Markoolio är Sveriges skickligaste pruttkudde

Markoolio

Så bra var spelningen i Globen
avMarkus Larsson
7 december 2019 22:25

1 av 2 | Foto: ANDREAS BARDELL
Markoolio intar Globen som ingen annan.

Inget har förändrats.
Gud måste ha varit full när han skapade artisten Markoolio.

+++MarkoolioPlats: Globen, Stockholm. Publik: 8900. Men Globen ser ungefär ut som en halv stor stark. Längd: 1 timme och 35 minuter. Bäst: Lasse Berghagen och när ”Rocka på” övergår till Rockfolkets ”Hey baberiba” . Sämst: Det är lite synd om människan under, exempelvis, ”Vilse i skogen”.
Först ut:
Markoolio glider genom publikhavet i en gummibåt. Orminges största Lehtosalo ser ut som en hiphopremix av Ali G och en vindpinad fiskargubbe från Smögen.
Sedan sätter han sin vita sneaker på gaspedalen och trampar.
På kort tid passerar en sällsam revy förbi framför ens ögon och öron. Den oförglömliga refrängen ”Sommar och sol, vi har kort tajt kjol/Och vi vill ha dig Markoolio!” öppnar föreställningen. Den följs snabbt av ”Åka pendeltåg”, den lätt markooliofierade versionen av Becks ”Loser”.
Och innan ”Innan sommar utan reggae” ens hinner börja avlossar den flygande finnen sitt första:
”Bira bira bira!” Vad publiken svarar? ”Bärs, bärs, bärs!”

För att inte tala om hans allsångsvariant på Beatles ”Hey Jude” där både ”hey” och ”Jude” byts ut mot, jajamensan, ”Markoolio”.
Markoolio har den goda smaken att inte vänta på att något ska hända genom att spela sju låtar från sin senaste skiva som ingen bryr sig om. Det senare kan bero på att han inte har släppt en ny platta sedan 2012 och inte har haft en hit sedan 2007. Men i det här sammanhanget är det poänglösa detaljer.
Verkshöjd och konstnärskap har inget med den här saken att göra. Inte kvalitet i ordets rätta bemärkelse heller. Det är ett optimerat after ski där, som det heter i en av hans egna visor, ”den bästa rapparen sedan Tupac”, har maximal lattjolajbanlåda. Showen om, bland annat, ”brudarnas maffiga häckar” och sambafotboll är den absoluta motsatsen till Svenska Akademien.
Och det finns fortfarande ingen annan som gör det bättre, eller över huvud taget kommer undan med det, lika lätt som Markoolio. Han reducerar oavbrutet musiken till den mänskliga underhållningens simplaste och mest grundläggande beståndsdelar.
Som när han glömmer bort första versen i ”In med bollen i mål” och säger:
”Skit samma, vi kör refrängen i stället.”
Han vet ju att alla egentligen struntar i vad han tjafsar om mellan raderna om att näta.
Konserten firar att det var 20 år sedan som Markoolio fyllde Globen senast. Den här gången är publiken inte lika stor.
Men vem hinner tänka på tomma läktare i denna bananaskavalkad av calypso, varmkorvar i grenen, halvlyckade moshpits, uumpa-pumpa med Nordman, balkankakofånerier, den gräsligaste eurotechno som uppfunnits och blockflöjtssolon med stjärten.
Sedan kommer Lasse Berghagen in och stjäl showen också innan ”Hey baberiba” till sist gör en cykelspark rakt i krysset.
Markoolio är fortfarande Sveriges skickligaste pruttkudde.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
Låtlistan

1. Sommar och sol 2. Åka pendeltåg 3. Ingen sommar utan reggae 4. Värsta schlagern 5. Gör det igen 6. Sola och bada i Piña Colada/Tequila 7. Millennium 2 8. Mera mål 9. In med bollen i mål 10. Vi drar till fjällen 11. Vilse i skogen (med Nordman) 12. Jag orkar inte mer EXTRANUMMER 13. En kväll i juni (med Lasse Berghagen) 14. Rocka på/Hey baberiba

LÄS OCKSÅ
Markoolios rädsla inför Globen-giget: ”Kan vara en livsfara”

LÄS OCKSÅ
PLUSMarkoolio i tårar – när han berättar om tuffa avslöjandet i radio

LÄS OCKSÅ
PLUSMarkoolios känga: ”Skitnödigt”

7 december 2019 22:25 Läs mer…

Camila Cabello – en Disney-version av Rihanna

Camila Cabello

Camila Cabello övertygar inte på nya skivan
avMarkus Larsson
6 december 2019 07:00

Foto: Evan Agostini / TT NYHETSBYRÅN
I veckan visade siffror från Spotify att ”Señorita” med Camila Cabello och Shawn Mendes är årets mest strömmade låt på musiktjänsten. Det innebär över en miljard strömmar.

ALBUM Hon har hitsen ”Havana” och ”Señorita”
Men sedan då?

++Camila CabelloRomanceEpic/Sony

POP Under inspelningarna använde Camila Cabello ”mood boards”.
De bestod av bilder på olika par som kysstes. Det hjälpte 22-åringen från Havanna i Kuba att hålla reda på albumets stämning och riktning.
Målet var att skapa ett album om det komplicerade ämnet ”romantik”. På många vis passar den in perfekt i mallen för ett popalbum på 2000-talet.
Det innebär en mindre buffelhjord av låtskrivare och producenter, varav några stycken är svenskar. Det innebär att nästan hälften av låtarna redan har släppts som singlar, däribland megahiten och duetten ”Señorita” med nuvarande pojkvännen Shawn Mendes. Det innebär att musiken säger mer om vad andra artister har gjort förut än vem Camila Cabello är och vill vara i dag.
Det är svårt att inte förknippa henne med ”Havana”. På den singeln från 2017 gick hon från att vara en tidigare medlem i gruppen Fifth Harmony till popkomet. Något som har en lika direkt karaktär finns inte på ”Romance”, men däremot samplar hon ”All that she wants” med Ace Of Base i ”Liar”. Var det verkligen nödvändigt? Det borde finnas ett FN-beslut som förbjuder världen att återanvända den delen av 90-talet.

Det är lättare att beskriva Camila Cabellos musik utifrån hur många strömmar eller likes som hitsen har fått. Siffror och den eventuella framgången som de signalerar är låtarnas enda valuta.
Cabello gömmer de bästa spåren mot slutet. De har åtminstone ett mer personligt fingeravtryck. De är mörkare, dovare och kulminerar i balladen ”This love” där den som saknat hennes ”nanana”-hook från ”Havana” får en liten tidig julklapp.
”Romance” avslutas sedan med en innerlig hyllning till Camila Cabellos första kärlek, hennes egen far.
Då är det även lättare att sätta fingret på vem hon är rent musikaliskt.
En Disney-version av Rihanna.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
BONUS

BÄSTA SPÅR: ”This love”. En snällare version av Rihannas ”Love on the brain”. Inte ett enda ”fuck” uttalas högt.
VISSTE DU ATT… singeln ”Señorita” skrevs av åtta personer och tog över 15 månader att bli klar?
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Anti” med Rihanna, ett av 10-talets bästa album.

LÄS OCKSÅ
Lollapalooza 2020 – allt du behöver veta

LÄS OCKSÅ
Shawn Mendes svarar på romansryktet

6 december 2019 07:00 Läs mer…

Publiken får pengarna tillbaka efter Robynkaoset

Robyn

avEbba Thornéus, Klas Widestrand
4 december 2019 10:04

Svenska superstjärnan Robyn gjorde en bejublad spelning i Stockholm i somras.
Men för många blev konserten en mardröm när de tvingades stå i matköer i flera timmar.
Nu backar arrangörerna och ger flera besökare pengarna tillbaka, skriver Göteborgs-Posten.

Det var under endagsfestivalen “Smash fest x Robyn” på Sjöhistoriska i Stockholm den 17 augusti i år som kaos utbröt. Både mat och dryck tog slut och många upplevde att det var väldigt trångt på området, som man som besökare ej fick lämna.

Nu har arrangören Woah Dad börjat betala tillbaka biljettpengar uppger GP.
Nio av tio som gjort en anmälan till Allmänna Reklamtionsnämnden (ARN) har fått ersättning.
Woah Dads motkrav är att anmälarna ska avskriva sina klagomål.
”Inte fått några pengar”
Men enligt besökaren Helena Demner, som blivit kompenserad för sina biljetter, är det bara de som anmält direkt till ARN som fått sina pengar tillbaka.
– Att anmäla enbart till arrangören har uppenbarligen inte hjälpt, så jag rekommenderar att man anmäler till ARN för att få tillbaka sina pengar. Jag har en kollega som enbart anmälde och begärde återbetalning av Woah Dad och han har inte fått några pengar tillbaka, ej heller någon återkoppling, säger hon till GP.
När GP via mejl frågar Woah dad varför man har valt att göra på det här sättet svarar de:
”Vi har kompenserat ett flertal personer utifrån deras unika situation, däribland personer som hört av sig direkt till oss. Vi kommenterar inte enskilda fall.”

LÄS OCKSÅ
Woah Dad anmäls efter Robyn-konserten

LÄS OCKSÅ
Kaos och ilska på Robyns spelning i Stockholm

LÄS OCKSÅ
Magnifik uppvisning av Robyn på Sjöhistoriska

4 december 2019 10:04 Läs mer…

Lollapalooza 2020 – allt du behöver veta

Lollapalooza

avRasmus Karlsson
3 december 2019 09:35

1 av 5 | Foto: Matt Sayles / TT NYHETSBYRÅN
Kendrick Lamar.

Här är artisterna som är klara för Lollapalooza.
Festivalen hålls i Stockholm på Gärdet mellan 26–28 juni 2020.
Bland annat gästar Kendrick Lamar, Post Malone och Ellie Goulding.

Under juni månad nästa år är det dags för festivalen Lollapalooza på Gärdet i Stockholm.
Här är hela artistlistan:
FREDAG 26 JUNI:
Post MaloneEllie GouldingZara LarssonGalantisOf Monsters And MenRex Orange CountyW&WTimbuktu & Damn!Jake BuggSnoh AalegraDeporteesOliver HeldensZhuTyla YawehDaniel Adams-RayRegardLinda PiraCassy
LÖRDAG 27 JUNI:
Pearl JamThe KillersAnderson. Paak & The Free NationalsRival SonsMiriam BryantFrickyIDLESJireelDimitri Vangelis & WymanGraveyardJimmy Eat WorldAlec BenjaminMartin JensenThe Pretty RecklessVictor LeksellJubëlKrewellaLady BeeRothwellASK:ME
SÖNDAG 28 JUNI:
Kendrick LamarCamila CabelloKacey MusgravesNina KravizMando DiaoGoldLinkSigridBanksSabina DdumbaFelix SandmanSam Feldt LiveSantiMovits!EstradenTigerlilySkiyFrida Lundemo

3 december 2019 09:35 Läs mer…

Weeping Willows gör den vackraste julen

Weeping Willows

avNatasha Azarmi
1 december 2019 00:14

1 av 4 | Foto: Pernilla Wahlman
Weeping Willows julkonsert är den enda du behöver se i år.

JULSHOW Weeping Willows julkonsert innehåller ovanligt mycket mörker och vemod.
Det gör bandets skildring av julen till en av de bästa i genren.

++++Weeping WillowsPlats: Göransson Arena, Sandviken. Publik: 2000. Längd: Ca 90 minuter. Bäst: ”Let go” och ”Broken promise land”. Sämst: Det är svårt att klaga på något i musiken. Den Sibirien-kalla temperaturen inne på arenan däremot.

SANDVIKEN. Weeping Willows gör sin julturné för femte gången i år.
Succén är enkel att förklara. Musiken är fri från alla påklistrade låtar, filmer och tv-annonser som säger att det här är den lyckligaste tiden på året. På scen skildrar de svartklädda musikerna i stället en mörkare och mer vemodig sida av julen.
Tanken med konserten är att blanda bandets eget material med välkända jullåtar. Och om några kan tolka The Zombies, Stevie Wonder och John Prine under en och samma konsert är det trots allt Weeping Willows.
De binder samman låtarna i mjuka arrangemang, med tunga stråkar och pianoslingor i moll som etsar sig fast. Men främst skänker de värme, glöd och nerv till varje låt de framför.

Även i år tar bandet hjälp av artisten Carolina Wallin Pérez i oerhört fina versioner av Glasvegas ”A snowflake fell (and it felt like a kiss)” och Bee Gees ”First of May”. Båda framförs med så mycket känsla att jag för en snabb sekund glömmer bort att de skrivits av andra.
Men frågan är om det inte är Weeping Willows eget material som träffar hårdast i kväll. Det känns åtminstone så när de spelar tre låtar på raken från senaste albumet ”After us”. Magnus Carlson berättar att vackra ”Let go” är den svåraste låten han skrivit.– Den handlar om två personer som jag inte kommer kunna fira jul med. Mina föräldrar, säger han samtidigt som ledsna suckar sprider sig genom publiken.
Den bottenlösa sorgen slår hårt i magen och gör låten svår att lyssna på. Det är också alldeles för vackert att låta bli.Men i kväll är det inte bara vemodet som får ta plats. Mellan låtarna lyfter sångaren stämningen med humor. Som när han skojar om att vilja skynda hem för att se sig själv i kvällens avsnitt av ”Så mycket bättre”. Eller när han sjunger fel i introt på ”There’s no hiding place” och efteråt säger:– Vi brukar lägga in lite fel så det inte blir för perfekt. Vi vill inte att ni ska tro att allt är förinspelat.
Och han har helt rätt i att det ofta låter perfekt, en känsla som särskilt infinner sig under ”Broken promise land”. Bandets 22 år gamla ballad är inte ens en jullåt.
Men med dess gripande mörker och vemod känns den i kväll som en av de finaste jullåtarna som någonsin skrivits.
Weeping Willows spelar sin julkonsert i Göteborg 11/12, Stockholm 14/12 och Jönköping 21/12.
Alla låtarna

1. Midwinter moon 2. This will be our year 3. Pretty paper 4. The burden 5. What can I give you this Christmas 6. A snowflake fell 7. Butterfly 8. Let go 9. There’s no hiding place 10. Christmas time is here again 11. My love is not blind 12. Winter night 13. Blue and alone 14. First of May 15. Someday at Christmas 16. Let Christmas be the reason Extranummer: 17. Christmas in prison 18. Broken promise land 19. Oh holy night

LÄS OCKSÅ
Weeping Willows smärtar och berör

LÄS OCKSÅ
Weeping Willows ställer vår tids viktigaste fråga

LÄS OCKSÅ
PLUS”Vi har gjort tillräckligt med kärlekslåtar”

1 december 2019 00:14 Läs mer…

Han är retrosoulens sorgsnaste prins

Musik

Michael Kiwanuka är bländande på Göta Lejon
avMarkus Larsson
1 december 2019 00:08

KONSERT Michael Kiwanuka ser lagom bekväm ut på scen.
Men det gör inget när låtarna brinner som marschaller.

Foto: CAROLINA BYRMO
Konserten med Michael Kiwanuka har en lågintensiv soulglöd som aldrig slutar växa i över 90 minuter.

++++Michael KiwanukaPlats: Göta Lejon, Stockholm. Publik: Utsålt. Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: ”The final frame” och ”Love & hate”. Sämst: Han spelar tyvärr bara en kort version av ”Cold little heart”.

Ibland verkar den brittiska soulartisten Michael Kiwanuka vilja befinna sig någon annanstans.
Scenen är inte hans hem. Något säger mig att han skulle trivas lite bättre utan publik.
Han smyger av och på scenen. Kroppshållningen säger ”Ursäkta att jag störde”. Mellansnacket kan sammanfattas så här: ”Ähum.” Eller så här: ”Ehum.”
Det är lätt att tycka om honom och den blyga framtoningen innan han börjar sjunga, och ännu lättare efteråt. Något släpper så fort musiken börjar och Michael Kiwanuka får sluta ögonen och sjunga sina sorgsna texter tillsammans med sitt band. Det är hans korkek och gömställe.
Musiken är en rockjournalists dröm. I alla fall för den sorten som älskar att plocka referenser från musikhistorien. Det går under konsertens gång att fylla ett bibliotek med större eller mindre inspirationskällor.
Här finns flera hyllmeter av Curtis Mayfield, Sly Stone och Bill Withers. Arrangemangen från Marvin Gayes ”What’s going on” och Bobby Womacks ”Across the 110th street” står därborta, andra gången till vänster under Isaac Hayes symfoniska soul. Pink Floyd? Jajamen. Du hittar några gitarrslingor från ”The wall” bakom dig. Joni Mitchell, Aretha Franklin, Sade och jazz? Du kan låna hem allihop, fast på våning två.

Så där kan man hålla på tills någon hämtar ett par handklovar och en tvångströja.
Det är ingen hemlighet att Michael Kiwanuka föredrar den analoga eran av soul- och rockhistorien. Men det är heller inget som stör i just det här fallet. Om countrymusiken får ha unga namn som för traditionen vidare ser jag inget problem med att några av soulens stoltaste inspelningar förvaltas av en 32-åring från norra London heller.
Kiwanukas låtar är i flera fall så kärleksfullt skrivna att man slutar googla efter eventuella lån eller stölder. Rösten är i lika många fall ett av de sorgsnaste instrumenten jag har hört.
Live blir just nu den psykedeliska mixen av proggrock och politisk blaxploitationsoul på senaste albumet ”Kiwanuka” ännu tydligare. Med hjälp av framför allt en fantastisk kör brinner musiken med en lågintensiv glöd som aldrig slutar växa i över 90 minuter.
Långsamma stearinsoulen i ”The final frame” måste naturligtvis nämnas. Men det är avslutande ”Love & hate” som blir en touchdown.
Versionen av ”Love & hate” är inget simpelt extranummer. Det är ett framträdande som riskerar att ge Michael Kiwanuka en ännu större publik och scen när han återvänder nästa gång.
Det bör vara det stora samtalsämnet, eller ”snackisen”, efter Göta Lejon.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
ALLA LÅTAR

1. Joint (this kind of love) 2. Piano joint (this kind of love) 3. You ain’t the problem 4. Rolling 5. I’ve been dazed 6. Black man in a white world 7. Rule the world 8. Hero – intro 9. Hero 10. Tell me a tale 11. Light 12. The final frame 13. Living in denial 14. Final days 15. Solid ground EXTRANUMMER 16. Hard to say goodbye 17. Home again 18. Cold little heart 19. Love & hate

LÄS OCKSÅ
Michael Kiwanuka gör storslagen soulmusik

LÄS OCKSÅ
Veckans spellista: fina gamla bekanta och några nya

1 december 2019 00:08 Läs mer…

Måns Zelmerlöw fixar kul och säker julshow

Liverecensioner

avHåkan Steen
1 december 2019 00:01

Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT
Måns Zelmerlöw leder både bandet och showen med ledig hand i sin julpremiär på Grand Hôtel i Stockholm.

JULSHOW Måns Zelmerlöw är förstås klippt och skuren för att ta hand om den mix av tradition och elegans som Grands julshow verkar vilja vara.
Och det blir onekligen mycket show, men möjligen lite lite jul.

+++Måns Zelmerlöw: ”The Grand wonderland show”Premiär: Grand Hôtel, Stockholm. Publik: 485 (utsålt). Längd: 84 minuter. Bäst: ”Jag drömmer om en jul naken” och ”Sverige”. Sämst: Somliga av de egna låtarna är lite opersonliga.
Julshowen på Grand Hôtel har med åren utvecklats till något av ett prestigeuppdrag för våra folkligaste artister. De senaste åren är det Charlotte Perrelli, Brolle, Niklas Strömstedt och Linnea Henriksson som har fått äran.
När Måns Zelmerlöw i somras avslöjade att han skulle ta hand om showandet i år nämnde han att det var något som länge stått på hans ”bucket list”.
Vilket går att förstå då Zelmerlöw och hela hans artisteri är som gjort för den sortens Las Vegas light-show som passar allra bäst på Vinterträdgårdens scen, när julbord ska ätas och publiken vill ha sin julstämning både lite elegant och lagom traditionellt hemvävd.
Det är precis i den skarven 33-åringen från Lund trivs allra bäst, och även om konkurrensen kanske inte är mördande finns det i princip ingen i Sverige som slår Måns Zelmerlöw på den domänen.

I rollen som estradör, värd och allmänt feelgoodansvarig är han urtrygg.
Så också i kväll, när han med ledig komisk tajming drar anekdoter om sina svenskbelgiskdanska kulturkrocksjular som barn, eller när han gör Busungarnas gamla ”Tomten jag vill ha en riktig jul” i rat pack-version.
För att inte tala om när han självironiskt bygger om ”White Christmas” till ”Jag drömmer om en jul naken”, apropå på den där reklamfilmen med hästen.
All heder också till att han i den här sortens sammanhang väljer att adressera att det är den 30 november och hur mycket han på det här datumet brukade skämmas över nynazisternas demonstrationer hemma i Lund. Men hur stolt han var när de upphörde, för att folk gjorde motstånd.
Sedan följer han upp med en akustisk, fint sordinerad version av Kents ”Sverige” som blir kvällens i särklass starkaste stund.
I andra halvan växlar ”The Grand wonderland show” över till en mix av hitkavalkad och Zelmerlöws egna favoriter från de egna skivorna. Det drar från habil soulpop till lightreggae till rätt umbärliga powerballader, och man får emellanåt kämpa med engagemanget. Sedan bjuder han in artisten Dotter för en kul duett och levererar väldramatiserat klimax med schlagerbomberna ”Cara mia” och ”Heroes”.
I den finalen får vi till Måns Zelmerlöw i sin bästa form, även om han kanske lite för lätt glömmer bort att det här är en julshow.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Alla låtarna

1. Smile 2. Winter wonderland 3. Tomten jag vill ha en riktig jul 4. Chestnuts roasting on an open fire (The Christmas song) 5. Kära vinter 6. Jag drömmer om en jul naken 7. Sverige 8. Grow up to be you 9. Fire in the rain 10. Hope and glory 11. One 12. Should’ve gone home 13. Barndomsfavoritmedley: The way you make me feel/Can’t stop this thing we started/Änglahund/California love/The look/Fix you 14. Better now 15. Walk with me (med Dotter) 16. Cara mia Extranummer: 17. Heroes
Måns Zelmerlöw spelar sin julshow på Grand till och med den 21 december.

LÄS OCKSÅ
Ciaras diss till Måns: ”Det är så dåligt”

LÄS OCKSÅ
Måns Zelmerlöw om bröllopskaoset

LÄS OCKSÅ
Måns Zelmerlöw låter onödigt anonym

LÄS OCKSÅ
Måns Zelmerlöws korkade hästballe

1 december 2019 00:01 Läs mer…

Lars Winnerbäck tänder till i stunder

Lars Winnerbäck

avNatasha Azarmi
30 november 2019 00:14

Foto: WAI KEI FUNG/ROCKFOTO
Turnéavslutningen är Lars Winnerbäcks första konsert på Globen.

KONSERT När Lars Winnerbäck spelar inför ett utsålt Globen går konserten i vågor.
Ibland går det inte att slita blicken, andra gånger kan man lika gärna sitta och rulla tummarna.

➕➕➕Lars WinnerbäckPlats: Globen, Stockholm. Publik: Utsålt. Längd: 2 timmar och 10 minuter. Bäst: ”Mareld” och ”Söndermarken”. Sämst: Dipparna som kommer då och då.

Att döma från tidigare recensioner verkar Lars Winnerbäcks turné ha drabbats av samma problem oavsett vilken stad den landat i. Den har varit segt till en början men vilt explosiv mot slutet.
Visst hjälper det att turnéavslutningen tar plats i ett utsålt Globen. I stunder behöver Winnerbäck inte göra så mycket för att lyfta stämningen.
I ”Tror jag hittar hem” räcker det att han sträcker ut armarna i luften för att publiken ska jubla. Och när han i ”Eldtuppen” sjunger ”Jag är gammal, ful och slut som artist” vrålar de unisont: ”NEEEEJ!”.
Men även i kväll finns det en hel del tid till att sitta och rulla tummarna, om man säger så.
Drygt första halvan av konserten behöver knappt förklaras: Winnerbäck står och sjunger om ångest utan att röra sig en millimeter. Ljudet är ovanligt bra, huvudpersonen låter stark i rösten – ofta klarare än på skiva – och bandmedlemmarna är oerhört skickliga. Ändå känns det alldeles för milt.

Men någonting händer i ett av mellansnacken. Med en ödmjukhet famlar sångaren med mikrofonstativet och berättar om sin första gång i Globen. Han var 15 år och hade åkt buss från Linköping för att se Guns N’ Roses. Han berättar om killen bredvid honom som mitt under konserten drog ner skinnbrallorna för att kissa.
Spärren släpper och det börjar äntligen tända till i ”Järnvägsspår”. I ”Mareld” lutar Winnerbäck sig över mikrofonstativet, tar i allt han har och hamnar tillsammans med resten av bandet i ett fullskaligt crescendo.
Men det är när publiken jublar in honom tillbaka på scen efter ”Hur och vem och vad” som konserten fullkomligt exploderar. Plötsligt förhöjs Winnerbäcks känslor till tusen.
Under ”Söndermarken” sker ett fängslande samspel mellan sångaren och publiken när de sjunger till varandra under Lars Winnerbäcks regi. När han blir tyst blir Globen tyst. När han skriker gör publiken samma sak och får marken under fötterna att skaka.
Då känns den omtalade sega starten som ett minne blott.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
Alla låtarna

1. Tror jag hittar hem 2. Paradiset 3. Måste vara två 4. Där elden falnar (men fortfarande glöder) 5. Åt samma håll 6. Eldtuppen 7. Stockholm i okt 8. Järnvägsspår 9. Mareld 10. För dig 11. Elden 12. Elegi 13. Över gränsen 14. Granit och morän 15. Utkast till ett brev 16. Ingen soldat 17. Hur och vem och vad Extranummer: 18. Söndermarken 19. Kom ihåg mig 20. Hymn Extranummer II: 21. Om du lämnade mig nu 22. Hugger i sten 23. Solen i ögonen

LÄS OCKSÅ
Lars Winnerbäck imponerar våldsamt mot slutet

LÄS OCKSÅ
Lars Winnerbäck sjunger starkt om en vacklande samtid

LÄS OCKSÅ
PLUSLars Winnerbäck: ”Jag står som gift utan dotter”

30 november 2019 00:14 Läs mer…

Stabil folkfest med Volbeat

Metal

avSofia Bergström
29 november 2019 23:39

Foto: Wai Kei Fung/Rockfoto
En ovanligt fräsch och fryntlig frontman intog huvudstaden under fredagskvällen.

KONSERT Mixen av medryckande melodier och en ovanligt fräsch frontman bäddar för en folkfest.
En sak är säker – Volbeat ska upplevas live.

+++VolbeatPlats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: 33 000 i runda slängar. Längd: Cirka två timmar. Bäst: ”Sorry sack of bones”, ”Lonesome rider” och ”Still counting” är lika spännande som störtsköna i kväll. Sämst: ”Leviathan” är en megamesig öppningslåt. Bakläxa på den, Volbeat.

För snart 15 år sedan svepte Volbeat in som en frisk fläkt över hårdrockscenen.
Danskarnas udda kombo av lättuggad Metallica-thrash och rockabilly på debutalbumet ”The Strength/The Sound/The Songs” tog mig och många andra med storm.
Men sedan decennieskiftet 2010 har gruppens stjärna sakteligen svalnat.
På de två–tre senaste albumen har bandet mest upprepat sig själva.
Inte minst på ”Rewind, replay, rebound”, som i stor utsträckning består av tråkiga tappningar av tidigare material.
Nuförtiden är Volbeat ett band att uppleva live, snarare än i hörlurarna.
På scen ryms både gnista och glöd.
Under en sval och svag start med bleka ”Leviathan” och ”Lola Montez” sås de första fröna till en partystämning, för att sedan brisera under årsfärska ”Pelvis on fire”.

När en bredbent Michael Poulsen släpper fram sitt Elvis-alter ego i och tar i från tårna sätts tusentals skandinaviska bäckenben i brand.
Likaså framkallar livefavoriterna ”The garden’s tale” och ”Sad man’s tongue” tusen och åter tusen händer i luften tillsammans med dånande allsång.
Publiken blir dessutom påhejade av en ovanligt fräsch och fryntlig Poulsen.
Förutom åtskilliga ansträngningar för att få igång publiken bjuder sångaren på ett muntert mellansnack om allt från ”Baby shark” och livet som småbarnsförälder till husguden Johnny Cash.
Förmodligen gjorde den extra vilodagen tidigare i veckan, till följd av en inställd spelning i Helsingfors, susen.
Men den kollektiva energin dippar på sina håll och kanter.
Låtskörden från ”Rewind, replay, rebound” når inte alltid fram i bruset. 
Den skruvade skräckrock-rökaren ”Sorry sack of bones” möts mest av tystnad och nollställda ansikten i publikhavet. Liksom ”When we were kids” och ”Rewind the exit”.
Men under ”Die to live”, som gästas av en pianist och saxofonist som lever rövare längst ute på podiet, skakar höfterna så det står härliga till. Suget efter att dansa lindy hop eller bugg på närmaste folkpark har nog aldrig varit större.
Fler adrenalininjektioner följer.
Bland annat i form av ”Slaytan”, ”Seal the deal” och ”For evigt”, vars refränger är lika smittsamma som hepatit på chartersemester.
Första extranumret ”The devil’s bleeding crown” får dessutom läktarna att skaka.
Därmed inte sagt att Volbeat tillhör gräddhyllan av arenaband.
En explosiv show som får taket att lyfta uteblir. Ett podium, lite konfettiregn, extra storbildsskärmar och svarta ballonger à la Metallica räcker inte riktigt hela vägen.
Rob Caggiano och Kaspar Boye Larsen, som sedvanligt håller låg profil och för det mesta lunkar runt på vardera scenkant, lägger knappast manken till för att bjuda på det lilla extra.
Det ska krävas aningen mer för att nå samma svindlande höjder som, säg, Rammstein, som fortfarande står för årets bästa arenaspelning.
ALLA LÅTARNA

1. Leviathan 2. Lola Montez 3. Pelvis on fire 4. Doc Holliday 5. Sorry sack of bones 6. The garden’s tale 7. Sad man’s tongue 8. Black rose 9. When we were kids 10. Slaytan 11. Dead but rising 12. Fallen 13. Die to live 14. Seal the deal 15. For evigt 16. Maybellene i hofteholder 17. Rewind the exit 18. Lonesome rider 19. Last day under the sun Extranummer: 20. The devil’s bleeding crown 21. Let it burn 22. 16 dollars 23. Still counting

LÄS OCKSÅ
Volbeat har en spretig och slätstruken svacka

LÄS OCKSÅ
Lindemann går från kalkon till kanon

LÄS OCKSÅ
Veckans spellista: guldkorn från hårdrocken med omnejd

29 november 2019 23:39 Läs mer…

Oändliga mängder jul med Robbie Williams

Skivrecensioner

avHåkan Steen
29 november 2019 07:15

Foto: Sony
Bästa julkostymen på.

ALBUM Mycket mer jul än någon egentligen orkar med blir det på Robbie Williams första julalbum. Men det är oväntat underhållande.

+++Robbie WilliamsThe Christmas presentColumbia/Sony

JULMUSIK Har Robbie Williams gjort julskivor tidigare, eller känns det bara så?
Svaret på den ”Alla mot alla”-inspirerade frågan är faktiskt nej.
Storbritanniens störste popgamäng må ha spelat in rat pack-inspirerade album med standards, sjungit duetter med fan och hans moster, gjort mängder av covers, låtar till tv-spel och en residentshow i Las Vegas.
Den forne Take That-stjärnan bangar sällan lite publikfrieri, men någon julskiva har det egendomligt nog aldrig blivit.
Förrän nu, 22 år in i solokarriären. Och när det väl kommer en tar han i desto mer. I sitt längsta utförande är ”The Christmas present” hela 28 låtar lång. Vilket givetvis är på tok jul för mycket jul till och med för Adolphson & Falk.
Samtidigt finns det något lite tilltalande i hela den galna ambitionen, för att det är så väldigt mycket Robbie Williams. I samband med släppet sa han att arbetstiteln på skivan var ”Achtung Bublé”, då det kändes som att Michael Bublés dominans i julgenren måste få ett slut.

45-åringen ska även ha en rejäl eloge för att vi här får påfallande få av de mest uttjatade jullåtarna, och inte minst för att majoriteten är helt nyskrivna.
Ingen av dem håller sig direkt på nivå med ”Angels”, ”Feel” eller ens ”Rock DJ”. Faktum är att klacksparkskänslan nästan får en poäng i sig, somliga teman och textrader blir underhållande av att de känns medvetet cheesy. Som i den synnerligen lätt antikonsumistiska ”Let’s not go shopping”: ”We don’t need shopping/it gets me hopping/We could be bopping/with ol’ King Cole”.
I ”Snowflakes” handlar det inte om snö utan om att försöka hantera en julmiddag med släkten utan att det blir dålig stämning: ”Mary-Lou tried to tell us why Trump is good for you/The table goes quiet because that’s what we do”.
Precis som väntat drar låtarna musikaliskt gärna åt det Sinatra-nostalgiska, vilket ofta klär Williams, även om storbandstolkningen av Slades ”Merry Xmas everybody” ihop med Jamie Cullum kanske känns mindre lyckad. Och att Bryan Adams bjuds in för en tämligen okänslig julgransplundring av Darlene Love-klassikern ”Christmas (baby please come home)” är förstås svårförlåtligt.
På det stora hela lyckas emellertid ”The Christmas present” både vara oväntat uthärdlig och, på sina ställen, riktigt skojig.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

BONUS

BÄSTA SPÅR: ”Fairytales”. Om någon låt härifrån har chans att slå sig in i evergreen-ligan ligger denna Rod Stewart-duett troligen bra till. Varm, folktintad pop där två ärkerumlare bedyrar hur mycket de fortfarande tror på julen.
VISSTE DU ATT… Helene Fischer, som dyker upp i den flirtiga Eartha Kitt-covern ”Santa Baby”, är mångmiljonsäljande schlagerstjärna i hemlandet Tyskland? Eller att tungviktsboxaren Tyson Fury gör en förvånansvärt OK sånginsats i ”Bad Sharon”?
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Robbie Williams ”Swing when you’re winning”, Phil Spectors ”A Christmas gift for you” och originalversionen av Slades ”Merry Xmas everybody”.

LÄS OCKSÅ
PLUSSkandalerna bakom popsuccén Take That

LÄS OCKSÅ
Psykkriget mellan Robbie Williams och Jimmy Page är årets bästa rock

LÄS OCKSÅ
Så bra var Robbie Williams spelning i Stockholm

29 november 2019 07:15 Läs mer…

Showdrottningen är simply the best

Tina Turner

Grattis på 80-årsdagen, Tina Turner!
avHåkan Steen
26 november 2019 12:50

1 av 8 | Foto: NIKOLAI JAKOBSEN
Tina Turner på scen i Paris 1996.

JUBILEUM Hon som har kallats rockmormor sedan 80-talet fyller 80.

Googla ordet ”rockmormor” och den första träff du får är Tina Turners Wikipedia-sida.
Epitetet har följt henne åtminstone sedan i maj 1984, när hon gjorde sensationell, multimiljonsäljande comeback med albumet ”Private dancer” och karriärens största hitsingel ”What’s love got to do with it”.
Hon var då 44 år.
Att ordet fått fäste beror sannolikt delvis på viss språklig slapphet inom svensk nöjesjournalistik, delvis på att rocken var betydligt yngre på den tiden och troligen också på det faktum att Turner som kvinna hade fräckheten att fortsätta strutta runt i kortkort läderfodral och spela på sex flera decennier in i karriären.
På tisdag fyller emellertid Tina Turner 80, så nu går det knappast att argumentera emot att hon är hela världens rockmormor.
Om än pensionerad sedan tio år tillbaka. Turnén som hon gjorde för att fira 50 år som artist, och bland annat tog henne till två kvällar på Globen i Stockholm i april 2009, blev också hennes farväl till publiken.

Nu bor hon i ett palatsliknande hem i Schweiz med tyske maken Erwin Bach och njuter av att ta det lugnt. Vilket går att förstå då hon det senaste decenniet bland annat har överlevt en stroke, en cancerdiagnos, en njurtransplantation och sin äldste sons självmord.
Dessutom rullar ”Tina: the Tina Turner musical” på scener i London, Hamburg och New York, så den som så önskar kan få sig en gedigen Turner-show ändå.
Musikalen skildrar stjärnans liv under fyra decennier, från hur hon som 17-årig sångtalang från Nutbush, Tennessee i det sena 50-talet blev stjärna i Ike Turners band och snart även hans fru. Hur de fick gigantiska hits som ”River deep – mountain high”, ”Proud Mary” och ”Nutbush city limits” samtidigt som Tina blev misshandlad både fysiskt och psykiskt av sin make. Hur hon till slut lyckades fly och luspank starta om sin karriär på egen hand och efter några kämpande år bli större än någonsin på 80- och 90-talen.

Hon lärde sig att aldrig fuska, att det aldrig finns några garantier, att det helt enkelt handlar om att vara så amazing, kväll efter kväll, att folk ska vilja betala 1755 kronor nästa gång också.

Detta tack vare låtar som ”The best” och Bryan Adams-duetten ”It’s only love”, den kvinnliga huvudrollen mot Mel Gibson i ”Mad Max – bortom Thunderdome” och soundtrackhiten ”We don’t need another hero”, storsäljande självbiografin ”Jag, Tina” och filmen ”What’s love got to do with it”, löst baserad på hennes liv.
Inte minst storyn Tina Turner gjorde henne till en superstjärna, och de hyperenergiska, Las Vegas-lyxiga scenshowerna resulterade i några av tidernas mest framgångsrika turnéer.
Ett bländande proffs var hon så länge som hon stod på scen. Om det där sista Globen-besöket för tio år sedan skrev jag bland annat:
”Hon är helt enkelt fortfarande bättre på show än de allra flesta. Och det handlar förstås om att hon aldrig tar några genvägar. Hon lärde sig det här den långa och hårda vägen, hon lärde sig att aldrig fuska, att det aldrig finns några garantier, att det helt enkelt handlar om att vara så amazing, kväll efter kväll, att folk ska vilja betala 1755 kronor nästa gång också.”
Det föll mig faktiskt inte ens in att använda ordet ”rockmormor”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Tina Turner

Född: Som Anna Mae Bullock 26 november 1939.Från: Nutbush, Tennessee.Bor: Küsnacht, Schweiz.Yrke: En av tidernas mest framgångsrika sångare och entertainers sedan 1957, först i Ike Turners Kings Of Rhythm, därefter i Ike & Tina Turner Revue, gick solo 1976.Klassiska album: ”The soul of Ike & Tina Turner” (1960), ”What you hear is what you get – live at Carnegie Hall” (1971), ”Private dancer” (1984), ”Break every rule” (1986), ”Foreign affair” (1989).Klassiska låtar: ”A fool in love” (1960), ”River deep – mountain high” (1966), ”Proud Mary” (Creedence Clearwater Revival-cover, 1971), ”Nutbush city limits” (1973), ”What’s love got to do with it” (1984), ”We don’t need another hero (Thunderdome)” (1985), ”The best” (1989), ”Steamy windows” (1989), ”Goldeneye” (James Bond-tema, 1995).Aktuell: Fyller 80 i dag. ”Tina: the Tina Turner musical” går på scener världen över. Släppte sin andra självbiografi ”My love story: a memoir” i fjol.

LÄS OCKSÅ
PLUSMamma Mia, vilken härlig musikalhöst i London

LÄS OCKSÅ
Tina Turners första ord – efter sonens tragiska död

LÄS OCKSÅ
Ny livshistoria av Tina Turner

26 november 2019 12:50 Läs mer…

”Konflikterna har varit nödvändiga”

Bo Kaspers Orkester om att vara nykära både privat och i bandet och varför de nu vågar göra soul på svenska
avHåkan Steen
23 november 2019 16:03

Den svenska vardagsbluesens främsta uttolkare de senaste tre decennierna har med sitt nya album inte bara gjort sin första renodlade soulskiva.”23.55” är också en produkt av ett ovanligt harmoniskt och nyförälskat Bo Kaspers Orkester.– Samtidigt finns tvivlet alltid med. Det ligger mellan varenda rad egentligen, säger sångaren Bo Sundström.

1 av 2 | Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Bo Kaspers Orkester är tillbaka med nya souliga albumet ”23.55”. Från vänster: Fredrik Dahl, Bo Sundström, Michael Malmgren och Mats Schubert.

I samband med att Bo Kaspers Orkester fick sin specialtimme i ”Allsång på Skansen” förra sommaren sa Bo Sundström så här i Aftonbladet om låtarna han skulle börja skriva:
– Nu är jag kollrig och nyhånglad och så ska man in och skriva lite såna här skandinaviska, vemodiga texter. Så vi får se vad det blir. Men jag kommer nog att kunna gräva i någon jädra gammal oförrätt någonstans.

När jag träffar honom och basisten Michael Malmgren på ett skivbolagskontor i centrala Stockholm måste jag förstås fråga hur det gick att som tämligen nykär textförfattare leverera ännu en dos typiskt vardagligt blåtonad Bo Kaspers-lyrik.
– Rätt dåligt, faktiskt (skratt). Jag upptäcker nu att det är en ganska lycklig platta. ”Vill du dansa” handlar om ett första möte som faktiskt nästan ordagrant beskriver vårt första möte. ”Finaste” är en jättekärleksförklaring och ”När du rör mig” är ju närmast erotisk.
Mer harmoniskt än på länge
Bo lever i en ny relation sedan snart två år tillbaka och även Michael visar sig vara nykär. På det hela taget tycks bandet vars fyra medlemmar har haft sin beskärda del av både personliga och interna kriser genom åren vara på en mer harmonisk plats än på länge.
– Vi har ju gjort några varv av att skilja sig och bli kär igen och det känns som att man uppskattar det mer nu, för att man vet så väl hur man inte vill att det ska gå, säger Michael.

– Man vet vad man inte ska göra (skratt). Men i varje låt finns det ändå med något tvivel i det. Och det har ju följt med oss hela tiden. ”Jaja, det är bra nu men hur blir det sen?” Och ”hon är så söt, det här kommer aldrig att fungera”. Man är medveten om det bagage man bär med sig, säger Bo.Är det svårare att skriva låtar när man mår bra?
– Tydligen inte. Men det tror jag har att göra med att man är oerhört tacksam över att man får en chans till. Det är jävligt stort att få vara med om det ändå. Jag tror att för 20 år sen var man så uppe i sig själv också, så det finns lite större ödmjukhet inför det nu. Och man är förhoppningsvis inte lika knäpp i skallen.Du har en text som handlar om hur lätt det är att sabba saker också, ”Nu blev det dumt igen”.
– Det där ligger mellan varenda rad egentligen, säger Bo.”Oj, det här är ju fantastiskt bra. Hur ska jag undvika att fucka upp det?”
– Eller: antagligen kommer jag att fucka upp det, skrattar Michael.
– Det är ett ganska alkoholindränkt yrkesliv man har, och många gånger har det varit därför som man har gjort dumma saker. Yrket i sig är ju otroligt självcentrerat, du får bokstavligen allt ljus på dig. Sedan ska du tillbaka hem och vara en normal människa men är kvar i något slags egobubbla, säger Bo.
”Få saker är lika helande”
Har ni kunnat använda bandet som något slags terapi när ni har gått igenom svåra saker? Har det varit en styrka att ha bandet att gå till då?
– Det är en trygghet, självklart. Sedan tycker jag att det är terapi med musik över huvud taget. Det är få saker som är så helande som att spela musik. Det skulle vara sex då, möjligtvis, eller någon form av andlig meditation. Men jag är helt seriös. Är man borta från musiken för länge så känns det, säger Michael.
– Redan med förra plattan, ”Redo att gå sönder”, kände vi att vi hade ett slags nykärlek i vårt bandäktenskap. Att vi lite grand har lagt gamla oförrätter åt sidan och kan se vad det är vi faktiskt har ihop, säger Bo.
Snart 30 år tillsammans
Om två år fyller Bo Kaspers Orkester 30, vilket inte bara gör dem till ett av landets mest framgångsrika utan även äldsta band.

– Vi har hittat ett sätt att förhålla oss till varandra som jag tror att andra bandkonstellationer som har hållit på samtidigt säkert skulle avundas, säger Bo. Vi har suttit i samma bil med varandra väldigt länge och även om vi ibland flyger i väg med olika egna projekt kan vi få oerhört mycket gjort ihop. Så jag tror att konflikterna har varit nödvändiga. För musiken som vi gör tillsammans är dödsviktig, på riktigt.
– Det är ju våra liv. Vi har också jävligt kul när vi spelar ihop och det var någonting vi kände redan från början, att det faktiskt klickade. En stor del av det är kvar. Och så blir det bra också, och vi får dessutom lite belöning för det när vi är ute och lirar, säger Michael.
– Ja, men vi är ju inte rika (skratt). Vi hade kanske kunnat tjäna mer pengar, och kanske kunnat vara hippare om vi hade gjort det och det. Men vi har lärt oss att det blir bäst när vi tillsammans kan enas om vad vi tycker är kul, säger Bo.
Med sitt tolfte album förverkligar Bo Kaspers Orkester en gammal dröm. ”23.55” är deras första riktigt genomförda soulskiva. Soulen har alltid funnits i bandet, som en stor gemensam influens och i flera låtar under åren. Men modet att försöka göra soul fullt ut har inte riktigt funnits förrän nu. Bo är också noga med att påpeka att det inte är ”riktig” soul utan ”soul på svenska”.

Det är jävligt svårt att sjunga soul bra, och ännu svårare att göra det på svenska.

– Man får ju komma ihåg att jag inte har någon Al Green- eller Marvin Gaye-röst. Det är jävligt svårt att sjunga soul bra, och ännu svårare att göra det på svenska. Det finns ju en anledning till varför det inte har sprutat ut soulplattor på svenska. (Eric) Gadd gav ju upp och började köra på engelska.
”Lite coolare”
–Vi har försökt göra flera grejer mer souligt tidigare men inte tyckt att det har blivit trovärdigt. Nu känns det faktiskt som att det är det. Men med sagt känner vi fortfarande att vi håller oss i någonting som vi kan göra. Al Green har en väldigt bra soulstajl som man kan relatera till. Det är lite coolare så där, säger Michael.
– Ja, och även Curtis (Mayfield) som vi har snott av tidigare. Kanske är det ett lite mer svenskt ”mode” i den sortens soul. Det är svårt att vara en vulkan på svenska, säger Bo.Inför den här skivan pratade ni hockeytermer, att ni är i tredje perioden. Känns det verkligen redan så? Ni är ju bara i 50-årsåldern och med ert uttryck och stora publik kan ni förmodligen med lätthet spela tills ni trillar av pinn.

– Ja, musiken är ju inte riktigt daterad på det sättet, utan musikstilen funkade då och den funkar nu också. Men 90-talet, fram till kanske 2001-2002 där, kändes som första perioden. Sedan blev det som en nystart efter det som varade en bit in på 2010-talet. Och så känns det som att ”Redo att gå sönder” var början på tredje. Men vi har massor kvar att göra, det är en lång sista period som ligger framför oss, säger Bo.
– Sedan blir det säkert förlängning också, säger Michael.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
Fem bilder ur karriären

Foto: SVT
Husband i 60-talspastischhumorserien ”Ni bad om det” 1994

Husband i 60-talspastischhumorserien ”Ni bad om det” 1994Bo: ”Vi tyckte redan då att det var lite fjantigt och undrade vad vi hade gett oss in på. Men vi lirade ihop oss jävligt bra. Michael: ”Vi lirade skitbra, vi hittade till stora delar på musiken där och då, och det lät verkligen 60-tal om hela grejen. Så även om vi förmedlade något slags klichébild tycker jag ändå att det blev schysst.”

Foto: ÅKE ERICSON
Ernst-Hugo Järegård reciterar ”Vi kommer aldrig att dö” på en Bo Kaspers-spelning på Cirkus i Stockholm 1996

Ernst-Hugo Järegård reciterar ”Vi kommer aldrig att dö” på en Bo Kaspers-spelning på Cirkus i Stockholm 1996Bo: ”Ernst-Hugo var dödsmärkt redan då. Vi fick lära känna honom och snackade med honom rätt mycket om hans rädsla för döden och sådana saker. Tyvärr var det ju bara ett år senare som han gick bort.” Michael: ”Han hade inte berättat för någon förutom sin fru att han var döende. Det coola var att han rullade in i sin rullstol och satt kvar på scenen under hela låten. Sedan när den var slut reste han sig upp och sköt rullstolen framför sig när han gick ut.”

Foto: SONY
Pressbild för albumet ”Hund” 2006

Pressbild för albumet ”Hund” 2006Bo: ”Fredrik har konstig frisyr och jag har en Anthrax-t-shirt på mig. Någon stylist hade med sig en t-shirt och men jag tänkte inte för en sekund att det var en Anthrax-t-shirt (skratt). Michael: ”Tanken var väl att vi skulle signalera att vi blivit lite rockigare. Och jävlar vad rockiga vi var, det ser man ju (skratt).”

Foto: ROGER SCHEDERIN
Aftonbladets antirasism-kampanj ”Vi gillar olika” 2010

Aftonbladets antirasism-kampanj ”Vi gillar olika” 2010Bo: ”Vi tar gärna ställning som band, men vi har ju inte så många politiska låtar. Det är väl egentligen bara ’I samma bil’ som är uttalat politisk, och ’Människor som ingen vill se’. Så jag försöker ibland. Men ska man göra det måste man göra det förbannat bra. Det är så lätt att det bara faller platt. Så då kan man nästan hellre säga något mellan låtarna i stället.”

Foto: CARL THORBORG
Krogshowen ”Allt ljus på oss” 2017

Krogshowen ”Allt ljus på oss” 2017Bo: ”En bra grej med showen var att vi fick ta ett steg tillbaka och samla ihop det vi har vi åstadkommit. Det var inte så dumt. Men sedan får man gå vidare. Det hade varit oerhört oförskämt mot oss själva att försöka göra samma grej en gång till.”
Bo Kaspers Orkester

Bildades: 1991.Från: Stockholm.Medlemmar: Fredrik Dahl, 51, trummor. Michael Malmgren, 56, bas, Mats Schubert, 54, piano, keyboards, gitarr, Bo Sundström, 58, sång.Karriär i korthet: Bo kom från Piteå, Mats från Luleå, Michael från Södertälje, Fredrik från Stockholm och gitarristen Lars Halapi från Nynäshamn. De träffades genom en gemensam kompis och började spela covers som husband på en asiatisk krog i Stockholm och även för charterturister i Turkiet. Responsen var god och snart skrev de egna låtar i en jazzpoppig stil influerad av Svante Thuressons och Monica Zetterlunds 60-tal. Det ledde till skivkontrakt och debutalbumet ”Söndag i sängen” som låg tolv veckor på svenska försäljningslistan. Bandet breddade snart sitt sound med influenser från soul, funk, latin och kubansk musik och blev än mer populära, inte minst som liveband. 1996 hoppade Halapi av för att fokusera på att producera skivor med bland andra Sophie Zelmani och Ulf Lundell och BKO fortsatte som kvartett. Albumet ”I centrum” gick direkt upp som nummer ett när det släpptes 1998 och blev bandets största kommersiella succé med 51 veckor på listan och en Grammis som årets artist. Efter albumet ”Vilka tror vi att vi är” 2003 tog orkestern en paus och Bo Sundström gjorde ett soloalbum. Tre år senare återvände de och fick en stor radiohit med låten ”I samma bil”. 2013 var Bo Sundström med i ”Så mycket bättre” och 2017 gjorde bandet sin första krogshow, ”Allt ljus på oss”, och i fjol förärades de en egen timme i ”Allsång på Skansen”.Album: ”Söndag i sängen” (1993), ”På hotell” (1994), ”Amerika” (1996), ”I centrum” (1998), ”Kaos” (2001), ”Vilka tror vi att vi är” (2003), ”Hund” (2006), ”8” (2008), ”New Orleans” (2010), ”Du borde tycka om mig” (2012), ”Redo att gå sönder” (2015).Aktuella med: Nya albumet ”23.55” som recenseras här. Lång Skandinavien-turné i vår med start på Rival i Stockholm 5 februari.

LÄS OCKSÅ
Bo Kaspers Orkester åldras bättre än vin

LÄS OCKSÅ
Bosse Sundström: ”Kollrig och nyhånglad”

LÄS OCKSÅ
Bländande och varm jazz på svenska

23 november 2019 16:03 Läs mer…

Coldplay har gjort sitt bästa album – i teorin

avMarkus Larsson
22 november 2019 07:15

Foto: Alik Keplicz / SCANPIX SWEDEN
Coldplays ambitioner på nya skivan ”Everyday life” är berömvärda. Musiken är dock för tunn.

ALBUM ”Everyday life” kunde ha blivit Coldplays bästa album.
Det blev inte så.

++ColdplayEveryday lifeParlophone/Warner

POP Är ett nytt dubbelalbum med Coldplay, där låtarna egentligen ryms på en skiva, verkligen en julklapp som världen behöver?
Förväntningarna på vad som ofta kan vara världens tråkigaste band växte inte efter de inledande singlarna. Det snällaste man kan säga om dem är att ”Arabuesque” åtminstone är intressant. ”Arabuesque” innehåller nämligen, lite oväntat, ett blåsjobb av Femi Kuti och hans band som mynnar ut i en frijazzig freak out.
Coldplay har beskrivit ”Everyday life”, som består av de två delarna ”Sunrise” och ”Sunset”, som deras mest experimentella hittills. Musiken befinner sig rätt långt från ”Fix you”.
”When I need a friend” är en kyrklig psalm. ”Guns” är akustisk protestrock. Pianot i ”Bani Adam”, gissningsvis döpt efter ett poem av den iranska poeten Saadi Shirazi eftersom Chris Martin är nere med sufismen, balett-tassar in i den klassiska musikens konserthus. ”Broken” är renodlad stenkakegospel där man kan höra kören stampa takten i golvet. ”Orphans” bygger på en Max Martin-fläskig refräng och ett ”wuh-uuh” från ”Bad” med U2. I ”Cry cry cry” kastar sig Coldplay huvudstupa in i doo wop utan att, vad det låter som, ha en aning om vad de sysslar med. ”Old friends” gitarrplockar sig in i samma musikaliska region som Simon & Garfunkel verkade och levde i på 60-talet.

Just Paul Simon och albumet ”Graceland” måste ha varit ett riktmärke. Fotspår efter Vampire Weekend och Peter Gabriel finns också i musiken.
Någonstans är ”Everyday life” Coldplays version av gränslös världsmusik. Symboliken i att ett av västvärldens största rockband gör ett mångkulturellt album som sträcker ut handen mot länder i Afrika och Mellanöstern går inte att underskatta i dagens nationalistiska ”Brexit”-värld. Vad är det som är så roligt och konstigt med fred, förståelse och tolerans? Absolut inget alls. Det går att säga mycket om Coldplay, men här är det åtminstone svårt att inte tycka om dem.
Men Chris Martins texter påminner mest om fumliga skoluppsatser. Och flera låtar liknar snabba anteckningar som inte hunnit bli riktigt färdiga.
I teorin hade ”Everyday life” kunnat bli Coldplays bästa album, en snäll och kravmärkt motsvarighet till The Clashs ”Sandinista!”.
I praktiken når de inte riktigt fram.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

BONUS

BÄSTA SPÅR: Mycket på ”Everyday life” låter som teoretiska övningar, men inte pianoballaden ”Daddy” och blåsinstrumenten i ”Arabuesque”.
VISSTE DU ATT… Coldplay avslöjade albumets releasedatum och låtlista genom en annons i lokaltidningen The Daily Post i norra Wales?
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Paul Simons ”Graceland”, The Clashs ”Sandinista!”, Peter Gabriels ”So” och ”Kid A” med Radiohead.

LÄS OCKSÅ
Coldplay inväntar klimatsmart turnésätt

LÄS OCKSÅ
Uppgifter: Chris Martin och Dakota Johnson har gjort slut

22 november 2019 07:15 Läs mer…

Jakob Hellman tar Cirkus med storm

avHåkan Steen
20 november 2019 00:01

Foto: WAI KEI FUNG/ROCKFOTO
Jakob Hellman gör succé med sin jubileumsshow på Cirkus i Stockholm.

KONSERT Jakob Hellman firar 30-årsjubileet för sin enda skiva med något för honom så ovanligt som en regelrätt turné.
Det är inte bara en väldigt fin föreställning. Med de nya låtarna blåser han dessutom in massor av ny glöd i de eviga förhoppningarna om en ny skiva.

++++Jakob Hellman: ”Äntligen borta – i stället för 30 år: alltid”Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1600 (utsålt). Längd: 138 minuter plus paus. Bäst: ”Vara vänner”, ”Vackert väder”, ”Tusen dagar härifrån” och nya ”Måste vara lycklig nu”. Sämst: Kanske liiite för långt.
När Jakob Hellman drabbade svensk musik 1989 hände verkligen någonting. Inte bara hade han en fenomenalt stark popskiva i ”… Och stora havet”. Med sina finurliga texter, aviga betoningar och hornbågade glasögon öppnade han dessutom en helt ny dörr till hur en popstjärna kan vara, låta och se ut.
23-åringen från Vuollerim i Lappland blev hyllad som få debutanter blivit hyllade, så när det började bli dags för en uppföljare knöt sig kreativiteten. Totalt.
Så småningom flydde han Stockholm för Lund och Malmö och en helt ny karriär som bagare medan fans som Kent och Håkan Hellström tog arvet vidare och firade triumfer på listorna.

Nu är Hellman 54, nybliven Mallorca-bo och har slutligen lyckats bli övertalad om att göra en föreställning kring att hans enda skiva fyller 30. Titeln är typiskt kryptisk: ”Äntligen borta – i stället för 30 år: alltid”.
Själv visar han sig emellertid vara ljusår ifrån så svår och mystisk som legenden har byggt honom. Det är rent av rena ståupprutinerna mellan låtarna när Hellman, med perfekt tajming, berättar om att spela på äldreboenden för gamlingar som bara vill höra Creedence och den där andra skivan som aldrig blev av men som, faktiskt, verkar vara på banan nu.
Dessutom låter de klassiska låtarna precis lika bra med Hellman och hans unga kvartett som de gjorde i Sahara-tältet i Hultsfred 1989. Det blir gåshud och allsång i ”Tårarna” och ”Vara vänner” – med sångaren kravlande på golvet vid scenkanten. Sedan exploderar Cirkus givetvis en smula när Per Persson kommer in och dundrar iväg ”Tusen dagar härifrån”.
Inte minst känns flera av de nya numren, som den intensiva balladen ”Jag kan inte säga hejdå till dig” eller ”Måste vara lycklig nu”, vilken tydligen även har spelats in i Hansastudion i Berlin, faktiskt som Jakob Hellman 30 år senare på det bästa av sätt.
Sedan fyller han på med lite Alf Hambe och Evert Taube, liksom norrländska gäster som Mattias Alkberg och Kitok, får att på två olika sätt påminna om var han kommer ifrån.
Det är genuint sympatiskt rakt igenom.
– Hoppas att man får komma tillbaka, säger Hellman i slutet av konserten.
Jodå, Jakob, det får du. Jag vågar påstå att väldigt många av oss rent av kräver det.
Alla låtarna

1. Nere i min mörka grav 2. Tåg 3. Jag kan inte säga hejdå till dig 4. Jag tänker som jag vill (med Mattias Alkberg) 5. Stora havet 6. Orgeln på vinden (Alf Hambe-cover) 7. Jag bor i himmelen 8. Du är allt jag vill ha 9. Nu är natten här (Paus) 10. Äntligen borta 11. Hon har ett sätt 12. Mitt elixir (med Kitok) 13. Inland empire (med Kitok) 14. Visa mig 15. Vara vänner 16. Vackert väder 17. Måste vara lycklig nu 18. Tusen dagar härifrån (med Per Persson) 19. Avundsjuk på dig 20. Tårarna Extranummer: 21. Stockholmsmelodi (Evert Taube-cover) 22. När det skymmer 23. Vintern dör 24. Utan er (Magnus Ekelund & Stålet-cover)
Här kan ni se Jakob Hellman: Södertälje 22/11, Örebro 29/11, Uppsala 30/11, Linköping 4/12, Jönköping 5/12, Norrköping 6/12, Göteborg 7/12, Växjö 8/12

LÄS OCKSÅ
Jakob Hellman: Skulle ha försökt en gång till

LÄS OCKSÅ
Kitok släpper duett med Jakob Hellman

LÄS OCKSÅ
Grattis, Jakob Hellman, 53…

20 november 2019 00:01 Läs mer…