S tappar jobben till Moderaterna

Det svider när rivalerna rankas högre i egna paradfrågan

avLena Mellin

ÖREBRO. På två månader har Socialdemokraterna tappat sin paradgren jobben till Moderaterna.

Marginalen är den minsta tänkbara enligt Aftonbladet/Inizio. Men dock, jobben tillhör för närvarande ”den andra sidan”, som de säger i politiken.

I dag fortsätter Socialdemokraternas fyrtionde partikongress här i Örebro. Bland annat ska partiledaren Stefan Löfven hålla sitt stora kongresstal.

I det ska han gjuta mod i sina partikamrater som gjorde ett dåligt val, det sämsta sedan Sverige blev en demokrati, förra året. Men som trots det ändå lyckades behålla regeringsmakten även om det kostade en rejäl högergir.

Samtidigt visar en ny mätning från Aftonbladet/Inizio om vilka partier som väljarna tycker har den bästa politiken på nio olika områden att Socialdemokraterna tappar. Den förlust som plågar mest , den som många anser är synonym med arbetarpartiet, är jobben och sysselsättningen. Den tas över av Moderaterna.

Marginalen är inte stor, men den finns där. 28 procent av väljarna tycker att Moderaterna har den bästa politiken på området, 27 att Socialdemokraterna har det.

I den förra mätningen, i januari i år, var marginalerna de omvända. Då tyckte 30 procent att S hade den bästa jobbpolitiken medan 29 procent var av uppfattningen att Moderaterna var bäst.

På två månader har Socialdemokraterna alltså tappat tilltron på det här området hos tre procentenheter av väljarna samtidigt som Moderaterna tappat en procentenhet. Självfallet svider det rejält i skinnet (S) att ärkefienden lägger beslag på just jobbfrågan.

Att väljarnas tillit sviktar till Socialdemokraterna i deras paradgren framföra andra illustreras även av resultatet i den förrförra mätningen som gjordes i oktober förra året.

Även då tyckte svenska folket att Moderaternas jobbpolitik var bäst. 31 procent var av den uppfattningen medan 29 procent tyckte att Socialdemokraterna hade den bästa politiken.

I dag äger Socialdemokraterna två av de nio undersökta politiska sakfrågorna. Sjukvården och skola och utbildning.

För två månader sedan ägde de också två sakfrågor. Men dessutom delade de förstaplatsen på två andra områden,.

I januari ägde de utöver sjukvården också jobb och sysselsättning. Den senare har alltså gått förlorad, åtminstone temporärt, till Moderaterna.

Då delade de ägarskapet av äldreomsorgen med Kristdemokraterna och skola och utbildning med Liberalerna.

Liberalernas kris har gjort att Socialdemokraterna nu ensamma äger frågor som har med skola och utbildning att göra. Medan de har förlorat det delade ägarskapet om äldreomsorgen till Kristdemokraterna.

S vill gärna framställa sig som ett parti som tar klimatkrisen på stort allvar. Men väljarna uppfattar inte att partiet har några större ambitioner på området.

I de tre senaste mätningarna har väljarna vid två tillfällen sagt att Socialdemokraternas politik är den fjärde bästa. En gång tyckte de att den var ännu blekare, då rankades partiet som femte bäst av riksdagens åtta partier.

Moderaterna är det parti som just nu äger flest sakfrågor. De anses vara bäst på jobben, svensk ekonomi och försvaret. De delar ägarskapet med lag och ordning med Sverigedemokraterna.

SD ligger trea på listan genom att de äger en sakfråga, flyktingar och invandring, och delar lag och ordning med Moderaterna.

Kristdemokraterna och Miljöpartiet äger en sakfråga var; äldreomsorg respektive klimat och miljö.

Liberalerna, Centern och Vänsterpartiet äger ingen sakfråga alls. De är inte bäst på någonting, ett faktum som rimligen borde bekymra partiledningarna.

Aftonbladet/Inizio

Andel som uppger att partiet har den bästa politiken på området.

Sjukvården

1. Socialdemokraterna 24 procent

2. Kristdemokraterna 22

3 Vänsterpartiet 12

Jobb och sysselsättning

1. Moderaterna 28 procent

2. Socialdemokraterna 27

3. Sverigedemokraterna 10

Skola och utbildning

1. Socialdemokraterna 22 procent

2. Moderaterna 17

3. Liberalerna 12

Äldreomsorg

1. Kristdemokraterna 24 procent

2. Socialdemokraterna 21

3. Vänsterpartiet 14

Miljö och klimat

1. Miljöpartiet 19 procent

2. Centern 13

3. Moderaterna 12

Flyktingar och invandring

1. Sverigedemokraterna 32 procent

2. Socialdemokraterna 17

3. Moderaterna 13

Sveriges ekonomi

1. Moderaterna 32 procent

2. Socialdemokraterna 28

3. Sverigedemokraterna 10

Försvaret

1. Moderaterna 27 procent

2. Socialdemokraterna 22

3. Sverigedemokraterna 17

Lag och ordning

1. Moderaterna 23 procent

Sverigedemokraterna 23

3. Socialdemokraterna 21

Så gjordes undersökningen: Den är gjord av Inizio på uppdrag av Aftonbladet inom ramen för
Iniziopanelen som speglar svenska folket. 1 314 personer över 18 intervjuades via webben mellan 14 och 19 mars 2019. Frågan som ställdes var: Vilka politiska frågor är

Läs mer…

Till män i välstrukna skjortor

Det kom fram en främmande man till mig på gatan och sa att han älskade mig. Jag var på väg hem efter en föreläsning och stod lätt stressad vid ett övergångsställe när han knackade mig på axeln. Mina livrädda ögon vände runt och såg rakt in i en man i femtioårsåldern, iklädd en perfekt struken ljusblå skjorta och välsittande kostym: ”Jag måste bara säga att jag älskar dig.” 

Foto: Colourbox

Linnéa Claeson känner hopp inför männen som försöker.

Han ler. Och nu gör jag också det. För jag känner kärleken. Han fortsätter direkt med att berätta att han tycker att min aktivism och mitt arbete förbättrar för hans söner och döttrar. Att jag gör honom starkare och modigare.

Nu blir det för mycket för mig. Så stora och vackra ord kan jag absolut inte ta in. Jag är rent ut sagt usel på att ta emot komplimanger. 

När det blir såhär storslaget blir jag så generad och obekväm att jag tittar ner på mina skor, som om jag fått skäll snarare än beröm. Jag får inte fram något ordentligt svar utan säger bara tack fler gånger än vad som är socialt accepterat och -skakar -nekande på huvudet i takt med hans superlativ. Jag ser rätt jävla töntig ut rent ut sagt.

Efter att vi tagit en -selfie som han ska visa sina barn – och manliga arbetskamrater (!) – kramas vi hejdå i korsningen och han stegar i väg. Kvar står jag med allt jag hade velat säga (det vill säga utöver ”tack, tack, tack, nej men gud, nej, nej, nej, nämen nej, alltså, tack, tack, tack”). 

Eftersom jag blev för mesig och rörd för att kunna formulera en enda stringent mening vill jag i stället svara honom nu.

Till mannen i kostym, och till alla andra män som är som du, vill jag säga att ni ger mig hopp. Ni som visar kärlek, sårbarhet, öppenhet och värme. Som läser på om jämlikhetsfrågor, funderar och ifrågasätter. Som stöttar aktivister, lyssnar och utmanar den spontana reflexen att gå i försvarsställning.

Jag hör er som har fattat att jämställdhet är något som aktivt måste skapas genom mer kunskap, civilkurage och förmodligen en hel del dålig stämning i kompisgänget, omklädningsrummet eller på fikarasten. Och som framför allt fattar att värna om jämställdhet inte är något att få guldstjärnor för – det är bara ett rimligt minimum.

Jag ser er som försöker. Ni som lär av era misstag, ber om råd och tar egna initiativ. Som utmanar patriarkala strukturer och förlegade normer för att ni själva vill bli bättre pappor, partners och personer. Ni som vill förstå och sätter en högre standard för er själva.

Jag träffar er oftare och oftare. Vi ses på idrottsevent och i barer. I kommentarsfält eller kontorslokaler. På bussen eller i gatukorsningen. Och det jag framför allt vill säga, det allra viktigaste, som jag inte fick fram – jag älskar er med.

avLinnéa Claeson

23 mars 2019 06:33

ARTIKELN HANDLAR OM

Jämställdhet + FÖLJ Läs mer…

May har skänkt nytt liv till EU

avWolfgang Hansson

EU kunde inte ha fått en bättre ambassadör än Storbritanniens premiärminister Theresa May.
Alla dessa partier runtom i Europa som ville lämna EU har tystnat eller bytt fot.
Ingen vill gå igenom det kaos som britterna just nu tvingas uppleva. May har skänkt den Europeiska unionen nytt liv.

Det verkade så lätt när britterna hade sin folkomröstning. Ska vi vara med eller inte?
Vill vi inte så lämnar vi bara. Chop-chop! Ett snabbt hugg och sedan är det över.
Nu visade det sig att saken var lite mer komplicerad än så. Något otaliga experter varnat för. Men vem vill lyssna på experter i dagens värld när var och en begriper själv bäst. Experterna har ju dessutom fel med jämna mellanrum.
Runtom i Europa jublades det i EU-fientliga partier när britterna rösade för brexit. Nu var det vara en tidsfråga innan fler skulle lämna. Det spekulerades om Swexit, Frexit, Nexit och en massa andra utträden.

Den senaste tiden har stämningen svängt markant. Efter snart tre år av schackrande, smärtsamma förhandlingar, gränstvister och allmänt kaos har det börjat gå upp för människor hur otroligt komplicerat och komplext det är att lämna en union som man sammanflätats tätt med i decennier.
Theresa May har gjort sitt till genom att sköta processen på ett uppenbart oskickligt sätt. Ingen kan klaga på hennes uthållighet. Hon har verkligen kämpat heroiskt och fortsätter att göra det men hon startade brexit i helt fel ände.
Hon utlöste utträdesprocessen alldeles för tidigt utan en klar idé och utan att konsultera annat än en liten inre krets om vilken typ av brexit landet ville ha. I stället borde hon bjudit in till dialog med oppositionen för att nå en bred uppgörelse.
Hon satte ensidigt upp en mängd villkor och röda linjer som inte fick korsas. Hon försökte framstå som tuff och bestämd med snacket om att ”det är bättre att lämna utan ett avtal än med ett dåligt avtal”. Detta trots att det inte var hon som ägde processen utan EU.
Vidden av det såg vi i natt när EU-ledarna helt enkelt struntade i den begäran May kom med till toppmötet i Bryssel och  gjorde upp sin egen tidsplan som hon tvingades svälja.
May framstår nu som svagare och mer övergiven än någon gång tidigare under hela brexitdebaklet. Samtidigt som hon envist håller fast vid det skilsmässoavtal hon förhandlat fram. Vid sidan av det har hon ingen plan. Det enda hon kan hoppas på nu är att de hårdföra brexitörerna i hennes eget parti röstar för hennes avtal av rädsla för att det annars kanske inte blir någon brexit alls. Om talmannen i underhuset nu tillåter en tredje omröstning.

För alla som betraktar detta spektakel utifrån framstår det som ett fullständigt moras. Så illa skött och så illa genomtänkt att man undrar hur en av Europas mest framstående demokratier kunde hamna där.
Men för EU har det också fört det goda med sig att de övriga 27 medlemsländerna visat upp en sensationellt enad front i ett läge när det annars framstår som om unionen håller på att falla sönder med alla bråk kring migrationspolitiken, mer eller mindre överstatlighet och oenighet om den ekonomiska modellen.
I brexit är EU som de tre musketörerna. En för alla. Alla för en.
Jag befinner mig just nu i Ungern, ett av de länder som i allra högsta grad annars bidrar till destabiliseringen av EU. I går träffade jag en hög företrädare för partiet Vår nation, ett extremparti som står till höger om premiärminister Viktor Orbans regeringsparti Fidesz. Partiet är för en folkomröstning om att lämna EU men har nu lagt frågan på is.
– Vi vill inte ha det osannolika kaoset vi ser kring britternas utträde, säger Janos Argyelan, partiets tredjeman. Vi tycker fortfarande att EU är dåligt på många sätt men innan vi har en folkomröstning måste vi ha en mycket lång och djup debatt där vi noga går igenom vad som är nackdelarna med EU och vad som är fördelarna. Därefter ska vi bestämma om vi vill ha en folkomröstning.

Vår Nation är inte ensamma om att ha tänkt om. Se på så vitt skilda partier i Sverige som Sverigedemokratern och Vänstern. Se på Len Pens Nationell Samling i Frankrike eller Alternativ för Tyskland. För att ta några exempel.
Inför de stundande

Läs mer…

Lena Mellin: Socialdemokraternas kongress är meningslös

Foto: BJÖRN LINDAHL

Socialdemokraternas kongress i Göteborg 2017.

Partier som inte vill något har problem – det gäller även S

Politiska partier bildas för att sprida idéer om hur samhället ska förändras.

Vilka partier har problem? De som inte längre vet vad de vill.

Exempelvis Socialdemokraterna.

I dag samlas Socialdemokraterna till kongress i Örebro. Under två dygn ska de prata om sin egen organisation och om utbildning.

Tillställningen är i det närmaste helt meningslös för alla utom de närmast sörjande. Frågan är om ens Stefan Löfven tycker att den ska bli spännande.

Den gamla partistrukturen i Sverige är under attack och kan väl redan betraktas som om den är på väg ut.

Den bestod av Socialdemokraterna och ett stort borgerligt parti med ambitioner att vara statsbärande. Under de senaste decennierna har det varit Moderaterna.

I likhet med många av sina systerpartiet i andra europeiska länder har Socialdemokraterna och Moderaterna drabbats av en påfallande idélöshet. De har under en längre tid inte lyckats ge svar på människors berättigade frågor om vår samtid och framtid.

Av rädsla för att svara fel har de inte svarat alls – eller alldeles för sent och för otydligt. Det har lett till en monumental ängslighet som gör att de inte längre riktigt fungerar som politiska rörelser.

Ett parti bildas och fortsätter att existera för att det vill förändra, leda utvecklingen i en viss rikting. Men både Socialdemokraternas och Moderaternas inriktning är för närvarande oklar, också för de närmast inblandade.

Men de är alltså inte ensamma. Om man ska tala om europeiska trender så är en stark politisk sådan att det är åtskilliga av de stora och gamla europeiska partierna som befinner sig i exakt samma läge. De har spelat en avgörande roll för sitt land under lång tid men inte längre.

Främsta skälet till att många, i likhet med Socialdemokraterna och Moderaterna, villat bort sig är en kombination av brist på idéer och en kvävande ängslighet för att göra bort sig.

I det vakuum som bildats i dess kölvatten frodas partier som Sverigedemokraterna i Sverige, Sannfinnländarna i Finland och Podemos och Ciudadanos i Spanien.

För att inte tala om Emmanuel Macron – mannen som bara ett par månader efter han grundlagt sin rörelse ”En marche” med bred marginal valdes till president i EU:s största medlemsland trots att han varken var konservativ eller socialist. Och märk väl, innan han ens hade ett reguljärt parti bakom sig.

Domen över det etablerade franska partiväsendet beseglades några månader senare när han tillsammans med en liberal koalitionspartner sopade hem även majoriteten i nationalförsamlingen.

Macrons gäng svarade, på ett helt annat sätt än de förtorkade gamlingarna socialisterna och de konservativa, upp mot de frågor, den känsla och den frustration som väljarna kände. Att det senare inte gått så bra för Macron är delvis en annan historia.

Tillbaka till Socialdemokraterna vars kongress startar i dag. Evenemanget skulle kunna beskrivas som slöseri med pengar. Visserligen ur den egna partikassan, men i alla fall.

De organisatoriska frågor som ska avhandlas kräver säkert någon form av kongressbeslut, annars skulle de troligen inte avgörs där. Man att kräva ett klappande hjärta av åhörarna på de punkterna att kräva för mycket.

Däremot såg det länge ut som partiet inte skulle kosta på sig det allra mest naturliga i det här läget – att diskutera de kraftiga förlusterna i valet förra året.

Nu har det satts in en debatt under fredagskvällen, sannolikt för att väljarna ska slippa ta del av de eventuellt hårda ord som riskerar att utväxlas. Resultatet i riksdagsvalet var det sämsta sedan Sverige blev en demokrati, för första gången på evigheter fick partiet ett lägre stöd i kommunalvalet än i riksdagsvalet. Lanstinget i Västernorrland är det enda där själva styr.

Socialdemokraterna i Sverige har hittills klarat sig bättre än de flesta av sina europeiska bröder och systrar i den stora slakten av de gamla statsbärande partierna.

Men utvecklingen går inte deras väg och i grunden gör de ingenting för att ändra på det.

När hörde du senast en sosse utveckla en idé som du studsade inför? Det kan ha varit så länge sedan som 2010 då Carin Jämtin, i dag generaldirektör på Sida, då S-ledare i Stockholms stadshus, efterlyste butlers

Läs mer…

Regeringen tar intryck av sågningen av terrorlagen av fel anledning

1 av 2 | Foto: TT

Morgan Johansson.

Att Morgan Johansson tar intryck av Lagrådets sågning av den kommande terrorlagen är utmärkt.

Men justitieministern gör det av fel skäl.

Regeringen, och oppositionen, vill göra det olagligt att ansluta till terrororganisationer.

Men härom dagen sågade Lagrådet, den myndighet som ska granska viktigare nya paragrafer innan de träder i kraft, lagstiftningsprodukten som denna ambition resulterat i.

Förslaget i sin nuvarande form riskerar att bli en gummiparagraf som går att använda till lite vad som helst, anser juristerna.

Fackförening som ordnar vild strejk? Organisation som uppmanar till civil olydnad? Ledsen, men du som har gått med i en sådan förening har begått brott och måste nu tyvärr krypa in i fängelse.

Till råga på allt ansåg Lagrådet att den kommande lagen strider mot den grundlagsfästa föreningsfriheten. Ingen dålig sågning, med andra ord.

Justitieminister Johansson muttrade några besvikna ord över utlåtandet, men fann sig snabbt och lät meddela att oppositionen ska bjudas in till överläggningar för att hitta en väg framåt.

Egentligen borde det inte vara någon panik. Den kommande lagen gäller inte retroaktivt och går därför ändå inte att användas för att sätta dit figurer som har rest till Syrien eller Irak och anslutit till mordsekten IS. Dessutom finns redan alla möjliga paragrafer som på olika sätt förbjuder samröre med terrorister.

Men juridisk överkurs av det slaget är för närvarande av intresse endast för det lilla antal nördar som ännu inte har övertygats om att straffrätten är lösningen på alla problem.

Att Johansson kallar till samtal för att hitta ett finurligt sätt att runda de jobbiga juristerna och göra den sedan länge olagliga terrorismen ännu mer olaglig är således inget att förvånas över.

Mer förvånande är att han över huvud taget bryr sig om Lagrådet, en sammanslutning bestående av domare från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen som sedan år 1909 fyllt en viktig kontrollfunktion.

Det har nämligen varit lite si och så med den saken i modern tid. Vare sig moderata eller socialdemokratiska justitieministrar har utmärkt sig med att visa respekt för de höga domarna.

Ta bara alliansens idé om att tillåta friggebodar på upp till 25 kvadratmeter utan bygglov, så kallade Attefallshus. Lagrådet suckade och påpekade att lagen bröt mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, men regeringen tuffade vidare.

Sedan fick justitieminister Beatrice Ask feeling och ville göra livstids fängelse till normalstraffet för mord. Juristerna varnade för att paragrafen var så miserabelt utformad att det snarare skulle bli svårare att ta till lagens strängaste straff, varningar som avfärdades.

Så gick det också som det gick. Högsta domstolen slängde eländet i papperskorgen och beordrade domstolarna att döma enligt den gamla lagen.

På den här tiden älskade sossarna att högljutt kräva att Lagrådets rekommendationer skulle följas. Men det glömdes bort i samma ögonblick som Sverige fick ny regering 2014.

En klassiker är utlåtandet om den så kallade gymnasielagen: ”Lagrådet anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.

Ord och inga visor. Men regeringen tuffade på.

Det finns med andra ord ingen anledning att tro att justitieministerns invit till oppositionen är ett uttryck för respekt för Lagrådets invändningar.

Tvärtom. Med tanke på hur opinionen ser ut hade det gått utmärkt att ändå driva igenom de nya paragraferna. Vi lever trots allt i en tid då en skånsk kommun utan att blinka struntar i lagen och bestämmer att återvändare inte ska få samhälleligt stöd.

Krångel som grundlagen har inte verklighetens folk tid med utan är sådant som universiteten kan ägna sig åt.

Därmed återstår endast en tänkbar förklaring till Justitieministerns utsträckta hand. Rädslan för att göra sig till åtlöje. Att under pompa och ståt trumfa igenom en lag om terrorister som sedan underkänns är inte roligt för en regering.

Det är bra att Johansson tar invändningarna på allvar. Mindre bra är att regering och riksdag så ofta struntar i Lagrådet.

Den lagstiftande makten avslöjar gång på gång en syn på den dömande makten som inte är vacker.

LÄS OCKSÅ

Sågningen av terrorlagen: ”En rejäl råsop”

LÄS OCKSÅ

Terrorförslaget riskerar att sluta i fiasko

LÄS OCKSÅ

Läs mer…

Det perfekta dramat gör mig till brexitist

avJohanna Frändén

Hej, jag heter Johanna och jag är brexitberoende. Brexitist, kanske. Jag kan i alla fall inte slita mig från det perfekta dramat i det brittiska parlamentet. Jag fastnade aldrig för ”House of cards” och jag har faktiskt aldrig sett ett avsnitt av ”Game of thrones”, men jag antar att begäret efter ett nytt avsnitt är ungefär detsamma.

Det var ju inget fel på den utdragna svenska regeringsbildningen i höstas, inte alls.
Men huvudrollerna i brexitdramat är så otroligt mycket mer färgstarka, så totalt osannolika, än några andra politiska dramer vi sett de senaste tjugo åren.

Här finns mångmiljonärpopulisten Nigel Farage, det obstruerande pojk-barnet Boris Johnson, den excentriske reaktionären Jacob Rees-Mogg, den opportunistiske talmannen John ”Ordaah” Bercow och den surmulne oppositionsledaren Jeremy Corbyn som länge satt med alla ess på hand och har spelat bort ett efter ett de senaste veckorna.

Framför allt finns Theresa May. Henne kan man alltid tänka på när klockan ringer på morgonen och man inte har lust att gå till jobbet.

I onsdags kväll förkunnade Storbritanniens premiärminister att hon avser be EU om uppskov till juni för att fortsätta förhandla fram ett utträdesavtal som båda parter kan tänka sig att leva med.

– Jag förstår att ni, folket, är trötta på detta och jag står på er sida, hamrade May fast och la skulden för kaoset på parlamentsledamöterna i ett tal som redan gått till historien i all sin monumentala omdömeslöshet.

– Ni är trötta på att det bara pratas om brexit, när det finns riktiga orosmoment som barns skolgång, vårt sjukvårdssystem och knivvåld, konstaterade May vidare.

Hon hade förstås kunnat kosta på sig att nämna klimatförändringarna, som efter den heta sommaren 2018 blev en politisk fråga som nästan tre av fyra britter är ”mycket” eller ”ganska” oroade över, enligt opinionsundersökningar.

Det intressanta med brexit är hur det, för resten av världen i alla fall, erbjuder en sorts högoktanig pausunderhållning i berättelsen om mänsklighetens förestående undergång.

Flera liknande politiska kriser håller klimatfrågan på bekvämt avstånd för lagstiftare och beslutsfattare i hela Europa.

Under höstens regeringskris som följde på det svenska riksdagsvalet hamnade miljön helt utanför spelplanen i den kittlande vem tar vem-leken. I Frankrike har de gula västarnas framfart och förstörelse tagit allt utrymme i debatten det senaste halvåret. Och inför EU-parlamentsvalet i maj går konfliktlinjen i försnacket mellan de traditionella höger/vänster-partierna och den auktoritära radikalhögerrörelse som väntas fira större triumfer än någonsin.

Allt hänger ihop förstås. Det franska medborgarupproret började just i ett krav på att slopa den tänkta bränsleskatten, även om flera gula västar allierat sig med miljörörelsen sedan dess.
En högerextrem framflyttning av positionerna i EU-parlamentet kommer att göra klimatarbetet betydligt svårare och att våldsbrott och terrorism sätter blixtljuset på säkerhetsfrågor är naturligt.

Det är som det är med det.
Vi får väl invänta rätt läge för att genomföra de nödvändiga och aldrig tidigare skådade samhällsomdaningarna helt enkelt. Det där ögonblicket av total politisk harmoni på alla kontinenter samtidigt då vi gemensamt ska ta tag i hela mänsklighetens största utmaning tillsammans.

Man är inte jättesugen på att se filmatiseringen på förhand.

Filmtips

Foto: TT

Benedict Cumberbatch.

 ▪ Brexitdramat är förstås lite för bra för att inte bli fiktion. I ”Brexit: the uncivil war” spelar Benedict Cumberbatch huvudrollen som Leave-kampanjens chefs­strateg Dominic Cummings i en film om demokrati­mani­pulation, maxade algoritmer, tveksamma kampanj­medel och allt annat som ryms inom genrens politisk thriller.

22 mars 2019 09:51

ARTIKELN HANDLAR OM

Brexit – Storbritannien lämnar EU + FÖLJ

Brexit + FÖLJ

Theresa May + FÖLJ

EU + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

13 mars NYHETER

Britterna är dödströtta på brexit

26 februari LEDARE

Brexit kommer att plåga britterna länge

20 mars NYHETER

May: En stor personlig besvikelse

12 mars NYHETER

Det blir ännu värre innan det blir bättre i Storbritannien

19 mars NYHETER

”Kråmande sprätt” spelar avgörande brexitroll Läs mer…

Moderaterna kommer snart att tvingas följa efter Kristdemokraterna

Inte i morgon, kanske inte till sommaren men till sist blir det så

Moderaterna kommer snart att tvingas följa efter Kristdemokraterna.

Ulf Kristersson kommer att utsättas för hård intern press att släppa in Jimmie Åkesson i värmen. Till slut kommer han att ge vika.

Det var SD-ledaren Jimmie Åkessons hittills lyckligaste dag på jobbet.

Äntligen var han insläppt i värmen. Även om värmestugan än så länge är ganska liten.

KD-ledaren Ebba Busch Thor gjorde sitt utspel på Facebook. Från och med nu ska Kristdemokraterna behandla Sverigedemokraterna på precis samma sätt som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Med dessa fyra partier är KD redo ”att diskutera enskilda sakfrågor närhelst det är meningsfullt att göra så”, skriver hon.

1 av 2 | Foto: CAROLINA BYRMO

Ebba Busch Thor har öppnat för att förhandla med SD.

LÄS OCKSÅ

KD:s nya linje: Öppnar för att förhandla med SD

Torsdagen den 21 mars 2019 blev därmed Jimmie Åkessons hittills bästa dag på jobbet. Knappt nio år efter Sverigedemokraterna kom in i riksdagen är han inte längre paria och betraktas av ett parti, visserligen ett litet men ändå, på samma sätt som Stefan Löfven.

Busch Thor, som tidigare inte velat förhandla med SD, skyller lappkastet på Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L).

– Det är en annan situation nu när C och L är stödpartier åt regeringen, hävdar Busch Thor.

Det kan man ju säga. Men Sverigedemokraterna är precis samma parti med precis samma historia som de hade före valet. Skillnaden jämfört med tidigare har inte med SD att göra utan med hennes eget parti. KD:s möjligheter att förverkliga delar av sin politik försvann när Alliansen upphörde att finnas till.

Konsekvenserna av Kristdemokraternas beslut, som togs av en oenig partistyrelse, är flera.

För det första innebär det en normalisering av Sverigedemokraterna vilket de givetvis är superglada för.

– Jag välkomnar utvecklingen och ser fram emot fruktbara samtal när sådana kan tänkas bli aktuella, sade Jimmie Åkesson. En mycket återhållsam kommentar av en partiledare som sannolikt var på vippen av spricka av oförställd glädje.

För det andra betyder det att Alliansen är stendöd. Varken Lööf eller Björklund har velat ha alltför intima kontakter med regeringen, exempelvis tjänstemän i finansdepartementet, av taktiska skäl. Det skulle göra det möjligt att återuppliva Alliansen inför nästa val.

Det skulle jag säga inte längre finns på kartan. Alliansen är död och kommer inte att kunna återupplivas på länge.

En tredje följd av Kristdemokraternas helomvändning är att det konservativa block, som bland andra Jan Björklund talat om, plötsligt har förutsättningar att realiseras.

Det skulle förvåna mycket om Moderaterna lyckas stå fast vid sin nuvarande inställning, att inte samarbeta med Sverigedemokraterna, sedan Kristdemokraterna ändrat sig.

Ulf Kristerssons linje har, i likhet med företrädaren Anna Kinberg Batra, inte drivit en glasklar linje när det gäller sitt partis förhållande till SD. Nu kommer han att utsättas för ännu hårdare intern press att slå upp dörren för Jimmie Åkesson och hans kamrater.

Det kan hända att Kristersson håller ut. Den här månaden, kanske nästa, kanske till och med till sommaren. Men till slut kommer Moderaterna lägga sig på samma kurs som sin samarbetspartner. Kom ihåg var ni läste det först.

M, KD och SD förfogar över 154 av riksdagens mandat. Regeringen stöds av sammanlagt 116 riksdagsledamöter, tillsammans med Centerns och Liberalerna har samarbetspartierna 173 mandat i riksdagen bakom sig.

Så ser det ut nu. Men efter nästa val? Ingen vet.

För Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är det dock inte bara glädje. I våra nordiska grannländer har SD:s systerpartiet tappat stöd när de fått ansvar. Men det har inte inträffat förrän de tagit plats i regeringen, fått ministerplatser.

Dit är det än så länge långt kvar för Jimmie Åkesson.

Det här är Lena Mellin 00:25

LÄS OCKSÅ

Moderaterna följer inte i Busch Thors fotspår Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för

Läs mer…

Jag älskar skolkande barn

Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den 15 mars var en fin dag.

Den 15 mars var dagen då skolungdomar över hela Sverige, hela världen, lämnade skolans lokaler för att ta sitt missnöje till gatorna.

Jag ville vara med, men jag stannade hemma. Jag antar att man kan säga att jag skolkade från strejken.

Men jag har två barn i lämplig ålder.

”Ska ni strejka i morgon?” frågade jag på torsdagskvällen.

”Nej”, sa en av dem.

”Okej, men det där med att ni får ogiltig frånvaro om ni inte är i skolan, det bryr jag mig inte om, bara så att ni vet.”

”Okej.”

”Så ska du strejka?”

”Nej, det tror jag inte.”

Längre än så ville jag inte gå. Nästa steg hade varit att börja förhandla, erbjuda gåvor som ”du får hundra spänn om du strejkar”, ”du behöver inte plocka ur diskmaskinen på en vecka om du är med på fredag.”

De ville inte. Deras kompisar skulle väl inte gå, det var inte en grej på deras skola och därför blev det inte en grej för dem.

Det var en ej-grej.

Och det är helt okej.

Den 15 mars var inte bara en dag av klimatstrejk och ungdomliga protester.

Det var också dagen då flera ledarskribenter och en miljard svenska facebookanvändare upptäckte skolk.

Och herregud så upprörda de blev.

Jag skolkade mig igenom stora delar högstadiet och lika stora delar av gymnasiet, mer eller mindre odramatiskt. Mamma och pappa fick inget sms från kommunen eftersom det bara var Donald Trump som hade mobiltelefon i mitten av nittiotalet.

Tänk om jag hade använt mina skolktimmar till att engagera mig politiskt. Dela ut flygblad. Hjälpa till på ett katthem. Besöka ett ålderdomshem och fråga hur det var förr i tiden. Eller åtminstone skriva en sorglig dikt.

Jag gjorde ingenting viktigt med min tid. Jag hade inte ens en pojkvän att hångla med i en busskur.

Jag fördrev tiden med nonsens. Stannade hemma. Tittade på tevekanaler som inte fanns än. Ljög om sjukdom, håltimmar, studiedagar och spik i foten.

Ibland satt jag hos min farmor ett stenkast från min högstadieskola och åt rullad kryddost.

Jag läser kommentarerna om Greta Thunbergs värv, om ungdomarnas skolfrånvaro, och jag undrar var engagemanget från de här människorna finns för alla andra barn och ungdomar.

Alla hemmasittare.

Alla självskadare.

Alla mobbade.

Alla med läs- och skrivsvårigheter.

Som av tusen och en anledningar inte dyker upp i skolan.

För att de mår dåligt.

För att de inte får hjälp och stöd att klara av skolan (och livet.)

Att Greta Thunberg inte går i skolan är det minsta problemet som funnits sedan problem uppfanns.

Att ungdomar lämnade sina skolbänkar den 15 mars är det godaste sedan farmors kryddost.

Vän av ordning:

Visst ska man kunna problematisera, analysera och ifrågasätta allting som sker i samhället, så även Greta Thunberg och hennes arbete. Men man måste inte.

Matt av oordning:

Och om man känner att man måste, att man verkligen inte kan låta bli, att det liksom kliar över hela kroppen och att man får utslag om man inte får ur sig kritiken, då måste man göra det oerhört begåvat och med en vinkel som slår hatten av oss. Och något sådant har jag inte sett.

avMalin Wollin

21 mars 2019 05:13

ARTIKELN HANDLAR OM

Barn & unga + FÖLJ

Greta Thunberg + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

15 mars NYHETER

Här demonstrerar tusentals i Stockholm – tillsammans med Greta Thunberg

6 mars SVENSKA HJÄLTAR

Greta Thunberg fick fråga om sig själv på skoluppgiften – här är hennes självsäkra svar

15 mars SAMHÄLLE

Här är Gretas budskap till makthavarna: Ni stjäl vår framtid

8 mars NYHETER

Greta Thunberg, 16, årets kvinna: Oj!

15 mars SAMHÄLLE

Löfven om skolstrejkerna: Vi ska möta deras förväntningar Läs mer…

Regeringens terrorförslag riskerar att sluta i fiasko

Foto: SUSANNA PETTERSSON ÖSTE/TT

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).

Förslaget att kriminalisera deltagande i terrororganisation sågas av Lagrådet.

Detta kommer regeringen att strunta i, vilket kan visa sig vara mycket dumt.

Justitieminister Morgan Johansson såg påtagligt nöjd ut då han för några veckor sedan presenterade vad han beskrev som de viktigaste nya terrorlagarna på 20 år.

Regeringen vill kriminalisera deltagande i terroristorganisation, ett förslag som kommer att baxas genom riksdagen utan större problem.

I dag varnar emellertid Lagrådet, den myndighet som ska granska lagförslag innan de träder i kraft, för att paragraferna kommer att bryta mot grundlagen om de antas.

Slutsatsen förvånar inte. Tidigare utredningar om att kriminalisera medlemskap i Hells Angels och liknande organisationer har slängts i papperskorgen för att de har bedömts stå i konflikt med den grundlagsfästa föreningsfriheten. En och annan remissinstans har även denna gång viftat med sådana invändningar.

Invändningar som regeringen naturligtvis har viftat bort. Jag skriver naturligtvis, för justitieministern har ett behov av att visa handlingskraft.

Och som om det inte vore nog med det har han ett helt koppel av arga oppositionspolitiker, ledarskribenter och terroristexperter efter sig som i gällt tonläge efterlyst nya paragrafer och då håller det inte att komma med petiga invändningar om att vi faktiskt har en grundlag.

Det finns ingen anledning att förvilla sig in i den djungel av förarbeten till grundlagen, betydelse av diverse reformer och innehållet i regeringsformens opinionsfriheter som Lagrådet kämpar sig igenom.

Det räcker med att konstatera att juristerna bedömer att det krävs en grundlagsändring för att den nya lagen ska fungera.

Men det bör även nämnas att Lagrådet har analyserat vilka konsekvenser lagändringen skulle kunna få.

I dag finns en del organisationer som har syften som knappast är förenliga med demokratiska grundvärderingar. Vissa drömmer om revolution eller väpnad kamp. Andra vill tillbaka till tiden före den allmänna rösträtten. Åter andra fantiserar om Leif GW som upplyst despot.

Det är så det fungerar i en demokrati värd namnet. Även röster som vill avskaffa den måste få finnas och organisera sig.

Lagrådet befarar att deltagande i organisationer som främjar sådana synsätt kan straffbeläggas. Och vilket grundlagskydd kommer en organisation vars medlemmar ägnar sig åt civil olydnad att ha? Eller en fackförening som utlyser vild strejk?

Att det ska vara förbjudet att ansluta till terrormardrömmen IS är enkelt att säga. Men juridiken hänger ihop på ett komplicerat sätt och ändrade lagar kan träffa andra organisationer och när alla dominobrickor har fallit klart kan konsekvenserna bli förskräckliga.

Så vad händer nu? Under normala omständigheter hade Moderaterna rasat, kallat regeringen inkompetent och krävt att förslaget dragits tillbaka.

Det är nämligen så det ser ut i den politiska cirkusen. Opposition anser att det är jätteviktigt att följa Lagrådets rekommendationer, men regeringen gäspar. Sen blir det val, ny regering och den som nyligen gäspade vaknar till liv och kräver att Lagrådet ska åtlydas.

I just detta fall kommer det dock inte att bli så. Ty Moderaterna och de andra har redan investerat i bifall. Och till råga på allt ingår lagförslaget i uppgörelsen mellan regeringen och L och C.

Den nya terrorlagen kommer med andra ord att trumfas igenom. Och när det första fallet ska prövas i domstol kan det sluta med att den underkänns.

Om så blir fallet handlar det om ett större lagstiftningsfiasko än då Alliansen försökte göra livstids fängelse till normalstraffet för mord.

Lagrådet varnade, men regeringen tuffade på. Den nya paragrafen visade sig vara så uselt skriven att den inte gick att tillämpa i domstol.

Vad är terrorism? 02:19

LÄS OCKSÅ

Lagrådet säger nej till regeringens terrorförslag

LÄS OCKSÅ

OISÍN CANTWELL: Nya terrorlagar – men kommer de att hålla?

LÄS OCKSÅ

Skärpt lagstiftning mot terrorverksamhet

avOisin Cantwell

20 mars 2019 16:13

ARTIKELN HANDLAR OM

Terrorbrott + FÖLJ

Lagrådet + FÖLJ

Regeringen + FÖLJ

Morgan Johansson + FÖLJ

Terrorism + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

28 februari KOLUMNISTER

Nya terrorlagar – men kommer de att hålla?

12:28 NYHETER

Lagrådet säger nej till regeringens terrorförslag

28

Läs mer…

Balkaniseringen tar över världen

1 av 2 | Foto: URBAN ANDERSSON

Statsvetaren Srecko Latal.

SARAJEVO.

Srecko Latal är en stor karl med stort skägg som nöjer sig med en kopp kaffe till frukost. Han är en snabbpratande politisk analytiker som kan hålla låda en hel dag. Det finns mycket att prata om för en man som följt politiken i Bosnien och på Balkan sedan krigen i början 1990-talet.

Av allt han säger är det främst detta som fastnar:

Donald Trump och Brexit är förebud om vår civilisations undergång.

När han sagt det blir hans röst som ett lågt surr i bakgrunden. Mina tankar vandrar. Jag petar i min frukostyoghurt. Jag tänker på en av de tröttaste och ynkligaste fraserna i den svenska vokabulären:

Det är lätt att vara efterklok.

Så säger de fega och lata, de som inte orkade fatta rätt beslut i tid, de som valde att titta bort eller flyta med strömmen. Risker och samhällskatastrofer kan vi ju oftast se långt i förväg. Ibland säger vi oss sakna möjligheter att förhindra dem. Ibland är det sant, ibland saknar vi verktyg för att hindra olyckan alla ser komma.

Bankkrisen. Klimatkatastrofer. Tågolyckor till följd av uselt underhåll. Krig. Skogsbränder.

Den vänlige och kunnige Srecko Latals röst kommer och går som dyningar på en havsstrand.

– …här förstod politikerna redan på 90-talet att man vinner val med känslor … inte sakfrågor…

Jag tänker på de fruktansvärt blodiga krigen som bröt sönder Jugoslavien. Vi kunde se dem tio år i förväg.

Jag var i Kosovo vintern 1982 för att skriva om spänningarna mellan albaner och serber. Militärer patrullerade gatorna. Civilklädda poliser grep mig en kväll när jag fotograferade en soldat. De förde mig till en polisstation där jag fick vänta i ett rum medan de framkallade filmen. En tv i hörnet visade ”Moskva tror inte på tårar”.

Här skulle kriget börja. Ansvariga lokala politiker pratade om det. Nio år senare bröt det ut, i Slovenien i andra änden av den jugoslaviska federationen. Men det var i Kosovo det började och där pyr det fortfarande trots över 100 000 döda, bombningar, flyktvågor och att Jugoslavien bröts sönder i sju självständiga stater, Kosovo en av dem.

Poliserna visade mig en bra kopia av fotografiet. Soldaten stod under en gatlykta. Han höll en karbin i färdigställning. Lyktans sken blänkte i hjälmen. Jag förvånades över att de hade så bra framkallning och kopieringsutrustning på polisstationen. Ett befäl sa att jag skulle lämna Kosovo inom 24 timmar.

Balkanisering är ett gammalt begrepp som betyder att en region bryts upp i fientliga små områden som bekämpar varandra. Det började långt före konflikterna på 90-talet.

Balkanisering kan också ha betydelsen att ett samhälle bryts upp i motsättningar och att olika grupper bekrigar varandra med ord, vänder ryggen åt varandra, isolerar sig.

Jag tänker stanna, sa jag.

Jag lägger ner skeden och kopplar på Srecko Latal igen. Visst kan historien ta oväntade vändningar.

Men även det oväntade kan vara resultatet av feghet. Eller arrogans. EU utvidgades åt öster och söder. De nya medlemmarna var ivriga att få kopiera våra samhällen och politiska system. Vår öppenhet och tolerans. Så trodde vi. För oss var det självklart.

Det var den gamla vanliga eurocentriska världsbilden. Det som skedde var motsatsen.

– Världen balkaniseras, säger Srecko Latal.

Trump använder språk, politiska gangsterknep och affärsmetoder som en balkansk skurkpolitiker, Storbritannien vänder sig bort, våra samhällen splittras i fientliga entiteter. Samhällsdebatten styrs av identitet, känslor och grupptänkande. Ve den som ställer sig på fel sida.

– Vår civilisations undergång, säger Latal.

Jag vinkar på servitören och ber att få betala.

Det här är Peter Kadhammar 00:39

avPeter Kadhammar

20 mars 2019 05:51

ARTIKELN HANDLAR OM

Jugoslaviska krigen + FÖLJ

EU + FÖLJ

Brexit + FÖLJ

Donald Trump + FÖLJ

Peter Kadhammar + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

6 februari NYHETER

President Trump har två ansikten

2 februari NYHETER

PLUS Två minuter till slutet – enligt Domedagsklocka

17 mars LEDARE

Finns goda skäl att utveckla Läs mer…

Förslaget att stoppa IS-terrorister i Staffanstorp är dummast hittills

Debatten om misstänkta IS-terrorister har tagit fram det sämsta hos vissa politiker.

I går slogs nytt rekord i populistisk dumhet, då ett moderat snille i Staffanstorp deklarerade att återvändare inte är välkomna till kommunen.

”Den som deltagit i, eller understött terrorism, t.ex. återvändande IS-terrorister, är inte välkomna (sic!) till Staffanstorps kommun.

Sådana personer har genom sitt agerande vänt sig mot vårt fria samhälle och därmed också förverkat sina möjligheter att få kommunens hjälp. Därför kommer de inte att erhålla stöd av kommunen i någon form”.

1 av 2 | Foto: STAFFANTORPS KOMMUN

Christian Sonesson (M).

Så lyder inledningen till det förslag som Christian Sonesson, moderat kommunalråd i Staffanstorp, ska lägga fram för kommunfullmäktige.

Någon rättslig grund för denna åtgärd presenteras inte, vilket möjligen hänger ihop med att sådan inte finns.

Tvärtom. Utspelet utmanar sannolikt både grundlagen och kommunallagen. Det är illa. Och det blir ännu värre. För de tjänstemän som följer Sonessons önskemål att på sannolikt olaglig grund vägra vissa grupper understöd riskerar att göra sig skyldiga till tjänstefel.

Socialarbetare kan alltså hamna i en situation att de antingen måste vägra att underordna sig den politiska viljan eller troligen begå brott.

Så ser populism ut när den är som sämst.

Nyttig idiot

Men det finns ingen anledning att förvånas. Att det inte finns någon moské i Staffanstorp har inte hindrat politiker från att hojta om att förbjuda moskéer. Det har även väsnats om förbud mot halalslaktat kött trots att sådant inte tycks förekomma.

Utspel som snarast har gjorts för att få uppmärksamhet. Det är troligen i det ljuset även den senaste dumheten ska ses. Vilket i sin tur reser frågan om denna kolumn över huvud taget borde skrivas: Jag gör mig till nyttig idiot genom att uppmärksamma eländet.

Ibland måste dock politiska tokerier bemötas och när förslag läggs som sätter kommunanställda i en prekär situation finns det anledning att inte vara tyst.

Sonesson har för övrigt tagit ledningen i en ny politisk disciplin, nämligen utspel om hanteringen av misstänkta terrorister som återvänder från Syrien och Irak som saknar juridiskt stöd.

Respekten för rättstaten och dess principer har på sina håll visat sig vara marginellt utvecklad.

Kräver retroaktiva strafflagar

I hård konkurrens låg under några veckor Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson, Adam Marttinen, i täten. Han kräver retroaktiva strafflagar mot IS-medlemmar och hävdar att det finns stöd i grundlagen för undantag från skyddet mot den sortens lagstiftning.

Marttinen pratar strunt. Det finns förvisso ett undantag i regeringsformen i händelse av krig eller krigsfara, men det handlar om skattelagstiftning. Ingenting annat.

Sverigedemokraterna har även utmärkt sig med att föreslå att medborgarskap ska kunna dras in även om det gör en person statslös, vilket inte bara kräver grundlagsändring utan även att Sverige ska strunta i internationella konventioner som riksdagen har beslutat ska följas.

Nu har stafettpinnen tagits över av en annan stjärna. Frågan är för hur länge. Det senaste bidraget må låta svårslaget, men det finns ingen anledning att tro annat än att resan mot botten bara har börjat.

avOisin Cantwell

19 mars 2019 12:37

ARTIKELN HANDLAR OM

Migrationspolitik + FÖLJ

Adam Marttinen + FÖLJ

Staffanstorp + FÖLJ

Flyktingpolitik + FÖLJ

Syrien + FÖLJ

Moskéer + FÖLJ

LÄS OCKSÅ

07:54 NYHETER

Skånsk kommun tänker inte ta emot IS-återvändare

12 mars NYHETER

Politiskt tryck på höjda terrorstraff

25 februari KOLUMNISTER

Polischefens utspel utmanar rättssäkerheten

21 februari KOLUMNISTER

M-toppens utspel om IS-terrorister är meningslöst

23 februari DEBATT

Så kan IS-terroristerna dömas hemma i Sverige Läs mer…

Barnen gör det vi borde – ska vi nöja oss med det?

Foto: LOTTE FERNVALL

Klimataktivisten Greta Thunberg tillsammans med andra skolstrejkande ungdomar på Mynttorget i Stockholm under den globala klimatstrejken ”Global strike for future”.

”Plus chaud, plus chaud, plus chaud que le climat”, skanderade jag (och uppskattningsvis 1,5 miljon andra människor världen över, på samma tema men lite olika språk) den 15 mars under Global Strike for the Environment. Miljöfrågan är helt enkelt stekhet, som Glenn (antagligen inte) skulle säga. Var du också med? Stod du – precis som jag och mina yngsta skolkande döttrar – och hukade dig i snålblåsten med ett allt blötare kartongplakat och undrade varför det alltid regnar när man demonstrerar? Det är som om någon däruppe vill testa övertygelsen. Enbart iförd regnrock bevisas engagemanget.

 

Alldeles oavsett om du var med, hur engagerad du är och vad du anser om demonstrationer (det ÄR pinsamt att skandera fåniga ramsor, högt och ljudligt, och det ÄR misstänksamt med folkmassor som allesammans går åt samma håll) så är det omöjligt att inte drabbas av kraften i det som just den här folkrörelsen säger: vi måste få stopp på koldioxidutsläppen och rädda vår planet från att gå under.

 

De allra flesta vuxna jag talar med säger samma sak: barnen är fantastiska. Barnen inger hopp. Barnen gör det vi borde. Men ska vi verkligen nöja oss med att repetera plattityder av typen ”vi skäms, eftervärlden kommer att döma oss”? Eller borde vi vuxna faktiskt också GÖRA något (utöver att diskutera om skolk är bra eller inte)? Något som våra barn inte KAN göra åt oss? (Ledtråd: detta är en så kallad retorisk fråga. Som fler än Greta borde kunna svara på.)

 

När Jimmie Åkesson fick frågan varför SD inte längre aktivt arbetar för att Sverige ska gå ur EU nämnde han klimatet som en av de frågor (visserligen långt ner på SD-agendan) som måste hanteras gemensamt, tillsammans med de andra EU-länderna. Att miljöfrågan inte går att hantera genom att bygga en mur runt omvärlden, verkar det alltså råda politisk enighet om. Vilken fantastisk tur då, att det om bara drygt två månader är val till Europaparlamentet. Men vilken fantastisk otur att det är så vansinnigt trååååååååkigt och framför allt JOBBIGT att försöka sätta sig in i frågor som vad EU kan och borde göra för miljön?

 

Jag har arbetat som jurist med EU-frågor i halva mitt liv, så jag är mer medveten än de flesta om vad som skulle kunna göras om de parlamentariska förutsättningarna fanns, nationellt och på EU-nivå. Kampen mot klimatförändringar är dessutom ett explicit mål för EU:s miljöpolitik. Det står i EU:s grundlag, om man så vill. Och ambitionerna är höga. Men som i alla demokratier är EU:s lagstiftande organ begränsade av vad de har i uppdrag att göra och – enkelt uttryckt – vad som får stöd från det folkvalda parlamentet. Och ja, med det menar jag exakt samma folkförsamling som 2014 (förra gången det var val till EU-parlamentet) bara 51% av de röstberättigade svenskarna brydde sig om att försöka påverka hur den skulle se ut. 49% av svenskarna valde – helt frivilligt – att ligga hemma på sitt väldigt bekväma sofflock. Men det är klart. Antagligen var det jättedåligt väder.

 

Jag skulle vilja föreslå en sak. Nästa gång du snuddar vid tanken att ansvaret för vår framtid kanske inte enbart vilar på ett gäng protesterande skolbarn, eller beklagar dig över att det inte spelar någon roll vad DU gör, nästa gång du klagar på att POLITIKERNA INTE GÖR NÅGOT (eller bara gör FEL), då tycker jag du ska ägna femton minuter åt att fundera på vem du vill ska representera dig i EU-parlamentet. Du behöver inte skandera fåniga ramsor, inte ens ställa in din resa till Thailand. Eventuellt måste du sätta på dig en regnrock om det regnar den 24 maj, men rösta, gör det, bara. I värsta fall får du fråga en tonåring i din närhet om hjälp med att sätta dig in i själva sakfrågorna.

avMalin Persson Giolito

19 mars 2019 06:57

ARTIKELN HANDLAR OM

EU-valet + FÖLJ

Politik + FÖLJ

EU-parlamentet + FÖLJ

Miljöpolitik + FÖLJ Läs mer…

Att öppet tro på Allah gör dig till måltavla för hat

Foto: Matilda Wennerholm

14.53 7/4 2017. Ett ögonblick av frusen tid som etsat sig fast i historien. Jag gick med min två månader gamla dotter i vagnen. All kollektivtrafik slocknade. Rykten och desinformation spreds via sociala medier. Telefonen vibrerade konstant av sms från vänner och familj som ville veta att man var ok. Att man levde. Plötsligt vilade mina hemkära gator i ett dimmigt mörker. Den kollektiva sinnesstämningen var fylld av ångest och rädsla. 

 

Minns du känslan som du hade efter terrorattentatet på Drottninggatan? 

Hur kändes den?

Var du rädd för ditt liv? Fick du panik? Sorg? Jag minns att många sa att de kände hopp- och maktlöshet. Det som inte fick hända hade hänt och såklart utan förvarning. Ingen hade kunnat förutse att en lastbil skulle komma dundrande ner för Drottninggatan och krascha rakt in i vår svenska trygghet. Jag minns att jag kände oro. 

 

I fredags klev högerextremisten Brenton Tarrant in i två olika moskéer på jummah (fredagsbönen) med målet att ta livet av så många som möjligt och samtidigt försätta världens muslimer i skräck. Han hälsades i dörren med ett hjärtligt ”hej min broder”, sedan började han skjuta. Han sköt människor som vore det ett tv-spel. Han filmade sig själv och sände live via Facebook. Dådet var skräddarsytt för att bli viralt. När Tarrant var klar hade han berövat 50 oskyldiga människor livet. Det yngsta offret var en treårig liten pojke. 

50 lealösa kroppar förstörda av kulor. Och samtidigt, en hel muslimsk värld försatt i panik. Sorg. Hopplöshet. Maktlöshet. Terror. 

 

Efter dådet hör vi en australisk senator skylla händelsen på Nya Zeelands flyktingpolitik. I internationell och svensk media ställs dådet mot tidigare radikalislamistiska attacker. Mördaren själv refererade till Drottninggatan i ett publicerat manifest. Man förskjuter ansvaret till gruppen muslimer, istället för gruppen som mannen själv tillhör – radikaliserade högerextrema vita män. 

Hälften av min familj är muslimer. Jag är själv inte troende, om något så är jag döpt och konfirmerad inom den kristna tron men jag praktiserar ingen religion i mitt vardagsliv. Jag försöker förstå hur det känns att tillhöra en tro som automatiskt gör dig till måltavla för hat. Att tillhöra en religion som oavkortat ökar risken för att du ska utsättas för fördomar, diskriminering, våld och i för många fall – döden. Att öppet tro på Allah innebär en risk att dö en för tidig onaturlig död.

 

Förra veckans händelser i Christchurch var inte ett isolerat fall där en radikaliserad ensamvarg fick en flipp. Jag skriver så för det är ofta så det brukar låta när vita män skjuter ihjäl människor i skolor, kyrkor eller moskéer. Det är ingen slump eller olyckshändelse. 

Det är en extrem form av hat och islamofobi som muslimer utsätts för världen över dagligen. Att muslimska kvinnor får sina slöjor avdragna i Sverige, att man tvingar av burkinin från en kvinna på stranden i Nice, upprepade fall av sprayade hakkors och bränder i svenska moskéer, Donald Trumps så kallade ”muslim ban”, att högerextrema partier breder ut sig i olika parlament runtom i världen, att svensk media fortsätter bygga på bilden att invandrare är mer benägna att våldta. Allt detta är olika uttryck för samma hat som drev Tarrant till att mörda. 

Och känslan efter Drottninggatan. Den hemska, vidriga, smärtsamma känslan av total otrygghet. Den känslan tänker jag mig att jag hade haft ofta, om jag tillbad den gud som min familj tillber. Om jag hade valt att bära slöja, som så många modiga troende tjejer och kvinnor gör. 

 

Att vara muslim idag är att kämpa mot hat. Tänk att våga återvända till fredagsbönen med vetskap om att symbolvärdet att attackera just denna plats är otroligt högt. Tänk att leva med en befogad känsla av terror och ändå orka fortsätta tro på kärleken och fortsätta hälsa på okända människor med ett ”hej min broder”.

LÄS OCKSÅ

”Ett totalt vansinnesdåd”

LÄS OCKSÅ

De dog under terrordådet i Christchurch

LÄS OCKSÅ

Så kunde polisen stoppa terroristen i Christchurch

avAmie Bramme Sey

18 mars 2019 21:18

ARTIKELN HANDLAR OM

Terrorattacken i Christchurch, Nya Zeeland + FÖLJ

Islamofobi + FÖLJ Läs mer…