Enfalden kring mångfald har nått nya höjder

Foto: Claudio Bresciani/TT

Antalet svenskar som har goda erfarenheter av människor med utländsk bakgrund ökar, enligt årets mångfaldsbarometer.

Mångfalden har inget ansikte, men enfalden har två.

Det blir tydligt när jag läser 2018 års upplaga av Mångfaldsbarometern från Högskolan i Gävle. Forskningsprojektet har pågått sedan 2005 och enkätstudierna kartlägger svenskarnas attityd till mångfald.

Förr rapporterade medierna så fort en ny studie publicerades, men nuförtiden är det tyst. En vecka har gått sedan årets studie offentliggjordes, men Smålandsposten är den enda dagstidning som har mäktat med att skriva en nyhetsartikel.

Det är synd, eftersom Mångfaldsbarometern 2018 avslöjar ett och annat om svenskarnas moral.

I dag tar mer än var femte person avstånd från påståendet att etnisk mångfald utvecklar svensk kultur, den högsta siffran någonsin. Nästan hälften anser att män från Mellanöstern utgör en fara för den svenska kulturen.

Det överraskar nog ingen: oavsett åsikt ser vi nog alla vartåt det barkar.

Det överraskar nog heller ingen att endast 46 procent tycker att människor med utländsk bakgrund ska få möjlighet att bevara sina kulturella traditioner, det lägsta uppmätta värdet sedan Mångfaldsbarometern sjösattes.

Jag har sett de här attityderna bubbla under ytan i decennier.
I en tidsanda då riksdagspolitiker från alla läger använder identitetspolitik som ett öknamn för mänskliga rättigheter blir de synliga. Det man förut inte fick säga, det sägs nu hela tiden.

Men det hör knappt till saken. Det som överraskar är svenskarnas syn på invandrare i sin direkta närhet.

Andelen svenskar som har goda erfarenheter av människor med utländsk bakgrund, på till exempel jobbet eller i skolan, ökar. Fyra av fem personer uppger detta, vilket är den högst uppmätta andelen någonsin.

Samtidigt har bara tre procent mycket dåliga erfarenheter av att jobba eller plugga med personer med utländsk bakgrund.

Det låter nästan som på min högstadieskola: de där åsikterna som bubblade under ytan var synliga där. Invandring och mångfald var fel, men våra invandrade klasskamrater var okej, de skötte ju sig.

Eller de idrotter jag höll på med: invandrarna i motståndarlagen skulle skickas hem, men våra egna lagkamrater som flytt till Sverige hade förstås inget gemensamt med dem.

Det var så mycket moral att det blev dubbelmoral.

Jag var naiv nog att tro att sådana här tvetydiga attityder var specifika för mitt lilla umgänge i min lilla småstad. Sedan åkte jag på turné genom Sverige och jobbade i landets större städer. Det lät likadant nästan vart jag än rörde mig.

Nu visar forskningen att det stämmer.

Och trenden blir allt tydligare: mångfald är dåligt, men min mångfaldskompatibla kompis är okej.

Generation

Ju yngre man är, desto mer positivt inställd till mångfald är man. Detta resultat har ­varit konstant sedan Mångfaldsbarometern startades år 2005. Personer mellan 18–30 är mest positiva, ­medan personer över 65 år är mest negativa.

Utbildning

Enligt Mångfaldsbarometern 2018 är personer med högskoleutbildning avsevärt mer posi­tiva till mångfald än personer med grundskoleutbildning. Personer med gymnasieutbildning ­ligger någonstans där emellan.

Så här är det: Invandring 02:16

PATRIK LUNDBERG

21 augusti 2018 07:51

ARTIKELN HANDLAR OM

Patrik Lundberg + FÖLJ

Invandringspolitik + FÖLJ

Forskning & vetenskap + FÖLJ

Högskolan i Gävle + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

16 augusti LEDARE

Åkesson är ingen filosof

i går 20:37 AFTONBLADET TV

Ny mätning: Det blir valets viktigaste fråga

13 augusti NYHETER

PLUS Jody, 62, ger knark till sin hund – och hon är inte ensam

13 augusti HÄLSA

Så vet du om ditt barn är vänsterhänt

10 augusti NYHETER

Torkan syns från rymden – se förstörelsen här: ”Markant skillnad” Läs mer…

En dag med Löfven känns som en bortkastad dag

SOLLEFTEÅ/TIMRÅ/SUNDSVALL.

Det finns dagar i en politikers liv och i en valrörelse som man undrar varför de alls finns till.

Måndagen var en sådan.

Statsminister Stefan Löfven hade på morgonen stigit upp, kanske var han pigg och full av energi, kanske var han trött och missmodig. Jag lutar åt det senare. Han möttes i ottan av följande rubriker:

”Nya skräcksiffror för S – går mot katastrofval”

Det var Aftonbladet. Rubriken i Expressen löd:

”Flykten: S mest trogna väljare lämnar Löfven”

1 av 3 | Foto: Lotte Fernvall

Stefan Löfven under torgmötet i Sundsvall.

Statsministern åt frukost. Han borstade tänderna. Han begav sig till Sollefteå. Det är inte bara Stefan Löfvens barndoms stad, det är också socialdemokratins kärnområde, ett slags socialistiskt basområde i en allt borgerligare och fientligare värld. På en sådan plats kan Socialdemokraternas ledare känna sig trygg.

Men i Sollefteå har partiet lagt ner BB och sjukhusets akutkirurgi och skapat raseri i bygden. Så den hemvändande sonen möttes inte av entusiastiska folkmassor och vinkande småbarn. Han möttes av en vagn med texten: ”Glöm aldrig sossarnas svek mot Sollefteå sjukhus”.

Vagnen stod utanför Räddningstjänstens lokaler som Löfven skulle besöka. Nära infarten var en banderoll upphängd mellan två björkar: ”Vi kräver en värdig vård i HELA SVERIGE inklusive Norrland”.

Ja, det finns dagar i en politikers liv som redan från början töms på energi och innehåll. Jag tror inte han blev gladare av att det vid riksväg 87 hängde en annan banderoll mellan två björkar, en banderoll som liksom trotsade vinden, den ropade: vi finns! vi betyder något!

”Socialdemokraterna Sollefteå. Det parti som utvecklar kommunen”, stod det, svart på vitt.

Det kanske var sant. Men det finns ögonblick då sanningen förlorar betydelse och det är vinden som räknas. Statsministerns lilla karavan körde in på den lilla vändplanen framför Räddningstjänstens entré, först minibussen med en Säpoman och staben – pressekreterare, en politiskt sakkunnig, en programansvarig –, sedan statsministerns svarta Audi med mörka bakrutor och sist en Volvo med ännu mera Säpo.

Om dagen redan var tom på innehåll så var den också svårbegriplig. Vad gjorde Stefan Löfven här? Varför lät han sig ledsagas in i den stora hallen med röda brandbilar och ambulanser och varför lät han sig informeras om hur stort område Räddningstjänsten betjänar, hur många larmen är, att Räddningstjänsten omedelbart rycker ut på alla larm med Prio 1?

”Om det är hjärtstopp åker vi direkt”, sa räddningschefen Andreas Hoff. Mm, sa Löfven. Mm. Mm. Okej.

Med kuslig regelbundenhet sa en metallisk röst i en högtalare: Skalskyddsdörr öppen, skalskyddsdörr öppen. Då stod en dörr öppen någonstans. Det lät som i en science fiction–film.

– Vi fakturerar landstinget, sa Hoff.
– Mm. Ja. Ja, sa Löfven. Mm.

Runt dem trängdes personal och journalister. Var det för deras skull Stefan Löfven var här? Genom att tålmodigt lyssna och ställa frågor – ”har ni möjlighet att prata … prata av er helt enkelt?” – visade han att han bryr sig om sjukvården i Sollefteå och Västernorrland.

Det skulle journalisterna se till. Nedläggningen av BB var en beklaglig följd av borgarnas tidigare misskötsel av landstingets budget.

TV. Radio. Tidningar. De skulle sprida budskapet. Nog skulle statsministerns besök märkas. Men skulle någon bry sig?

Färden fortsatte ner mot kusten. Den lilla konvojen körde tolv mil till Arenaskolan i Timrå. Löfven såg trött ut när han klockan 15.30 steg ur Audin och lotsades till aulan där lärare hade möte inför den kommande terminen.

Väggarna var svarta, golvet ljust träfärgat. Lärarna satt på ljusa trästolar. Någon satte ett headset på Löfvens huvud och han höll ett litet anförande om skolans betydelse. Han såg ensam ut i sin mörkgråa kostym på det ljusa golvet.

Jag tittade på klockan. Det hade snart gått en normal arbetsdag. Stefan Löfven hade hunnit med ett besök på Räddningstjänsten i Sollefteå och nu detta möte med lärare. Det är knappt tre veckor till valet. Opinionsundersökningarna säger att Socialdemokraterna står inför sitt sämsta val någonsin.

Resurser, sa Löfven. Mer resurser för att utveckla skolan. Fler lärare. Fler nya lärare. 10 000 nya utbildningsplatser. Höja statusen för läraryrket. 67 000 lärare har fått 2 500 kronor mer i månaden.

Måste bli mer tid med barna, sa han, mycket

Läs mer…

Ny mätning från Aftonbladet/Inizio

Flyktingar och invandring är nu den absolut viktigaste politiska frågan för väljarna.

Däremot sjunker intresset kraftigt för jobben enligt en ny mätning från Aftonbladet/Inizio.

Sjukvården har tills nu varit den viktigaste politiska frågan för de svenska väljarna. Men i den nya mätningen från Aftonbladet/Inizio har den puttats ner till andra plats.

Den viktigaste frågan är i stället flyktingar och invandring som ytterligare sju procentenheter av väljarna tycker är den viktigaste politiska frågan nu. Jämförelsen gäller den förra mätningen som gjordes i juni.

Möjligen kan det vara bilbränderna i Västsverige som gjort att frågan seglar upp i topp. Något annan förklaring finns inte, i alla fall inte i nyhetsflödet.

Inför förra valet låg flyktingar och invandring på femteplats på väljarna lista över det som då ansågs vara de viktigaste politiska frågorna. I mars i år hamnade frågan på andra plats och där har den legat tills nu.

Att så många fler tycker att flyktingar och invandring är viktigast kommer att gynna Sverigedemokraterna. De drar alltid fördel av när flyktingar och migration står i fokus.

SD äger flyktingfrågan. Nästan var tredje väljare anser att Jimmie Åkessons parti har den bästa politiken när det gäller flyktingar och invandring. Tvåa är moderaterna som 18 procent tycker har den bästa politiken på området.

Sjukvården är alltså nu den näst viktigaste politiska frågan. I förra valet låg den på tredje plats för att i år toppat listan fram till nu.

Den tredje viktigaste politiska frågan är lag och ordning. Där har den legat stadigt placerad hela året. Inför förra valet hade den betydligt lägre prioritet bland väljarna. Då låg lag och ordning på en delad niondeplats.

Den fråga som ökat mest i vikt bland väljarna sedan mätningen i juni är, förutom flyktingar och invandring, miljö och klimat. Fyra procentenheter fler tycker att det är den viktigaste politiska frågan just nu.

Men klimatet ligger trots det kvar på femte plats på väljarnas ”viktigaste”-listan. Där låg den även inför förra valet.

De frågor som tappat mest i vikt brukar vara tunga i valtider. Men inte den här gången. Det är den svenska ekonomin och sysselsättningen och jobben.

Förklaringen är den dånande högkonjunkturen och de sjunkande arbetslöshetssiffrorna. Det gör att väljarna inte är särskilt bekymrade över pengarna och jobben för närvarande.

De i särklass viktigaste frågorna i valet är alltså flyktingar och invandring och sjukvården. Den senare kan möjligen gynna Kristdemokraterna som bestämt sig för att sjukvården är deras viktigaste fråga i det här valet.

I förra valet var utbildning och skola den viktigaste frågan. Det var efter den så kallade Pisamätningen som visade att svenska 15-åringar låg långt efter andra länders elever på viktiga punkter.

Skolan följdes av sysselsättning och jobb och av sjukvården som redan då var en het fråga.

Valet viktigaste frågor

1. Flyktingar och invandring 43 procent + 7 %

2. Sjukvård 39 procent – 2 %

3. Lag och ordning 31 procent + 1 %

4. Utbildning och skola 25 procent Oförändrat

5. Miljö och klimat 24 procent + 4 %

6. Äldreomsorgen 14 procent + 1 %

7. Sysselsättning och jobb 13 procent – 6 %

8. Trygghetssystemen 13 procent + 1 %

9. Skatter 12 procent + 1 %

10. Den svenska ekonomin 11 procent – 6 %

Så många tycker att frågan är en av de viktigaste politiska frågorna just nu. De tillfrågade kunde välja upp till tre frågor. Jämförelsen gäller den förra mätningen som gjordes i juni.

Så gjordes undersökningen: Den är gjord av Inizio på uppdrag av Aftonbladet inom ramen för Schibsted/Inizios opinionspanel som speglar svenska folket. 1067 personer över 16 år intervjuades via webben mellan 6 och 10 augusti. Frågan som ställdes var: Vilka politiska frågor är viktigast för dig idag? Välj max tre. Den förra mätningen i samma serie gjordes i juni.

Det här är Lena Mellin 00:25

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

LÄS

Läs mer…

Fyra vinnare och fyra förlorare i valet

Fyra vinnare och fyra förlorare. Så ser det ut att bli i riksdagsvalet om bara tjugo dagar.

Största förloraren är Socialdemokraterna som ser ut att gå mot sitt sämsta val någonsin enligt den nya väljarbarometern från Aftonbladet/Inizio.

Mindre än tre veckor återstår till valdagen och den ser ut att bli en glad tillställning för fyra partier och en ledsam för fyra andra.

De partier som har större stöd nu än i valet för fyra år sedan är Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna.

Förlorarkvartetten består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Liberalerna.

Socialdemokraterna, som tappar marginellt i den här mätningen, ser ut att gå mot ett katastrofval. Det hittills sämsta valresultatet under Sveriges demokratiska historia gjorde partiet 2010 då 30,7 procent lade sin röst på Stefan Löfvens parti.

Nu ligger stödet under 25 procent och det syns inga tendenser till att det skulle lyfta.

Men det usla valresultatet behöver inte betyda att Stefan Löfven måste avgå som statsminister. Just nu är visserligen Alliansen marginellt, 0,7 procentenheter, större än de tre rödgröna partierna. Men på valdagen kan det vara tvärtom och då skulle Stefan Löfven kunna regera vidare om han vill det. Och det vill han nog.

För hans utmanare om statsministerjobbet, Ulf Kristersson (M) ser det inte heller så muntert ut. Stödet ökar svagt i den här mätningen men ligger fortfarande under 21 procent.

Moderaterna ser därmed ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan genomklappningen 2002. Då lade 15,3 procent av väljarna sin röst på dem.

De övriga förlorarpartierna, Liberalerna och Miljöpartiet, ser båda ut att bli kvar i riksdagen sedan de gröna fått en senkommen skjuts av den heta och torra sommaren. I den här mätningen passerar de den psykologiskt viktiga femprocentsnivån som partiet befunnit sig på fel sida under väldigt lång tid.

Det förefaller som om de gröna hanterat en del av sin kris genom att placera Gustav Fridolin i garderoben. Just nu är det Isabella Lövin som plockas fram i alla sammanhang.

Hon representerade sitt parti i Dagens Industri och Expressens partiledardebatt i förra veckan, deltog i SVT:s partiledarutfrågning i går kväll och kommer att vara med i Aftonbladets partiledardebatt nästa vecka.

Över till vinnarna. Vänsterpartiet ser ut att göra sitt bästa val på 20 år och det beror sannolikt på att Jonas Sjöstedt och hans partivänner, trots budgetsamarbetet, kunnat attackera regeringen från vänster. På den kanten är de ganska ensamma.

Centerpartiet kommer sannolikt göra sitt bästa val på de senaste decennierna. Men det kommer inte att gå lika bra som det såg ut att göra under förra våren. Moderaternas ledarkris, som till slut ledde till Anna Kinberg Batras avgång, pressade upp stödet för Annie Lööfs parti till 13,6 procent i juni 2017. Nu ligger det på 8,5 procent.

Kristdemokraterna ligger i Aftonbladet/Inizio högre än i de flesta andra mätningar. Blir valresultatet 5,2 procent, som den här mätningen säger, har Ebba Busch Thor lyckats vända den nedåtgående trend som partiet befunnit sig i sedan 1998.

Stödet för Sverigedemokraterna har dubblerats i varje riksdagsval sedan 2006. Men så kommer det inte att bli den här gången. Däremot kommer SD att göra ett bra val och öka med minst fem procentenheter.

Så funkar Aftonbladet/Inizios undersökningar 00:33

LÄS OCKSÅ

Val 2018 – här är de viktigaste nyheterna

LÄS OCKSÅ

Expert: Unikt politiskt läge – alla koalitioner är möjliga Resultatet från undersökning:

Vänsterpartiet: 8,7 procent (oförändrat)

Socialdemokraterna: 24,6 procent (– 0,3)

Miljöpartiet: 5,3 procent (+ 0,5)

Kristdemokraterna: 5,2 procent (+ 0,4)

Centern: 8,5 procent (– 1,0)

Liberalerna: 4,7 procent (+ 0,3)

Moderaterna: 20,9 procent (+ 0,5)

Sverigedemokraterna: 18,8 procent (– 0,2)

Övriga: 3,4 procent (oförändrat)

Alliansen: 39,3 procent (+ 0,2)

De rödgröna: 38,6 procent (+ 0,2)

Blockskillnad: 0,7 procent (oförändrat)

Så gjordes undersökningen:

Den är gjord av Inizio på uppdrag av Aftonbladet inom ramen för Schibsted/Inizios opinionspanel som speglar svenska folket. 2 049 personer över 18 år intervjuades via webben mellan 10 och 16 augusti. Frågan som ställdes var: “Vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag?”

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat

Läs mer…

Bananer och tårtor vinner knappast några val

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson inviger partiets nationella valstuga, i form av ett tunnelbanetåg med destinationsnamn Framtiden.

Äntligen är det valrörelse, spurtkampanj och partiledardebatter nästan varje dag.

Affischer, valstugor och flygblad, färg och form. Stripade bilar, vallåtar från MUF och SSU, opinionsmätningar och politiska medieutspel.

För oss politiska djur är det julafton hela tiden. 

Och så ska jag ju skriva något i min kolumn också. Men om vad?

Att SD kan bli störst? Att etablissemanget har problem? Att finansierade reformer är det viktigaste som finns? Att ungdomsförbunden mest verkar producera karriärister? Att GAL och TAN polariserar vår omvärld? Att det kommer bli komplicerat efter valet? Att arbetarrörelsen är hotad? Att S och SD kanske kämpar om samma väljare? Att det aldrig är fel på väljarna och att en realistisk självbild är livsviktig? Att politiker i dag måste våga få skit under naglarna, och göra något på riktigt, och inte bara åka helikopter och ”hälsa på” i katastrofområden? Att identitetsvänstern som lever borgerliga liv i en liberal miljö haft för mycket att säga till om? Att stad och land polariserar? Att klasskampen nu är SD:s bästa gren? Att SD är en hybrid som är svår att placera i en höger-vänsterskala? Att politiker måste vara människor som vill förändra och förbättra? Att om man underskattar någon eller något så tappar man både fokus och ledartröja? Att läsa lite Macchiavelli är nyttigt eftersom din taburett bara är till låns?

Jag tycker ju allt detta och det har jag redan skrivit om men nu ska jag i stället ta upp fenomenet ”banan- och tårtgänget” och dess framfart och hur uttrycket myntades. Jag menar nu de som jobbar med politisk marknadsföring, och som tror att allt bara handlar om reklam och yta. De har sett alldeles för mycket på Vita huset och House of cards (den amerikanska banala versionen), de kindpussas och hänger på Stockholms innerstads häftigaste vattenhål. De sägs vara bäst på politisk reklam och läser Mashable varje morgon. De investerar i konst och de överbefolkar Almedalen.

I många fall har deras framfart lett till att nationalekonomi, riktiga lagförslag och tunga rapporter har bytts ut mot form, bildspråk och glada färger.

De tror på allvar att man vinner val på affischer, vallåtar och reklamfilmer, och ibland på – bananer och tårtor. 

Som presschef hos Moderaterna i Euro-valet 2003 hade jag bråda dagar. En valrörelse som förmörkades av mordet på Anna Lindh. Men också en tid då jag fick väldigt många förslag från ”banan- och tårtgänget”.

Ett tips var att jag borde skicka en tårta till alla redaktioner för att ”du behöver ju ha bra relationer med redaktionerna”. Tårtan skulle vara bakad som den europeiska kartan med vit grädde på länderna som är med i euro och svart grädde på de länder som inte är med.

Jag trodde jag var med i dolda kameran.

Bananförslaget var inte bättre. Telefonen ringde och förslaget var ”kan du inte skicka runt dina riksdagsledamöter på tunnelbanan och där låta dem dela ut bananer?” Jag blev alldeles paff. ”Varför en banan?” Svaret var att ”det kan inleda till ett samtal”. Om vad? Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. 

Så många av mina kolleger och vänner har vant sig vid att jag plötsligt kan säga saker som att ”nej, den idén är alldeles för mycket –”banan- och tårtigt” – och kommer knappast att vinna några val.” 

För, allvarligt talat, det är innehåll – inte yta – som vinner val. 

Och det sexiga i politiken är tråkiga genomarbetade finansierade förslag. Men visst är det ibland kul när det sprakar av färg och form.

Det här är Ulrica Schenström 00:34

LÄS OCKSÅ

Val 2018 – här är de viktigaste nyheterna ULRICA SCHENSTRÖM

20 augusti 2018 06:26

ARTIKELN HANDLAR OM

Valet 2018 + FÖLJ

Valet i Sverige + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

16 augusti SAMHÄLLE

Kristerssons klimatattack mot Åkesson

4 augusti NYHETER

Den hårda kampen om väljarna är här

17 augusti

Läs mer…

Isabella Lövin hade svårt att ge raka svar i SVT:s utfrågning.

Miljöpartiet vill väldigt mycket. Men har svårt att få det genomfört.

Det var kontentan av SVT:s utfrågning av språkröret Isabella Lövin.

Miljöpartiet var för några månader sedan nästan uträknat som riksdagsparti.

Men sommarens hetta och bränder har spelat de gröna i händerna. Miljön och klimatet klättrar på väljarnas lista över de viktigaste politiska frågorna just nu.

Kanske var det därför Isabella Lövin, med sin starka klimatprofil, företräder sitt parti nästan hela tiden medan hennes manlige språkrörskollega Gustav Fridolins framträdanden ransoneras.

SVT:s utfrågning var inget undantag. Isabella Lövins stora engagemang och djupa kunskaper på miljö- och klimatområdet var ett genomgående tema.

Men hon ställdes också till svars för en rad vallöften från 2014 som inte genomförts. Exempelvis ville MP stoppa skolsegregationen, det har inte gjorts. De lovad också att inte försämra möjligheterna för flyktingar att få en fristad i vårt land, det blev precis tvärtom. Eller minska utsläppen, de har i stället ökat svagt.

Det klarade Lövin inte särskilt bra. Vid något tillfälle var hon inne på att de gröna är ett litet parti och därför inte kan få genomslag för hela sin politik.

Det är sant. Problemet är att framför allt Gustav Fridolin inte lät så i förra valrörelsen. Tvärsäkra uttalanden som inte lämnade utrymme för att MP:s politik inte skulle förverkligas helt och fult. Det har partiet fått äta upp sedan dess.

Men efter fyra år i en koalitionsregering kanske Miljöpartiet lärt sig att uttrycka sig mindre benhårt. Typ ”vi vill” i stället för ”vi ska”.

Lövin hade också stora problem med att ge raka svar på raka frågor. Det gick snett redan från början när programledarna frågade om Miljöpartiet vill att importerad mat ska bli dyrare för att svensk mat ska stå sig i konkurrensen.

Det är solklart så att det är precis det Miljöpartiet vill åstadkomma med bland annat en antibiotikaskatt som som ska göra importerat kött dyrare. I Sverige används mycket lite antibiotika.

Men kunde Lövin svara ja på den frågan? Nej, det kunde hon inte. När det gäller en uppmärksammad formulering i en debattartikel som Isabella Lövin skrev nyligen hade hon heller inga bra svar.

I artikeln lovade Lövin att inte längre ”underdriva” hoten till följd av klimatförändringarna. Men under utfrågningen sade hon att hon själv aldrig underdrivet hotet, hon hade talat klartext.

Däremot hade Miljöpartiet som parti hellre talat om klimatutmaningarnas möjligheter än deras problem. Och det hade de gjort för att ”anpassa sig efter den politiska verkligheten”, det vill säga inte verka för alarmistiska.

För den som undrar om Miljöpartiet är ett vänsterparti eller inte så gav Isabella Lövin dock klara besked. Vid flera tillfällen sade hon om borgerliga partier att de befann sig ”på andra sidan blockgränsen”.

När hon skulle placera in Miljöpartiet i ett diagram satte hon också in det på den vänstra planhalvan, dock väldig gärna mitten.

I regeringsfrågan gav hon också besked. Miljöpartiet vill fortsätta samarbetet med Socialdemokraterna. Tillsammans med Centern och Liberalerna var det ett ”bra regeringsunderlag”.

Om tre veckor vet hon, och vi andra, om det finns förutsättningar för det.

Plus och minus på Isabella Lövins framträdande i SVT

Bra eller dåligt framträdande för partiet

+

Miljöpartiet framstod som partiet som vill väldigt mycket men som får ganska lite gjort.

Raka svar

+

Tyvärr inte. Det gick snett redan från början när Lövin inte kunde svara på om svensk mat skulle bli dyrare genom en antibiotikaskatt.

Engagemang

. +++

Lövins engagemang är inte av den smittande sorten. Hon förmedlar oro och allvar över klimatförändringarna. Men det är också ett engagemang.

Betygsskala: +++++ Världsklass. ++++ Mycket bra. +++ Bra. ++ Godkänt. + Dåligt. – Uselt.

Det här är Lena Mellin 00:25

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

LENA MELLIN

19 augusti 2018 23:08

ARTIKELN HANDLAR OM

Valet 2018 + FÖLJ

Lena Mellin + FÖLJ Läs mer…

Morgan Johansson borde glömma att han någonsin funderat över partiförbud 

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Morgan Johansson (S).

Vår justitieminister Morgan Johansson har visserligen godkänts med klapp på huvudet av Leif GW och torde därmed vara höjd över all kritik.

Likväl tycks han ha en säregen förmåga att komma med underliga eller illa genomtänkta lagförslag under den nu pågående tävlingen om lag- och ordningsröster.

Som när han efter spektaklet i Almedalen kastade fram ett förslag om att förbjuda rasistiska organisationer. Spelevinken Gustav Fridolin anslöt sig glatt, obekymrat pladdrande till förslaget.

Naturligtvis var det den öppet nazistiska organisationen ”Nordiska motståndsrörelsen” de två politiska tänkarna siktade på. Det radikala förslaget att förbjuda dessa numera med hår försedda gossar som illfänats vid politiska sammankomster väckte visserligen entusiasm inom borgerligheten. Men inte på det sätt tänkarna Morgan och Gustav föreställt sig.

Utmärkt förslag i och för sig! utropade de tre högerpartierna. Men förslaget behöver en liten förbättring. Vi bör inte förbjuda rasistiska organisationer – däremot sådana som är ”våldsbejakande”!

Att diskussionen kom av sig berodde på bränder som snabbt politiserades. Först skogsbränderna – till Miljöpartiets välsignelse och de klimatförnekande Sverigedemokraternas förbannelse. Senare bilbränderna till Sverigedemokraternas välsignelse och Vänsterns förbannelse. Varvid den samlade oppositionen enades om att båda sorters brand var Stefan Löfvens fel.

Men frågan om förbud mot politiska organisationer är redan väckt och är för stor för att inte komma tillbaka. Redan med gällande grundlag är det tekniskt möjligt att förbjuda rasistiska organisationer som bedriver ”förföljelse av folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande” (2 kap. § 24 regeringsformen).

De tre högerpartiernas förslag om förbud mot ”våldsbejakande”, detta idiotord, organisationer kräver en grundlagsändring. Men det kan gå illa kvickt.

Den första svårigheten som regeringssidan, såväl som de tre högerpartierna, stöter på i sin radikala reformiver blir naturligtvis definitionerna.

Vilka rasister skulle justitieminister Morgan vilja förbjuda? NMR, tydligen. Men hans chef statsministern har med viss rätt betecknat SD som ett rasistiskt parti även om de bytt ut ordet ”ras” mot ”nedärvd essens” i sina programskrifter. Och visst skulle man kunna fundera över om inte SD:arna bedriver förföljelse av folkgrupp i ett eller flera avseenden. Men tanken att riksdagen skulle förbjuda sitt snart största parti, om olyckan är framme, faller på sin egen realpolitiska orimlighet.

Och de tre högerpartiernas förbudsiver? Vilka ”våldsbejakande” organisationer skulle de vilja förbjuda som -alternativ till rasistförbudet?

Säkert lite olika. SD:arna betraktar ju orden ”muslim” och ”våldsbejakande” som synonymer. De har proppat nätet med teologiska bevis för den saken. Men alla tre högerpartierna är helt säkert överens om att förbjuda Vänsterpartiets ungdomsförbund.

När vi väl slagit in på den här linjen finns ingen ände på det elände vi har framför oss. Det kan i värsta fall komma att likna den pågående tävlingen i hårda tag om vem som kan hitta på ännu värre lagar och förbud.

Och nu väntar en politisk vinter i Sverige med högerregim beroende av SD. Därför borde justitieminister Morgan av rent taktiska skäl – de fundamentalt demokratiska skälen tycks han inte förstå – glömma att han någonsin ens funderat över ett partiförbud.

Annars får ju den kommande högerregimen ett prejudikat och ett kålsuparargument: Jamen, sossarna ville ju förbjuda oss, kan SD hävda. Det vore inte så klokt att ge högern det lillfingret.

FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT…
⁠ … det är omöjligt att rädda jordens ­klimat eftersom det vore olönsamt på kort sikt. Sådan är kapitalismen.
⁠ …  sista chansen att rädda Svenska ­Akademien nu närmar sig med stormsteg. Första åtgärd måste bli att reparera miss­taget med att placera Lotta Lotass på stol nummer ett, ”juriststolen”. Den principfast omutlige och strålande ickeopportunistiska ­före detta hovrättspresidenten Fredrik Wersäll är utan tvekan det stöd ­Horace behöver för ­rekonstruktionen. Wersäll har också självklart välförtjänt blivit hovmarskalk och står därmed nära kungen. Mer oroande är att det annars självklara invalet av Lena ­Andersson störs av att hon nyligen förklarat sig vara för bra för att ta plats i Akademien.
⁠ … Expressens vinskribent borde ha ­bedrägeriåtal att vänta för sina tiotalet vinrekommendationer till kräftor. Rätt kräftvin är Chateau Bonnet, nr 4151, 89 kr.

Det här är Jan Guillou 00:43

LÄS OCKSÅ

Regeringen: Förbjud rasistiska organisationer

LÄS OCKSÅ

Experter varnar om regeringens förbudsförslag Läs mer…

En handfull nazister sätter skräck i Ludvika

LUDVIKA.

Rädslan är det tydligaste när jag talar med politiker och tjänstemän i Ludvika kommun. Rädslan är konkret och fysisk: två darrande händer, korslagda armar över bröstet, meningar som inte fullbordas, tystnad.

Du och jag skulle antagligen också vara rädda.

Vad är det som inger sådan fruktan?

På ytan är det nästan komiskt. En person som heter Per Öberg kuppade in sig i kommunfullmäktige genom att 18 personer, varken mer eller mindre, 18 personer, skrev hans namn på Sverigedemokraternas blanka valsedlar. Så blev han personvald. Men Per Öberg är inte sverigedemokrat, han tillhör nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR.

På ytan kunde det fortfarande vara harmlöst. Öberg lämnar in motioner till fullmäktige. Han föreslår att ett ”återvändarcenter” ska upprättas i Ludvika i syfte att ”vägleda främlingar att återvända till sina hemländer”. Han vill förbjuda tiggeri. Han vill att kommunen ska upprätta ett styrdokument där uttrycket ”alla likas värde” definieras, ett uttryck som nazisten Öberg är skeptisk till.

En del saker skulle snabbt kunna avfärdas, annat kunde bli föremål för livliga debatter i kommunfullmäktige som består av 45 ledamöter.

En debatt förutsätter emellertid att människor debatterar.

Socialdemokraterna är största parti i Ludvika, det har 17 ledamöter i fullmäktige. Sju av dem yttrar sig ogärna i debatterna för att de känner obehag inför nazisten Öberg och hans kamrater.

Det är ju inte så att Öberg bara lämnar in sina motioner. Han och hans kamrater filmar mötena och lägger ut på nätet. De kallar sina politiska motståndare lögnare, äckel och förrädare och vad NMR vill göra med förrädare vet alla. Kommunens samordnare mot våldsbejakande extremism Anette Andersson intervjuades i en norsk tidning. Hon skrapade bort ett klistermärke från NMR. Det kom på bild. Några dagar senare satt ett klistermärke på en brevlåda nära hennes hem: En lyktstolpe, texten ”Reserverad för folkförrädare”, en hängsnara.

Ett hot? En tillfällighet?

1 av 4 | Foto: MARCUS ERICSSON

Ett klistermärke med texten ”Reserverad för folkförrädare” uppsatt på en lyktstolpe.

Eller ta kommunfullmäktiges ordförande, socialdemokraten Maria Strömkvist. Flera gånger har det stått bilar med okända personer utanför hennes hus. De har stått där när hon sagt något kritiskt i tidningen om NMR.

– Första gången blev jag så rädd att jag knappt vågade titta ut, säger hon.

Vilka var de okända personerna? Vad ville de? Hon vet inte men hon vet vilka hon tänker på, och hon vet hur lätt rädslan griper tag i en människa.

Maria Strömkvist är inte bara ordförande i kommunfullmäktige. Hon är politisk veteran och riksdagsledamot. Hon är en av Sveriges lagstiftare. Hon är därmed en av vårt lands viktigaste personer. Ändå står hon här, i Stadsparken i Ludvika, och talar om rädsla.

Det är overkligt. Nyss avslutades ett möte med försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström. De höll gripande och kraftfulla tal för demokratin. Mycket folk lyssnade. Wallström sa:

– Detta är er stad! Ni ska inte vara rädda för någon! Ni har hela samhället bakom er!

Men det är en sak att stå i en trygg gemenskap i Stadsparken, det är en annan sak när du ensam står i en talarstol i fullmäktige och ett gäng nazister sitter bland åhörarna, en nazist filmar dig och du vet att du kommer att spridas på sociala medier och du vet att du kan möta nazisterna på parkeringen när du ska köra hem.

1 av 3 | Foto: MARCUS ERICSSON

Utrikesminister Margot Wallström håller tal i Ludvika.

Miljöpartiets fullmäktigegrupp har gjort upp om att fler än en ska gå upp och tala. Man ska aldrig behöva känna sig ensam.

Så har rädslan flyttat in i kommunens viktigaste beslutande organ. Men ordet rädsla undviker de flesta jag talar med. De säger i stället: obehag. Det låter mjukare, är tvetydigare och kanske sannare.

– Nazisterna skapar obehag och otrygghet, säger kommunalrådet Leif Pettersson (S). De har ett påträngande och hotfullt beteende. Om jag känt obehag själv? Ja, när man har gått på stan … när vi har kaffebord på stan kan de vara påträngande … och de filmar allt, de filmar i kommunfullmäktige … de hängde ut mig som förrädare …

Det kan vara svårt att fånga en känsla. Ändå är känslan verklig.

Läs mer…

En förlust för världen när personer som Annan dör

Under alla år tror jag aldrig att jag hörde Kofi Annan höja rösten.

Han var den ultimata diplomaten. Mild i sin framtoning men ändå framgångsrik.

Förfinad och inkännande på en gång. Definitivt en av de bästa.

Det är verkligen sorgligt att höra att han gått bort.

Kofi Annan var på något sätt synonym med fred. Hans lågmälda, prestigelösa framtoning trots de välsittande kostymerna var den hos en man som aldrig kunde tänka sig att ta till våld för att lösa konflikter. Som alltid förespråkade samtal och förhandlingar hur svår situationen än var. Även om det fanns enstaka undantag.

Han kom från en välbärgad familj i Ghana och föddes på sätt och vis med silversked i munnen. Men att överleva fyra decennier som FN-byråkrat och kröna det med att bli generalsekreterare för världsorganisationen vittnar om hans kapacitet.

Han bröt många barriärer. Han blev FN:s första svarte generalsekreterare och den förste FN-byråkraten att få jobbet.

Många hade varit nöjda med det men inte Kofi Annan. Han satte igång ett omfattande reformarbete i FN som då var en absurt byråkratisk och dysfunktionell organisation. Med färre anställda lyckades FN ändå få mer gjort mer under hans tid.

Framförallt fick FN under Annans ledning ett osjälviskt ansikte utåt som personifierade organisationen. Flera av hans företrädare hade varit gråa män vars enda verkliga kvalifikation var att ingen av stormakterna hade något att invända mot dem.

USA, Kina och Ryssland var övertygade om att Annan skulle spela den traditionella rollen av FN-chef. En som håller sig på mattan och är noga med att inte göra sig osams med de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.

Men trots sitt milda yttre visade sig Kofi Annan ha vassa klor. När USA ville invadera Irak efter falska anklagelser om att diktatorn Saddam Hussein hade massförstörelsevapen sa Annan ifrån och kallade invasionen för illegal. Det var inte populärt i Vita huset. Men oerhört viktigt för att stärka bilden av att FN inte bara var stormakternas lydiga verktyg.

Men Annan var svår att angripa eftersom han alltid var så hövlig. Han var inte den som stod och skrek på barrikaderna men ändå, eller kanske just därför, hade hans ord tyngd.

Annan stod upp mot George W Bushs olagliga krig trots att en av hans framgångar som FN-chef varit att förbättra relationerna mellan FN och USA. Han lyckades bland annat få amerikanerna att betala tillbaka en del av vad de var skyldiga FN.

Toppdiplomaten var närmare 70 år när han slutade efter tio år. Då hade de flesta dragit sig tillbaka och njutit av pensionen.

Inte Kofi Annan. Fast han lär ha gjort ett försök.

Tillsammans med sin svenska hustru Nina Lagergren bokade Annan en sex veckors semesterresa till Italien. Men redan efter någon vecka var han uttråkad. Det fanns så många spännande och svåra saker i världen som kallade.

Året efter att han slutat i FN grundade han en egen stiftelse med målet att inte bara skapa fred utan en hållbar värld att leva i.

Han anlitades för att mäkla fred både här och där. Men när han 2012 fick uppdraget som FN:s särskilda sändebud i Syrien gick till och med Annan bet och tappade tålamodet.

En av höjdpunkterna i hans karriär var när han fick Nobels fredspris tillsammans med FN 2001. Den ende generalsekreterare vid sidan av Dag Hammarsköld att äras med utnämningen.

Men även Annan hade sina kriser och motgångar. Som biträdande generalsekreterare var han ansvarig för FN:s fredsbevarande insatser i Rwanda under det bestialiska folkmordet där. Annan erkände så småningom att han borde ha agerat kraftfullare för att stoppa blodbadet.

Hans son Kojo var inblandad i en korruptionsskandal rörande FN:s så kallade mat mot olja-program i Irak 2004. Men Annan friades från misstankarna att han på något sätt agerat för att sonens företag skulle få kontraktet.

Med Annan vid rodret på 45:e gatan i New York var det lätt att glömma den sanning som gäller för alla FN-chefer. Du kan bara åstadkomma så mycket som världens länder, och framförallt de fem stora i säkerhetsrådet, tillåter dig att göra.

När sådana män dör är det en förlust för världen.

Så minns vi Kofi Annan 00:38

LÄS OCKSÅ

Omvärldens hyllningar till Kofi Annan Läs mer…

Miljardärer sitter på halva Sveriges BNP

Foto: Henrik Montgomery/TT

När jag var tio år blev jag – under kärnkraftsfolkomröstningen – kallad kommunistf*tta i skolan av två killar i min parallellklass. Tio år senare blev jag kallad borgarf*tta av en mycket högt uppsatt politiker från det parti som något år tidigare slutat kalla sig just kommunistiskt. Jag är inte kommunist, har aldrig varit (om man inte räknar att jag gått på maskerad i mina egna kläder och hävdat att jag var utklädd till Rosa Luxemburg). Men i övrigt stämmer epiteten ganska bra: uppvuxen i Djursholm och utrustad med alla tänkbara privilegier inklusive kvinnliga genitalier – c’est moi!

Förra veckan åkte jag Stockholms röda tunnelbanelinje tillsammans med Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets partiledare. Från Albyberget till Mörby Centrum och med hjälp av buss upp till Djursholms slott. Jonas och hans partikamrater gjorde resan för att uppmärksamma hur stora skillnaderna är mellan de rikaste och de fattigaste områdena i Sverige och jag fick följa med eftersom jag frågade och de sa ja.

Det är inte första gången tunnelbanesystemet utnyttjas för att belysa hur våra möjligheter till ett gott liv påverkas av var vi bor, eller, om man så vill av hur mycket pengar vi har och hur välutbildade vi är. Siffror som Karolinska institutets folkhälsoakademi publicerade inför det förra valet visar att livslängden vid tunnelbanestationen Mörby Centrum, där arbetslösheten är låg och inkomsterna är höga, ligger i topp med 83,7 år. Men ju längre bort man åker med tricken, desto lägre sjunker livslängden. Lägger man utbildning till ekvationen blir det ännu mer påtagligt. Skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd är 18 år.

Och nej. Jag är sannerligen inte vänsterpartist. Inte ens den intellektuella salongsvarianten som var så populär när jag växte upp. Jag är kapitalist, EU-vän och använder inte liberal som skällsord. Men jag anser att alla borde prata om ekonomiska orättvisor och diskutera vad vi ska göra för att få egendomsfördelningen – i Sverige och globalt – mer rättvis. För rättvist är det inte. Inte ens nästan. Börjar man granska siffror från exempelvis Oxfam som illustrerar hur mycket som kontrolleras av hur få kan vi konstatera att de åtta rikaste människorna i världen (de får plats i min nyinköpta hybridbil om en av dem är beredd att – bokstavligen och inte bara symboliskt – sitta i knät på någon annan) äger lika stora tillgångar som den fattigaste hälften av jordens befolkning. Va? undrar ni. Kan det verkligen stämma. Ja.

Och i Sverige då? Förra året publicerade Veckans affärer siffror som visar att på 20 år har antalet miljardärer i Sverige ökat med hela 400 procent. Tillsammans sitter de svenska miljardärerna på över 2 147 miljarder svenska kronor, det vill säga drygt hälften av Sveriges BNP. Siffror från Statistiska Centralbyrån visade att inkomstskillnaderna aldrig varit större – åtminstone inte sedan 1991 då SCB började mäta. Statistik från 2016 visar också att den rikaste tiondelen drar ifrån. Så är det.

Hälften av Sveriges BNP kontrolleras av 187 stycken svenska miljardärer. Den rikaste tiondelen svenskar har nästan lika mycket som den fattigaste halvan av befolkningen. Sug på de siffrorna medan jag lägger till att i Sverige har vi vare sig förmögenhetsskatt, fastighetsskatt eller arvsskatt. True story.

Vad ska göras åt detta? Den franske ekonomen Thomas Piketty förordar en progressiv global förmögenhetsskatt för att åstadkomma en omfördelning. Jag tror att han har rätt. Det här är – precis som med miljön – en fråga som måste lösas globalt. Men det är också en fråga som kräver att vissa länder går i bräschen för en lösning. Vill vi vara världens mest miljövänliga land? Ja. Men vill vi inte också återta vår roll som ett av världens mest jämlika länder? Inte bara vad gäller genus utan även vad gäller ekonomisk rättvisa?

Det här är Malin Persson Giolito 00:30

MALIN PERSSON GIOLITO

18 augusti 2018 07:44

ARTIKELN HANDLAR OM

Jämlikhet + FÖLJ

Ekonomisk utsatthet + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

16 augusti SAMHÄLLE

Sverige 200 000 jobb ifrån arbetslöshetsmålet

22 juli LEDARE

”Då vissa Läs mer…

Media måste kräva svar om klimathotet

Foto: Noah Berger / TT

Skogsbrand i Kalifornien.

Plötsligt blev klimathotet en valfråga på riktigt och även om det är för sent att stoppa katastrofen finns det kanske tid att rädda civilisationen. Det är ett ovanligt attraktivt kanske. Så hur kan vi fortfarande ha ett politiskt samtal där klimathotet behandlas som ett särintresse? Varför hör vi fortfarande repliker som mest ska hålla partiledaren flytande tills den besvärliga punkten är överstökad? De retoriska armpuffarna måste punkteras.

Här är några flyktvägar som debattens dirigenter behöver stänga under valrörelsens sista veckor. Och ett drastiskt förslag.

1) Det sociokulturella kryphålet.

En besvärande pinsam skenmanöver vi sett gång på gång den här sommaren är försöken att uppfinna sociokulturell debatt i röken från skogsbränderna. Hur politiker som saknar klimatpolitiska svar (och botten) slänger in afghaner, elcyklar, genuspolitik och den heliga friheten att grilla i samtalet för att skymma sikten för klimatfrågan och flytta striden till en arena där den som saknar klimatpolitiska svar ändå kan slåss.

En del moderater har dragit den här taktiken så långt att de nu beskyller tidningar som skriver om klimathotet för att bedriva en räddningsaktion för Miljöpartiet – en ogenerad desperation som emellertid lär fungera i en del väljares öron, den konspirationsteoretiska hundvisslan ekar ju i ett redan etablerat populistiskt ramverk där alla journalister är miljöpartister och bor på Södermalm.

En politiker måste förstås vara fri att ställa kostnaden för brandsläckningsflygplan mot kostnaden för elcyklar eller till och med 9 000 afghaner men det är inga klimatpolitiska svar. Det är något annat.

2) Att prata om plåstren i stället för såret.

En rimligare sidledsförflyttning vi lär få se mycket av de kommande veckorna är svar som snabbt flyttar fokus till krisberedskap. Landets förmåga att släcka bränder är naturligtvis en viktig fråga (som bara kommer öka i betydelse när klimatet förändras och extremväder blir vanligare) men den handlar fortfarande om att släcka bränder. Bokstavligen och bildligt. Det är något annat. Alla politiker måste tvingas prata om tändstickan. Så att säga. Den där som klimatforskarna pekat på i många år.

3) “Vi måste ta människors oro på allvar.”

Oron för klimatförändringarna ökade ordentligt sommaren 2018 men det är inte oron som politikerna behöver ta på allvar, det är vetenskapen. Forskarna har pekat på klimatförändringarna i många år och det ska inte behövas väder (som inte ens kan knytas till klimatförändringarna) för att politiker ska lyssna på fakta. Klimatet var den viktigaste frågan innan sommarens bränder och kommer fortsätta att vara det.

4) “Vi är redan så duktiga.”

När någon ickesvarar med invändningen att Sverige redan är världsledande på klimatvänlig energi och att fortsatt omställning gränsar till poänglös självspäkning när resten av världen ser ut som den gör måste det lyftas att vi trots allt tillhör planetens värsta problembarn räknat i koldioxidutsläpp per person – mest för att vi konsumerar så mycket och att varorna ofta är tillverkade i länder där industrin sliter hårt på miljön.

Du kan ladda din nya mobiltelefon (för den är väl nästan alltid ny?) med klimatsmart el men den var en belastning för miljön redan innan du köpte den – i gruvan där metallerna bröts, i fabriken där den monterades och på vägarna när den fraktades hit – och det slutar inte där. Serverhallarna som pumpar innehåll till våra smarta mobiler drar så mycket smutsig energi att vi snart kan passera punkten där nätets klimatpåverkan är större än hela flygbranschens. Du kan inte ens sitta still i soffan och gilla dina vänners kantarellbilder eller streama serier utan att lämna ett ekologiskt avtryck. 

Fast här går väl ändå en gräns för vill vi ens rädda en värld där man inte kan titta på Game of Thrones?

Att angripa konsumtionen och den ständiga tillväxten – vilket i någon mån är att angripa vår livskvalité – lär ingen politiker våga riktigt än men vi kan åtminstone påminna varandra om det dolda priset för vår höga levnadsstandard.

5) Ordsylten.

Det svåraste är förstås svaren som faktiskt är klimatpolitiska. För de kan fortfarande bestå av ordsylt. Och hur ska väljarna veta om svaret har styrfart i en värld där betänketiden runnit ut?

Säg att en politiker förklarar att flygbranschen själv driver på den fossilfria

Läs mer…

Vi skulle kunna få en bättre poliskår – om politikerna bara ville

Foto: Bjorn Larsson Rosvall / TT NYHETSBYRÅN

En treårig högskoleutbildning skulle ge oss en bättre polis.

Men den politiska majoriteten är dessvärre mer intresserad av orealistiska förslag om att snabbt utbilda tusentals nya poliser.

Polisförbundets ordförande Lena Nitz kräver i en debattartikel i dag att göra om polisutbildningen till en treårig högskoleutbildning.

Dagens skola, som omfattar fem terminer, varav sex månader utgör praktik, ska ersättas med en utbildning som leder till akademisk examen.

Det ett utmärkt förslag. En allt mer komplicerad och raffinerad brottslighet kan endast mötas med en kunnigare och mer analytisk poliskår. En högskoleutbildning skulle dessutom göra yrket mer attraktivt samtidigt som den akademiska titeln skulle bli ett argument i lönerörelsen.

Vem vet, kanske skulle rent av färre poliser hoppa av yrket om status och lön blev högre.

En utredning som presenterades för ett par år sedan kom fram till samma slutsats. I den påpekades även att en omgörning av utbildningen skulle ge polisstudenter möjlighet att studera vidare och forska, vilket även det skulle bidra till en förbättrad polis.

Särskilt mycket dyrare behöver det för övrigt inte bli för staten. Studenterna skulle med den nya ordningen inte få betalt av arbetsgivaren under praktiken utan få finansiera även den delen av utbildningen med studiemedel.

Regeringen, stödda av Vänsterpartiet, är för förslaget. Centerpartiet har ett kongressbeslut som stödjer, men partiledningen har tillsammans med övriga partier gjort tummen ner.

I stället framförs mindre genomtänkta förslag om att göra utbildningen kortare, vilket knappast skulle svara mot framtidens behov.

Att det behövs fler poliser råder det dock inga problem att nå politisk enighet om. Minns ni förra årets bisarra budgivning? 2500 nya poliser, ropade Liberalerna. KD synade och höjde till 3000. På den vägen fortsatte det tills dåvarande inrikesminister Anders Ygeman drämde till med 10 000 och gjorde alla mållösa.

Att ledarna för polisutbildningarna högljutt påpekade att det inte var möjligt att snabbt öka antalet poliser i den utsträckning som politikerna önskade var det inte många som lyssnade på.

Stillsamma påpekanden om att det under alliansen blev 4000 nya poliser utan att uppklaringsprocenten förbättrades vann inte heller gehör.

Det behövs tveklöst fler poliser. Men det vore inte dumt att det även fanns en politisk idé om vad de ska användas till. I avsaknad av en sådan kan även den mest välvilligt inställde betraktaren förr eller senare börja misstänka populism.

Det vore inte heller dumt om fler politiker lyssnade på vettiga och genomtänkta förslag om hur vi på sikt gör Sveriges största myndighet bättre.

LÄS OCKSÅ

Polisförbundet vill utöka utbildningen

LÄS OCKSÅ

36 ihjälskjutna sedan 90-talet – bara en polis dömd

Dagens tre rubriker fredag 17 augusti 00:29

OISIN CANTWELL

17 augusti 2018 12:29

ARTIKELN HANDLAR OM

Anders Ygeman + FÖLJ

Lena Nitz + FÖLJ

Polisbristen + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

6 augusti DEBATT

Polisen är bättre på dimridåer än brott

4 augusti NYHETER

Polisförbundet slår larm: ”Måste ha mer konflikthantering”

20 juni DEBATT

Ska en polis ge skydd till 29 480 personer?

20 juli VÄSTERÅS

Ägare tvingad stänga: ”Rena High Chaparral”

10 augusti DEBATT

Var är alla poliser, Morgan Johansson? Läs mer…

Ebba Busch Thor erkände att hon haft fel om skatter för dem med de sämsta inkomsterna.

Att erkänna att man haft fel tillhör inte politikens dygder.

Men det gjorde Ebba Busch Thor i SVT:s utfrågning av henne.

De som tjänar minst ska också få sänkt skatt.

Det handlar om kolumnen i skattetabellerna för personer som uppbär ersättningar från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen eller är sjukpensionärer.

De betalar för närvarande högre skatt än några andra med motsvarande inkomster.

I höstas röstade Kristdemokraterna emot en sänkning av deras skatt. Men nu har partiet ändrat sig.

– Jag tycker inte att det var rätt ställningstagande, säger Ebba Busch Thor, KD:s partiledare som var först ut i SVT:s traditionella partiledarutfrågningar inför valet.

Foto: ANNA TÄRNHUVUD

Ebba Busch Thor i SVT:s studio.

Jan Björklund (L) säger ofta att han har ändrat sig. Men hittills har han varit ganska ensam om det i den svenska politiska eliten.

Men nu har alltså även Allianskollegan Ebba Busch Thor bestämt sig för att säga att hon, och partiet, hade fel. Kan det bli en trend?

Det skulle i så fall vara välgörande. Man fattar inte alltid rätt beslut och dessutom kan omständigheterna förändras så att att en åsiktskantring kan bli nödvändig.

Lite sämre klarade KD-ledaren av att förklara varför det försvann 10 000 platser inom äldreomsorgen under förra mandatperioden men bara 500 under den innevarande.

Hon skulle kunnat förklara det med att äldreomsorgen är en kommunal fråga. Statsmakterna har ett förhållandevis blygsamt inflytande över den.

Men det gjorde hon inte. Hon sade att hon inte satt i regeringen då och det var ju inget särskilt bra svar.

Hon skulle också kunnat ha sagt att KD var Alliansregeringens minsta parti och därmed inte alltid fick som de ville. De kommer de inte få om det skulle bildas en ny Alliansregering efter valet heller.

Men så är det. Inget av de fyra partiernas önskelistor kommer att genomföras till punkt och pricka om de vinner valet. Alla får pruta och kompromissa.

Sjukvården är valets viktigaste fråga, både för väljarna och för Kristdemokraterna. Därför var det lite konstigt att den frågan inte fick större utrymme i utfrågningen av Ebba Busch Thor.

Bland annat vill partiet förstatliga sjukvården vilket låter som en väldigt dyr förändring. Men det var en fråga som KD-ledaren alltså inte behövde svara på.

Kristdemokraterna har svagt väljarstöd och ligger i flera väljarbarometrar, dock inte i Aftonbladet/Inizio, under den avgörande fyraprocentsspärren.

Men utan Kristdemokraterna så blir det ingen ny Alliansregering. Det var ett budskap som Ebba Busch Thor skulle kunna ha framfört för att locka till sig fler taktikröstare, personer som tycker det är viktigare med ett regeringsskifte än den exakta storleken på det egna favoritpartiet.

Det gjorde dock inte Ebba Busch Thor och det var lite märkligt att hon inte tog den chansen åtminstone någon gång under den timslånga utfrågningen.

Att prata om sig själv är svårt men KD-ledaren klarade det utan att bli privat. Hon berättade att det var hemtjänstens behandling av hennes mormor som väckte hennes politiska engagemang.

Och hon sade att hon under sina drygt tre år som partiledare fött två barn och att hennes man tagit ut längre föräldraledighet än hon.

Det var inte för att framhålla vilken superman hon har utan för att förklara varför KD är emot öronmärkta månader i föräldraförsäkringen. Ingen annan än familjen själv vet vad som passar dem bäst.

Plus och minus på Ebba Busch Thor

Bra eller dåligt framträdande för partiet

+++

I huvudsak bra.

Raka svar

++++

Busch Thor erkände till och med att hon haft fel i en fråga.

Engagemang

+++

KD-ledaren var genomgående väldigt engagerad och mån om att alla skulle förstå KD:s politik.

Betygsskala: +++++ Världsklass. ++++ Mycket bra. +++ Bra. ++ Godkänt. + Dåligt. – Uselt.

Det här är Lena Mellin 00:25

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

LENA MELLIN

16 augusti 2018 23:37

ARTIKELN HANDLAR OM

Läs mer…

Konspirationsteorier om bilbränder och klimat är farliga

Bilbränderna och klimathotet har blivit behändiga redskap i en valrörelse som tycks bli svår att uthärda.

Konspirationsteorier som passar den egna ideologiska tillhörigheten lanseras, dansar en stund i sociala medier och sjunker sedan likt slagrörda ugglor.

Att det inom en kvart i måndags kväll tuttades eld på runt 100 bilar i Göteborg, Trollhättan och Lysekil har vid det här laget nog inte undgått många.

Ovanligt var det att så många fordon brann samtidigt och att attackerna på de olika platserna av allt att döma var samordnade, men att den här sortens brottslighet än en gång har begåtts strax innan skolorna startar för hösten och det ännu är varmt ute är ingenting som förvånar vare sig poliser eller kriminologer.

Foto: LÄSARBILD

Att augusti de senaste åren varit den månad då flest bilar brinner hindrade emellertid inte normalt sett förnuftiga riksdagsledamöter från att börja febra om en bakomliggande politisk sammansvärjning.

”Skulle inte förvåna mig om extremhögern var inblandade på något sätt”, twittrade vänsterpartisten Daniel Rizat.

Centerpartiets rättspolitiske talesperson Johan Hedin tog på Facebook ut svängarna ännu mer:

”Det kan bara finnas en agenda för detta beteende: de vill att valet ska handla om bilbränder. De vill underblåsa avsky och rädsla. De måste rimligen önska sprida bilden av ett laglöst Sverige i upplösning”.

Att det är företrädare för två av de partier som står för den mest generösa flyktingpolitiken som hyser dessa misstankar är ingen slump. Tanken att det finns bakomliggande krafter som vill ge systemkollapshögern ytterligare argument måste te sig lockande.

Att lansera konspirationer är i alla händelser mer gångbart i sociala medier än att fördjupa sig i krångligheter om politisk bekämpning av fattigdom och reformer för förbättrade livschanser för unga män i storstädernas förorter.

Men så stack åklagare Mats Ihlbom, som leder förundersökningen om bilbränderna, hål på ballongen. I intervjuer förklarade han att det inte finns någonting i utredningen som tyder på politiska motiv.

Inte utan irritation tillade åklagaren att han fann det ”väldigt märkligt” att riksdagsledamöter varit ute och vädrat sina måttligt underbyggda teorier.

Betydligt mer avancerad än tanken att högerextremister betalar förortsgangsters för att förstöra grannens Volvo är misstanken om suspekta journalistiska drivkrafter bakom den senaste tidens rapportering om klimatet.

Den bygger nämligen på teorin att nyhetschefer, reportrar och redaktörer på tidningar, radio och tv har kavlat upp skjortärmarna för att rädda kvar Miljöpartiet i riksdagen.

Det borde vara omöjligt för en normalbegåvad person att inte begripa att tidningar, radio och tv knappast kan undvika att på olika sätt skildra sommarens alla anmärkningsvärda väderrekord på norra halvklotet, men nu har en alternativ förklaring letat sig in i politiken.

De moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Edward Riedl samt partivännen Leif Gripestam, ordförande i kommunstyrelsen i Täby, har alla lanserat olika varianter på denna tankefigur.

Något säger mig att dessa herrar skulle finna det befängt att påstå att de senaste 20 årens rapportering om islamistiska terrordåd syftat till att gynna SD.

Det går att skratta åt de grumliga teorierna om bilbränder och journalistiken kring klimatförändringarna. Men olika undersökningar visar att det konspiratoriska tänkandet får fotfäste bland allt fler människor.

Det är en allvarlig utveckling. Konspirationsteorierna göder misstro mot den parlamentariska demokratin och mot en av dess viktigaste beståndsdelar, journalistiken. Att ledande politiker lånar sig till att sprida detta gift är beklämmande.

Dagens tre rubriker torsdag 16 augusti 00:29

LÄS OCKSÅ

Man misstänkt för bilbränder gripen i Turkiet

LÄS OCKSÅ

Åklagaren avfärdar politiskt motiv bakom bilbränderna OISIN CANTWELL

16 augusti 2018 17:30

ARTIKELN HANDLAR OM

Brandattackerna + FÖLJ

Politik + FÖLJ

Lars Beckman + FÖLJ

Edward Riedl + FÖLJ

Johan Hedin + FÖLJ

Konspirationsteorier + FÖLJ

Göteborg + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

i går 14:48 NYHETER

Åklagaren avfärdar politiskt motiv bakom bilbränderna

14 augusti SAMHÄLLE

Löfven till bilbrännarna: ”Vad fan håller ni på med?”

i går 22:00 NYHETER

Misstänkt bilbrännare dömdes till fängelse – förra månaden

13 augusti NYHETER

PLUS Eden, 21: ”De gick Läs mer…

Förtroendet för språkrören ökar – efter sommarens extremväder

Förtroendet sjunker eller ligger still för majoriteten av riksdagens partiledare, enligt den nya Aftonbladet/Inizio.

Men det ökar för två: Miljöpartiets Isabella Lövin och Gustav Fridolin.

Förklaringen är sommarens hetta och torka.

Förtroendet minskar rejält för tre av Alliansens fyra partiledare en månad före valet. Det sjunker rejält för Ulf Kristersson (M) och Annie Lööf (C) och svagt för Jan Björklund (L). Ebba Busch Thor ligger kvar på samma nivå som i förra mätningen, i juni.

Lite ljusare ser det ut på den röda planhalvan. Förtroendet ökar alltså för Miljöpartiets båda språkrör som trots det ligger kvar i botten av förtroendeligan.

Däremot sjunker förtroendet för vänsterns Jonas Sjöstedt medan det är oförändrat för statsministern, Stefan Löfven (S).

Man kan också notera att fler väljare än i den förra mätningen helt saknar förtroende för flertalet av partiledarna. Valrörelsen har hittills alltså inte varit fördelaktig för svenska folkets bild av de åtta riksdagspartiernas ordföranden.

Foto: LINA LARSSON

Ulf Kristersson (M): 41 procent (–5)

Kristersson har varit M-ledare i drygt tio månader och så här pass lågt har förtroendet inte varit sedan i december förra året.

Men han är fortfarande den partiledare som väljarna har störst förtroende för och avståndet till Stefan Löfven är hela sex procentenheter. Dessutom ligger han bäst till i bottenligan, lägst andel saknar helt förtroende för honom.

Han tappar mest hos väljarna under 30 år och bland kvinnor. 45 procent av männen men bara 36 procent av kvinnorna har störst förtroende för Ulf Kristersson. Här har partistrategerna en nöt att knäcka.

Foto: BJÖRN LINDAHL

Annie Lööf (C): 35 procent (–5)

Det är lite svårt att reda ut varför förtroendet för Lööf sjunkit så kraftigt under sommaren. Man skulle ju kunna tro att Alliansens gröna röst skulle ljuda starkare efter den senaste tidens hetta och torka. Men så är inte fallet.

C-ledaren ligger fortfarande tvåa i förtroendeligan men bör ta en del siffror i den här mätningen på stort allvar.

Andelen unga väljare, under 30, som har stort eller mycket stort förtroende för henne minskar med tio procentenheter, även om hon fortfarande toppar den. Åtta procentenheter fler saknar helt förtroende för henne nu jämfört med i slutet av juni.

Det finns en del att jobba med på C-kansliet också.

Foto: ANDREAS BARDELL

Stefan Löfven (S): 35 procent (oförändrat)

S-ledaren har inte legat på latsidan i sommar. Utöver ett amerikanskt societetsbröllop hemma hos familjen Kennedy har han varit i farten mer än de flesta.

Det har inte gett ökat förtroende bland väljarna, men inte heller ett minskat. Förtroendet för Stefan Löfven är i dag lika högt som i juni.

Gapet mellan andelen kvinnliga och manliga väljare som har stort eller mycket stort förtroende för Stefan Löfven har krympt från åtta till fyra procent sedan den förra mätningen. Bland unga ligger det i stort sett still.

Foto: LOTTE FERNVALL

Jonas Sjöstedt (V): 34 procent (–2)

Rörelserna i förtroendet för Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt är mycket små. Det minskar med tre procentenheter bland de manliga väljarna men är fortsatt högt bland kvinnor och ungdomar.

Sjöstedt toppar förtroendeligan bland väljare under 30 tillsammans med Annie Lööf.

Foto: PETER WIXTRÖM

Jan Björklund (L): 31 procent (–1)

Liberalernas ledare sparkade igång valrörelsen med tre sommartal, ett i Stockholm, ett i Göteborg och ett i Malmö. Men om de gett effekt syns inte i den här undersökningen.

Männens förtroende för Jan Björklund har ökat svagt under sommaren medan kvinnornas minskat lite mer. I övrigt ser det mesta ut ungefär som det gjorde i juni.

Foto: KRISTER HANSSON

Jimmie Åkesson (SD): 31 procent (–1)

Att förtroendet för SD-ledaren är exakt lika högt som för Jan Björklund är märkligt. Jimmie Åkesson företräder ett parti som enligt opinionsmätningarna är ungefär fyra gånger så stort som Liberalerna.

Men det beror på den starka polariseringen kring både Åkesson och hans parti. De som gillar SD älskar Åkesson. De som ogillar SD har starka antipatier mot partiledaren. Över hälften av väljarna, 53 procent, saknar helt förtroende för Jimmie Åkesson.

Manliga väljare har tappat en del förtroende för honom sedan

Läs mer…