Etikett: Produkttester

Vid det här laget finns det ett stort utbud av helt trådlösa bluetooth-headset som består av två separata öronsnäckor med ett tillhörande laddetui. I detta utbud tillhör Ifrogz Airtime Pro defintivt de billigare. Rekommenderat pris är satt till 800 kronor men jag hittar nätbutiker som säljer dem för 650 kronor. För det priset får du tre Airpods 2, som de liknar till formgivningen med sin utstickande pinne.
Ifrogz Airtime Pro skiljer sig dock från Airpods med att de har en gummiplupp du trycker i örat snarare än en riktad mikrofon som du hänger i örat. Tre olika storlekar på pluppar följer med och för mig passar de största bäst. Det brukar vara de mellanstora som passar mig bäst, så Ifrogz har mindre gummipluppar än snittet.

Kombinationen av pinne och in-earpluppar är inte nödvändigtvis optimal. För att in-earheadset ska komma till sin rätt måste de sitta bra i örat, men den utskjutande bomen begränsar hur mycket man kan justera passformen i örat. Det gör att de inte alltid sitter perfekt på mig, men när de gör det får musikljudet definitivt godkänt, med bra balans och detaljåtergivning. Sitter de inte riktigt inne blir ljudet lite mer basklent.
Lätt att para, svårare att para om
Öronsnäckorna går i parningsläge direkt när man tar ur dem ur etuiet, och hopparningen går smärtfritt. Vill du para ihop dem med mer än en telefon eller dator är det en annan femma. Efter lite försök konstaterar jag att jag först måste bryta hopparningen för att kunna para ihop med en ny enhet. Det är med andra ord inte rätt headset för dig som ofta växlar mellan telefoner eller datorer.
Batteritiden anges till 5 timmar, med tre omladdningar i etuiet. Detta etui är betydligt större än det till Airpods, men fortfarande relativt fickvänligt. Etuiet laddas via USB C, så du behöver inte olika laddsladd till headset och mobil. Headsetet laddar också rätt snabbt i etuiet. En smärre konstruktionsmiss är att om batteriet i etuiet är urladdat så bryts inte heller hopparningen när du lägger öronsnäckorna i etuiet, utan de fortsätter att vara hopkopplade med mobilen.

Förbindelsen med telefonen fungerar över lag bra. Det händer att ljudet glappar lite, då oftast strax efter att jag anslutit headsetet. Kanske beror det på att de två öronsnäckorna fortfarande försöker synkronisera sig. När detta skett råkar jag sällan ut för hackande ljud. Någon enstaka gång får jag fördröjning på ljudet så att läppsynken blir dålig när jag tittar på film, men för det mesta är den fullt tillräcklig.
Hyfsade för samtal
Fördelen med en konstruktion med mikrofonbom är att det blir lättare att få bra samtalsljud till headsetet. Om det nu var mikrofonbommar, men när jag detaljstuderar headseten hittar jag ingen mikrofonöppning på pinnen, den verkar snarare sitta på själva öronsnäckan. Konstruktionen med pinne är alltså rent estetisk.
Nå, samtalsljudet är i alla fall okej. Inte fantastiskt, snarare en aning burkigt, men inte så dåligt att det blir svårt att föra ett samtal vilket ibland är fallet i billigare headset.
Bommarna visar sig ha andra fördelar. Det blir lättare att sätta i och justera headsetet i örat utan att komma åt touchkontrollerna, till exempel.

Jag är vanligen måttligt förtjust i touchkontroller, och tycker att man lätt kommer åt dem av misstag när man sätter i headsetet eller justerar passformen. Men här kan jag bara konstatera att de fungerar tillfredsställande och är intuitiva. Det finns ordentligt med greppytor så att man inte behöver komma åt panelerna av misstag, och man lär sig snabbt att enkelt tryck är play/pause, dubbeltryck är spola fram eller bak, och tryck och håll justera volymen, där riktningen avgörs av vilken öronsnäcka du trycker på.
Till övrig funktionalitet kan nämnas att headsetet är svettåligt med IP-klass x4, vilket också skyddar mot regn. Däremot finns det ingen funktion för att aktivera mobilens röstassistent med headsetet.Som helhet är headsetet inte fantastiskt på något, men tillräckligt bra på allt, och med en prislapp som gör det lätt att rekommendera. Läs mer…

HMD Global, som licensierar varumärket Nokia till mobiler, säger att de för vidare värdet i varumärket Nokia genom kvalitetskänsla och support.
Kvalitetskänslan på Nokia 4.2, åtminstone sett till det yttre, är det inget fel på. Vi har en glasbaksida och en ram i plast, som gör att det inte behövs någon plastlist mellan skärm och ram. Det är nog en liten detalj de flesta inte skulle lägga märke till. Fler kanske skulle tänka på att vibratorfeedbacken är mjuk och skön, något som man inte är bortskämd med i en telefon för 2000 kronor.
Skärm som skiftar
Räknas skärmen till kvalitetskänslan? Den har jämförelsevis tjocka svarta ramar runt, särskilt i över- och underkant, och en liten u-formad sensorpanel. Skärmen har inte full HD-upplösning, vilket inte stör mig nämnvärt, men jag tänker desto mer på att den skiftar rätt mycket i ton när jag vinklar mobilen, och att den är rätt ljussvag.

Det sista märks inte minst när man har funktionen för anpassad ljusstyrka påslagen för skärmen. Då ska den välja ljusnivå efter omgivningens ljus och jag märker att den gärna lägger sig på halv ljusstyrka. På andra mobiler brukar det kännas okej, men här blir det verkligen mörkt med halv ljusstyrka. Jag stänger av funktionen och kör på maximal ljusstyrka hela tiden.
Man kanske inte ska räkna prestanda till kvalitetskänsla. I prestandatester är det en av de långsammaste telefoner vi testat i år, och den känns också långsam i praktisk användning, om än inte så långsam så att jag faktiskt får sitta och vänta medan den tänker. Det kanske man kan ha tålamod med för 2000 kronor, men det finns faktiskt betydligt rappare telefoner i samma prisspann. 32 gigabyte lagring är i minsta laget, men i alla fall standard för prislappen.
Fingeravtrycksläsare finns på baksidan, men den har inte en särskilt distinkt utformning och sitter nära kamerorna så det händer att jag sätter fingret på kamerorna i stället. Ansiktsupplåsning finns som alternativ.
Brukar vara sämre men är okej
Kameran brukar vara svagheten i billigare mobiler, och det brukar vara svagheten i HMD Globals Nokiamobiler. Med tanke på denna kombination tycker jag Nokia 4.2 klarar sig okej. Bilder i dagsljus blir långtifrån dåliga, men i sämre belysning sjunker kvalitén snabbt. Nokia 4.2 har en extralins för att ta bilder med artificiell oskärpa, men jag har svårt att få till lyckat resultat med den funktionen. Detta främst för att kameraappen ofta kraschar när jag försöker använda den.

Med sin andra styrka, supporten, syftar nog HMD Global främst på att deras Androidmobiler är en del av Android One-programmet. Det innebär att de följer Googles ursprungsritning för Android till punkt och pricka utan tillägg, och att de lovar två större systemuppdateringar, i detta fall Android 10 och 11, och tre års säkerhetsuppdateringar till mobilen. Det är naturligtvis en trevlig garanti, särskilt i denna prisklass.
Funktionsfattigt
Googles rena Androidversion kan ibland kännas lite funktionsfattig, men trots allt finns ju det mesta redan här. Det inkluderar betaltjänsten Google Pay, för telefonen har NFC för att kunna “blippa” betalningar vilket inte är självklart i prisklassen. Här finns också en särskild knapp på mobilen för att aktivera Google Assistent. Jag tycker inte att knappen tillför något jämfört med att säga OK Google för att aktivera assistenten och när jag råkar komma åt den under ett pågående samtal flikar assistenten in en passus om Nilen i mitt samtal med Stockholm Vatten & Avfall.
Det jag tycker minst om med Googles Android 9-version är nog navigeringslisten, som gör det bökigare att komma åt applådan samtidigt som den inte tar mindre utrymme eller är lättare att använda än de traditionella menyknapparna. Med tanke på att Google själva lämnat den bakom sig i Android 10 ser jag heller ingen anledning att vänja mig utan slår över till den äldre knappmenyn så fort jag kan.

Jag har testat ett antal produkter i den här prisklassen i år, Xiaomi Redmi Note 7 och Samsung Galaxy A20e till samma pris, samt Redmi 7 och Moto G7 Play för 400 kronor mindre. I detta sällskap utmärker sig inte Nokia 4.2 positivt, och särskilt Galaxy A20e är liknande till formatet och bättre på det mesta. Men Nokia 4.2 är ensam om att ha Android One med de garanterade systemuppdateringar det innebär, och det har förstås ett värde i sig.
Testbild

Det krävs många försök innan jag lyckas med bokeh-funktionen, och under tiden hinner motivet tröttna. Läs mer…

A-serien är Samsungs dolda framgångssaga under 2019. Samtidigt som toppmodellerna Galaxy S10 och Note 10 inte har blivit några rungande försäljningssuccéer har Samsung ändå tagit marknadsandelar i Europa under året, och det mycket tack vare modeller som Galaxy A50, A40 och A20e.
Telefonerna i A-serien låter sig sorteras efter storlek och prisklass, där A70 och A80 är dyrast och störst, och A40 och A20e mindre, smidigare och billigare. Galaxy A40 kostar i dag 2500 kronor, medan A20e går på 1950 kronor. Beroende på vilken ekonomisk situation man befinner sig är det antingen några hundralappar på marginalen eller nästan en fjärdedel billigare.
När vi testade Galaxy A40 tyckte vi att det ändå var smått imponerande vilken komplett telefon Samsung fått till. För en fjärdedel av priset för toppmodellerna kändes det som man fick betydligt mer än en fjärdedel av funktionaliteten.
Inte som toppmodellen
Samsung Galaxy A20e ser på pappret ut som en ytterligare bantad version av A40, i liknande format. Men den här gången har man inte kunnat göra allt nästan likadant som på toppmodellen och det mesta är lite sämre än på A40.
Prispressen märks redan på kartongen, som känns lite billigare konstruerad än kartongerna till de dyrare A-modellerna. Inget ont i det, returpapper är sannerligen inte vad jag vill ska prioriteras i en budgetmodell. Och i gengäld har man prioriterat en laddare med lite högre kapacitet (15 watt) och headset i lådan, något som sannerligen inte är en självklarhet i denna prisklass.

Designen ser också lite billigare ut, med en helgjuten plastbaksida i stället för den ram och baksida som efterliknar metall och glas på A40. Det känns rätt prioriterat. Telefonen är lite klumpigare men är fortfarande med dagens mått mätt en smidig telefon.
Nästan bara skärm
Jämfört med Galaxy A40 har skärmen mer markerade ramar runt men känslan är ändå att framsidan är nästan bara skärm. I den här prisklassen har man fått ge upp Oled-skärm, och upplösningen har sänkts till 1560 x 720 pixel, men jag tycker trots det att det är en rätt bra skärm för priset, som inte skiftar alltför mycket i färg eller ljusstyrka när jag vinklar den. Däremot önskar jag att den hade lite högre maximal ljusstyrka.

När jag ska göra batteritestet där vi sätter telefonen på maximal ljusstyrka och volym och låter den spela Youtube tills batteriet tar slut händer något som aldrig hänt förut. Efter fem minuter stänger telefonen av videon och hävdar att mobilen är överhettad. Detta trots att den inte ens är ljummen. Lite experiment visar att telefonen inte godtar att jag tittar på Youtube i mer än fem minuter om ljusstyrkan eller volymen är över en viss nivå, så batteritestet är utfört under den tröskeln. Att man inte kan titta på Youtube med maximal ljusstyrka bidrar naturligtvis till att skärmen känns ljussvag.
Lika men långsamt
Minnet och processorn är också bantade i Galaxy A20e jämfört med nästa modell upp i Galaxy A-serien. Chipsetet Exynos 7884 verkar nästan vara det på ren princip, då det är identiskt med det i Galaxy A40 men med 10 procent lägre klockfrekvens så det blir lite långsammare.

Mer betydande är nog att arbetsminnet är 3 GB, vilket gör att appar stängs ner i bakgrunden oftare och det går långsammare att växla mellan dem. Telefonen känns således inte supersnabb, men samtidigt är det sällan jag tycker den är direkt seg att använda.
Det finns 32 GB inbyggd lagring. Det är inte särskilt mycket med dagens mått mätt och om du fotar, filmar och sparar Netflix-avsnitt fylls det snabbt. Det finns i alla fall plats för minneskort, och dessutom två simkortplatser så att du kan ha två mobilnummer i samma telefon. Tre kortplatser totalt, alltså.
Användbara bilder
Kameran är ännu en funktion som känns försämrad nästan av princip. Den har samma uppsättning med normallins och vidvinkellins som Galaxy A40, men bägge är lite sämre. Resultatet är en kamera där man inte kan missta bilderna för att ha kommit från en toppmodell, ens i fullt dagsljus. Däremot skulle jag inte kalla resultatet för dåligt i fullt dagsljus. För vidvinkelkameran märker man att omfånget inte är tillräckligt och en ljus byggnad blir kritvit, men från den vanliga linsen håller bilderna både för att tittas på mobilen och på datorskärm.

Så fort belysningen blir lite sämre, i skymning eller inomhus, faller bildkvaliten, och du gör då bäst i att fota stillastående föremål och personer. Håller du dig till det tycker jag att bilderna fortfarande blir fullt användbara.
Det är lite mer sparsmakat med kamerafunktioner än vi är vana vid, och här finns inte timelapse eller slow-motionvideo. Däremot kan du ta bilder med artificiell oskarp bakgrund, även om resultatet inte blir lika bra som i toppmodellerna.
Något vi sluppit det senaste året är att billiga modeller säljs med gamla systemversioner. Samsung Galaxy A20e har Android 9 med Samsungs användargränssnitt One UI. Det är samma system som du hittar i toppmodellerna och känslan är att du får i princip alla funktioner du hittar i en S10 till mindre än en fjärdedel av priset. Till dessa funktioner hör en hel del som är Samsungs egna, såsom, en molntjänst för backup av sms, bilder och annat, betaltjänsten Samsung Pay (ja, A20e har NFC, något som inte heller är självklart till det här priset), och möjlighet att skydda app-login med fingeravtryck. Nackdelen är förstås att du får ett system som skiljer sig rätt mycket från det bas-Android Google levererar, med många i förväg installerade appar och tjänster du kanske inte vill ha.

Den här recensionen har kommit att handla mycket om Samsung Galaxy A40, eftersom bägge telefonerna är från Samsung, befinner sig rätt nära varandra i pris och är rätt lika varandra. Det är inget snack om att du får mer telefon krona för krona om du väljer Galaxy A40 i stället för A20e. Men det är ju inte självklart att du har det valet, du kanske får ett erbjudande från en operatör, eller ditt jobb, eller inte har råd att lägga mer än 2000 kronor på en mobil och undrar, är Samsung Galaxy A20e en bra telefon? Det är den, självklart inte i nivå med toppmodellerna men för 2000 kronor klart godkänd.
Frågor & Svar
Hur är fingeravtrycksläsaren? Den är bra placerad på telefonens baksida. Den är lätt att känna och fungerar på det hela taget bättre än fingeravtrycksläsaren i glaset på Samsungs toppmodeller.

Märks det på något mer sätt att telefonen är långsam? När jag använder Bluetooth-headset får jag en fördröjning som gör att läppsynken blir dålig i film, som inte beror på headsetet.
Finns det många skräpappar på mobilen? Skräp eller inte, men Samsung duplicerar många Googlefunktioner med egna appar, skickar med Microsofts appar, och på den här mobilen får jag dessutom frågan vid installation om jag vill installera en bunt appar och spel från tredje part.
Ett alternativ
Redmi Note 7: Redmi Note 7 från Xiaomi ger på många sätt mer telefon för samma pengar, men Samsung Galaxy A20e är mindre och smidigare.
Testbild

Egentligen är det förvånande hur bra även en halvdålig mobilkamera är i dag, om ljusförhållandena är de rätta. Läs mer…

Det kan tyckas anmärkningsvärt att det finns en massmarknad för headset för uppemot 4000 kronor, men det gör det, och det kan nog sägas vara Bose som skapat den. Den som provat ett par Quietcomfort 35 med aktiv brusreducering förstår kanske varför, och i dag kan man knappt åka kollektivt utan att få syn på minst ett par av dessa.
Bose Quietcomfort 35 började säljas för snart tre år sedan, och sedan dess har egentligen inte så mycket hänt. Uppföljaren Quietcomfort 35 II adderade egentligen bara en knapp för mobilens röstassistent. Under tiden har framför allt Sony arbetat stenhårt på att ta över ledartröjan och i dag får man säga att Sony WH-1000XM3 både låter bättre än Quietcomfort 35 och har bättre brusreducering.

Därför var vi självklart spända på Boses första nya produkt i segmentet på tre år. Men Bose 700 är enligt Bose själva inte uppföljaren till Quietcomfort 35 II utan ska ses som en fristående produktlinje.
Därmed inte sagt att Bose 700 bara är ett sätt att försöka köpa ytterligare lite tid innan nästa Quietcomfort, tvärtom har Bose 700 en hel del fördelar jämfört med Quietcomfort 35 II.
Snygga och bekväma
Den mest uppenbara skillnaden, och fördelen jämfört med både Quietcomfort-serien och Sonys 1000X-serie, är utseendet. Bägge dessa har en design som definitivt är mer utilitär än snygg. Bose 700:s mjukt krökta båge som liksom är delvis infällda i kåporna samtidigt som de både kan röra sig och justeras är elegant på ett helt annat sätt.
Den nya designen har dock inte bara fördelar. Kåporna kan inte längre fällas ihop vilket gör att de tar större plats, även i det medföljande fodralet. Och tycker du om att ha dem vilande om halsen när du inte använder dem är allt felvänt. Bågen kröks åt fel håll och kåporna kan bara vridas så att de ligger vända uppåt.
Kåporna är också riktigt bekväma om öronen och huvudet, med ett mjukt vadderat huvudband. Men priset här är att de lätt glider om man lutar sig fram, och för mig funkar inte headsetet att använda på gymmet, det sitter helt enkelt inte kvar om jag lägger mig ner.

Jag minns brusreduceringen i Quietcomfort 35 II som närmast magisk, men det var ett tag sedan nu jag testade, och när jag slår på brusreduceringen i Bose 700 undrar jag om jag minns fel. Visst, allt bakgrundsljud av brummande karaktär tvärdör. Mer högfrekvent brus däremot, till exempel från en trafikerad väg eller ett bromsande tåg, blir kvar. Känslan av att befinna sig i en tyst bubbla infinner sig inte riktigt.
Jag gör tolkningen att man har gjort detta med flit. Fordon ska höras för att man inte ska bli en komplett trafikfara. Man kan justera brusreduceringens nivå från en skala från 0 till 10 och en sak jag märker är att med brusreduceringen satt till noll hörs en del ljud till och med mer än när headsetet helt enkelt är av, och den passiva dämpning som ett par klaffar på öronen innebär gör sitt jobb. Det stora antal mikrofoner som sitter på headsetets utsida och fångar upp omgivningens ljud används alltså både för att släcka ut buller och släppa in ljud som Bose tycker att jag behöver uppfatta. Det kan man ju respektera, men i så fall skulle jag ändå ha önskat mig ett inställningsalternativ för att stänga av precis allt ljud och få min tysta bubbla, för de tillfällen man sitter på tåget eller flyget och faktiskt inte behöver kunna reagera på ljudet av fordon.
När det gäller samtalsljud brukar det finaste betyg man kan ge vara “det låter som om du pratar direkt i telefonen”, och det omdömet får Bose 700. Till och med bättre än att prata i telefon, för headsetet gör ett ovanligt bra jobb med att ta bort trafikbuller i bakgrunden utan att det påverkar samtalskvaliteten. Samtalsljudet är alltså i toppklass, vilket man i alla fall inte kan säga om konkurrenten Sony.
Bättre musikljud
När det gäller musikljud tillhör jag kanske en minoritet, men jag tyckte inte att Bose Quietcomfort 35 hade ett ljud som levde upp till prislappen. Det hade överdriven bas och ojämn förstärkning över frekvenserna. Bose 700 har nya drivenheter och låter i mitt tycke definitivt bättre, även om jag inte får samma wow-känsla av musikljudet som Sonys headset ger. Det gör inget annat headset jag vet heller, så Bose är i gott sällskap här, och till skillnad från Quietcomfort 35 har jag inga klagomål på musikljudet denna gång.
Batteritiden är angiven till 20 timmar, och om något tycker jag att man överträffar det. Det finns också snabbladdning, så man får ett par timmars speltid på en kvarts laddning. Däremot är detta ett område där många av konkurrenterna har jobbat hårt, och 20 timmar för ett over ear-headset är snarast i underkant jämfört med vad andra erbjuder. En bra sak är att headsetet talar om hur många timmars batteritid man har kvar varje gång man slår på det.
Headsetet styrs med tre knappar och en pekpanel som man trycker eller sveper över. Jag stör mig inte på pekpanelen så mycket som jag gör på en del andra headset, Sonys inkluderade, men jag förstår inte varför man har gjort knappar med olika funktion identiskt utformade och placerade så att man inte omedelbart känner skillnad mellan dem. Jag lär mig trots det att hitta rätt bland knapparna relativt snabbt. Förutom av/på och justering av brusreduceringen finns en knapp för röstassistent. Håller man in den kan man ställa frågor till mobilens röstassistent. Headsetet kan också ta emot och läsa upp notifieringar, men till skillnad från när man använder röstassistenten är det då Boses egen talsyntes som levererar uppläsningarna, och den är undermålig på svenska. Ofta förstår man inte ens vad den säger på grund av den styltiga fraseringen. Detta är alltså en bra funktion som är dåligt utförd.

Bose har en app till, som bland annat ger dig en pedagogisk genomgång av styrningen och låter dig ställa in tre förvalda nivåer för brusreduceringsknappen. Men du behöver egentligen inte appen för att använda headsetet.
Priset i Sverige för Bose 700 ligger i dag på 4400 kronor. Det går inte att komma ifrån att Sony WH-1000XM3, som har bättre musikljud, bättre bullerdämpning och bättre batteritid dessutom kostar en tusenlapp mindre. Men Bose 700 är snyggare, bekvämare och betydligt bättre för telefonsamtal, och du kanske helt enkelt föredrar Bose framför Sony. Tar man bort Sony ur ekvationen kan man inte påstå annat än att Bose 700 är ett utmärkt headset, om än med en saftig prislapp. Läs mer…

De flesta smarta lampor använder sig antingen av Wifi eller av någon särskild teknik som Zigbee eller Z-wave för ändamålet, men Smartline Flow använder Bluetooth. Det innebär att det är ett rent offlinesystem vilket förstås har fördelen att ingen kan hacka det på distans och nackdelen att du själv inte kan kontrollera enheterna om du inte är hemma. Det betyder också att du inte behöver någon basstation, en lampa eller timer är allt du behöver för att börja.
Sortimentet består huvudsakligen av lampor med olika armaturer, men här finns även en timer som kan rekommenderas. Dels för att den är ovanligt liten, och inte blockerar bägge uttagen i en väggkontakt, och dels för att den även fungerar som elförbrukningsmätare för uttaget. Men framför allt för programmeringsfunktionerna som vi ska återkomma till.
Enheterna i systemet fungerar som ett meshat nätverk, så du behöver bara vara inom räckhåll från en för att syra alla. Styra dem gör du antingen med appen, eller med en fjärrkontroll. Fjärkontrollen svarar utmärkt snabbt och kan användas för att dimma lampor eller ändra färgton. Appen behöver däremot upp till 10 sekunder för att hitta enheterna, även om de svarar snabbt efter det. Det är nog en av få nackdelar med systemet.
Programmera timers
I appen kan du förutom att slå av och på lampor och timer (och se statistik för strömförbrukningen för timern) även programmera din timer och skapa scener. Timerprogrammeringen är rätt självförklarande, men du kan välja vilka veckodagar de ska gälla, om mer än en lampa eller timer ska kontrolleras av den, och även välja soluppgång eller solnedgång, dessutom med offset, så att du till exempel kan ange 30 minuter efter solnedgång. Timern kan även användas som nedräkningstimer, för till exempel kaffebryggare.

Scener är egentligen grupper av enheter där du väljer inställningar, till exempel en rad lampor med samma färgton, så att du bara behöver trycka på en knapp för att ställa om alla lampor. Som exempel på användningsområde ges “stäng av alla lampor när du går hemifrån”.
Här tänker man kanske att man borde kunna programmera så att lamporna automatiskt känner av när telefonen lämnar hemmet och stänger av sig, men så avancerade funktioner finns inte. Vill du ägna dig åt smarta hemmet på den nivån finns i samma företag som Smartline systemet Telldus, och planen är att smartline Flow så småningom ska kunna kopplas upp mot Telldus system, men detta är än så länge bara ett löfte för framtiden.
Får nya funktioner
Under den tid jag testar systemet kommer en uppdatering till appen som utökar de funktioner som finns tillgängliga, vilket visar att systemet inte är låst till de funktioner som du får om du köper det i dag. En annan framtidsfunktion jag i så fall hoppas på är en möjlighet för fler än en person att kontrollera lamporna via appen. För som det är nu är systemet ihopparat till en specifik mobiltelefon, och det är alltså bara via den du kan tända och släcka lamporna. Smartline rekommenderar att du använder fjärrkontrollen för att ge alla tillgång till lamporna, och visst fungerar det tänket bra också, men åtminstone jag har blivit van vid att inte vara beroende av en enskild enhet om jag vill ändra på inställningar.
Som helhet tycker jag att Smartline med Flow hittat en riktigt bra balans mellan ett system för belysning för den som egentligen bara vill kunna dimma sina lampor och de som vill kunna programmera lite mer avancerade timerfunktioner. Vill du däremot koppla ihop ringklockan med badrumslampan är Smartline Flow inte rätt system, åtminstone inte i dag. Läs mer…

Med tonad baksida och avrundade former med undantag för en tydligt utstickande kameramodul ger Honor 20 Pro ett visuellt intryck som liknar många andra telefoner idag. Man kan säga att de följer trenden som dominerat. Telefonen ligger bra i handen och du får stor skärm, selfiekamera i ett hål i skärmen och en välfungerande, fysisk fingeravtrycksläsare på sidan. Du får ett generöst tilltaget batteri och snabb laddning, men telefonen är tyvärr inte vattentålig och den har till exempel ingen trådlös laddning.  

Ganska lika
Den som överväger Honor 20 Pro gör rätt i att titta även på de snarlika systermodellerna, för de är billigare och det är inte jättemycket som skiljer dessa åt. Honor 20 Pro är ju del i en familj med tre telefoner där framförallt den 1500 kronor billigare Honor 20 är väldigt lik, har lite mindre arbetsminne och saknar zoomkameran med tre gångers förstoring. Sedan är ju släktskapet även starkt med Huaweis mobiler där det finns en rad olika alternativ. Är du istället ute efter något annat i samma prisklass finns det dessutom en rad andra alternativ. 
Honors roll på mobilmarknaden har förändrats tydligt i Sverige de senaste åren och då tänker jag inte bara på den i skrivande stund pågående handelsblockaden som sätter käppar i hjulen för Huaweis och Honors framtida lanseringar av Androidtelefoner. Honor 20 Pro och resten av Honor 20-familjen hann före blockaden och ska därför, liksom resten av de tidigare lanserade telefonerna inte beröras av blockaden.

Inte osäkert
Visst kan det kännas lite osäkert att satsa på Honor och Huawei idag, men den oron ska inte vara befogad eftersom Google och Huawei intygat att de redan lanserade telefonerna kommer att fortsätta få uppdateringar och även framöver kunna utnyttja Googles appbutik, Google-appar och så vidare. Rena problem ska man alltså inte drabbas av och oron ska vara begränsad till ännu icke lanserade telefoner. Frågan är snarare vad för positivt, vilka unika egna funktioner och egenskaper som Honor bidrar med i segmentet, vad som skulle kunna få dig att välja den här mobilen framför konkurrenterna.

Topprestanda
Predstandamässigt så lägger sig Honor 20 Pro i toppklass tillsammans med många andra nyligen lanserade flaggskepp och det innebär att den har samma systemchipp som i Huaweis senaste flaggskepp Mate 20 och P30 Pro. Honor 20 Pro ska alltså ses som just ett flaggskepp. Det här märks i praktiskt användande såväl som i prestandatester.
Det som i övrigt utmärker telefonen är framförallt kameran med 3 gångers optisk zoom och ett ovanligt bra porträttläge som ger effekten med oskarp bakgrund. Huvudsensorn i kameramodulen består av Sonys 48-megapixelsensor men bilderna i standardläget blir på 12 megapixel. Du kan välja att istället få bilder på 48 megapixel, men då går du miste om zoommöjligheterna. Huvudlinsen kompletteras med telelins, vidvinkel och sist en makrolins. Just makrolinsen är dock en besvikelse för den ger inte bättre makrobilder än telefoner i allmänhet och behöver 4 centimeters avstånd till motivet.
Som Huawei
Innehållsmässigt är mycket gemensamt med Huaweis mobiler men här finns än så länge inte det lätt uppdaterade gränssnitt som vi nyligen fått se på hos Huawei. Det tillsammans med en rad onödiga appar och lite rörigt upplägg gör att gränssnittet känns lite daterat. Det skulle må bra av en uppfräschning. Sett till funktion finns dock flera fördelar. Du kan enkelt skicka upp bilden från telefonen med funktionen Trådlös projektion, du kan dela vidare wifi, hantera filer, säkerhetskopiera med mera. 

En tydlig förändring av Honors position från den tiden då de slog igenom med artisten Petter som affischnamn är att Honor idag inte finns hos någon av de stora operatörerna eller hos någon mängd svenska återförsäljare. Det är alltså ingen telefon du stöter på i butik utan att aktivt leta efter den.
Hård konkurrens
Med uttalade flaggskeppsambitioner har dock Honor svårt att lyfta sig över de konkurrenter man möter. Prestandan är som sagt bra och kameran ger fina bilder i väldigt många situationer, utan dock att komma upp i nivå med de allra bästa. Honor 20 Pro placerar sig i en kategori där konkurrensen kommer från till exempel Oneplus och Asus Zenfone 6, båda fullfjädrade flaggskepp som erbjuder något extra.  Asus med sin snurrkamera, Oneplus framförallt med skärmen och snabbheten i systemet. Honor saknar det där lilla extra.
Batteritest
Batteriets videotid: 8 tim 43 min

Fråga och svar
Är det mycket förinstallerade appar?
Det finns en hel del mer eller mindre användbara appar från start, bland dem Amazons shoppingapp och booking.com, men de går i alla fall att avinstallera. Sedan finns även Huaweis egen appbutik, kundtjänstapp och tipsapp för att hjälpa dig komma igång, för att nämna några.
Hur fungerar fingeravtryckssensorn?
Den är bra. Att placera fingeravtrycksläsaren i av-/på-knappen är smidigt och den reagerar snabbt.

Hamnar alla appar på startskärmen?
Ja, precis. Honor anpassar Android så att alla appar hamnar på startskärmarna och inte i en separat applåda. Det här går dock att ändra på i inställningarna om du föredrar det.
Ett alternativ:
Mer för pengarna
Det känns som Honor tappat fokus och det finns flera andra tillverkare som tydligt i prisklassen erbjuder mer genomgående genomtänkta mobiler. Asus Zenfone 6, Xiaomi Mi 9 och Oneplus 6T är alla i ungefär samma prisklass. Zenfone utmärker sig till exempel med selfiekameran och batterikapaciteten och alla tre telefonerna är väldigt snabba prestandamässigt.
Testbild
Kamerorna tar bra bilder, ger vidvinkel och 3 gångers zoom, men bara i 12 megapixel-läget, inte om du väljer 48-megapixel-läget.  Läs mer…

Jag känner alltid en viss prestationsångest inför att testa en ny mobil i Samsungs Galaxy Note-serie. Nya mobiler är ju egentligen så fullastade med funktioner att det är omöjligt att testa allt, men även med hänsyn till det är Note-serien i en klass för sig. Pennan tillför en hel dimension av nya funktioner, och Samsung anstränger sig dessutom ofta för att lägga till även andra funktioner som bara finns i Note-serien. Note-telefonerna har förmodligen mindre lockelse på massmarknaden än Samsungs S-serie, men de som har en Note brukar i regel älska den, och jag som inte är en van Note-användare är nervös för att missa någon liten funktion som är central för något Note-fan, som kanske tillkommit eller försvunnit i senaste Note-modellen.

I år lanserar Samsung för första gången två Note-modeller samtidigt, men namnen är lite missvisande. Det är definitivt Note 10 Plus som är den verkliga efterträdaren till Note 9, medan den “vanliga” Note 10 är mindre än någon tidigare Note, och dessutom med bantade specifikationer.
Ny formgivning
Förra årets Galaxy Note 9 kändes som en väldigt diskret uppdatering av Note 8. Vid jämförelse framstår Note 10 Plus som en radikal omgörning. Telefonen har blivit något större på bredden men också märkbart tunnare och lite lättare, och som helhet känns den faktiskt smidigare i hand än Note 9. Men ingen ska tro annat än att det är en stor mobil. Jättestor.

Men framför allt är känslan att man får väldigt mycket skärm. Av alla mobiler jag testat som eftersträvat idealet att vara en framsida med enbart skärm tycker jag Note 10 Plus kommer närmast. Ramarna runt skärmen är så minimala att jag knappt tänker på dem. Kamerahålet för selfiekameran, som denna gång är centrerad till mitten, är betydligt mindre än på S10, och jag slutar snabbt tänka på att det finns. Men det är klart att det påverkar möjligheten att visa film över hela den stora skärmen.
Jag är i alla fall tacksam för att kameran finns där, för Note 10 Plus har fingeravtrycksläsare i glaset, och trots att det är en ultraljudsläsare som ska funka bättre än optiska läsare blir jag aldrig vän med den. Ibland låses telefonen upp snabbt, oftare får jag trycka flera gånger, och inte sällan uppmanar telefonen mig att trycka hårdare mot glaset, vilket sällan gör någon nytta. Då är jag glad att ha ansiktsupplåsning som alternativ utan att vara beroende av en selfiekamera som måste fällas ut först.
Lysande skärm
Skärmen är, som man har rätt att vänta sig av Samsungs toppmodeller, skarp, ljusstark och med utmärkt färgåtergivning. Krökningen av sidorna är mindre än på S10 och en mycket liten del av skärmen som helhet. Jag råkar inte ut för feltryck på grund av mitt grepp om skärmens sidor, men så är det också en så stor telefon att jag inte skulle komma på tanken att försöka använda den med en hand.

Formgivningen är annorlunda mot S10-serien, mer fyrkantig med platta ändar, men den ligger ändå skönt i handen utan att hörnen skär in i handflatan. Note 10 Plus är snyggare än Note 8 och note 9, och känns lyxigare.
De tre fysiska knapparna sitter på vänster sida. Bixbyknappen har äntligen fått stryka på foten för att ersättas av något av långtryck eller dubbeltryck på hemknappen. Eller så startar du kameran med dubbeltryck och stänger av telefonen med långtryck och struntar i Bixby helt.
Det är ovant till en början att ha hemknappen på vänster sida i stället för höger som på i stort sett alla andra mobiltelefoner i modern tid. Samsung säger att det är mer ergonomiskt när du har pennan nere till höger, och jag vänjer mig förvånansvärt snabbt.
Inget headsetuttag
Lyser med sin frånvaro gör 3,5 mm-uttaget som Samsung varit noga med att sätta i alla sina mobiler fram till S10-serien. Enligt samsung gav dess frånvaro plats till 100 mAh mer batteri och mjukare vibrationsfeedback, och feedbacken ÄR skön. Det medföljande headsetet har USB C-uttag, men adapter får man köpa till själv för 99 kronor. Jag har en adapter liggande men den visar sig inte fungera ihop med Samsung Galaxy Note 10 Plus.

Avsaknaden av 3,5 mm-adapter blir extra provocerande av att det FINNS en adapter i kartongen, men inte för headset utan micro USB till USB C. Det kanske är lovvärt att jag kan använda gamla laddare till en ny mobil, men varför då inte även gamla headset? Nämnas kan även att det följer med två extrastift till pennan och en liten tång för att byta dem.
Minneskortplats finns i alla fall i Note 10 Plus, av den typ som gör dubbel tjänstgöring som andra simkortplats, men å andra sidan är lagringsutrymmet på 256 GB i billigaste versionen redan generöst tilltaget. En 128 GB-variant för mindre än 12 500 kronor hade kanske varit en bra idé?
Chipsetet Exynos 9825 är en uppdaterad version av det som sitter i S10-serien, med samma processorer men gjord i en finare tillverkningsprocess. I de prestandatester jag kör blir resultatet mellan noll och tio procent snabbare än S10-serien.
Det spelar ingen roll, det viktiga är att telefonen flyter på sammetsmjukt utan fördröjningar vid normal användning. Det i sammanhanget enorma arbetsminnet bidrar säkert till att mellanlagra det mesta data du använder vilket ger snabbare appövergångar.
Mängder av tjänster
Samsung gjorde en stor uppdatering av sin Androidversion för ett halvår sedan, och kallar nu gränssnittet för One UI. Det är en rejäl uppfräschning som gör att det känns mindre rörigt och flyter på snabbare jämfört med tidigare. Men i botten hittar du utöver Googles tjänster fortfarande myriader av Samsungspecifika tjänster, varav en hel del duplicerar Googles tjänster: Egen webbläsare, Samsung Pay, Samsung Pass, Samsung Cloud, S Health, Bixby… Listan kan göras lång och när man först konfigurerar en Samsungtelefon blir man bombarderad med notifieringar om tjänster som Samsung föreslår att du ska aktivera. Många av de här tjänsterna är bra, en del är överflödiga jämfört med Googles alternativ, och för nybörjare kan det vara överväldigande att sätta sig in i alla tjänster och alternativ.

Och då har vi ändå inte varit inne på de Note-specifika funktioner som Samsung lagt till. Mest uppmärksammat är datorkopplingen via Dex. Dex har tidigare varit en funktion för att koppla upp mobilen till ett tangentbord och skärm och få en datorliknande miljö. Problemet med det scenariot är att har du skärm och tangentbord har du förmodligen också en dator som är mycket bättre på att vara dator än vad mobilen är.
I Note 10 har man däremot utökat Dex-funktionaliteten så att det även kan vara ett komplement till datorn. Om du pluggar in mobilen i en dator med sladd får du upp ett Dex-fönster där du kan köra appar på mobilen, samtidigt som du lätt kan klippa och klistra innehåll mellan dator och mobil. Tyvärr har denna funktion ännu inte hunnit aktiveras när vi skriver detta, så vi får återkomma om hur det funkar i praktiken.
Man har även en enklare datorkoppling till PC kallad Link to Windows, som fungerar trådlöst. Det här är ecentligen samma funktion som Microsoft tidigare kallade Your Phone Companion, och som alltså inte är unik för Note 10. På Note 10 är i alla fall appen förinstallerad, och genom ett hyfsat smidigt hopparningsförfarande kan du på PC få upp ett fönster där du kan läsa och skriva SMS, Komma åt bilder från Galleriet (men bara de 25 senaste) och se notifieringar från mobilen.
Pennan är poängen
Och så har vi förstås pennan. Utan pennan är Note 10 Plus en utmärkt men ovanligt dyr mobil, så du måste nästan vara intresserad av att använda pennans funktioner för att telefonen ska vara ett meningsfullt köp.Pennan är på många sätt både ett tekniskt underverk och extremt gammeldags. Tekniskt underverk för att Samsung fortsätter att peta in massiva mängder med funktioner i den, nu kan du till exempel även styra funktioner i mobilen med pekgester med pennan. Gammeldags inte så mycket för att man använde pekpennor i smartphones innan skärmarna blev tillräckligt bra utan för att du förvandlar din telefon till de pappersfunktioner som den har ersatt.

Alla häftiga rörelsefunktioner till trots, den absolut mest användbara funktionen är att du kan ta ut pennan och skriva direkt på släckt skärm som om det vore ett anteckningsblock. Pennan svarar snabbt och är tryckkänslig och resultatet blir utmärkt. Troligtvis är det denna funktion Note-användare använder och uppskattar mest, att använda mobilen som ett pappersblock.
Jämfört med Note 9 har Samsung tagit denna funktion ett steg vidare, och den mest användbara penn-nyheten är att du nu kan omvandla handskrivna anteckningar till digital text. Funktionen är inte helt smidig att komma åt, du måste först spara din anteckning, sen öppna den, markera vilket område du vill konvertera och sedan läsa av. Träffsäkerheten varierar med hur bra handstil du har, för mig funkar det betydligt bättre om jag textar när jag antecknar.
Du kan göra anteckningar i många andra appar också, och ett problem med pennan är att över huvud taget få överblick över vad du kan göra med den. Samsung hjälper i alla fall här genom att komma med tips på hur du använder pennan när du tar ut den.
Du kan till exempel göra anteckningar på skärmdumpar, eller i kalendern. Om du ritar in något med pennan i kalendern syns det dock bara i månadsvyn, och har du ringat in ett datum där syns det inte i veckovyn och förs inte över till andra enheter. Du har med andra ord gjort din digitala månadskalender lika begränsad som en papperskalender.
Pennan kan inte bara användas för att skriva med, den har över 4000 stegs tryckkänslighet och det finns en särskild app om du vill rita med pennan.

Med Note 9 blev pennan en självständig enhet som du kan använda som fjärrkontroll till mobilen, och detta har alltså utökats ytterligare med geststyrning i pennan. Du kan till exempel använda pennan som fjärrutlösare till mobilkameran genom att trycka på knappen, och om du trycker och rör pennan växlar du kameraläge.
Det här är ett bra exempel på den mängd pennfunktioner som finns men som är marginellt användbara. För det första är det ju sällsynt med tillfällen när du kan ställa upp mobilen för sig själv för att ta en bild på håll. Om du dessutom ska växla mellan kameralägen och inte kan se mobilens skärm är chansen stor att du inte har en aning om vad kameran är inställd på när du tar bilden.
Jag kan se lite större användningsområde för att justera volymen på musik med en penngest om jag ändå sitter och jobbar med pennan och mobilen och lyssnar på musik samtidigt. Men det är en marginell vinst i en marginell situation.
En pennfunktion som är mer att räkna som partytrick än genuint användbar är AR-Doodle. Det innebär att du kan rita på en videofilm du spelar in. Det finns två lägen här. Antingen kan kameran identifiera ett ansikte, och det du ritar hakar sig fast vid ansiktet, eller så kan du rita varsomhelst och det svävar på samma plats även om du rör kameran. Du kan alltså inte få en teckning att följa med något annat än ett ansikte.

Jag ska erkänna att jag inte är någon penn-människa. Jag jobbar på tidningen Mobil och har lärt mig att anteckna snabbt på mobilen och använder knappt papper och penna längre, så för mig känns en penna som ett halvt steg tillbaka. Saknar du din filofax kan detta halva steg vara välkommet och är du mer konstnärligt lagd än jag är möjligheten att rita direkt på mobilen direkt ovärdelig. Samsung gör definitivt ett grundligt jobb med att maximera nyttan av pennan i Note 10 Plus.
Kameran bland de bästa
Kamerauppsättningen i Samsung Galaxy Note 10 Plus är i stort densamma som i Galaxy S10. Du har en huvudlins, en vidvinkelkamera utan autofokus och en zoomlins med två gångers optisk zoom. När jag jämför bildresultaten med en S10 kunde bilderna ofta ha varit tagna med samma mobil.
Nu har S10, och därmed Note 10 Plus, en av de bästa mobilkamerorna på marknaden, så jag klagar verkligen inte. Resultatet blir utmärkt på stillbilder i dagsljus, men det blir det på de flesta mobiler. Däremot utmärker sig Note 10 Plus i sämre ljus. Samsung klarar inte längre av att överträffa Huawei, som har bättre zoom, bättre ljuskänslighet och bättre vidvinkelkamera, men det är inget att skämmas för att vara näst bäst.

Nyheten i kameran på Note 10 är den så kallade time of flight-kameran, eller depth sense som Samsung kallar den. Den ska kunna mäta avstånd till föremål betydligt mer noggrant än andra tekniker.
Jag önskar bara att det syntes. Jag fotar porträttbilder med artificiell oskärpa med Galacy S10e, Note 10 Plus och Huawei P30. Resultaten är likvärdiga och TOF-kameran ger inte uppenbart bättre resultat.
I Note 10 Plus kan du även få artificiell oskärpa i video. Det skulle kunna tillskrivas TOF-kameran om det inte vore för att det även fungerar med selfiekameran, och resultatet blir ungefär lika bra. Eller dåligt, för det blir inte lika bra som för stillbilder och den halo av skärpa som kan uppstå runt motivet kan vara rätt störande.
TOF-kameran känns med andra ord som en teknisk lösning som letar efter sitt problem. Ett exempel på det är appen snabbmätning som skannar omgivningen, ger en uppskattning av hur långt bort du är från ett föremål och om den hittar något fyrkantigt ungefär hur högt, brett och djupt det är. Coolt att det funkar men inte tillräckligt exakt för att vara användbart till något.
En mer användbar kamerarelaterad nyhet är videoredigeraren. Den låter dig enkelt och utan förkunskaper beskära och foga ihop tre filmer med snygga övergångar mellan dem.
Räcker långt
Batteritiden vid normal användning är bra, i synnerhet med hänsyn till den stora skärmen, men samtidigt inte exceptionell. Vi får lite längre skärmtid än för S10-serien i våra tester, men det är i storleksordningen 10 procent. Note 10 Plus har också stöd för snabbladdning med upp till 45 watt, men den medföljande laddaren är bara på 25 watt. Efter att ha provat bägge kan vi säga att 45-wattsladdaren imponerar, med 50 procents laddning på 20 minuter, men den medföljande laddaren är också snabb och det tar egentligen aldrig mer än några minuter extra att ladda till en viss nivå med laddaren som följer med.

Även om man aldrig skulle ta ut pennan ur sitt fack skulle Samsung Galaxy Note 10 Plus vara en av de bästa telefonerna på marknaden, och förmodligen den bästa för den som vill ha en riktigt stor skärm. Samtidigt är prislappen på 12 500 kronor rätt avskräckande, och det är inget snack om att du kan få nästan lika bra telefon för mindre än halva priset.
Men när det kommer till pennan finns inga andra alternativ än Note-serien, och vill du verkligen ha pennan, då kommer du förmodligen att älska Note 10 Plus, även om det svider i plånboken.
Frågor & Svar
Stämmer det att det följer med skärmskydd och fodral som standard? Skärmskydd följer med och är påklistrat från start, men fodral följer inte med på svenska marknaden.
Vad innebär det att du har zoomljud för video? Om du zoomar i video så fångas också mer ljud upp från den del av scenen du zoomar in på. Det funkar faktiskt, även om ljudet som resultat låter rätt burkigt och syntetiskt.
Blir telefonen varm? Ibland, särskilt vid prestandatester. Men inte vid laddning, inte ens med 45-wattsladdaren blir Note 10 Plus särskilt varm.
Ett alternativ
Samsung Galaxy Note 9: Vill du ha pennan men tycker att 12500 inte är okej för en mobil är det förra årets modell du ska titta efter. Men vänta lite tills Note 10 Plus hunnit komma ut på allvar och Note 9 fallit i pris ytterligare.
Testbild

Att det inte skett några större förbättringar av bildkvaliten hos Samsungs toppmodeller det senaste året betyder inte att kameran inte är utmärkt. Läs mer…