Etikett: Produkttester

Det här är uppföljarna till ett par hörlurar jag testade för ungefär ett år sedan och även om en del saker är nya så är huvudintrycket snarlikt. Jag överraskades av det fylliga ljudet då, i förhållande till storleken på lurarna, och ljudet imponerar även denna gång.
Jag testar hörlurarna både mot en Iphone och senare mot en Android-mobil och när jag gör det använder jag även den tillhörande appen som finns till båda plattformarna.

Sparsmakad app
Appen tillför inte så mycket. Här kan jag stänga av och sätta på genomhörning, så jag får omgivningens ljud förstärkt och jag kan justera equalizern så jag får den ljudbild jag föredrar. Med tanke på de andra funktioner som hörlurarna har kunde man gott visualisera även de här, så att man kunde ha det som ett komplement till att trycka upprepade gånger på tryckytorna på vardera hörlur. Ett reglage i appen låter mig även aktivera något som heter autopaus, vilket innebär att lurarna ska pausa när jag tar en hörlur ur örat. Det fungerar dock bara om jag verkligen lägger den hörlur jag tagit ur i fodralet. Om jag bara tar ut den ur örat spelar den vidare som vanligt. En annan gång pausas inte musiken utan börjar istället spelas med full volym från telefonens högtalare. Det här blir inte särskilt användbart, för när jag sedan ska spela musik igen får jag manuellt välja hörlurarna i mobilen. Lyckligtvis minskar de här problemen efter att jag installerat en firmwareuppdatering som kommer under testets gång, men inte ens det lyckas helt eliminera problemen. När jag tagit ur och lagt båda lurarna på bordet vid ett senare tillfälle märker jag även då att lurarna fortsatt att spela. Sensorerna märker ingen skillnad om lurarna sitter i mina öron eller ligger mot en bordsskiva eller i en ficka.
Skakig mjukvara
Om nu Sennheiser är bra på själva ljudupplevelsen så verkar inte mjukvara och appar vara deras starka sida. Jag testar som sagt hörlurarna både med en Iphone och en Android och därmed båda apparna. Påfallande ofta har appen problem att upprätta kontakt med hörlurarna och när det under testet dyker upp en firmwareuppdatering som jag ombeds installera så avbryts också den på grund av ett tekniskt fel så jag får försöka igen.

Ett par dagar senare, då jag plockar fram hörlurarna upptäcker jag att batteriet är slut, så jag lägger laddningsfodralet med hörlurarna i på laddning över natten. Nästa morgon när jag ska lyssna är den ena hörluren helt livlös och jag tvingas inse att den inte haft kontakt inne i laddningsfodralet, trots att det finns magneter som ska fixera den i rätt position. Bara att försöka igen, men då fungerar i alla fall laddningen. Du kan se laddningsgraden i appen, men den visar bara en samlingssiffra och inte för hörlurarna var för sig eller hur mycket kraft som är kvar i laddningsetuiet.
Tre tryck för brusreducering
Ljudresurserna är alltså bra och i appen kan jag justera framförallt diskant och bas så det passar min smak. Just basresurserna är bättre än man kunde tro vilket gör att det blir rätt bra tryck när jag lyssnar på musik. Det är lätt att försvinna in i musiken, vilket inte alltid är fallet med den här typen av små lurar. Nyheten här är dock brusreducering och den såg jag särskilt fram emot att testa. När jag först testar brusreduceringen är jag inte särskilt imponerad. Det beror till viss del på att det är lite osmidigt att aktivera. Tre snabba tryck i följd på höger hörlur ska i alla fall aktivera brusreduceringen och när jag testar i en vänthall med både fläktar och en brummande rulltrappa är effekten märkbar. Det är inte lika magiskt som i marknadens bästa på området, men det är bra.

Du styr alltså lurarna genom att trycka på den lilla plattan på utsidan och vänster hörlur har en uppsättning kommandon, höger en annan uppsättning. Det här går inte att ändra på, något som annars appen skulle vara utmärkt till. Istället så får jag aktivera röstassistenten med ett tryck på höger lur, sänka volymen med ett långt tryck på vänster lur och höja den med ett långt tryck på högerluren. Dessutom går det så klart att spela upp, pausa, byta låt och som sagt aktivera brusreducering och genomhörning.

Stort format ger bättre batteritid
Hörlurarna såväl som laddningslådan är större än de flesta konkurrerande lurar. Eftersom jag klagade på ergonomin i den förra versionen av de här lurarna kan jag konstatera att de är bekvämare nu. Det är fortfarande inte så att man lätt glömmer bort att man har lurarna i öronen, men ljudet är ju så bra att jag hellre prioriterar ljud framför mindre och nättare lurar. En annan förbättring sedan förra modellen är batteritiden och det är mest i laddningsfodralet. Själva lurarna har ungefär samma batteritid som förra versionen, men den stora förändringen har skett i laddningslådan som fått 21 timmars batteritid.

Sennheisers främsta konkurrenter känns som mobiltillverkarnas egna true wireless-lurar, främst då Apples Airpods Pro. Där är det tydligt att Sennheiser i jämförelse misslyckats med kopplingen mellan hårdvara och mjukvara. Även om egenskaperna är ganska lika så blir användarupplevelsen i praktiken klart lidande när autopaus och in- och urkoppling inte fungerar prickfritt. Läs mer…

Med P40 Pro bidrar Huawei med spjutspetsfunktioner men är trots det en underdog. Läs mer…

“En Tablet som är mer kompetent än du anar” använder Samsung som slogan på sin webbsida för Galaxy Tab Active Pro. De har de verkligen rätt i, fast kanske inte på det sätt de tänkt sig. Samsungs tåliga produkter i mobilserien Xcover och surfplatteserien Tab Active har haft en viss känsla av gamla produkter ompacketerade i nytt skal. Tåligheten är det oftast inget fel på, men prestanda och skärm har ofta varit både en och två generationer efter det bästa Samsung har att erbjuda, och det har varit lätt att lite elakt misstänka produkterna för att komma från något restlager av produkter som passerat bäst före som fått nytt skal och klassats som tåliga och därmed kunnat säljas igen till överpris.
Knarrar och knäpper
Samsung har med andra ord bäddat för viss misstänksamhet från min sida, och den förstärks av det allra första intrycket. Här har vi en design som känns minst fem år gammal, med räfflad plast som känns billig, fysiska menyknappar och ett batteri du måste sätta i själv.

Utbytbart batteri är i och för sig en återgång till något bättre, men plastluckan du måste ta loss för att sätta i batteriet måste haka på plats på minst ett dussin ställen, och gör du det inte rätt riskerar plattan att gå miste om sitt vattenskydd. Baksidan känns lite knarrig och nya fästen jag missat knäpper på plats långt efter att jag börjat använda plattan. Förhoppningsvis är detta ingenting du gör särskilt ofta. Även senare knäpper och knakar det lite om baksidan när jag använder plattan.
Pekpenna följer med
Fysiska menyknappar kanske också är motiverade på en surfplatta som är vattentät enligt IP68-klassning och stöttålig enligt amerikanska Arméns militärklassning? Eller nej, förresten. Kan du inte använda pekskärmsmenyn på grund av handskar eller liknande kan du knappast använda surfplattan över huvud taget. En pekpenna följer med som kan underlätta i denna situation, men styr man med pekpenna blir ju fysiska knappar ett ännu större handikapp.

Pekpennan har sin hållare i ännu ett lager av skyddande skal som du kan klämma fast på Tab Active Pro. Det fungerar lite som kompressionszonen på en bil och gör givetvis plattan större och klumpigare, och det är helt valfritt att använda detta.
Skärmen är definitivt en klass under Samsungs bättre surfplattor med oled-skärm. Den maximala ljusstyrkan är fullt tillräcklig, men färgåtergivningen är lite blek och när man skrollar webbsidor känns det som om uppdateringsfrekvensen inte riktigt hänger med.
Allt detta gör att man väntar sig att Galaxy Tab Active Pro ska stöna igång och sega sig som ett nedkylt ånglok vid användning, men där tar jag definitivt fel. Plattan är alldeles utmärkt snabb med chipsetet Snapdragon 730 som är det snabbaste du kan hitta under de verkliga toppchipseten. Plattan känns faktiskt aldrig långsam. Däremot kan jag invända mot att den bara har 64 GB lagringsutrymme, vilket man kan fylla rätt snabbt om man till exempel sparar streamad video på plattan för att se i offlineläge. Minneskortplats finns, under den där pilliga plastluckan.

Även högtalarna överraskar positivt, väl placerade för stereoeffekt när man tittar på film på plattan.
Galaxy Tab Active Pro säljs bara i en så kallad Enterprise Edition i Sverige. Det innebär bland annat att produkten är garanterad att finnas tillgänglig till försäljning i två år, och att den kommer att få säkerhetsuppdateringar i fyra år. Dessa och andra funktioner som att systemuppdateringar kan installeras på distans av en administratör är tänkta att underlätta för företagskunder, och enligt Samsung är det främst de som köper deras tåliga produktserier. För en vanlig konsument är ändå säkerhetsuppdateringarna och det faktum att man kan räkna med att det finns reservdelar under flera års tid välkomna. 
Annorlunda egenskaper
Samsung Galaxy Tab Pro är alltså inte en platta som känns omodern, men en som gör andra prioriteringar. Den är till exempel rejält tung för en surfplatta i den här storleken. Det kan bara delvis skyllas på batteriet, som ger en skapligt bra batteritid (oledskärm hade gett längre batteritid, åtminstone mätt i skärmtid).
Enterprise-versionen innebär inga märkbara skillnader i programvaran, som känns igen från Samsungs andra surfplattor eller för den delen mobiler. En del förinstallerade tredjepartsappar appar finns, så som Microsofts tjänster och Spotify, men det är allt. Samsungs egna appar och tjänster är desto flera, och i början pockar rätt många av dem på din uppmärksamhet innan de konfigurerats klart.

En särskild Samsungfunktion är det så kallade Dex-läget, som utvecklats med tiden. Du kan koppla plattan till exern skärm, mus och tangentbord och slå på Dex-läget och få Android i en mer datorliknande upplevelse. Men du kan faktiskt också slå på Dex utan något anslutet och köra själva plattan med ett mer datorliknande användargränssnitt där appar öppnas i fönster i stället för att köra på helskärm.
Nyttan med Dex-läget kan diskuteras. Jag tycker i alla fall att det är användbart för vissa arbetsuppgifter, som när jag jobbar med text eller siffror som ska klippas och klistras mellan olika fönster. Framför allt har Dex-upplevelsen vid det här laget blivit rätt välpolerad, och det slår mig att Samsung lyckats bättre med att växla mellan datorgränssnitt och surfplattegränssnitt än vad Microsoft gjort på sina Surface-plattor. Bara att alternativet finns gör plattan mer flexibel.
Vill du ha en vattentät och stöttålig surfplatta finns det inte så många alternativ till Galaxy Tab Active Pro, så det är tur att det enda alternativet är helt okej. Jag önskar mig egentligen inget mer av den än en lite lägre prislapp och lättare vikt.
Frågor & svar
Vilka inloggningsalternativ finns? Förutom lösenord eller svepkod finns ansiktsigenkänning och fingeravtrycksläsare i hemknappen.
Hur är den att hålla i? Plattan blir rätt tung att hålla i på grund av de extra hektona i vikt.
Vad finns det för fler knappar? Volymknappar, av/på, och en programmerbar knapp där du kan ställa in olika funktioner för att trycka, dubbeltrycka och hålla in.
Ett alternativ
Bättre androidplatta: Samsung Galaxy Tab S6 ligger i samma prisklass i billigaste utförandet. Du ger förstås upp stöt- och vattentåligheten, men får bättre skärm och en lättare platta.
Testbild

Kameran är acceptabel, och mer väntar jag mig inte av en surfplatta. Läs mer…

Siktet är inställt på företag och det kan vara telefonens främsta fördel. Läs mer…

Samsungs mellanprismodeller i A-serien har länge levt i skuggan av toppmodellerna i S-serien. Förra året fick de dock mer ljus på sig. Dels för att de blev storsäljare när folk började skygga för de allt högre priserna för toppmodeller, men också för att de börjat bli betydligt mer prisvärda i förhållande till vad man får. 2019 var något av en nystart för A-serien, vilket märktes på en ny nummerserie.
Samsung Galaxy A71 tillhör andra generationen efter denna nystart, och den följer i stort sett samma formel som föregångaren A70, men med förbättringar på de flesta områden. A71, liksom A70, är “den med stor skärm”, i A-serien. 6,7 tum för att vara exakt, men måttet är något missvisande. Samsung har i år gått all in på det ovanligt långsmala skärmformatet 20:9, vilket ger högre siffror när man som brukligt mäter skärmens mått på diagonalen, utan att skärmen behöver vara särskilt mycket större för det. Det här skärmformatet är något jag tolererar snarare än gillar, eftersom det gör mobilen mer topptung.

Stor, oavsett
Oavsett hur man mäter är i alla fall detta en stor mobil, snäppet större än till exempel Galaxy S20 Plus, men jag som föredrar mindre mobiler blir ändå lite positivt överraskad över att den känns så pass smidig. Stor brukar även föra med sig tung och tjock, men här har Samsung ansträngt sig. Jag kan inte komma på många mobiler med så här stor skärm som väger under 180 gram. Telefonen har dessutom kapat lite på alla ledder jämfört med föregångaren A70.
En orsak till känslan av smidighet kan vara materialvalen, med ram och baksida i plast. Jag uppskattar verkligen de prioriteringar Samsung gjort här. Dels för att om jag vill ha en mobil som inte kostar 10 000 kronor så vill jag hellre att man behåller prestanda och skippar lyxiga material i stället för tvärt om, dels för att många faktiskt föredrar plast framför glas. Det har våra läsarundersökningar visat. Dessutom låter Samsung inte materialvalet hindra dem från att vara ambitiösa med designen. Baksidan har skimrande mönster precis som toppmodellerna trots att det är plast och inte glas.

Batteritiden har man inte prutat på, och jag får över 13 timmars skärmtid vid videouppspelning, vilket är utmärkt. Vi får också hörlursuttag och plats för både två sim-kort och minneskort samtidigt. Det inbyggda lagringsutrymmet på 128 GB känns fullt tillräckligt.
Bra även här
Om det är något Samsung konsekvent utmärker sig för är det bra skärmar, och det gäller även Galaxy A71. Den har en Super-amoledskärm, och att upplösningen stannar på full HD i stället för högre upplösning stör mig inte samtidigt som jag uppskattar att Samsungs färgåtergivning känns mer naturlig än andra tillverkares i denna prisklass. Vill du däremot ha högre skärmuppdateringsfrekvens än 60 hertz får du titta på toppmodellerna i S20-serien. För 5000 kronor hör denna skärm till de bästa du kan få.

Prestandan har förbättrats jämfört med föregångaren, och det Snapdragon 730-chipset som sitter i mobilen är det snabbaste du kan få under toppmodellchipseten och det gör att mobilen spinner på utan att någonsin kännas långsam.
Bättre och renare
Samsungs systemversion One UI 2.0 på Android 10 har fördelar och nackdelar. Att det kommer med en stor mängd förinstallerade appar är väl inte ett bekymmer ur lagringssynpunkt längre, men det gör systemet lite rörigare än det behöver vara, och särskilt i början bombarderas man med notifieringar och frågor om du vill aktivera olika Samsungtjänster. Det är en övergående fas, och One UI har betydligt bättre flyt och renare design än vad Samsung hade tidigare i sina system. Så länge man inte är direkt allergisk mot system som inte följer Googles rena Androidversion är det faktiskt lätt att tycka om One UI, med dess genomtänkta design där knappar man behöver interagera med huvudsakligen finns i botten medan de delar av skärmen som är svårare att nå med tummen viks åt information du inte aktivt behöver agera på. Det här är naturligtvis inte hundraprocentigt konsekvent. Du måste till exempel fortfarande svepa ner statusfältet från skärmens topp, något som är fullkomligt omöjligt att göra med en hand. På en så här stor telefon väntar man sig dock inte att det ska vara möjligt.
Imponerar mindre
Det mest uppenbara området där uppdaterat Galaxy A71 jämfört med A70 är kamerorna. Där föregångaren hade tre linser på baksidan har A71 fyra, en huvudkamera på 64 megapixel, en vidvinkelkamera på 12 megapixel, en fem megapixels makrokamera och en djupsensor på fem megapixel.

Utan att påstå att kamerorna är dåliga tycker jag att de imponerar mindre än de borde. Samsung är ju i konkurrens med Huawei kungar på mobilkameror i sina toppmodeller, och man tycker att denna kompetens borde sippra ner till mellanprismodellerna, kanske i form av kamerorna från förra årets toppmodell S10. Känslan här är dock snarare att man försöker skydda toppmodellerna från internkonkurrens genom att se till att mellanpriskamerorna inte når upp till samma nivå.
I alla fall har jag svårt att komma på någon annan förklaring till att exempelvis färgåtergivningen är märkbart sämre i Galaxy A71 än i Galaxy S10, som jag jämför med, vilket rimligen inte är beroende av vilken sensor eller lins man har, utan bara programvaran.

Bortsett från färgåtergivningen har huvudkameran ungefär samma upplösning i detaljerna som kameran i S10, men det är tydligt att den inte klarar sämre ljusförhållanden lika bra som S10. Bilderna känns också lite mer hårdprocessade. Vid videofilmning är bildstabiliseringen rätt dålig i normalläget, men det finns ett superstabil-läge som definitivt hjälper.
Makrokameran behövs, för huvudkameran är riktigt dålig på näravstånd eller att fokusera rätt vid närbildsfotografering. Men resultatet från makrolinsen blir sämre än närbilder från den vanliga kameran på S10. Jag hade också önskat att makroläget var något som växlades över till automatiskt vid behov. Nu måste jag gå in och välja makrokameran manuellt om jag vill ta närbilder.
Vidvinkelkameran gör sitt jobb men har märkbart sämre kvalitet än huvudkameran på A71, och djupsensorn gör ett bra jobb för bilder med artificiell oskärpa.

Det kan tyckas orättvist att jämföra kameran i Galaxy A71 med en toppmodell, om än från förra året, men jag gör det för att det sedan i höstas finns mobilkameror från till exempel Xiaomi som klarar av att leverera resultat jämförbart med S10 i den här prisklassen. Dessutom ofta med samma kamerasensorer från Samsung som den som sitter i den här mobilen. 
Hade högre förväntningar
För en 5000-kronorsmobil är det här fortfarande inte en dålig uppsättning kameror, men känslan är ändå att Samsung, av alla företag, borde kunna lyckas bättre.
Jag skulle inte räkna kameran som en av mobilens svagheter. Faktum är att jag har svårt att komma på några sådana över huvud taget, med hänsyn till prislappen. Att det inte är en särskilt fickvänlig telefon ingår ju i förutsättningarna, och vill du ha en stor skärm är det här kanske det smidigaste alternativet på marknaden. Dessutom med bra prestanda och batteritid.
Frågor & svar
Hur är högtalarljudet?Bara en monohögtalare, men den är ändå rätt bra.

Var sitter fingeravtrycksläsaren?I skärmen. Som vanligt för mig fungerar den lösningen bara sådär.
Följer det med snabbladdare?Ja, en 25-wattsladdare ingår, vilket är en bit över snittet för laddareffekt.
Ett alternativ:
Stor mellanprisXiaomi Mi Note 10 har jämförbar prestanda, bättre kamera och lyxigare materialval, men har inte lika bra skärm och är betydligt tjockare och tyngre.
Testbild
Färgåtergivningen kunde och borde vara bättre för kamerorna i Galaxy A71. Läs mer…

Svenska Zound industries licensierar det gamla förstärkarmärket Marshall för headset och trådlösa högtalare, och är riktigt duktiga på att återge konstruktionen med fuskläder och mässingsrattar i andra format. Det är tydligt även denna gång, när vi granskar detta deras senaste headset Marshall Monitor II ANC.
Det har aktiv brusreducering, vilket innebär att omgivningens brus delvis släcks ut digitalt, en batteritid på 30 timmar med brusreduceringen påslagen och en knapp för att aktivera Google-assistenten för röststyrning (Apples Siri stöds inte).
Men det är också ett dyrt headset, för 3200 kronor kan du även få Sonys toppmodell WH-1000XM3 som har oöverträffat musikljud och brusreducering. Sonys headset har å andra sidan rätt trist utformning, och här glänser Marshall Monitor II ANC.

Förutom själva huvudutförandet där allt är inslaget i mönstrad läderimitation ger detaljerna  en skön retrokänsla i designen. Exempel är spiralkablar i bygeln och mässingsspaken som fungerar som en joystick som du använder både väljer låt, justera volym och pausar och tar samtal med. Designen är inte bara snygg utan håller även hög kvalitet. Kåporna är både vridbara och hopfällbara vilket gör att du kan göra de egentligen rätt stora lurarna förvånansvärt kompakta om du viker ihop dem. Det gör också headsetet skönt att ha på sig. Nackdelen är att det inte sitter särskilt hårt om huvudet, och om jag tränar i liggande maskiner på gym glider de av.
Skiljer mycket
När det gäller aktiv brusreducering är det stor skillnad mellan tillverkare, där framför allt Sony  och Bose håller en egen klass långt över alla andra. Brusreduceringen i Marshall Monitor II ANC håller hygglig nivå. I bullriga miljöer som lokaltrafik märker man klar skillnad, särskilt på lägre frekvenser, medan man i kontorsmiljö snarare lägger märke till att ett artificiellt sus tillkommer. En annan omvärldsfaktor som brusreduceringen har svårt för är vind, och utomhus en blåsig dag förstärks vindbruset mot kåporna kraftigt och man gör bäst i att stänga av den i så fall.
Det gör man med en knapp som är diskret dold i gångjärnet på vänster bygel, på höger bygel finns på motsvarande ställe en knapp som är en programmerbar genväg, men som huvudsakligen är tänkt att användas för att aktivera röststyrning med Google Assistant. Du kan även få assistenten att läsa upp aviseringar, men det blir inte så njutbart.

Musikljudet är bra utan att vara fantastiskt. Basen är rik men återgivningen är lite ojämn. Ingen kan dock anklaga Zound för falsk marknadsföring, då återgivningskurvan för olika frekvenser finns tryckt på förpackningen.
Batteritiden på 30 timmar är riktigt trevlig, men i ärlighetens namn rätt normal för nya headset i klassen. Däremot är det inte självklart med snabbladdning i headset, men med Marshall Monitor II ANC får du ytterligare fem timmars musikspelning på 15 minuter om du laddar med en snabbladdare.
Samtalsljudet är problemfritt i lugna miljöer. I mer trafikstörda omgivningar hörs trafiken, men det är fortfarande inga problem att föra samtal.
I den tillhörande Marshall-appen kan du justera brusreduceringsnivån från 0 till 100 procent, något som jag dock personligen aldrig sett något behov av. Det finns vidare en equalizer där du kan justera ljudåtergivningen, och du kan välja att röstassistentknappen i stället ska växla mellan dina equalizerinställningar.
Som helhet är Marshall Monitor II ANC ett trevligt headset, men varken brusreduceringsfunktionen eller ljudkvalitén motiverar den saftiga prislappen. Om du verkligen går igång på utseendet är möjligen designen det som kan motivera priset, men då ska du vara medveten om svagheterna och att det inte är ett par hörlurar som sitter som limmade på huvudet när du sportar. Läs mer…

Jag kan inte tänka mig någon mer spännande telefon att testa idag. Anledningarna är så klart flera, men att det rör sig om en vikbar telefon som faktiskt kommer till Sverige bidrar ju, samtidigt som den är den första där Huawei App Gallery har fått ersätta Google Play-butiken. Anledningen till det är den amerikanska blockaden mot Huawei som hindrar Google från att erbjuda sina tjänster.  
[embedded content]
Det tar en liten stund, men när jag har använt telefonen ett par dagar tycker jag mig märka både att jag tycker om den mer och mer och att jag steg för steg lyckas övervinna de hinder som bristen på Google-appar ändå innebär. Det här sker i flera steg och blir närmast ett uppvaknande.

I ett senare skede lyckas jag till och med ladda in appen Google Maps, men när jag börjar använda vikbara Mate XS så är Google Maps den första appen jag saknar att inte ha tillgång till. Innan dess har jag startat telefonen, lagt in så jag kan läsa min e-post från Gmail via Huaweis e-postprogram istället för Gmail-appen eftersom den saknas. Inga problem. Utöver möjligen att min adressbok är tom och inte synkas automatiskt som med andra Android-mobiler.
Hittat i Appgallery
Efter en första titt i Huaweis egen appbutik App Gallery har jag en full startskärm med nedladdade appar som jag vill ha. Och en full startskärm i en sån här telefon med 8 tums vikbar skärm innebär ju en hel del ikoner. Här finns till exempel Microsoft Office, reseplanerare för kollektivtrafik, BBC News, några spel och lite annat. 

Huawei App Gallery är givetvis Huaweis främsta metod för att låsa upp knuten med den inledande appbristen, men det är inte det enda sättet att som användare få hela potentialen ur den här telefonen. När jag har insett att Google Maps inte finns här och svalt nederlaget ser jag mig om efter alternativ. När jag använder en dator så är det en självklarhet att använda Google Maps, SVT Play, Youtube och annat direkt i webbläsaren och så fort man insett att det i stort gäller även här öppnar sig möjligheter. Att navigera via Google Maps i webbläsaren är inte lika smidigt som i appen, men den hittar min position, låter mig söka efter platser och visar vägen dit. Just i webbläsaren kan jag även logga in på mitt Google-konto, vilket gör att jag till exempel får upp mina favoriter och sökhistorik i såväl Youtube som Google Maps i webbläsaren. 

Vi återkommer till funktioner och appar, men vi måste så klart också titta närmare på telefonen i sig. Vi har testat och sett vikbara telefoner förr men Mate XS är relativt unik. Istället för att vika ihop telefonen så att skärmen skyddas är hela telefonen i hopvikt läge närmast insvept i skärm. Det låter kanske konstigt, men det är det som påverkar mig mest när jag använder telefonen. Den ger helt enkelt en riktigt stor skärm, även i det hopvikta läget, vilket egentligen ingen annan vikbar gör. Visst bjuder Mate XS på andra kompromisser, men här har jag i alla fall både en fullfjädrad smartphone och när den viks upp en större skärm, faktiskt med överraskande mycket surfplattekänsla.
Bra, anpassat gränssnitt

Just känslan i uppfällt läge, med den stora skärmen på 8 tum, hjälps egentligen mer upp av appar och gränssnitt än av skärmstorleken i sig. Hur väl det här fungerar beror till viss del på hur många appar som anpassas till formatet, men Huawei har i alla fall utnyttjat det väl. I fullskärmsläge får jag till exempel bra överblick över alla mina mejl och enskilda meddelanden samtidigt. Gränssnittet som helhet, för att utnyttja skärmens bredd, bygger på att jag sveper ut från kanten för att synliggöra ett verktygsfält med ikoner. Härifrån kan jag dra in appar och dela skärmen i två, med en app på varje sida. Utöver det kan jag sedan ha en app flytande över dessa två. Det här är smidigt framförallt om jag skriver på ett e-postmeddelande och vill inkludera en bild eller en annan fil. Då bara öppnar jag fotogalleri eller filhanterare i ett sidofönster och drar och släpper filerna jag ska bifoga till det mejl jag författar. 
Inte perfekt för film
När jag säger att Huawei lyckats med gränssnittet kan jag samtidigt konstatera att det finns förbättringspotential. Det gäller även konkurrerande vikbara. Den närmast kvadratiska skärmen är till exempel inte perfekt för alla användningsområden. Jag försöker febrilt att se ett tv-program i ett fönster samtidigt som jag jobbar med annat i andra appar, men hur jag än vrider och flyttar runt visas filmen liksom på fel ledd. Det blir onödigt stora, svarta fält ovanför och under bilden, utrymme som kunde användas mer effektivt. Inte heller i helskärm går det ju riktigt att utnyttja hela skärmen för film utan att störa sig på svarta fält runt om. 

En av nyheterna i Mate XS jämfört med föregångaren som bara släpptes i Kina är vässad prestanda. Det är Huaweis senaste toppchip som sitter under skärmen och jag tycker aldrig att jag lider brist på fart, trots att jag ibland kör tre appar samtidigt i telefonen. Skärmen är vidare något av det mest intressanta så klart. Den har Huawei förstärkt så att den nu består av dubbla lager skärm limmade med ett genomskinligt lim så att skärmen ska bli mera tålig. Man kan inte påstå att skärmen är platt eller orepbar, men jag störs inte av det. När jag har vikt upp telefonen så kan jag utan problem både känna och se vågor i mitten av skärmen. Vidare kan jag om jag tittar noga se små repor i skärmen, framförallt på baksidan, när jag noggrant kisar för att se dessa. Inget av detta är alltså något som stör vid vanligt användande.

Skärm på utsidan
Eftersom skärmen sträcker sig runt hela utsidan av telefonen när den är hopvikt så kan man egentligen inte ha något skyddande fodral utan att det samtidigt begränsar möjligheterna att faktiskt använda telefonen. Huawei skickar i alla fall med ett skyddande fodral som mer egentligen liknar en ram eftersom det bara skyddar kanterna på telefonen och lämnar skärmen omaskerad. Jag uppskattar alltså skärmen och det är ju i praktiken den man betalar för, med de svettiga 26 000 kronor som den här telefonen kostar. Att säga rakt av att den gör telefonen prisvärd är kanske att ta i, men flexibiliteten är stor och möjligheterna många. Du kan använda båda sidornas skärm och växla mellan när telefonen är stängd. Att ha en fullstor skärm över nästan hela framsidan när telefonen är stängd är den skillnad mot konkurrenten Samsungs Galaxy Fold som jag gillar mest. Skärm på utsidan innebär dessutom att de vanliga kamerorna används även för selfies, något som givetvis garanterar både bra kvalitet och att du får ordentlig blixt även för selfies. 

Eftersom uppsättningen av kameror är snarlik den som finns på Huawei P30 Pro så är det ingen överraskning att bilderna även från Huawei Mate XS håller hög klass. Du får särskilt bra optisk zoom och bilder i mörker, med bra skärpa och detaljrikedom. Även bilder i dagsljus, som ju inte är lika utmanande som de tidigare, håller bra klass. Möjligen kan jag ibland märka att färgerna är lite urvattnade jämfört med dagens bästa kameramobiler, men det är anmärkningar på marginalen. 
Ett uppvaknande
Att använda Huawei Mate XS är inledningsvis lite som när jag använde den första Iphone. Den telefonen hade till exempel inget stöd för MMS. Så illa är det inte här, men det tvingar en ändå till nya vanor. Med Iphone fick man helt enkelt finna sig i bristerna och, när man gjort det, gå på jakt efter lösningar för att överbrygga dem. Lyckligtvis öppnar Android och Huawei för fler lösningar än Apple, som traditionellt varit väldigt låsta. 

En av de tveklöst mest högprofilerade apparna i Huawei App Gallery är utan tvekan mobilt Bank-ID. Den appen är ju en förutsättning för till exempel Swish och de flesta bankernas egna appar, appar som ännu inte finns i Huawei App Gallery. Utöver dessa är det nog Spotify och Instagram, ja helt enkelt de mest populära apparna, som står högst på Huaweis egen önskelista och även på vår så klart.
Jag beskrev inledande hur jag upptäckte möjligheten att ersätta saknade appar med genvägar till webbsidor och det är en upplevelse som återkommer. När jag letar efter bankappar i App Gallery till exempel så slår det mig: Men banken har ju en vanlig webbsida. Den kan jag ju använda istället för app. Med tanke på den stora skärmen så är det inte ens så att jag tycker att en mobilanpassad webbsida krävs. Det är tvärtom nästan bättre och enklare att använda den stora skärmen för bankens fullständiga hemsida. Det ger bättre översikt och utnyttjar ju Mate XS fördelar.
App Gallery inte enda destinationen för appar
Huawei App Gallery är visserligen den appbutik som gäller här, i Google Plays frånvaro, men det är inte det enda sättet att få appar till din nya Huawei-telefon. Utöver möjligheten att använda webbappar, vilket fungerar bra för till exempel Youtube, SVT Play och bankerna, så finns det även fler appbutiker man kan ladda ner och använda. Den främsta är nog Amazon, för de har redan tidigare och precis som Huawei nu utvecklat en egen Androidversion utan att använda Googles appbutik och tjänster. Deras appbutik heter Amazon App Store och den kan du ladda ner som en vanlig programfil direkt från Amazon och sedan installera. Ge Huawei lite mer tid så kommer de säkert att täcka även huvuddelen av de appar som Amazon erbjuder idag, men för tillfället ger Amazon oss appar som Spotify, Instagram, Facebook Messenger och Dropbox, alla är appar som idag saknas i Huawei App Gallery. Den vanliga Facebook-appen laddar jag ner som programfil direkt från Facebooks hemsida, oberoende av appbutik. Samma sak med Whatsapp, men det är än så länge väldigt få företag som ger oss den möjligheten.

Det är kanske på sin plats att reflektera över vad vi behöver appar för. Spotify, Dropbox och Facebook Messenger är bra exempel på användningsområden där en app faktiskt tillför centralt värde. Samma sak med kalender och till exempel träningsappar som ska logga din träning. 
Ingen av de apparna kan enkelt ersättas av en webbversion i mobilen utan kräver mer tillgång till telefonens system. När det gäller andra appar som Youtube och SVT Play tycker jag däremot att webben är ett fullgott alternativ. Att ha dem som webbapp känns inte som någon stor uppoffring. Irriterande nog lyckas jag varken köra Google Dokument eller Netflix som webbapp. De envisas båda med att skicka vidare mig från webbläsare till respektive app, men de apparna finns ju inte för den här telefonen.

Utöver Amazon App Store finns till exempel även möjlighet att föra över appar från en annan Androidtelefon. Det gör du med Huaweis app Phone Clone och den appen går att installera även på andra Androider än Huaweis egna. Förutom för appar fungerar den för att föra över exempelvis SMS, kontakter, bilder, inställningar och annat. Den här vägen får jag från en äldre Huawei-mobil med Google-tjänster över Vimeo, SVT Play-appen, Flickr, Linkedin och en rad benchmark-appar som jag använder i testet. Dessutom får jag faktiskt in Googles egen tangentbordsapp Gboard som funkar felfritt. En rad andra appar installeras, men de strejkar så fort man öppnar dem och säger att de inte fungerar utan Googles-tjänstepaket. Hit hör till exempel TV4 Play, Youtube Music, Google Podcasts, spelet Grand Mountain och Viafree. Google Maps går faktiskt att få in den här vägen, men det går inte att logga in i appen och den säger att positioneringen blir mer exakt med de Google-tjänster vi inte kan installera.
Projicerar trådlöst
Kopplat till just streamingtjänster och Google blir vi även lidande av att inte kunna använda Chromecast eller något annat sätt att till exempel få video från SVT Play till en större skärm. Jag lyckas få telefonens skärmbild till teven med Huaweis funktion för trådlös projektion, men fullständigt stöd uteblir och jag kan till exempel inte skicka Spotifys ljud till en Google-högtalare eller utnyttja Chromecast-funktionen i någon app med sådant stöd. Det går inte utan stöd för Googles tjänster. 

Man kan egentligen inte säga att Mate XS är en kompromiss på något väsentligt plan. Du får riktigt bra kameror, fin prestanda, en normal smartphone i hopvikt läge och en större med surfplattekänsla i uppfällt läge. Du får helt enkelt det bästa på i stort sett alla områden, med undantag då från det uppenbara att appbrist och Google-brist kan vara ett problem. Att det här skulle innebära att telefonen är prisvärd sett till prislappen på över 25 000 är kanske inte lika säkert. Det är ju väldigt mycket pengar. 
Batteritest
Batteriets videotid: 11 tim 09 min
Å andra sidan
Elias Nordling: Det är inte bara repor som uppstår i skärmen, utan jag noterar ett litet hack i plastskärmen efter bara några dagars användande. Om detta var ett skärmskydd man enkelt kunde byta själv vore det en sak, men så är inte fallet. Jag är därför bekymrad över hur långsiktigt hållbar denna svindyra telefon är. Det är synd, för den vikbara skärmen är både läcker och användbar. 
Frågor och svar
Är den ömtålig?Under testperioden har jag märkt att några små repor har skapats på skärmen. Det är väl väntat för plast är ju enklare att repa än glas, men det handlar om små repor som inte syns om man inte tittar i exakt rätt vinkel. 
Laddar den snabbt?Ja, den laddar snabbt och dessutom räcker batteriet länge innan dess. Jag har inga problem att få enheten att räcka en hel dag. När det sedan är dags att ladda så går batteriet från 0 till 50 procent på 18 minuter. 
Hur är ljudet?Det finns inga stereohögtalare, så det är ju en nackdel. Den ensamma högtalaren i botten imponerar inte direkt. 
Ett alternativ:
Också vikbarSamsungs Galaxy Fold är likvärdig på många sätt, men samtidigt annorlunda. Du får givetvis full tillgång till Googles tjänster och appbutik där, men du får också en betydligt mindre yttre skärm som inte räcker lika långt. 
Testbild
Framför allt i sämre ljusförhållanden och med zoom så visar kamerorna sina bästa sidor. Läs mer…

Skullcandy har höga ambitioner med de här hörlurarna och det är tydligt att man utmanar de bästa, inte minst när man tittar på prislappen. Utöver att sikta in sig på bra ljud och brusreducering så vill Skullcandy slå extra på trumman för egna funktioner. En sådan är det man kallar “sensory base”, med andra ord bas som du faktiskt kan känna. Dessutom är de här hörlurarna en av ganska få som har stöd för Tile-tekniken, vilket innebär att du ska kunna söka efter hörlurarna när du tappat bort den. Låt oss börja med att titta närmare på hur det fungerar.

Tile är ett företag som säljer små brickor du kan sätta fast på till exempel väskan och sedan söka efter för att se vad de är. Sedan en tid licensierar de sin teknik även till andra tillverkare och Skullcandy är alltså en av dessa. För att det ska fungera måste du först ladda ner Tiles app och registrera dina hörlurar där. Efter det kan du söka efter dem i appen och se om de är i närheten. Hörlurarna behöver inte vara på, men de måste vara laddade för att kunna spela upp ett ljud, vilket de gör för att du enklare ska kunna hitta dem. Du kan även se hörlurarnas senaste position på en karta och om du betalar för premiumtjänsten av Tile se positionshistorik. För min del blir det en streckad linje mellan hemmet och arbetet när jag testar. Betaltjänsten av Tile kan du prova gratis första 30 dagarna, sedan får du om du inte betalar enbart möjligheten att söka positionen, inte se historik.
Ljudet är viktigast
Skullcandy Crusher ANC erbjuder en del andra funktioner värda att fördjupa sig i, men låt oss först avhandla det viktigaste med lurarna, ljudet. Prislappen antyder att det här är ett par hörlurar med ljud som uppfyller de flesta krav. Det är helt enkelt ingen budgetmodell utan ett par hörlurar som ska gå matchen mot Sony och Bose. När jag använder lurarna är det inget tvivel om att ljudet är bra. Det är omfångsrikt och framförallt så kan det vara bastungt. Jag säger kan, för det här är något som du styr själv. Med hjälp av ett reglage justerar du basen och det är en alldeles speciell form av bas. Skullcandy kallar det för sensory bass och det innebär i praktiken att hörlurarna vibrerar när jag har reglaget i den övre halvan som går att välja. När jag läser på lite om vad det här ska bidra med så får jag veta att det ska efterlikna känslan du får när du står på en konsert och så att säga kan känna basen i kroppen. Det tycker jag inte alls att lurarna lyckas med. Det är stor skillnad på det man känner i bröstet under en konsert och på vad jag känner när mina hörlurar skakar runt öronen. Det senare är egentligen bara obehagligt och irriterande och det här gör att jag ganska omedelbart vrider ner reglaget. Då får jag både bättre ljud och slipper obehaget.

När man börjar använda lurarna så finns en tillhörande app för att sköta inställningar. I den finns möjligheten att göra ljudet personligt anpassat, vilket jag får göra genom att lyssna på en rad pip först i vänster och sedan i höger öra. VIssa är väldigt påtagliga och andra svårare att höra och det jag uppmanas göra är att ange om jag hör ljudet i fråga eller inte. Baserat på det skapas en ljudprofil. Jag misslyckas med att höra ett fåtal av alla ljud och min profil innebär ingen stor skillnad i ljudupplevelsen jämfört med när jag lyssnar utan den personliga profilen.
Många knappar
Utöver basreglaget på hörlurarnas vänstra kåpa så finns en rad andra knappar. På vänster hörlur finns basreglage och av- och på-knapp. På andra hörluren finns tre knappar som sköter uppspelning och volym. Dessutom har alla knappar extra funktion om du istället för en gång trycker två gånger eller håller in knappen. Skullcandy följer inte riktigt vad man är van vid från andra hörlurar och genom att hålla in “volym upp” så hoppar du till exempel till nästa låt. Av- och på-knappen gör vidare efter två tryck att du stänger av eller sätter på brusreduceringen. Det fungerar som aviserat. Ett dubbeltryck på play-knappen ska starta din röstassistent, men när jag provar det med en Iphone i får jag bara en obehagligt hög ton i öronen och ingen Siri. När jag kör en Android istället får jag Google Assistant, men även det obehagliga pipet. Under testet råkar jag dessutom ut för en typ av bugg som jag aldrig tidigare varit med om med ett par hörlurar. En gäll ton tjuter i mina öron när jag lyssnar på musik och efter ett par sekunders tjutande stänger lurarna sedan av sig själva. När jag åter startar hörlurarna fungerar dom som vanligt igen. 

Når inte upp till de bästa
Jag har gått igenom de flesta viktiga funktionerna nu, men det finns en viktig kvar och det är hörlurarnas aktiva brusreducering. Den innebär att jag när jag sätter på mig lurarna utan musik får ett lätt sus i öronen men när jag testar hörlurarna ombord på ett flygplan märker jag att de då tar bort en del av det störande bullret. Dock inte i samma omfattning som mästarna i klassen, Sonys hyllade hörlurar och när jag testar de båda i samma omgivning är det tydligt att Sony lyckas betydligt bättre. Det gäller också helheten. Några av extrafunktionerna, som Tile-kompatibiliteten, kan möjligen tala för Skullcandys lurar. Den gör även att du kan efterlysa dina förlorade lurar och då dra nytta av alla som använder Tile för att få deras hjälp att leta. Då, om någon användare kommer i närheten av dina lurar, får du ett meddelande om var de befinner sig. 
De flesta av irritationsmomenten de här lurarna bjuder på kan man komma runt genom att djupdyka i inställningarna, men det räcker givetvis inte till en köprekommendation. När det gäller brusreducering och ljudet övergripande så får Skullcandy se sig besegrade av lurar som till och med är billigare.  Läs mer…

Kinesiska Ulefone är inte särskilt kända här i Sverige, trots att de funnits i många år, och distributionen är begränsad till ett fåtal webbutiker. De senaste åren har företaget specialiserat sig på extra tåliga telefoner. Det är en nisch där olika tillverkare kommit och gått genom åren alltsedan Ericssons “hajfena”. I dag domineras den i vår del av världen av Cat, som egentligen är brittiska Bullit Group som licensierar varumärket från tillverkaren av de kända frontlastarna.
Det finns således utrymme för en konkurrent. 

För den som tycker att ett kinesiskt lågprismärke låter budgetbygge som rimmar illa med tåliga telefoner vill jag säga med en gång att Ulefone Armor 7 känns oerhört robust och välbyggd. Det finns inte spår av budget i Armor 7, som om något känns ännu mer robust än Cats telefoner.
Vad är en tålig telefon? Vattentät förstås, men det är ju så många telefoner nuförtiden. IP68 är den vanliga klassningen för vattentäta telefoner, vilket innebär att de tål att sänkas ner till 1,5 meters djup. Om man gör det försiktigt, vill säga. Om telefonen rör sig fort, vilket är vad som händer när man tappar den i vatten, blir tryckförhållandena annorlunda och vatten kan läcka in ändå. Det innebär att telefoner som har IP-klass 68 inte är säkra att simma med eller ha i vatten.
Men Ulefone Armor 7 har även IP-klass 69K, vilket innebär att den tål att spolas med högtryckstvätt. Det ska väl i alla fall göra den säker att använda under vatten, och för att undanröja alla tvivel om detta finns det även ett undervattenskameraläge. Då stängs tryckkänsligheten för pekskärmen (som inte fungerar under vatten) av, och knapparna fungerar som kameraknappar. Du kan växla kamera, fota och filma med volymknapparna.

Jag testade föregångaren Ulefone Armor 6 i somras, och uppskattade då verkligen möjligheten att filma och fota under vatten. Jag uppskattade hela telefonen för den delen, en klumpig best, men kapabel till mer än att bara tåla stryk. Ulefone Armor 7 är en uppgradering på de flesta områden. Telefonen är snabbare, har mer lagringsminne och mer ambitiös kamera.
Men innan vi kommer till det är förmodligen det andra du kräver av en tålig telefon att den tål smällar och stötar. Ulefone Armor 7 ser verkligen stöttålig ut, med sina gummerade hörn konstruerade för att fånga smällen i olika vinklar. Enheten är certifierad enligt MIL-STD-810G för stöttålighet, men den standarden ställer egentligen rätt modesta krav på stöttålighet. Telefonen ska ha klarat 26 fall från 1,2 meters höjd under test utan att gå sönder för att få certifieras.
Skärmen är alltid svagheten när det kommer till stöttålighet. Det finns inget extratåligt skärmglas som bara används av tåliga mobiler, som i grunden är lika känsliga för spräckt skärm som andra mobiler. Den lätt upphöjda ramen gör att skärmen inte slår i om man tappar den mot en plan yta i alla fall. Det jag gillar mest är att det dels sitter ett skärmskydd förmonterat på telefonen, dels följer det med ett extra skärmskydd i glas i förpackningen. Ulefone har gjort vad de kan här.

En sån här typ av telefon är rejält mycket tyngre och tjockare än en vanlig smartphone. Undantaget är konkurrenten Cat S52, som dock får kompromissa rejält med prestanda, Du får helt enkelt vara beredd på att detta är en telefon på tre hekto med en tjocklek på 14 mm.
Godkänd skärm
Skärmen är klart godkänd, med full HD-upplösning och infälld droppformad panel för selfiekamera. Skärmen skiftar inte särskilt mycket i färgton om man vinklar den men man kan möjligen invända att färgåtergivningen är lite tveksam.
Utöver de vanliga knapparna för volym och av/på finns en extraknapp som du kan programmera själv vad som ska hända vid normalt tryck, långt tryck och dubbeltryck. Jag tycker den är placerad där det är för lätt att komma åt den av misstag, men genom att bara aktivera funktion vid dubbeltryck blir det inget problem.

Telefonen drivs av Mediateks Helio P90, som ligger på samma nivå som Qualcomms bättre mellanklass-chipset. Det gör att telefonen aldrig känns långsam, vilket är snudd på första gången för en extra tålig mobiltelefon.
Det generöst tilltagna batteriet bidrar säkert till att telefonen är stor och tung, men ger också utmärkt batteritid. Något jag definitivt inte räknat med för denna typ av mobil, men som finns här, är trådlös laddning.
En annan oväntad funktion jag hittar på baksidan, intill kamerorna, är en pulsmätare av det slag Samsung haft en tid i sina mobiler. De flesta som är intresserade av att mäta sin puls har nog ett aktivitetsarmband eller en smartklocka nu.
Ambitös och helt okej kamera
Kamerorna är tre till antalet, där huvudkameran har en 48-megapixelsensor från Samsung. Den assisteras av en telefotokamera och en lins som ska hjälpa till med mörkerbilder. Detta visar på större ambitioner för kameran än vad man normalt hittar i tåliga mobiler. Därför är det lätt att ställa förväntningarna för högt och bli lite besviken på kamerorna. Här finns till exempel ett superdetaljerat läge för 108-megapixelbilder, som inte ger mer detaljer. Kameran är inte jättebra på att hantera kontraster, och mörkerkameran verkar inte hjälpa bilder i dåligt ljus nämnvärt. Men jag vill inte gnälla, för med rätt ställda förväntningar är det här en helt okej kamera helt rimlig för prislappen och bättre än någon annan kamera jag testat i en extra tålig mobil.

Vad som definitivt hjälper vid mörkerfotografering är fotolamporna. Här finns nämligen ett batteri på hela fem fotolampor, som lyser upp motivet rejält. Man tycker att extrastark ficklampa vore en given plus-funktion för en tålig mobil, men märkligt nog är det bara en lampa som tänds när jag använder ficklampefunktionen, oavsett om jag slår på den i statusfältet eller använder den särskilda ficklampe-app som följer med.
Ficklampe-appen hittar jag i en verktygslåde-mapp som innehåller diverse appar av verktygskaraktär, såsom vattenpass och bullermätare. Här finns också en app som ska mäta höjd med hjälp av triangulering och vad jag misstänker är en laser som sitter i mobilens överkant. Tyvärr får jag inte denna funktion att mäta med någon större tillförlitlighet.
Systemet är en ren version av Android 9, men utan applåda, vilket känns som en udda kombination. Inställningarna innehåller en del eget, som till exempel rätt stor flexibilitet i om du vill använda knappar eller gester för navigering, eller en flytande bubbla kallad smart touch. Ett minus dock för att systemet ibland känns dåligt maskinöversatt till svenska. Kamerans mörkerläge heter till exempel nattliga skytte.
Det är små anmärkningar i marginalen för en telefon som trots att den är nischad känns komplett och utan större kompromisser. Utom just storleken då.

Frågor & Svar
Vad är det för ögla i botten? För att kunna fästa rem eller snöre i mobilen.
Var sitter fingeravtrycksläsaren? På telefonens högersida.
Finns det 3,5 mm-uttag för headset? Nej, och på en tålig telefon finns i alla fall viss logik i det. En adapter för 3,5 mm till USB C följer med.
Ett alternativ
Om du vill ha en telefon som är (nästan) lika tålig men tunnare och smidigare är Cat S52 ett alternativ i samma prisklass. Den är dock långsammare och har sämre kamera.
Testbild

Kameran låter bättre på pappret än vad den är, men den är trots allt hyggligt bra. Läs mer…