialog med sin publik. Folk får ställa frågor om allting, mycket rör inte musik, och Nick Cave skriver svar, tankar och åsikter.
Upplägget på Cirkus var likadant. Mellan låtarna fick vem som helst fråga om vad som helst.
Anledningen att Nick Cave stod där på scenen i en grå och tredelad kostym var att hans son, Arthur Cave, dog i en olycka 2015. Arthur var 15 år gammal.
Föreställningen, och den både märkliga och isande nakna konversationen som startade om varje kväll, var ett sätt för rockstjärnan att sörja och förhoppningsvis hitta en väg ut, eller bort, eller hem.

Vid ett tillfälle sammanfattade han konsertens poäng:
”Alla drabbas förr eller senare av en stor förlust eller sorg. Det är kanske det enda som vi alla har gemensamt. Ingen kommer undan.”
Sorgen och förlusten har jagat varenda konsert jag sett med Nick Cave And The Bad Seeds sedan 2015. Utlevelsen och intensiteten har varit vulkanisk och brutal. Bakom och under ”From her to eternity” och ”The weeping song”, som jag har hört och sett otaliga gånger förut i en helt annan tid, fanns en annorlunda och skoningslös desperation, en manisk vilja att nå ut, beröra och skaka om den som vågade lyssna. Varje gång som Nick Cave avslutade med att stå och hålla hårt i publikens händer i ”Push the sky away” var jag tvungen att titta bort.
Det var en fulländad rockteater. Nick Cave visste precis vad han gjorde, samtidigt verkade han så förbannat vilsen, ledsen och förstörd.
Jag var inte ensam om att tolka förra albumet ”Skeleton tree” från 2016 som något annat än en del av ett oundvikligt sorgearbete. I själva verket var mycket av musiken redan klar innan Arthur föll ner för en klippa. Det är först nu, på ”Ghosteen”, som Nick Cave verkligen borrar sig rakt ner i sin egen förblindande förlust, en plats där ångest och depressioner riskerar att slita sönder allt, inklusive alla relationer och personer som berörs av den, ens psyke och tro.
The Bad Seeds, eller i alla fall soundet som vi brukar förknippa med gruppen, är bara närvarande som ett namn på konvolutet. Trummorna är i princip helt bortplockade. Cave fortsätter att lösa upp sin musik genom att använda esoteriska synthar, flytande elektroniska ljud, kortslutna stråkar, ödesmättande pianon och spökliknande körer.
Reglerna för traditionella sångstrukturer gäller inte längre. Låtarna går så långsamt att man sitter och väntar på att dess hjärtan ska sluta slå. Fragmentariska dödsvalser flyter in i abstrakta partier som ligger sked med spoken word. Det dröjer tre spår innan den första tydliga refrängen uppenbarar sig i ”Waiting for you”, en refräng där Cave klamrar sig fast vid det fasansfulla hoppet på att någon som inte kan komma tillbaka ska återvända.

Precis som tung sorg existerar musiken utanför tid och rum, avskärmad och isolerad. Vissa bakgrunder är lika mycket den apokalyptiska b-sidan av David Bowies album ”Low” som 2019. Det är över huvud taget svårt att begripa hur låtarna på ”Ghosteen” ska passa in i Nick Caves konserter. Eller på spellistor med hans bästa låtar. Eller få fotfäste en samtid där allt som inte greppar tag på 0,4 sekunder kan scrollas bort med tummen. Vissa av dem tonar mest in och ut.
Men ”Ghosteen” är ett förhäxande verk om en omöjlig sorg. Musiken liknar inget som Nick Cave har gjort tidigare.
Trösten i alla böcker, filmer och låtar som jag älskar erbjuds knappt alls. Jag kan i alla fall inte höra den, inte just nu.
”Ghosteen” stannar vid ännu en sorts avgrund, någonstans utanför Malibu på amerikanska västkusten. I sista låten ”Hollywood” landar Nick Cave i textrader som får mer än hans egen röst att brista:
”And I’m just waiting now for my time to come
And I’m just waiting now for peace to come
For peace to come”
Ingen kommer undan.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
BONUS

BÄSTA SPÅR: ”Bright horses” och ”Hollywood” sticker ut under 68 minuter som egentligen hör ihop.
VISSTE DU ATT… Cave och hans vänner klädde sig i drag på sista skoldagen och slog alla som hånade dem med säckar fulla av tegelsten? Den storyn är lite för bra för att kolla upp om den stämmer.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Push the sky away” och ”Skeleton tree” med Nick Cave And The Bad Seeds som tillsammans med ”Ghosteen” ska bilda en trilogi.

LÄS OCKSÅ
Nick Cave är lysande i unik föreställning

LÄS OCKSÅ
Lågtrycket i Dalhalla kan bli årets konsert

5 oktober 2019 18:02 Läs mer…

Felix Sandman briljerar på svår scen

avNatasha Azarmi
5 oktober 2019 01:59

Foto: Nisse Schmidt
Felix Sandman på turnépremiären i Falun.

KONSERT Felix Sandman har inte de lättaste förutsättningarna.
Men turnépremiären sitter ändå som en smäck.

++++Felix SandmanTurnépremiär: Falun Bowling & Krog. Publik: Alldeles för liten. Längd: 45 minuter. Bäst: ”Imprint” och ”Lovisa”. Sämst: Felix Sandman är värd en större scen och publik.

FALUN. För exakt ett år sedan gav sig Felix Sandman ut på en stor turné tillsammans med kompisen och kollegan Benjamin Ingrosso.
Premiären i Norrköping vittnade om två proffs och Sandman visade sig vara en lika skicklig underhållare som hudlös sångare.
När jag i kväll kliver in på spelstället andas stämningen mer fest än konsert. I taket lyser discolampor och vid baren står en dj och mixar friskt bland 00-hits och Spotifys topp 50-lista.
Någon som fyller år har silvriga ballonger med siffran ”18” hängandes runt halsen.
Det finns alltid anledning att vara orolig när livemusiken inte känns som det främsta fokuset. Mer ofta än sällan har artisten svårt att fånga den berusade publiken.
Men trots svåra förutsättningar är Felix Sandman lika imponerande när han får bära showen helt själv.

Det är en ambitiös spelning med bländande ljusshow och en storbildsskärm som börjar i The Chordettes ”Mr Sandman” och går sedan över till färgsprakande grafik och huvudpersonens egna musikvideor.
20-åringen ger som att det vore 10 000 personer i lokalen. Varje gång han vrålar ”Falun, är ni med?” ser han ut att vara redo för en explosion.
Han bär känslorna på utsidan, bryter ofta ut i en spontan dans och rör sig så inlevelsefullt att han får hela publiken med sig. I medryckande låtar som ”Imprint” och ”Miss you like crazy” känns hjärtesorgen så stark att han nästan faller ner på knä.
I ”Lovisa” har han i stället sin publik på helspänn. Gitarrballaden borde inte fungera under omständigheterna i kväll men plötsligt åker telefonerna upp i luften och allsången blir ett faktum.
Jag är fullt övertygad om att Felix Sandmans nästa turnépremiär kommer att ta plats på en betydligt större scen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
Alla låtarna

1. Something right 2. 0 emotions 3. Middle of nowhere 4. Miss you like crazy 5. Human 6. Tone it down 7. Are you? 8. Lovisa 9. Hands on you 10. Part of me 11. Imprint 12. Every single day

Här kan du se Felix Sandman i höst

Partille 5/10, Helsingborg 11/10, Skövde 12/10, Enköping 18/10, Norrköping 19/10, Örebro 25/10, Malmö 26/10, Umeå 8/11, Skellefteå 9/10

5 oktober 2019 01:59 Läs mer…

Sagolikt vackert och trasigt, Joel Alme

avMarkus Larsson
4 oktober 2019 13:38

Foto: CAROLINA BYRMO
På sitt femte album skriver Joel Alme så starka melodier och texter att han i en bättre värld borde bli lika populär och folkkär som Ted Gärdestad och bröderna Lejonhjärta.

ALBUM Det råder ingen som helst tvekan.
”Sopan från Linné” har gjort ett av årets svenska album.

++++Joel AlmeBort, bort, bortRazzia/Sony

ROCK Jonathan Richman är Polstjärnan i Joel Almes musik.
Det går inte att skriva om ”sopan från Linné”, som Joel själv kallar sig för på ”Bort, bort, bort”, utan att nämna den fantastiska sångaren och artisten från Boston.Någonstans finns Richman i allt som sopskaftet från Göteborg har gjort och antagligen kommer att göra. Möjligen bör man lägga till skivan ”Astral weeks” med Van Morrison, vilket ändå gör honom till en udda fågel inom svensk pop och rock. De flesta män som uppträder med gitarr brukar i regel utgå ifrån andra namn. Tänk Ulf, Bob, Bruce och Håkan.
Egentligen är det underligt att Jonathan, den före detta frontfiguren i rockbandet Modern Lovers, inte också är ett av rockens mest kända förnamn i Sverige.
Det går knappt att hitta en låtskrivare som har skrivit starkare och mer tillgängliga melodier. De är en matinéföreställning för alla åldrar. Tillsammans med texterna lyckas de med att bevara den där första, oskuldsfulla och romantiska känslan av att höra musik för första gången.

Har du glömt hur det kändes att bli kär i en låt? När du inte kunde andas ordentligt igen förrän du fick höra den igen? Lyssna på Jonathan Richman. Det finns hur många exempel som helst:
”City vs. country”. ”My career as a homewrecker”. ”Let her go into the darkness”. ”To hide a little thought”. ”Monologue about Bermuda”. ”I can’t find my best friend”. ”This summer feeling”. ”The neighbours”. ”I was dancing in a lesbian bar”. ”You must ask the heart”. ”Springtime in New York”. Och den som inte har kul tillsammans med allt koffeinknarkande fuffens i ”Cappuccino bar” gillar inte musik.
Joel Alme kan antagligen allihop utantill. Det blir om inte annat tydligt i låten ”Mina vänner”. Det mesta på ”Bort, bort, bort” är en hyllning till Richman utan att Joel någonsin kopierar sin idol.
Han placerar i stället inspirationen i sin egen uppväxt, sina egna minnen, sitt så kallade liv. Musiken har den berusande, levande och tumultartade känslan av att spelats in i stunden, efter några glas för mycket och med de instrument och möbler som fanns till hands för tillfället.
De små och korta berättelserna är vackra som sagor. Samtidigt är det svårt att skaka av sig mörkret och ångesten som kan ligga bakom textrader som ”Du blundar alltid när jag dricker för att slippa se när det brister i mig”.
Joel Alme växer i skuggan och under radarn. Någon måste ju fylla det skakiga tomrummet efter att Håkan Hellström har blivit Ullevis Elvis Presley.
Någonstans borde han ju redan vara lika populär som Ted Gärdestad eller bröderna Lejonhjärta.
Men det är kanske bäst om det aldrig blir så, både för honom själv och musiken.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
BONUS

BÄSTA SPÅR: ”Mina vänner” och ”Lätta steg” är för tillfället de som stannar kvar längst.
VISSTE DU ATT… Joel Alme har skrivit den bästa inmarschlåten till ett fotbollslag i modern tid, ”Snart skiner Poseidon”? Inte? I så fall är du inte från Göteborg.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”You must ask the heart” och bländande samlingen ”Action packed: the best of Jonathan Richman” med Jonathan Richman.

LÄS OCKSÅ
PLUS”Grundkänslan är att allt kan gå förlorat”

LÄS OCKSÅ
Veckans singlar: bisarrt och bedövande vackert

4 oktober 2019 13:38 Läs mer…

”Grundkänslan är att allt kan gå förlorat”

Efter några mörka år av depression och kreativ kris släpper Joel Alme i dag sitt andra album på svenska. Som titeln antyder kan ”Bort bort bort” ses som ett slags fortsättning på ”Flyktligan”.
Joel Alme om:
✓ Depressionen
✓ Stökiga uppväxten
✓ Fängelsespelningarna Läs mer…

John Mayer hittar oväntat rätt

avHåkan Steen
2 oktober 2019 00:47

1 av 2 | Foto: ANDREAS BARDELL
Gitarren är som vanligt i fokus hos John Mayer.

KONSERT Det finns mer i John Mayers precisa gitarrfunkblues än man först kan tro.
När svärtan känns genom amerikanens slicka romantik händer oväntat starka grejer.

+++John MayerPlats: Globen, Stockholm. Publik: Får ingen siffra från arrangören men arenan är välfylld. Längd: Två timmar och 22 minuter plus paus. Bäst: ”Love is a verb” och ”Slow dancing in a burning room”. Sämst: Han blir på tok för förtjust i sitt gitarrspel emellanåt.
”Blues? Knappast. Kvällens färg är beige.”
Så rundade jag av min kanske inte överdrivet välvilliga recension senast jag skrev om John Mayer, för sexton år sedan när den spirande amerikanska stjärnan skulle introduceras för den svenska publiken med en spelning på klubben Debaser vid Slussen.
Mycket har hänt sedan dess, och den här premiären för Mayers Europaturné är inte hans första besök i Globen. Förutom miljontals sålda skivor och omskrivna romanser med diverse Hollywood-stjärnor har den bildsköne 41-åringen från Connecticut hunnit addera åtskilliga nyanser till sin softa mix av blues, rock, funk, pop och soul.
Framför allt har han hunnit leva en del och backar numera upp sin precist välsnidade musik med texter som rymmer hälsosamma mängder mänsklighet och tillkortakommanden och adderar hälsosam sälta till hans hifi-vänliga romantik, även om det kanske inte finns samma djup hos Mayer som hos till exempel en förebild som Tom Petty, vilket blir extra tydligt i en alldeles för prydlig tolkning av ”Free fallin’”.

Och även om Mayer alltjämt låter fingerfärdigheterna på den specialbyggda elgitarren sno en väl stol del av showen måste jag erkänna att den där fylligt rena Stratocaster-tonen som han så till synes obekymrat smeker fram inte sällan är riktigt behaglig.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Alla låtarna

1. Helpless 2. Clarity 3. I don’t trust myself (with loving you) 4. Who says 5. Carry me away 6. Belief 7. Changing 8. Waiting on the world to change 9. Edge of desire 10. I guess I just feel like (Paus) 11. Emoji of a wave 12. Daughters 13. Free fallin’ (Tom Petty-cover) 14. Moving on and getting over 15. Vultures 16. Rosie 17. Love is a verb 18. Love on the weekend 19. Slow dancing in a burning room 20. In the blood 21. Why Georgia 22. A face to call home Extranummer: 23. Gravity 24. New light

LÄS OCKSÅ
Veckans spellista: japansk ambient och John Mayer

LÄS OCKSÅ
Nicki Minajs svar på John Mayers kärleksflört

2 oktober 2019 00:47 Läs mer…

Rösten förtjänar starkare låtar

John Lundvik är trovärdig i svår och gammal soulgenre
avMarkus Larsson
1 oktober 2019 22:56

1 av 4 | Foto: Jimmy Wixtröm
Ensam är inte stark som på bilden. Det är i samspelet mellan John Lundvik och kören The Mamas som det händer.

Vilka låtar bygger en hel konsert med John Lundvik på?
Inte många.
Det är rösten och kören som är showens stjärnor.

+++John Lundvik feat. The MamasPlats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1800 (fullsatt). Längd: 90 minuter. Bäst: ”Too late for love” och ”My turn”. Sämst: Finns en del att jobba på vad gäller själva låtkatalogen. Och det blir lätt lite för mycket musikhögskolan när man tolkar Stevie Wonders ”Isn’t she lovely”.

Att uppträda i och vinna Melodifestivalen är en sak.
Det är något helt annat att ta det vidare.
I Sveriges största nöjesprogram tävlar John Lundvik mot Dolly Styles ”Habibi”, eller olika mer eller mindre nykläckta sångkycklingar från ”Idol”-fabriken. Då är det givetvis enklare att skina.
I den verkliga världen finns det redan en John Legend.
Lundvik lutar sig mot en mycket älskad och uramerikansk soultradition där bolag eller superstjärnor som Motown, Jackson 5, Stevie Wonder, Donny Hathaway, Aretha Franklin, Prince och Chic är några av de tunga originalen.
Att tillföra den genren något nytt är i regel dömt att misslyckas. De flesta bör helst låta bli att försöka. Gräv gärna någon annanstans.

Den som exempelvis redan har hört och förälskat sig Stevie Wonders ”Songs in the key of life” kommer av naturliga skäl vara rätt svårimponerad.
John Lundvik både tolkar och tillhör i alla fall gränslandet mellan soul, gospel och disco på ett trovärdigt sätt.
Det stora problemet är bristen på starka egna låtar, vilket han parerar med en rad covers på några av namnen som redan har nämnts i den här recensionen. Inget är direkt dåligt, men det finns en gräns för hur många versioner av ”Ain’t no mountain high enough” människan tål. Och den nåddes klockan 1982 på Sportradion.
Det är roligare när Lundvik berättar att han en gång skrev en låt till Melodifestivalen och ändå fick köra bakom en annan artist: ”Natural” med Anton Ewald.
Ah, var det så här den skulle låta. Bra att veta. Ewald hade ju den något olyckliga förmågan att låta bättre när han mimade, ett litet problem som inte Lundvik direkt lider av.
Men det finns något som kan växa och utvecklas, framför allt i samspelet med kören The Mamas.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig om just det namnet är korkat, smart eller både och.
Men det här får man inte skriva ofta om en svensk artist:
Lägg kören på minnet.
Det är antagligen inte sista gången som publiken kommer att få se dem på scen eller tv.Här kan ni se John Lundvik feat. The Mamas: Göteborg 5/10, Köpenhamn 9/10, Växjö 11/10, Helsingfors 13/10.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
ALLA LÅTAR

1. Sucker for ya 2. One night in Bangkok 3. My turn 4. Friday saturday sunday 5. Natural 6. When you tell the world your mine 7. Let it be (The Mamas) 8. Loving you 9. Uptown funk 10. Ordinary people 11. All of me 12. Ain’t no mountain high enough 13. Say I do 14. Bigger than us 15. Isn’t she lovely/Blame it on the boogie/One night only/Signed, sealed, delivered (I’m yours) 16. Too late for love EXTRANUMMER 17. Rapper’s delight (en snutt) 18. Too late for love (en repris)

LÄS OCKSÅ
PLUSJohn Lundviks kritik mot Sverige: ”Jantelag”

LÄS OCKSÅ
John Lundvik om Eurovision: ”Svider fortfarande”

1 oktober 2019 22:56 Läs mer…

Generöst men lite väntat från Pixies

avHåkan Steen
1 oktober 2019 00:23

Foto: ALEXANDER TILLHEDEN/ROCKFOTO
När Black Francis säger ”Hey” till publiken är det kvällens enda mellansnack och praktiskt nog även namnet på nästa låt.

KONSERT Det är ungefär som vanligt med Pixies.De envisas med att hamra ut sina mindre odödliga nya låtar men vi går hem rätt nöjda ändå eftersom klassikerna alltjämt låter fantastiska och de spelar nästan allihop.

+++PixiesPlats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1753 (utsålt). Längd: Två timmar. Bäst: ”Where is my mind”, ”Debaser” och ”Winterlong”. Sämst: Energin sjunker rätt rejält i somligt av det nya.
Givetvis är Pixies modell 2019 främst en retroakt. Publiken i kväll präglas förvisso inte alls av samma 40 plus-dominans som på Münchenbryggeriet för sex år sedan, första gången som den omstartade versionen av Boston-bandet från det sena 80-talets allra mest kritikerälskade indierockhörn gästade huvudstaden.
Men oavsett ålder är folk här för att höra låtarna från de klassiska albumen ”Come on pilgrim”, ”Surfer Rosa”, ”Doolittle”, ”Bossanova” och ”Trompe le monde”, och inget konstigt med det.
Musiken som Black Francis och hans närmast demonstrativt ickerockstjärniga orkester spelade in på de skivorna är tidlöst briljant och egensinnig och har hunnit inspirera flera generationer yngre skramlande gitarrband på de snart 30 år som gått sedan de lade av första gången.

Således kan jag på ett sätt tycka att det är coolt att de i kväll även trycker på oss nästan hela nya, inte överdrivet svårglömda albumet ”Beneath the eyrie”, att de vill skicka signalen att de minsann är ett riktigt, aktivt band fortfarande.
Men även om en låt som ”Ready for love” låter som en ganska klädsamt mogen Pixies-variant blir det nya ofrånkomligen mest transportsträckor mellan gamla monument som ”Nimrod’s son”, ”Wave of mutilation” eller ”Debaser”.
Francis sätt att mixa ljuv pop med hardcorelarm, trams med becksvart mörker, engelska och spanska, jazzavantgardism och country var unikt. Och det slår fortfarande gnistor mellan hans och Joey Santiagos gitarrer, inte minst i utsäkta Neil Young-covern ”Winterlong”.
Pixies överraskar kanske inte längre men när de lyckas packa in nästan 40 låtar på två timmar är det ändå svårt att lämna Cirkus speciellt missnöjd.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Låtlistan

1. Cecilia Ann 2. Cactus 3. Wave of mutilation 4. Rock music 5. Something against you 6. Isla de Encanta 7. Vamos (Surfer Rosa) 8. Los Surfers Muertos 9. Caribou 10. Gouge away 11. On Graveyard Hill 12. Monkey gone to heaven 13. Snakes 14. Planet of sound 15. All the saints 16. Death horizon 17. Here comes your man 18. Motorway to Roswell 19. Hey 20. I’ve been tired 21. St Nazaire 22. U-Mass 23. This is my fate 24. Catfish Kate 25. Nimrod’s son 26. Ready for love 27. The holiday song 28. Bird of prey 29. Where is my mind? 30. In the arms of Mrs Mark of Cain 31. Daniel Boone 32. Havalina 33. Silver bullet 34. Bone machine 35. No 13 baby 36. Ana 37. Winterlong Extranummer: 38. Debaser

LÄS OCKSÅ
Släpper sitt första album – på 21 år

LÄS OCKSÅ
Glasklart blixtrande klassiker

LÄS OCKSÅ
The Pixies är briljanta i brandgul skymning

1 oktober 2019 00:23 Läs mer…

Godkänd insats från Alice Cooper & co

avSofia Bergström
27 september 2019 23:52

1 av 4 | Foto: CAROLINA BYRMO/AFTONBLADET

KONSERT Skräckrockaren Alice Cooper ger en välbekant teatralisk show som ofta är en fest för ögonen.
Men inte alltid för öronen.

++Alice CooperPlats: Hovet, Stockholm. Publik: 4000. Längd: 90 minuter. Bäst: Under ”I’m eighteen” tänder det till extra. Tröttnar aldrig heller på ”Steven”. Sämst: ”Devils’s food” och ”Escape” känns tröttast i kväll.

På pappret låter alltsammans förstås befängt.
En 71-årig man i läderbrallor och dödskallebälte som sjunger om förvirrande tonårsdagar, efterlängtade sommarlov och gudasända kärleksmuskler.
Men Alice Cooper kommer undan med det, hela 50 år efter sitt genombrott.
Vincent Damon Furnier, som chockrockens gudfader egentligen heter, har inte heller några som helst planer på pension. För Kristianstadsbladet har Cooper nyligen berättat att han är fräschare än någonsin och känner sig som en 20-åring.
Och visst känns den rutinerade amerikanske musikern som en nykläckt fågelunge i jämförelse med jämngamla Ozzy Osbourne.
Frontmannen rör sig världsvant och bekvämt över scenen, som pryds med en gotisk slottsdekor – Coopers egna ”Nightmare castle”. Han vickar på höfterna, klappar i takt till musiken, skakar med maracas, fäktas med svärd, spelar munspel och leker matador.

Och han ser ut älska varje sekund på scenen. Till skillnad från, säg, surputtarna Ritchie Blackmore och Uli Jon Roth.
Och rösten?
Jo, men den låter helt okej.
Inledningsvis är volymen på mikrofonen uppseendeväckande låg, men det tar sig allt eftersom.
Liksom spelningen i stort.
Under spelningens andra hälft trappas energin och showen upp rejält.
Till tonerna av ”He’s back (the man behind the mask)” får en tonårsflicka halsen avskuren av en maskerad man. Givetvis.
En gigantisk Frankenstein tittar fram ibland. Såklart.
Och giljotinen åker fram i slutet av ”Dead babies” för att avrätta Herr Cooper. Förstås.
Utmärkta ”Roses on white lace”, som innan den här turnén inte har sett strålkastarljuset på flera decennier, har dessutom dammats av.
Det är svårt att tro att den delvis sjövilda scenshowen skrämde slag på hem och hushåll en gång i tiden.
Om man är ute efter obehagliga obsceniteter i dag är det mer effektivt att bevittna ett avsnitt av ”Wahlgrens värld”. Då kan man snacka kalla kårar.
Skräckrockarens spektakel känns i stället rätt harmlöst. Charmigt till och med.
Men tyvärr är Hovet långt ifrån fullsatt.
Flera läktarsektioner ekar tomt, och ståplatsområdet är fyllt till lite mer än hälften.
Atmosfären känns därför avslagen större delen av tiden.
Undantagen är de omåttligt populära nostalgipillren ”I’m eighteen”, ”Poison” och ”School’s out”, som uppmuntrar till rungande allsång och kraftfulla knytnävar i luften.
Men det är så här man ska se Alice Cooper – på hans egna teatraliska premisser. Om än med lite skavanker här och där.
Tillsammans med den skickliga gitarrtrion Nita Strauss, Ryan Roxie och Tommy Henriksen, som kan konststycket att hålla lagom långa gitarrsolon (se och lär, Zakk Wylde och Slash).
Inte tillsammans med Johnny Depp och Joe Perry i den tveksamma rockutstyrseln The Hollywood Vampires.
Det här är helt klart godkänd fredagsunderhållning.
Fotnot: Alice Cooper spelar på Partille Arena lördag 28 september.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
ALLA LÅTARNA

1. Feed my Frankenstein 2. No more Mr. Nice Guy 3. Bed of nails 4. Raped and freezin’ 5. Fallen in love 6. Muscle of love 7. He’s back (the man behind the mask) 8. I’m eighteen 9. Billion dollar babies 10. Poison 11. Roses on white lace 12. My stars 13. Devil’s food 14. Black widow (jam) 15. Steven 16. Dead babies 17. I love the dead 18. Escape 19. Teenage Frankenstein Extranummer: 20. Under my wheels 21. School’s out/Another brick in the Wall

LÄS OCKSÅ
Trötta rocksmulor från Alice Cooper

LÄS OCKSÅ
Opeth har hittat hem

27 september 2019 23:52 Läs mer…