Oväntade insikter

KRÖNIKANEn av de saker jag älskar med mitt arbete är att jag träffar så många olika människor. Det går aldrig att förutse vad ett samtal ska handla om. För några år sedan ringde en man som undrade om han kunde få besök av en präst. Vi bestämde en tid och det föll sig så att jag råkade komma samtidigt som hemsjukvården. När de gått blängde han på mig och muttrade ”Varför är du kvar?” Jag förklarade igen att jag var präst och att han bett mig komma. Han rynkade pannan och frågade ”Varför gjorde jag det då?” Jag svarade att jag inte vet och frågar om han vill att jag ska gå. Istället bad han mig sätta mig i soffan och erbjöd sig att fixa te. Med viss tvekan satte jag mig ner i en fläckig soffa. På soffbordet stod ett antal kaffekoppar och tre överfulla askkoppar. Mannen hostade så jag tror att lungorna ska fara ut ur kroppen på honom.

Samtalet var lite trevande först, men efter några cigaretter och lite kallt kaffe började han berätta. Han berättade hur han börjat röka hasch som 11-åring och hur missbruket varit hans trogna följeslagare genom livet. Hur han förlorat allt; både pengar och saker, hälsa och relationer på grund av sitt missbruk. Men att han hade varit drogfri i tolv år. Mitt i en mening avbröt han sig själv och log stort. ”Nu vet jag varför du är här, prästen. Du kan läsa något fint ur Bibeln för mig.” Jag undrade vad en sliten gammal knarkare som såg ut som att han skulle dö vilken sekund som helst skulle tycka var fint och frågade om det är något särskilt han ville höra. Han avbröt mig innan jag ens hann fråga färdigt. ”Det är ju du som vet vad det står i den där boken, läs något fint bara.” Och så log han igen. Plötsligt var det som att solstrålarna lyckades tränga in genom de skitiga fönstren och hela rummet blev både ljusare och vackrare.
Till slut kunde jag inte hålla mig utan frågade honom hur han lyckades ta sig ur sitt missbruk. Han såg förvånat på mig och sa: ”Men snälla prästen det borde väl du kunna räkna ut själv. Man ber, och sedan fortsätter man be. Det gäller att be varje dag. Jag ber varje morgon när jag vaknar att Gud ska hjälpa mig att vara drogfri en dag till. Läs nu!”. Jag öppnade den stora Bibeln han lagt framför mig och läste om hur Gud går genom eld och vatten för att skydda oss. Han log så det strålade, hostade igen och fimpade i min tekopp. Sedan sa han att det var dags för mig att gå. Han kramade om mig och lovade att ringa när han vill höra något fint igen.
Omtumlad lyckades jag ta mig ut i solskenet medan jag undrade över vad som just hänt. Det var som att det var meningen att vi skulle träffas, som att det mötet var lika mycket för min skull som för hans. Det blev en nyttig påminnelse om att vi sällan hittar det viktigaste i livet där vi förväntar oss det. Om att de mest betydelsefulla insikterna kan komma från de mest oväntade håll. Om vi glömmer bort det riskerar vi att missa en massa. Läs mer…

En raggsocka för hjärtat

KRÖNIKANSommaren 2019 börjar lida mot sitt slut och vardagen kryper sig allt närmare. Ord som att ”allt har ett slut” ekar i mitt huvud och idag när regnet öser ned kan man ändå förlika sig med att hösten är i antågande. Jag gillar de olika årstiderna även om jag faktiskt avskyr vissa saker som blir ofrånkomliga under de kalla vintermånaderna.

Något som kylan medför är den fasansfulla och för mig skräckinjagande uppgiften, nämligen att skrapa bil­rutorna på vintern. Finns det något värre? Det momentet innehåller flertalet para­metrar som gör mig på riktigt dåligt humör. Det är förmodligen alldeles för tidigt på morgonen, många grader kallare ute än vad som passar mig och sedan kräver det en fysisk aktivitet av mig. Jag har dessutom köpt en hög bil som gör att jag får hoppa sista biten för att nå mittendelen av framrutan, vilket kräver en kraft jag inte ens har där och då. För att orka och för att hantera detta skapar jag ibland en illusion om att jag skrapar en jättestor trisslott. Detta sker i direktsändning för att hålla bra tempo och inte slarva, allt för att lätta upp min bistra och kalla morgonstämning.
Men vi är inte riktigt där ännu hörni. Massor av härliga sommarminnen ligger nu i iPhonens bildmapp och kommer påminna oss om att värmen kommer tillbaka även nästa år om nu inte slutet av augusti bjuder på det.
Jag är också så tacksam över att få möjligheten att älska och att bli älskad tillbaka. Det är inte helt okomplicerat att våga älska, både att våga älska sig själv och andra. Att kunna öppna de dörrar som så länge varit stängda och bjuda in någon ny. Det krävs mod och ett samspel, att vi ger och får lika mycket tillbaka. Vi tillåter oss våga tillsammans.
Jag är medveten om att ifall jag skulle falla nu kommer jag förmodligen inte landa på fötterna och det är väldigt otäckt. Men sanningen är den att kärlek händer när det händer, och när det väl sker så kan ­ingen­ rädsla i världen klara att nonchalera det. Känslan av glädje vinner över känslan av oro och det bästa är att jag hittat en person som gör mig alldeles varm inombords. Även de kyligaste av dagar, blir lite som en raggsocka för hjärtat. Läs mer…

Civilisationens sista utpost

KRÖNIKANVill du uppleva civilisationens sista utpost? Campa! För här finner du fortfarande det basalt mänskliga. Bland tält, husbilar, husvagnar och improviserade campingfordon blomstrar det viktiga lilla livet. Familjer och vänner umgås lågmält. Barn hittar nya kompisar. Hundar hälsar medelst nosning. Oj, en så kall nos han har!

Lika tryggt som elsladden är inkopplad i vagn eller bil är vardagens stress bortkopplad. Vanliga bekymmer är långt borta. Kvar är lugna rutiner. Tid att umgås och att bara vara. Livspusslets bitar faller på plats om än bara för några dagar.
Det unga fulltatuerade paret från Köln med tält kopplat till bilen jollrar med sin bebis dagarna i ända. Glädje att skåda ostörd föräldralycka.Holländska paret som efter ankomst snabbt ställer om sin transportbil från motorcykelgarage till boplats. Motorcyklarna görs klara för morgondagens tvåhjulsäventyr.
Den tyska änkan i plåtis på väg mot Narvik fördjupar sig i en deckare. När de på morgonen drar vidare intar hunden passagerarfåtöljen.
Allt är ändå inte perfekt. Jämställdheten gör halt vid receptionsbommen. Ett område där kvinnor slår skallen i glastaket gäller tömning av latrinkärl. Till förmiddagslivet hör män med små rullväsklika kärror på väg med kiss och bajs till tömningsstationen med dess tratt och spolslang. Män lägger i regel också beslag på uppdraget att gå dagens första yrvakna och daggstänkta runda med den fyrbenta vännen.
Hot tornar också upp sig mot den stilla idyllen. Kedjeföretag som köper upp familje­rörelser och bygger ut till skräniga nöjesplatser med spa och nöjesfält. Så passa på och njut innan kapital på jakt efter mesta möjliga avkastning helt slagit tänderna i ännu en bransch. Läs mer…

Ingen kärlek på schemat

KRÖNIKANJag läste om undersköterskeupproret och deras krav på bättre arbetsvillkor. En kvinna som själv har hjälp av hemtjänst berättade om sin upplevelse. Personalen stressar sig igenom besöken hos henne. Hinner inte lyssna och hon vet aldrig vem som kommer stå i hennes sovrum nästa morgon.

För många av dem som har hemtjänst är personalen den enda kontakten. Den enda möjligheten till något slags respons från någon annan levande. Enda möjligheten kanske på dagen att få möta någon annan människas blick eller kanske enda chansen att på mycket länge få en kram eller en liten klapp på handen. För ensamma människor som är utelämnade till exempelvis hemtjänsten, är det helt avgörande att den som kommer, kan vara där på drägliga villkor.
Många äldre är ensamma. Och det är något som sakta, inifrån och i tysthet äter upp människan. Döden riskerar att komma i förtid. Ofrivillig ensamhet när det tidigare sociala sammanhanget inte finns längre. Vid pressade arbetsscheman får viktiga punkter stryka på foten. I grunden är det ju fullständigt basala behov att uppfylla. Att de personer som trampar in i ens hem och byter blöja på en, ändå är människor man någon gång träffat förut och förhoppningsvis också har ett förtroende för. Och i det läget också få hjälp att komma till toan, om man behöver. Fastän det inte står på schemat. Tänk att till och med kunna ta en kopp kaffe tillsammans efteråt? Ibland är det inte mycket som behövs för att det ovärdiga ska bli värdigt.
Så ovärdigt att stå i rollen av att vara hjälpare men inte få lov att ha förutsättningarna. Att vilja hjälpa är så grundläggande mänskligt och många som sliter i äldreomsorgen gör det med konflikten i sig. Behovet hos den jag möter kanske är oändligt. Vad ska jag då göra med mina sju minuter som jag har till förfogande här? Kasta sopor, gröt och mediciner? Vänta, får jag plats med lite kärlek också? Kanske en minut? Eller ska jag prioritera att själv få i mig lite lunch? När de här frågorna ställs mot varandra eller ens får plats i samma mening, då har vi förlorat något essentiellt. Som att vi är i något slags exil i frågan om mänskligt samspel.
De flesta av oss trivs inte med att se någon lida och i den situationen kanske dessutom behöva lämna och gå. Många tummar istället på de egna behoven i det läget. Men det finns en gräns någonstans. Otillräckligheten och bristen på vettiga villkor konsumerar personal i form av sjukskrivningar. Det kostar på att ha ett hjärta och vilja hjälpa men utan möjligheter.
Ingen kärlek på schemat idag? Nej tyvärr, men kanske om jag får en lucka nästa vecka. Läs mer…

– Men pappa, det kommer ju inifrån!

KRÖNIKANVarifrån kommer motivation, intresse eller rent av passion för fysisk rörelse och varför minskar eller försvinner den där glöden och lusten hos en del människor och lever kvar hela livet hos andra?

Svaret från kloka forskare är att vi behöver tre saker för att skapa varaktig motivation. Vi behöver få välja aktivitet själva, känna att vi duger alldeles utmärkt och uppleva en gemenskap med andra. Då fylls vi av en inre känsla som forskarna kallar ”självbestämmande motivation”. Det är den som gör att vi har roligare, satsar mer energi och engagemang och fortsätter längre med den aktivitet vi väljer att ägna oss åt. Det låter enkelt och lite självklart, eller hur?
Den som lärt mig mer än någon annan om den där varaktiga, inre motivationen är min äldsta, numera vuxna dotter. Hon bestämde sig som tioåring att satsa allt på klassisk balett. Runt henne stod övriga familjen som frågetecken men musiken och rörelserna levde och andades där inne i henne. Hon kunde dansstäda rummet till tonerna av en vemodig finsk tango, äta en glasstrut i en virvlande tåspets eller plötsligt leverera en energisk modern dans under en badmintonmatch i Rydsbergshallen.
Efter godkänt intagningsprov till fjärde klass på svenska balettskolan följde en grundskola med flera timmars dans av olika slag varje dag. Jag minns de tidiga morgnarna på perrongen mot stan, den raka nacken, de utsvängda fötterna och nätet över hårknuten. Jag minns passionen, målmedvetenheten och glädjen.Tre år senare, en vårdag i sjätte klass får du dansa improvisationssolo på Göteborgsoperans elevföreställning. Minns du det här Paulina? Vi är på väg in till Operan, du sitter tyst försjunken i passagerarsätet bredvid mig med din raka nacke och den strama hårknuten. Det vilar en spänd förväntan över dig, jag tror att jag försöker lätta upp stämningen lite. Berömmer dig för ditt mod och din målmedvetenhet.
Du sitter orörlig och tittar ut genom sidorutan och jag vet inte ens om du hör mig. Jag fortsätter trevande med frågor om hur du förbereder dig för ett solo, hur det känns att kunna sväva över golvet och varifrån den här aldrig sinande dansglädjen egentligen kommer?
Du rycker till och vänder dig emot mig. Jag ser förvåning, ett stråk av förebråelse och kanske lite medlidande i dina ögon. Det känns som barn och vuxen byter plats med varandra när du svarar:– Men pappa, det kommer ju INIFRÅN! Läs mer…