Test: Urbanears Boo Tip – med miljötänk och bra ljud

Urbanears Boo Tip (och Boo) är den svenska tillverkarens senaste tillskott till sitt utbud. Det som är grejen med dessa är att de ska vara den första produkten som ska styrka Urbanears satsning på mer hållbara produkter. Detta genom att Boo och Boo Tips plastdelar består av över 90 procent återvunnen plast. På det stora hela består dessa lurar av dryga 50 procent plast. Företaget själva säger att deras bransch inte direkt varit en av de snabbaste att börja arbeta med hållbarhet och att de därför vill de gå i bräschen för en branschförändring. Urbanears förhåller sig förhållandevis ödmjuka inför deras egen del i det här arbetet som branschen behöver göra. Men utvecklingen bör ju uppmuntras. 
En mer hållbar design och produktion kan kanske vara ett köpargument för vissa kunder, men många är nog, tyvärr, inte villiga att kompromissa på prestandan för att något ska vara lite miljövänligare. I Boo Tip (som vi testar här) och Boo får du ett par “vanliga” true wireless-hörlurar. De har inga extra funktioner som aktiv brusreducering eller så, men det är å andra sidan inte jättevanligt i den här priskategorin. 

Boo Tip har en bra passform och du kan välja mellan tre olika silikonpluttar i olika storlek. Jag tycker att de är lätta att få på plats och när de sitter så låter det bra. Urbanears menar att equalizern är anpassad för att leverera bra ljud både om man lyssnar på musik, poddar eller har telefonsamtal, och jag får lov att hålla med. Både radio, poddar och musik låter bra. Det är inte det bästa jag hört, men för att inte ha någon brusreducering eller någon annan avancerad ljudförbättrande teknik så är det väldigt bra. 
Hörlurarna har touchkontroller, där en, två eller tre tryck på hörlurarna kan svara på samtal, lägga på, spela upp, pausa och byta låt. Det jag kan sakna är en möjlighet att ändra volymen via touchkontrollerna, det borde man kunnat få in. Nu måste man istället ta upp telefonen för att justera volymen. 

Något jag däremot gillar med Boo Tip är att den inte pausar per automatik när man tar ur den ena hörluren ur örat, till exempel för att prata med någon eller lyssna på ett meddelande om att ditt tåg är inställt och att du måste ta en ersättningsbuss hem istället. Så länge din bussresa inte blir längre än totalt 30 timmar så kommer du att kunna lyssna på musik hela vägen, om de är fulladdade det vill säga. Har du glömt laddningsetuiet så får du hoppas att lurarna är fulladdade för då kan du lyssna i 4,5 timme, det vill säga, 25,5 timmar batteritid i etuiet. För att ladda hörlurarna behöver de ligga i eutiet i 1,5 timme, för att ladda eutiet får du räkna med två timmar. De angivna tiderna har stämt väl med de tider vi sett under testet. 
På det stora hela får man säga att Urbanears Boo Tip inte bjuder på något extravagant för sin prisklass men du får bra ljud, bekväm passform och kanske ett lite bättre samvete.  Läs mer…

Test: Oneplus Nord 2T – Väl avvägt

Bra skärm, prestanda, snabbladdning och bra batteritid till ett lite lägre pris. Det är vad den här nya telefonen ger och det stämmer väl överens med föregångaren som på de flesta punkter är i det närmaste identisk. Det är helt enkelt väldigt lite som skiljer Oneplus Nord 2T från Nord 2 som kom för ett år sedan, vilket även speglas i namngivningen. Tydligaste adderingen är snabbare snabbladdning men annars är mycket sig likt.Hänger med
Det har inte skett några stora revolutioner på smartphonemarknaden det senaste året och det område där vi sett tydligast innovation är just inom snabbladdningen. Faktum är att Oneplus Nord har plockat med den mesta utvecklingen som skett på marknaden samtidigt som Oneplus behållit det från föregångaren som varit bra. På baksidan lägger vi märke till en delvis ny design. Det går något av en trend just nu att man ska ha två stora kameracirklar på baksidan, oavsett hur många linser de innehåller (se till exempel på Huaweis senaste flaggskepp) och det här anammar även Oneplus Nord 2T.

Kamerautbudet i telefonen består av trippla linser på baksidan med huvudkamera assisterad av vidvinkel och en monokrom kamera. Det här är samma uppsättning med kameror som i föregångaren och de presterar också likvärdigt med bra färgåtergivning och särskilt bra faktiskt även i mörker. Där är den inte ikapp, men ändå uppe och nosar kring vad flaggskeppsmobilerna klarar av. Komplett mörker sätter stopp för bilder, men lite dålig belysning i en restaurang till exempel där du vill föreviga en trevlig kväll eller skymning utomhus utgör inga problem. Vidvinkelkameran håller dock markant lägre kvalitet och så fort jag växlar till den blir det betydligt svårare att ta bra bilder, särskilt i mörker.  

Attraktivt alternativ
Ett snabbt gränssnitt och bra prestanda har varit Oneplus käpphäst och sett till prislappen klarar Oneplus Nord 2T att konkurrera i den prisklassen. Skärmen är en oled-skärm med kamerahål uppe i vänstra hörnet och en något förhöjd uppdateringsfrekevens på 90 hertz. När det gäller snabbhet går ofta processor i skärm hand i hand och avgör tillsammans med mjukvaran hur snabb en telefon faktiskt upplevs. Den nya systemkretsen är visserligen bara ett fåtal procent snabbare än i förra årets modell, så det är inte direkt någon märkbar förbättring, men resultatet är ändå tillräckligt snabbt och säkrar en bra upplevelse. Möjligen har Oneplus gränssnitt och dess tidigare fördelar urvattnats en del. De har inte lika starkt fokus som tidigare och adderingar till gränssnittet som Zen-mode eller Oneplus Shelf tillför kanske inget avgörande mervärde. Zen-mode är en egen app som låser telefonen för att tvinga dig koppla bort och koppla av, “njuta av livet” och Oneplus Shelf är i praktiken en samling enkla widgets med väder, genvägar och kortfattad statusinformation som du ju annars lika gärna kan lägga direkt på någon av startskärmarna. Oneplus Shelf når du hur som helst genom att svepa ner från högra kanten av skärmens topp och det går att stänga av. Oneplus anpassningar av systemet är annars ganska blygsamma, det är mest standardappar från Google och de egna apparna är begränsade till fotoalbum, Oneplus Community och ett fåtal andra. Oneplus har, precis som Samsung, anpassat sina appar till enhandsanvändning så en stor rubrik dominerar i toppen medan de delar du ska interagera med är förpassade till nedre halvan av skärmen, men eftersom Oneplus har så få egna appar blir förändringen inte så påtaglig när vi ser till telefonens system som helhet. När det gäller uppdateringar så garanterar Oneplus två års systemuppdateringar, från Android 12 som den levereras med till 13 och 14 alltså, samt tre års säkerhetsuppdateringar.

Till det yttre tycker jag telefonen har en hög kvalitetskänsla. Den svarta modell jag testar har en matt yta som skimrar när jag vickar den mot solljuset och samtidigt förblir garanterat fri från fingeravtryck. Fingeravtryckssensor sitter förresten i skärmen och är precis som ansiktsigenkänningen snabb. Oneplus Nord 2T lever upp till förväntningarna.
Frågor och svar
Har den snabbladdning?Ja, föregångaren hade 65W Warp Charge. Nu när Oneplus allierar sig allt tätare med systerbolaget Oppo är det här istället 80W under namnet Supervooc. Samma princip, lite snabbare, nytt namn.
Vattentålig?Nej tyvärr och ingen trådlös laddning heller.
Vad gör Oneplus med sin mjukvara?Det är mest fokus på Googles appar. De anpassar lite till enhandsanvändning i sina egna appar, men eftersom de är så få märks det knappt. 
Ett alternativ:
Mellantoppklass Oneplus håller sig på rätt sida gränsen och balanserar pris och prestanda fint. Men de är inte ensamma om att göra det. Xiaomi 11T Pro och Samsung Galaxy A52s 5G är bra alternativ i ungefär samma prisklass.
Testbild
Kamerorna ger fin färgåtergivning och framförallt huvudkameran, dock inte vidvinkeln, funkar bra även i mörker. Läs mer…

Test: Samsung Galaxy A03 – Klarar inte uppdraget

Jag märker det första gången när jag helt enkelt fiskar upp telefonen ur fickan strax efter att jag satt igång den och börjat använda den. Kvalitetskänslan i Samsung Galaxy A03 är bland de sämsta jag varit med om.Plast i sig har jag inga problem med. Det gör telefonen tålig, men de små plasthakar som ska hålla bakstycket på plats hakar flera gånger av sig från sin position så det blir en tydlig glipa rätt in i telefonens inre. Det här händer även när jag har telefonen liggande i väskan så bakstycket är helt enkelt lite väl mjukt och flexibelt i formen.
Utan tvekan
Att Samsung Galaxy A03 är en budgettelefon råder det ingen tvekan om men det borde inte behövt betyda att den är så här undermålig i kvalitetskänsla. Även prestanda, liksom egentligen alla andra egenskaper en telefon kan ha, har Samsung kompromissat med i A03. Systemkretsen i telefonen är till exempel, för att ge en bild av vilken nivå vi rör oss i, tillverkad i 28-millimetersprocess, ett mått på hur kraftfull och energieffektiv processorn är. Dagens flaggskeppsmobiler använder för jämförelse 4 nm, vilket gör att A03 som den budgettelefon den är har en bråkdel av kraften i dyrare telefoner. I praktiken har det här flera effekter, ingen förödande dock.

Telefonen fungerar fortfarande. Du kan surfa på webben, läsa och svara på din e-post, ta bilder och lyssna på musik för att nämna något. Vissa gånger känns det dock som att det är på gränsen, för telefonen får kämpa och systemet är inte helt anpassat för den här prestandabristen, även om Samsung gjort justeringar. Synkningen av bilder direkt i galleriappen saknas till exempel, betaltjänsten Samsung Pay likaså trots att telefonen faktiskt har NFC. Det här är ju dock inga stora brister. Bilduppladdning kan du välja själv att göra i Microsoft Onedrive-appen som är förinstallerad och det finns stöd för Google Pay om du vill använda det. 

Rent generellt i systemet märker jag av en hel del fördröjningar. Animeringar som har en bra effekt på användarupplevelsen i en mer kraftfull telefon blir här bara ett hinder på vägen. Det händer dessutom ganska ofta i aningens mer krävande appar att telefonen inte reagerar på skärmtryck och att jag får trycka en andra gång. Det här händer till exempel med kameraappen, fotogalleriet och vid flera andra tillfällen som när jag ska klicka i adressfältet i webbläsaren för att ange en ny adress. Vissa gånger trycker jag en andra gång vilket får till följd att jag hamnar fel, när reaktionen bara är fördröjd, eller så har telefonen verkligen inte känt av något och då får jag trycka en gång till för att komma dit jag ville. Långt ifrån optimalt alltså och ett verkligt irritationsmoment i vardagen, särskilt som det inte handlar om några särskilt krävande appar. Att använda sådana, mer krävande appar, till exempel spel, känns fullkomligt uteslutet i den här telefonen.
I förhållande till priset
Vi ska inte glömma bort priset på Galaxy A03, för det påverkar så klart både vilka förväntningar vi kan ha. I skrivande stund kostar telefonen 1700 kronor och både det och modellnumret antyder att det här är en av de absolut billigaste telefonerna som går att få tag på. På många områden måste jag även fråga mig om den gör skäl för namnet smartphone, när den gör avkall på så mycket funktionalitet.

Det illustreras tydligt även när vi tittar närmare på kamerorna. De är tre stycken totalt, en i droppformad sensorpanel i toppen av skärmen, två andra på baksidan. Den andra kameran på baksidan ska vara en djupsensor som används för oskarp bakgrundseffekt i porträtt, men såväl selfiekamera som den bakre presterar likvärdigt i det hänseendet så man kan undra över vilken skillnad den gör. Inget av de porträtt jag tar blir särskilt bra och gränsen mellan skarpt och suddigt blir lätt lite flammigt. Ser vi till andra motiv misslyckas kamerorna med de flesta. Först och främst innebär uppsättningen kameror att vi varken har vidvinkel eller tele. Det kan vi acceptera. Telefonen har ett nattläge som aktiverar lång slutartid, men även i blygsamt mörker blir resultatet stora brister i färg- och detaljrikedom. I dagsljus har kameran ofta tendenser att framhäva kontraster och det blir en vanlig syn med utfrätta partier i bilden.

Motljus har en tendens att lura kameran och ibland verkar färgåtergivningen vara rent av slumpmässig, särskilt de gånger jag tar bilder inomhus där ljus från ett fönster kan ställa till det. Det är helt enkelt inte lätt att hitta motiv Galaxy A03 kan göra rättvisa. De här problemen gäller även video och där märker vi även hur bortskämda vi blivit med skakreducering, för här märks tydligt varje liten skakning på handen.
Inget övertygar
Att sedan skärmen inte övertygar kommer säkert inte som en överraskning. Den är av en enklare typ, visserligen stor, 6,5 tum närmare bestämt, men har till exempel låg ljusstyrka, något som märks särskilt i solljus då skärmen kan vara svårläst. Just skärmen uppfyller i alla fall de grundläggande kraven, bortsett då från att prestandabristerna verkar göra att den inte alltid reagerar direkt. 
Vill du ha en telefon för under 2000 kronor är det först och främst tydligt att några hundralappar mer gör att du får en telefonen som kan betydligt mera. Det är även tydligt, om du vill hålla dig under 2000 kronor, att Motorola gör ett bättre jobb att erbjuda en telefonen värd namnet för den summan pengar.
Frågor och svar
Hur är ljudet?Högtalaren är en ensam liten i botten så du får varken stereoeffekt eller särskilt bra tryck i ljudet. Det finns dock 3,5-millimetersuttag för hörlur.
Hur är gränssnittet?Samsung förändrar en del, men i en så här pass billig telefon är det tydligt att ett mer avskalat system skulle vara att föredra. Flera av de appar som telefonen har problem att orka köra är Samsungs egna. 
Är det en helt oduglig telefon alltså?Den är dålig på det mesta, men det är ju en fråga om gränsdragning hur dåliga du tycker bilderna ska vara innan det inte ens är någon idé att ta några. Galaxy A03 är och nosar på den gränsen i flera hänseenden. Samtidigt är ju dålig respons i skärmen och prestandabrist nackdelar man kan välja att leva med, men som sagt finns det bättre billiga telefoner som alternativ.
Ett alternativ: Budget 
Från Motorola hittar vi Moto E40 som vi när vi testade den nyligen tyckte gjorde ett bra jobb med få besvikelser, prislappen på 1500 kronor till trots.
Testbild
Kamerorna får verkligen kämpa och ger ofta undermåliga resultat, ibland med smått slumpartad färgåtergivning. Läs mer…

Audio Pro A15 – Tungviktare med batteri

Svenska Audio Pro gör trådlösa högtalare av alla typer, från rena bluetooth-högtalare till smarta högtalare med Google Assistant. Audio Pro A15 är mittemellan, en multiroom-högtalare med wifi-uppkoppling och stöd för Chromecast och Airplay, men ingen röstassistent. Det som utmärker Audio Pro A15 från andra liknande högtalare är dels att den har batteridrift, dels att den är IP-klassad för skydd mot väta.Batteridrivna högtalare är ju vanligen till för att ta med sig till exempel till badstranden, men det är inget jag spontant skulle komma på att göra med Audio Pro A15. Dels för att vattenskyddet inte är så fantastiskt. IPx2 innebär att den ska klara lättare regn, inte vattenlekar. Dels för att högtalaren väger 3,4 kg. Den är inte något man bär med sig så mycket som flyttar runt.

Tanken är nog snarare att man ska ha högtalaren i hemmet eller sommarstugan och ta den med sig när man rör sig mellan rummen eller ut i trädgården. Det är ungefär så jag väljer att använda den under testperioden och jag lär mig då att uppskatta handtaget på högtalarens baksida som gör den lätt att flytta med sig.
Batteridrift är ju inte en självklar kombination med multiroom heller. Audio Pro A15 kan streama musik med Airplay eller Chromecast, och mobilen fungerar då bara som fjärrkontroll och kan användas till annat. Men det förutsätter att mobilen och högtalaren är på samma wifi. Har du wifitäckning på tomten fungerar det naturligtvis, men högtalaren har även stöd för alternativa anslutningsmetoder. Dels kan den fungera som vanlig bluetooth-högtalare, dels kan du ansluta med sladd via 3,5 mm-uttag.

Mycket knappar
På ovansidan sitter ovanligt mycket knappar för att vara en trådlös högtalare. Här finns volymknapp, val av ljudkälla, bluetooth-parning, av/på-knapp, knappar för att spela, pausa och byta låt, samt sex programmerbara knappar för förval. När du spelar något kan du trycka och hålla in den knappen så sparas den spellistan eller skivan som förval på just den knappen. Jag får bara detta att fungera med Spotify och inte med andra musiktjänster, men det är ju inget större problem för de flesta svenska användare.
Ljudet i högtalaren är rejält tilltaget, och jag skulle inte lyssna på maxvolym inomhus i en lägenhet. Det låter bra, om än inte lika bra som i hörlurar eller större stereohögtalare. Dynamiken är bra och både bas och sång låter bra, men däremellan märker man att ljudvolymen dippar en smula och detaljer försvinner. Den lägsta basen försvinner också, och annat kan man nog inte heller begära. Det finns faktiskt en port så att du kan ansluta en subwoofer till högtalaren för detta. Jämfört med andra högtalare i samma storlek tycker jag att ljudet är snäppet vassare. Högtalaren har riktat ljud, vilket innebär att det inte låter lika bra om du inte har den vänd mot dig, men så länge den går på batteridrift är ju det lätt ordnat.

Audio Pro är föredömligt tydliga med batteritiden, 11 timmar på 80 procents volym (som räcker mer än nog inomhus), 8 timmar på 100 procent. Dessutom kan du faktiskt byta batteriet själv med en vanlig skruvmejsel om det skulle börja bli trött, och du har beställt reservdelen från Audio Pro.
Audio Pro har en egen app som inte är nödvändig för att använda högtalaren, men laddar du ner och installerar den får du en del nya funktioner. Dels de gamla klassikerna bass och treble, det vill säga reglage där du kan justera bas och diskant efter tycke och smak. Dels olika timers där du kan reglera hur länge högtalaren ska vara i standbyläge innan den stänger av sig, dels en sovtimer där du kan ställa in högtalaren på att stänga av sig själv efter ett givet tidsintervall. Det finns även en klockradiofunktion där du kan ställa in högtalaren på att väcka dig vid en viss tid med en förvald spellista eller skiva.

Det gäller att ha rätt förväntningar på Audio Pro A15. Vill du bara ha en batteridriven högtalare med bra ljud är Audio Pro A15 väl tung och klumpig, och det finns kompakta högtalare med bättre ljud för 4000 kronor. Men för just kombinationen av egenskaperna lite större ljud, multiroomfunktion och batteridrift för att du lättare ska kunna flytta runt högtalaren i hemmet eller kanske sommarstugan, och regnskydd som gör att den kan användas även ute på tomten är Audio Pro A15 värd ett köp. Läs mer…

Lenovo Tab M10 Plus (3rd Gen) – Med prestandaproblem

Lenovo gör det inte lätt för oss. Surfplattan Lenovo Tab M10 Plus kommer i många olika konfigurationer, inte bara minne och lagringsmängd samt tillgång till sim-kortplats för internet över mobilnätet varierar, utan till och med vilket chipset som driver plattan. Och så har vi Lenovo Tab M10 Plus, ja föregående generation av plattan alltså. Den är fortfarande allmänt tillgänglig och med ett pris som överlappar den nya plattan samtidigt som det är en betydligt mer ålderstigen produkt.Lenovo är i och för sig i gott sällskap när man döper sina surfplattor till samma sak som föregående modell (jag tittar på dig när jag skriver det, Apple), men Tab M10 Plus är en så specifik produktbeteckning, och webbutikerna är inte är så noga med att sätta ut 2nd gen eller 3rd gen efter.
I vilket fall är det bara två av konfigurationerna av tredje generationens Tab M10 Plus som finns att köpa när detta skrivs, och de har bägge chipsetet Mediatek Helio G80 och saknar simkortplats. Skillnaden är mängden lagringsutrymme, 64 eller 128 GB. Det är 64 GB-varianten som kostar 2600 kronor som vi testar här, medan den med mer lagring kostar 310 kronor mer.
Stor men smidig skärm
Liksom mobiltelefonerna har surfplattorna dragit iväg i storlek på sistone och när jag nu testar en modell med 10,6-tumsskärm känns det nästan som en miniplatta jämfört med vad jag testat nyligen. Ramarna runt skärmen är lagom stora, det vill säga tillräckligt tunna för att jag ska få en stor skärm på en så liten yta som möjligt men inte så smala att det blir svårt att hålla plattan utan att komma åt skärmen. Baksidan är i aluminium med ett stycke fuskmocca i plast som ger formgivningen karaktär. Plattan är hyggligt tunn och lätt.

Skärmen avslöjar rätt omgående att det är en billigare surfplatta vi har att göra med. Oled-skärm som inte skiftar i färg och ljusstyrka får du inte här, och du får inte heller förhöjd uppdateringsfrekvens. Den maximala ljusstyrkan är okej och skärmen tål hjälpligt att användas i solljus, och färgerna blir en smula urblekta på maximal ljusstyrka. Om man håller den för nära kan man ana lite pixlighet från den lägre upplösningen. Det är en helt okej skärm för 2600 kronor.
Svag processor
Däremot tycker jag beräkningskraften underpresterar för prislappen. Mediatek Helio G80 är inte ett speciellt nytt chipset och det var inte speciellt snabbt ens när det var nytt. Det får plattan att kännas seg. Att det tar ett par sekunder att starta appar kan man ju leva med,  men gränssnittet går ibland så långsamt att det inte hinner med att svara på mina tryck. Jag börjar till exempel med att använda Androids geststyrning, men responsen blir så dålig att jag byter till de tre knapparna för att det ska fungera bättre.
Under testets gång får jag en notifiering om att funktionen duraspeed har begränsat vissa appars bakgrundsaktivitet. Detta sker, enligt appen, när CPU- eller minnesresurserna är så knappa att det påverkar systemets prestanda. Man kan förstå att det behövs ibland.

Plattan saknar fingeravtrycksläsare, och ansiktsigenkänningen är ett annat område där man märker hur långsam plattan är. Det tar helt enkelt ett par sekunder innan plattan bestämt sig för om den känner igen dig, vilket är långtifrån säkert.
I gengäld får du högtalare som presterar över prisklassen. Lenovo brukar vara bra på det där med högtalare i surfplattor, och man hittar ofta fyra Dolby-kalibrerade högtalare som ger ett inneslutande ljud i deras plattor. Men att man får det även i denna surfplatta för under 3000 kronor är ändå lite överraskande. Det gör filmtittande på plattan till en riktigt njutbar upplevelse trots att skärmen kunde ha varit bättre.
Lenovos version av Android 12 är i princip Googles egen med extremt få tillägg. Jag letar bland appar och inställningar för att hitta något särskilt att nämna här utan att hitta något. Det är en av få Androidversioner där vi hittar det omgjorda statusfältet med bredare knappar för snabbgenvägar där man lämnat mer plats till förklarande text. Det är trevligt att se att man tänkt på att det är en stor skärm vi har att göra med och man därmed får plats med fler snabbgenvägar på en gång än på mobilskärmen.
Lenovo lovar att plattan ska få Android 13 någon gång nästa år.

Kameran duger
En kamera på en surfplatta är för mig något man använder till exempel för att skanna in räkningar med bankappen eller QR-koder för att komma till webbsidor. Jag är alltså ganska okänslig för kvalitén på bilderna här, och om något överträffar bildresultatet från kameran mina förväntningar med klara och skarpa bilder och autofokus, låt vara med en del problem med för starka kontraster.
När jag går in på Lenovos hemsida för Tab M10 Plus (3rd gen) och trycker på “se alla kompatibla tillbehör” får jag svaret att inga tillbehör hittades. På kartongen står det i alla fall att Lenovo Precision Pen 2 stöds, men plattan har ingen funktion för att ladda en tillhörande penna, och ingen följer med. Lite googlande visar att det också finns skyddande lock med stativfunktion från tredje part. 
Lenovo Tab M10 Plus (3rd Gen) har lite för klen prestanda för att jag oreserverat ska rekommendera den, men det gäller å andra sidan de flesta surfplattor i den här prisklassen. Samsung Galaxy Tab A8 är till exempel något långsammare än denna i prestandatester. Kan du leva med att plattan får kämpa lite och är ute efter en billig platta med bra ljud för högtalare är den trots allt ett intressant alternativ.

Frågor & svar
Vilka tillbehör följer med? Bara en 10 wattsladdare. 
Kan plattan snabbladdas? Ja, den kan laddas med upp till 20 watt, men då behöver du en annan laddare än den som följer med.
Kan jag lyssna i hörlurar i stället för högtalarna? Givetvis, och förutom Bluetooth finns det ett 3,5 mm-uttag för anslutning. 
Ett alternativ
Samsung Galaxy Tab A8: Samsungs alternativ är inte snabbare, men bjuder på Samsungs gränssnitt och tjänstepaket.
Testbild
Fina färger och bra skärpa, men notera hur utfrätta de solbelysta delarna är. Läs mer…

Test: Xiaomi Watch S1 – En smartklocka på gränsen

Det är egentligen väldigt lite som skiljer den här nya klockan från den jag testade för ungefär ett år sedan, Xiaomis egen Mi Watch Lite som nu kostar bara 400 kronor, en bråkdel av vad den här kostar. Förklaringen är så klart att systemet i grunden är detsamma och därmed många av funktionerna, även om den klocka vi nu testar, Xiaomi Watch S1 har exempelvis betydligt bättre skärm och känns med påkostad sett till material och utformning.Enkelt sett kan man dela upp smarta klockor i de som inte är så smarta men i gengäld har riktigt bra batteritid och de som är smarta men fallerar på att du måste ladda efter ett dygn ungefär. Det här behöver dock inte vara en relevant uppdelning. Tittar vi istället ur strikt träningshänseende är det inte säkert att du behöver en smart klocka. GPS, pulsmätare och bra analys av de data som samlas in räcker och det kräver varken ett stort apputbud eller smarta funktioner i klockan, mer då än en telefonapp som sköter intelligensen.
Långa rader av ikoner

En första titt på skärmen avslöjar urtavlan som antigen kan vara en enkel just urtavla med mer klassisk design eller eller visa de grundläggande hälsodata som klockan samlar in. Det finns totalt ett trettiotal olika urtavlor att välja mellan, en del mer fantasifulla än andra. Du kan svepa åt sidan på skärmen för att se genvägar och information om träningsstatus, väder, hälsa, steg och så vidare i form av små widgets. Sedan när jag via en av de fysiska knapparna trycker in mig till huvudmenyn möts jag av en lång rad ikoner, antingen visade i ett rutnät eller i en lista. Det väljer du själv. 
Ikonerna som fyller hemskärmen ger intrycket att det här är en fullfjädrad smartklocka, men när man tittar närmare inser man enkelt att de flesta är relativt enkla. Här finns så klart träningsmätning i en rad olika träningsformer, du kan se hälsostatistik och genomförda träningspass, mäta puls, få syrehalten i blodet, lägga till alarm och läsa notiser från telefonens appar. Du kan dock inte svara på inkommande notiser direkt i klockan och att spela musik i klockan eller kolla e-post finns det ingen möjlighet till. Musikappen i klockan kan bara användas för att byta låt på telefonens musikspelare och inte för att till exempel spela musik direkt från klockan till ett headset när du är ute och springer.

Med detta sagt så finns det faktiskt vad man skulle kunna kalla en appbutik, så du kan utöka apputbudet med fler appar än de som installerats från start. Det måste dock vara en av världens absolut minsta appbutiker för här finns bara fyra appar. Alla är gratis och det rör sig om de fyra apparna kalkylator, en anteckningsapp, en radio- och podcast-app samt ett enkelt pusselspel. Alla dessa appar är väldigt begränsade och radio- och podcastappen My Tuner fungerar till exempel bara som fjärrkontroll för att styra telefonens motsvarande app.
På samma sätt är Telefon-ikonen en lista över missade samtal till klockan och visar inte samtal du bara fått till telefonen. Är klockan i närheten kan du alltså använda den som ett headset/liten högtalartelefon, men den fungerar inte fristående. Och det finns ingen möjlighet att koppla ett e-sim till den här klockan.
Mobila betalningar
Utöver till exempel träningsappen så hör kanske appen Xiaomi Pay till de mera användbara i klockan. Eftersom jag har ett av de fåtal betalkort som stöds kan jag använda tjänsten. Att mobila betalningar inte kräver en på riktigt smart klocka har andra tillverkare redan bevisat. Garmin har till exempel både Spotify-musik och mobila betalningar i sina klockor. Och mobila betalningar finns dessutom i allt från dumma armband till ringar. I fallet med Xiaomi Pay stöds kort från SEB, Swedbank och Curve. Jag behöver bara starta appen och hålla klockan mot kortläsaren så genomförs betalningen.
Träningskoll
Kanske är träning ändå viktigast för de flesta smartklockeanvändare. När jag ska ge mig ut på ett nytt löppass får jag vänta uppåt 30 sekunder innan gpsen signalerar att den är redo, men har jag nyligen gjort ett träningspass vaknar gpsen snabbare. Xiaomi Watch S1 mäter din träning men har även koll på sömn och registrerar din dagliga aktivitet utöver faktiska träningspass. Det gäller då hur ofta du står och går, stegräknare och den räknar kalorier. 

Under träningspasset så får jag rapporter om hur långt jag sprungit och andra mätdata och skulle jag ha glömt att sätta igång träning i klockan så får jag påminnelse om det så fort klockan märker det. “Det verkar som du går” påpekar den flera gånger när jag gjort det utan att första starta ett träningspass. Väljer jag då att starta ett träningspass får jag även tillgodoräkna mig den distans som jag redan gått innan jag startade passet i klockan. 
GPS-precisionen är bra, men inte exakt, som de flesta klockor. När jag granskar rutten ser jag att den ibland genar i hörn, påstår att jag sprungit en bit bredvid vägen och så vidare, men sammantaget blir totalsträckan rättvisande och när jag jämför med andra klockor skiljer det inte mer än cirka 200 meter på ett 12 kilometer långt löppass. Ingen klocka är helt exakt.
Pratar med Strava och Apple Hälsa
Dina träningspass kan du se i en lista i såväl klockan som i telefonens Mi Fitness-app. I telefonappen ser du även träningspassen i form av ett diagram med staplar baserat på hur länge de varit, men någon verklig analys eller översikt över framsteg får du inte. Från appen kan du överföra data till Strava för att på det sättet få översikt och analys av dina träningspass där. Iphone-versionen av Mi Fitness kan även dela information med Apple Hälsa, men Androidens motsvarighet har ingen synk med Google Fitness.

För kontinuerlig hälsomätning kan jag aktivera så att puls och stress mäts löpande över dagen, puls så ofta som varje minut om jag vill det. Det märks också så klart att gps aktivt under löppass påverkar batteritiden, så den sammanlagda tiden som går innan du behöver ladda beror mycket på hur flitigt du använder klockans funktioner och vilka inställningar du valt. Xiaomi uppger själva att klockan ska klara 12 dagars normal användning innan den behöver laddas.
Sett till funktion så får man ändå säga att Xiaomi Watch S1 är förhållandevis dyr. Särskilt som det hänt så lite sedan föregångaren som är betydligt billigare. Det där steget mellan smarta klockor och mindre smarta är fortfarande tydligt och Watch S1 hör till de mindre smarta. Läs mer…

Test: Samsung Galaxy A33 – Prisvärd lillebror

Jag har svårt att inte jämföra Samsung Galaxy A33 med storebror Galaxy A53 när jag gör det här testet. Jag testade Galaxy A53 för ett par veckor sedan, de två telefonerna släpptes ungefär samtidigt, har nästan identisk design, kommer i samma färger, har nästan samma mått och vikt, och drivs av samma chipset. Samsung Galaxy A33 kostar drygt 4000 kronor, Galaxy A53 är lite mer än en tusenlapp dyrare. Frågan jag ställer mig är vilken skillnad denna tusenlapp gör åt ena eller andra hållet.
Lustigt nog reagerar jag direkt på hur mycket billigare Samsung Galaxy A33 känns. Inte till utseendet, lägger jag dem på ett bord med baksidan upp har jag svårt att se vilken som är vilken, och den främsta skillnaden är att plastramen på sidorna på A33 är matt medan den är blank på A53. Däremot känns materialet på plastbaksidan och ramen subtilt billigare och plastigare på Samsung Galaxy A33 än på A53. Framifrån märker man å andra sidan att de svarta ramarna runt skärmen är tjockare på Galaxy A33, i synnerhet i nederkant. Selfiekameran på Galaxy A33 är infälld i en droppformad urgröpning på Samsung Galaxy A33 medan den är i ett kamerahål på A53.
Billigare skärm
Startar man mobilerna så märker man ännu mer av att skärmen på Galaxy A33 tillhör en billigare mobil. Skillnaderna är subtila såsom lite lägre maximal ljusstyrka och en uppdateringsfrekvens på 90 Hz istället för 120 Hz, men bägge har Amoledskärmar med full HD-upplösning. På egen hand är skärmen till Galaxy A33 fortfarande bra, även om den inte hör till Samsungs bästa, med fin färgåtergivning, svart svärta och förvånansvärt bra läsbarhet i direkt solljus tack vare Samsungs systemfunktion som vrider upp färgmättnaden när mobilen känner av direkt solljus.
Chipsetet i mobilen heter Exynos 1280, och om det kändes lite underdimensionerat i Samsung Galaxy A53 (i synnerhet som det gjorde mobilen långsammare än föregångaren A52s) är det inget jag stör mig på för den här prislappen. Telefonen känns inte blixtsnabb men inte heller direkt långsam. Möjligen kan jag tycka att en ny telefon för 4000 kronor borde stödja wifi 6-standarden, men det är ingenting som egentligen stör användarupplevelsen så mycket.

Plasten känns som sagt lite billig, men formgivningen är tilltalande och plast är ett bra och tåligt material. En extra bonus är att telefonen är vattentät enligt IP67, vilket betyder att den tål regn och om du har tur att tappas i toaletten eller från bryggkanten utan att bli vattenskadad. Det är ovanligt i den här prisklassen.
Fingeravtrycksläsaren sitter i skärmen, och du får knacka på telefonen för att se var du ska sätta fingret, för den här mobilen saknar så kallad always on-display, en annan skillnad mot storebror A53. Du kan alltså inte utnyttja att du på en amoledskärm kan slå på enskilda pixlar till att alltid visa klockan och notifieringar. Fingeravtrycksläsaren fungerar i alla fall rätt bra, även om den är lite känsligare och långsammare än vad fingeravtrycksläsare som inte är inbyggda i skärmen brukar vara.
Varierande kameror
Kamerauppsättningen är kanske den största skillnaden mellan Galaxy A33 och A53. Huvudkameran här är på 48 megapixel mot 64 megapixel i A53, och jag försöker verkligen bevisa för mig själv att kameran på A53 är bättre, men lyckas inte. Möjligen är Samsung Galaxy A33 lite sämre på mörkerfoto, men nattläget är å andra sidan riktigt bra på att förbättra resultatet. Jag jämför även kameran mot Samsungs toppmodell Galaxy S22 och tycker att den står sig bra, för det mesta har jag svårt att bestämma mig för vilken av bilderna som är bäst.

Som standard tar Galaxy A33 bilder i 12 megapixels upplösning. Du kan välja att ställa in den på 48 megapixel, och bildresultatet blir skarpare men lite mer ljuskänsligt. Det finns ingen zoomkamera, men vid två gångers zoom blir bilderna ungefär lika skarpa som i 48-megapixelläget, vilket visar att man utnyttjar de extra pixlarna till att skapa en skarpare bild och inte bara zooma in digitalt. Kameran har även förvalda lägen för fyra och 10 gångers zoom, men då blir inte bilderna skarpare än om du tar en bild med två gångers zoom och knipzoomar in i den färdiga bilden. Åtminstone bilderna med fyra gångers zoom tycker jag fortfarande är fullt användbara. I detta avseende är kameran på Galaxy A33 till och med bättre än på storebror A53, som inte är särskilt bra på inzoomade bilder.
Vidvinkelkameran däremot, är inte bra på Galaxy A33. Kantförvrängningarna är brutala och kompenseras inte i efterbehandlingen, och bilderna blir trots att de är lågupplösta inte skarpa vid full inzoomning.
Om de övriga två kamerorna kan man säga att makrokameran är marginellt bättre för att ta närbilder, medan det är oklart om djupsensorn gör någon skillnad. Dyrare telefoner brukar klara av att ta bra bilder med artificiell oskärpa utan någon särskild djupsensor.

Telefonen har Android 12 med Samsungs One UI 4.1, vilket å ena sidan innebär ett användargränssnitt som är snäppet vassare än Googles eget gränssnitt, å andra sidan att inte så mycket har hänt i systemet de senaste två åren. Du får mycket förinstallerade tjänster och appar, många av dem bra, men är du inte intresserad av Microsoft Onedrive eller Samsung Smart Things blir det förstås många skräp-appar. Samsung har tänkt mer än Google på hur man bäst interagerar med en skärm där man inte kan nå över hela skärmen med en hand, och anpassat gränssnittet efter det. Samsungs betaltjänst stöder också betydligt fler banker än Googles. Men jag kan inte känna att jag behöver Samsungs webbläsare som alternativ till Google Chrome.
Kortare men ändå bra batteritid
Med lika stor skärm och lika stort batteri (och samma processor) kunde man väntat sig samma batteritid från Samsung Galaxy A33 som från A53. Att vi får någon timme mindre här beror troligen på att den billigare skärmen i A33 drar mer ström. Över tolv timmars skärmtid är fortfarande ett utmärkt resultat i vårt test, men det ska sägas att när telefonen går ner i strömsparläge de sista timmarna av testet drar den ner ljusstyrkan på skärmen så mycket att den blir nästan oläsbar.

Som helhet, och utan jämförelser med andra mobiler är Samsung Galaxy A33 en trevlig men stor telefon som klarar sina uppgifter och känns hyfsat prisvärd. Titta bara inte för noga på telefonen bredvid i butiken om du vill spara en tusenlapp.
Å andra sidan
Erik Mörner: Jag skulle sammanfatta den enkelt som “tillräckligt bra”. Byggkvaliteten och materialvalen är det inga fel på, skärmen är högkvalitativ och har bra ljusstyrka och kontrast, kamerorna gör vad de ska. Det är inte den snabbaste telefonen, men den fungerar och mer än så.
Frågor och svar
Hur är högtalarljudet? Telefonen har stereohögtalare med hyggligt ljud, men inte balanserade för riktig stereoeffekt.
Hur är vibratorfeedbacken? Ganska skrällig, ytterligare ett område där telefonen känns lite billigare.
Hur länge är telefonen garanterad systemuppdateringar? Samsung lovar hela fyra större systemuppdateringar och fem års säkerhetsuppdateringar. 
Ett alternativ
Samsung Galaxy A52s säljs när detta skrivs för mindre än Galaxy A33, och den är både snabbare och har bättre skärm och kamera. Men den kommer att sluta få systemuppdateringar ett år tidigare.
Kameraexempel

Huvudkameran levererar oftast bilder med fin färgåtergivning och bra skärpa. Läs mer…

JBL Tune 230 NC – Billigare och bättre

JBL har en förvirrande mängd olika True Wireless-headset, och då har vi ändå inte räknat med att det bara är ett av flera varumärken under Samsungägda Harman. Tune 130 och 230 NC tillhör i alla fall JBL:s billigare true wireless-headset, där den viktigaste skillnaden enligt JBL är formfaktorn. JBL Tune 230 NC är de med pinne, Tune 130 NC är utan pinne, men bägge fäster i örat med gummiplupp. Tune 230 NC kostar 1000 kronor direkt från JBL, men de flesta återförsäljare säljer den för ett par hundralappar mindre nu, så vi talar om ett headset som är en bra bit billigare än Apples Airpods.JBL Tune 230 NC kommer i ett rätt stort etui, men så är batteritiden rejäl också. Även med brusreduceringen påslagen får du ut åtta timmars speltid med headsetet, och det snabbladdar i etuiet, så tio minuter ger dig två timmars ytterligare speltid.

Headsetet är automatiskt i parningsläge när jag tar ur det ur etuiet, och har du en Androidmobil används Google Fast Pair för att hjälpa dig med hopparningen. Det är bra och dåligt. Första gången gör det processen smidig, men sedan får du popuprutor om att ansluta headsetet stup i kvarten på dina andra enheter där du är inloggad med samma Googlekonto, och dessa rutor kan vara svåra att bli av med samtidigt som de inte är särskilt hjälpsamma om du vill flytta headsetets hopparning från din mobil till din surfplatta. Trycker du på rutan får du oftast veta att det inte gick att ansluta, för headsetet kan bara vara ansluten till en enhet i taget och du måste först dubbeltrycka och hålla på ena öronsnäckan för att para ihop med en ny enhet.
Formgivningen med pinnar, som dessutom är kantiga, borde göra det lätt att ta i och ur headsetet och justera passformen utan att komma åt touch-kontrollerna. Verkligheten är en annan. Jag undrar varför headsetet alltid är i genomhörningsläge när jag sätter på mig dem och funderar på om de är inställda på att ställa sig i detta läge som standard när man slår på dem. Det är de inte, utan det beror bara på att jag kommer åt touchkontrollerna varje gång jag tar ur och sätter i headsetet i etuiet. Det är helt enkelt nästan omöjligt att få ur dem utan att trycka på touchkontrollerna, och det enda sätt jag kommer på är att nypa tag i gummiplupparna och dra upp öronsnäckorna.
Väl i öronen tycker jag öronsnäckorna sitter bra, efter att jag bytt till de största av de tre storlekarna för gummipluppar. Att de sluter tätt för öronen är viktigt både för att musikljudet ska låta bra och för att den aktiva bullerdämpningen ska fungera.
Helt okej för musik
Musikljudet låter också helt okej. Headsetet har det JBL kallar sitt signaturljud vilket i praktiken innebär att man skruvat upp den lägsta basen så det mullrar ordentligt om de låga undertonerna. Det är effektfullt men naturligtvis inte korrekt återgivning av inspelningen. Det hindrar inte ljudåtergivningen i övrigt från att kännas balanserad, med tydlig diskant och mellanregister och bra dynamik. Ja, jag tycker att musikljudet ligger över snittet. Headsetet stänger inte av sig automatiskt om du tar ur en öronsnäcka, det får du göra manuellt.
JBL har en app som man kan koppla upp headsetet mot. Då kan man ändra touch-inställningarna och installera firmware-uppdateringar. Här finns också en funktion för att hitta öronsnäckorna om du tappat bort dem i närheten. Då spelas ett högt ljud i den öronsnäcka du valt som är hörbart på ett par meters håll. Prova inte om du har öronsnäckan på dig.
Har du valt tättsittande gummipluppar stängs en hel del av omgivningens buller ut helt enkelt av att du har öronproppar på dig. Slår du på den aktiva brusreduceringen försvinner lite till, med betoning på lite. Skillnaden är märkbar men verkligen inte dramatisk. I den här prisklassen tycker jag i alla fall att det är okej att brusreduceringen inte är i toppklass.

Det finns också den omvända funktionen, där mikrofonerna släpper in omgivningens ljud, genomhörning. Syftet kan till exempel vara att du ska kunna använda headsetet utan att vara en trafikfara när du cyklar, eller kunna prata med kassören utan att ta av dig headsetet när du är i en affär. Ljudkvaliteten är tillräckligt bra för att det ska gå bra att föra samtal i genomhörningsläget.
Ljudet vid telefonsamtal är av den sort som jag omedelbart känner igen som “prassel-lurar”. Det vill säga om jag bara sitter och pratar låter det bra, men om jag eller någon annan i bakgrunden prasslar i en papperspåse blir det ljudet kraftigt förstärkt och låter betydligt högre än samtalsljudet. Trafikbuller släpps också igenom och riskerar att överrösta samtalet, men min röst låter i alla fall inte upphackad eller komprimerad vid buller som den gör i en del andra headset. Samtalsljudet är trots allt även det bättre än snittet för prislappen.
Jag vet inte varför, men det är alltid lite extra strul med headset från JBL. En gång är öronsnäckorna till exempel stendöda när jag tar ur dem ur etuiet, och jag får sätta i och ta ur dem tre gånger innan de vaknar till liv. Ibland, men inte alltid, skickar de en ljudnotifiering och visar batteritiden varje gång jag tänder skärmen på mobilen, vilket är både onödigt och störande om jag försöker lyssna på något. Däremot har jag inga problem med att bara ena öronsnäckan ansluter sig som jag haft med tidigare JBL-headset, och som helhet tycker jag inte att det lilla strul jag har förtar helhetsupplevelsen av JBL Tune 230 NC, som är positiv på alla områden. Läs mer…

Test: Nokia G21 – Få fördelar utöver priset

När HMD Global, som licensierar varumärket Nokia för mobiltelefoner, släppte en annan mobil nyligen kommenterade de att mobilen inte skulle få några systemuppdateringar med att de ville hålla prislappen på mobilen så låg som möjligt. Och så är det ju, systemuppdateringar kostar arbetstid och man har inte så många andra sätt att ta betalt för det än på prislappen på mobilen. Samtidigt illustrerar det problemet med HMD Globals strategi. Man satsar på budgetmobiler men lägger till fördyrande egenskaper vilket gör att man har svårt att framstå som prisvärda. Visst, det är en ovanlig kombination med budgetmobiler som utlovas flera års systemuppdateringar, men är det verkligen just det man letar efter när man vill ha en billig mobil, eller vill man snarare få så mycket telefon för pengarna som möjligt?
Tillhör du inte den senare kategorin kan Nokia G21 vara värd en titt. Du får en stor skärm, visserligen lågupplöst utan full HD och inte särskilt ljusstark. Att skärmen har förhöjd uppdateringsfrekvens till 90 Hz märker man inte heller så mycket av, de flytande kristallerna i skärmen hänger inte med i den snabbare uppdateringstakten. Skärmen skiftar rätt mycket i färg när man håller den i olika vinklar som ofta är fallet med billigare LCD-displayer. Du kan hitta mobiler med bättre skärm för 2000 kr.
Telefonens chipset är från kinesiska Unisoc, och är ett av de långsammaste vi testat det senaste året. Du kan definitivt hitta en snabbare mobil för 2000 kronor. Samtidigt säger det något om lägstaninvån idag att jag ändå sällan tycker att mobilen är jobbigt långsam.
Anonym
Formgivningen är anonym, med en baksida i enfärgad räfflad plast. Fingeravtrycksläsaren sitter i av/på-knappen på sidan och är bra, om än en aning långsam i responsen. Telefonens vibratorfeedback känns billig och skrällig och jag stänger av vibratorfeedbacken till tangentbordet för att den är jobbig att ha på när jag skriver. Den utskjutande kameraön är i plast och har repats märkbart under testets gång, men kameralinserna är oskadade så det påverkar inte funktionen.

Systemet i telefonen är enklast möjliga Android utan minsta spår av egn
a funktioner från HMD Global. Men det betyder inte att det inte finns förinstallerade appar, tvärtom finns det ett gäng förinstallerade tredjepartsappar såsom Spotify, Netflix, Linkedin och Amazon. HMD Global lovar 2 stora systemuppdateringar och tre års säkerhetsuppdateringar. Därför är det trist att det är Android 11 som telefonen levereras med. Den första av de två systemuppdateringarna går alltså åt till att ta mobilen till samma nivå som andra nya mobiler som säljs nu.
Batteriet är stort, och i kombination med klena processorer och ljussvag skärm får vi i alla fall utmärkt batteritid. 11 timmars skärmtid är bra för en så här stor LCD-display, och standby känns det som Nokia G21 klarar sig hur länge som helst.

När det kommer till mobilkameror i budgetmobiler har vi vant oss vid glädjespecifikationer, och att huvudkameran är på 50 megapixel eller att det finns tre kameror kan vi strunta i. De två extrakamerorna för makrofoto och djupmätning tillför inte mycket värde, och huvudkameran levererar bilder nersamplade till 12 megapixel, men 8 megapixel hade räckt, för skarpare än så är inte bilderna. Å andra sidan väntar jag mig inte en fantastisk kamera i en 2000-kronorsmobil och om något överträffar den här kameran mina förväntningar. Färgåtergivningen är okej, bilder både i dagsljus och inomhus blir fullt användbara även om de som sagt inte tål att blåsas upp till 100 procent. Mörkerfoto är givetvis inte denna mobils gren, men även här överträffar Nokia G21 mina förväntningar med bilder som visserligen är rätt gryniga, men inte oanvändbara.

Vill du ha exempel på mobiler som ger bättre skärm, hastighet och kamera än denna för drygt 2000 kronor kan jag nämna Motorola Moto G31 och Samsung Galaxy A13. Jag kan inte på rak arm komma på något område där Nokia G21 är bättre än dessa, men vill du ha tre års säkerhetsuppdateringar så är det Nokia som gäller för det erbjuder inte de andra.
Kameraexempel

Det vore fel att påstå att kameran i Nokia G21 imponerar, men den skämmer inte direkt ut sig heller. Läs mer…

Test: Motorola Edge 30 – Tunn och snabb mellanklass

Namnet Motorola Edge gör att man omedelbart börjar titta efter likheter och skillnader mellan denna och Motorola Edge 30 Pro som lanserades någon månad innan. Det vore då lätt att summera Motorola Edge 30 som en billigare version av Motorola Edge 30 Pro med långsammare processor. Kamerauppsättningen är densamma mellan modellerna, skärmen ungefär lika stor och med 144 Hz uppdateringsfrekvens, och den främsta skillnaden är att Motorola Edge drivs med chipsetet Snapdragon 778G Plus 5G medan Pro-versionen har Snapdragon 8 gen 1.
Annan känsla
Men det är inte alls det intryck man får när man har telefonen i sin hand. Att Motorola kallar det för den tunnaste 5g-mobilen på marknaden känns mer relevant. Det är en telefon med stor skärm som ändå känns smidig tack vare att den är så tunn, och dessutom lätt. Få telefoner i dag väger så lite som 155 gram. Kombinerar man det med en 6,5 tumsskärm är det en telefon för folk som både vill ha kakan och äta upp den, stor skärm men inte klumpig. Den påminner faktiskt inte så lite i det avseendet om Xiaomis Mi11 Lite/11 Lite NE från förra året, och eftersom det var en av våra favoritmobiler från 2021 ska det ses som en verklig komplimang.
För att nå dit krävs det förstås att både ram och baksida på mobilen är i plast, låt vara att Motorola kallar det premiumplast. Inget ont om plast, det är ett tåligt material och designen känns inte billig. Plasten har inte börjat uppvisa några repor under den tid jag hunnit testa telefonen. Det enda som känns lite billigt är knapparna, i synnerhet av/på-knappen vippar lite och känns som om den skulle kunna gå sönder med tiden. Ett genomskinligt gummiskal följer med om du vill skydda mobilen ytterligare, men lite av smidigheten går förlorad då. Motorola Edge 30 har visst skydd mot väta och regn i form av IP-klass 52. Det innebär att den ska tåla droppande vatten i en vinkel av 15 grader. Fullständigt skydd mot vatten i form av IP-klass 67 hade naturligtvis varit bättre men man tar vad man får.

Skärmen är av Amoledtyp med 144 Hz uppdateringsfrekvens som tidigare nämnt. Högre uppdateringsfrekvens i skärmen hör till de nyheter i mobilen de senaste åren som verkligen gör skillnad, men de extra hertz 144 Hz ger över 120 är svårare att lägga märke till. Detsamma kan man säga om 10 bitars färgåtergivning enligt HDR10+. Det är i vilket fall en bra skärm som är fullt läsbar även i solljus. Däremot saknar jag funktion för always on-display för att visa klockan och notifieringar även när skärmen i övrigt är släckt.
Vill jag använda fingeravtrycksläsaren tänds i alla fall skärmen så fort jag rör vid telefonen. Fingeravtrycksläsaren sitter alltså i skärmen och inte i av/påknappen som den gör på Motorola Edge 30 Pro. Förutom att fingeravtrycksläsare i skärmen är lite känsligare och långsammare tycker jag att den här sitter lite långt ner i skärmen för att vara helt bekväm att använda.

Chipsetet Snapdragon 778G Plus 5G är en upphottad version av förra årets chipset med samma namn utan plus i, och det ger riktigt bra prestanda. Som väntat är den bara lite snabbare än förra årets variant i prestandatester, men det innebär fortfarande att den är snabbare än det mesta utom rena toppchipset. Här är det intressant att jämföra med en annan ny mobil i samma prisklass och storlek, Samsung Galaxy A53. Jämfört med denna är Motorola Edge 30 både märkbart snabbare och smidigare i formatet.
Samma kameror
Kamerorna är som sagt desamma som i storebror Edge 30 Pro. När jag testade den telefonen tyckte jag att kamerauppsättningen var en av besvikelserna. Vi talar alltså om en huvudkamera på 50 megapixel, en vidvinkelkamera med samma upplösning och en djupsensor på 2 megapixel. Kamera för optisk zoom saknas helt.

Huvudkameran är helt okej, den levererar bilder på 12,5 megapixel som är skarpa och med bra färgåtergivning för det mesta. Ibland, särskilt i motljus, tycker jag att jag får problem med över- och underexponeringar och murriga färgtoner, men andra gånger händer de att kameran klarar svåra motiv bra. Nattläget klarar även mörkerbilder rätt hyggligt. Däremot verkar man inte ha någon glädje av sensorns högre upplösning vid inzoomning, för bilder tagna med två gångers zoom är inte skarpare än om jag zoomar in digitalt i en bild tagen utan inzoomning. Det märker man också om man ställer in kameran på att ta bilder med full upplösning i 50 megapixel. Även om ljuset är bra blir bilderna inte skarpare än om de är tagna i 12,5 megapixel.
Vidvinkelkameran är mer ambitiös än vanligt, med 50 megapixel och autofokus, men jag känner inte att jag får så mycket för det. Bilderna jag tar blir varken skarpare eller på annat vis bättre än de jag tar som jämförelse med den betydligt mindre ambitiösa vidvinkelkameran i Samsung Galaxy S22. Den främsta fördelen är kanske att vidvinkelkameran har ett makroläge, där jag kan ta bilder med en närgräns på så lite som 2,5 cm. Så nära är det svårt att inte skugga motivet med mobilen, men det är inget snack om att närbilder tagna på detta vis blir bättre än om jag tar dem med huvudkameran.
Kamerauppsättningen känns rimligare här i en mobil för 5000 kronor än i toppmodellen, men egentligen imponerar den inte nu heller. Tidigare nämnda Samsung Galaxy A53 har bättre kameror till samma pris, och jag saknar framför allt någon form av användbar zoomförmåga, oavsett om den är optisk eller digital, i Motorola Edge 30.

Motorola har fått kompromissa lite med batteriet för att få till det smidiga formatet, och 4020 mAh är en bit mindre än vi är vana vid i en mobil av den här storleken. Det märks också på batteritiden. 9 timmar och 31 minuters skärmtid är inte dåligt, men på sistone har vi blivit bortskämda och tar över tio timmars skärmtid i mobilen för given. Laddaren på 33 watt räcker bra för att ladda mobilen hyggligt snabbt, om inte supersnabbt.
Högtalare är ett område som Motorola visat sig vara riktigt bra på nu på sistone, och det gäller även Edge 30. Maxvolymen är rejält hög för samtal, och det låter dessutom bra för filmtittande, vilket naturligtvis är trevligt i kombination med den utmärkta skärmen. Oavsett om du lyssnar med headset eller i högtalare finns det Dolby Atmos-effekter du kan slå på om du vill. Då kan du bland annat få förstärkt tal vid poddlyssning eller rumslig känsla vid filmtittande. För det mesta fungerar det bra, särskilt det där med poddar, men ibland låter ljudet förvrängt. Du kan hursomhelst slå av funktionen om du inte är nöjd.
I övrigt håller sig Motorola med en rätt avskalad variant av Android 12, vilket innebär att det är en av få telefoner som säljs i Sverige där vi faktiskt får se hur Google tänkt sig ändringarna i utseendet av systemet jämfört med Android 11. Mest påtagligt är det i statusfältet där vi får färre men tydligare genvägsknappar. Om det är en förbättring kan diskuteras. Vi har kvar Motorolas smarta genvägar för kamera och ficklampa genom att vippa eller hugga i luften med mobilen, och funktionen Ready For som låter dig ansluta mobilen till en större skärm och köra appar där.
Som helhet är Motorola Edge 30 en riktigt trevlig telefon, och det tunna formatet gör den på många sätt lättare att ta till sig än storebror Edge 30 Pro. Telefonen är snabb, skärm och ljud utmärkta, och om batteritiden och kameran inte utmärker sig gör de oss inte heller direkt besvikna. Ett bra val för den som vill ha en mobil för 5000 kronor.

Frågor och svar
Skjuter kameraön ut mycket? Ganska, och framför allt gör dess rundade former att telefonen vobblar väldigt mycket om man försöker använda den när den ligger på ett bord.
Vilka tillbehör följer med? Laddare på 33 watt och ett gummiskal. Ingen headsetadapter.
Hur är vibratorfeedbacken? Den får sägas vara en av mobilens svagheter och jag stänger av den vid inmatning med tangentbordet för att den stör.
Ett alternativ
Samsung Galaxy A53: Samsungs mobil i samma pris är lite tyngre och tjockare samt märkbart långsammare. Å andra sidan får du samsungs tjänster, lite vassare kamera och bättre batteritid. 
Kameraexempel

Färgåtergivningen är naturlig på denna bild, men himlen överexponerad samtidigt som vissa partier känns murriga. Läs mer…

Test: Suunto 9 Peak Titanium – toppmodell med något för alla

Suunto 9 Peak är den finska klocktillverkarens toppmodell där de petat i det mesta av den teknik de har att erbjuda (förutom att det inte går att lyssna på offlinemusik, då får du vända dig till Suunto 7). Designen är omgjord sedan den föregående modellen, den har blivit smidigare och tunnare. Från cirka 15 mm tjock till runt 10 mm trots att teknikinnehållet ökat. Det här gör klockan smidig och enkel att bära dygnet runt. Det som är nytt i Peakvarianten av Suunto 9 är en ganska lång radda med saker, där de flesta av de mjukvarurelaterade uppgraderingarna kom även till föregångaren i en uppdatering. De huvudsakliga nyheterna är till exempel en ny pulsmätarsensor, en ny sensor för mätning av syrenivåerna i blodet, vanliga 22mm armband, snabbare laddning (runt en timme till fullt batteri), barometriskt höjdmätare och funktionen Snap to Route (mer om den senare). Detta alltså förutom den nya designen.  

Smidig design
Den nya designen är sannolikt välkommen för de som vill bära sin klocka även till vardags och inte bara under träningspassen. Blank, tunn och ganska snygg kan man väl kanske kortfatta beskriva den som. Något som dock stör mig är känslan i de tre knapparna. Det är ett högt klickljud när man trycker in dem vilket gör att det känns lite plastigt och billigt. Jag hade hellre sett knappar med en känsla som liknar den i den billigare Suunto 5 Peak. 

Batteritiden är ungefär 7 dagar med dygnetruntkontroll av puls och leverans av mobilnotifieringar. Om du kan svara direkt från klockan beror på beror på viIken telefon du använder, det återkommer vi till. I träningsläget kan du antingen köra 25 timmar med den bästa mätningen (pulsmätning och täta gps-uppdateringar) eller upp till 170 timmar med den “sämsta” (ingen pulsmätning och betydligt glesare gps-uppdateringar). De uppgivna batteritiderna har under testet stämt bra överens med det jag upplevt. 
Bra gränssnitt
Suunto-klockorna har ett enkelt och tydligt gränssnitt som inte blivit mer komplicerat i den nya 9 Peak. Det är lätt att scrolla i menyer, det mesta går att göra både via pekskärmen och via knapparna förutom gå bakåt som kräver en svepning åt höger. Pekskärm fungerar även med handskar på, vilket är ett stort plus. 
Skärmen har bra synlighet men systemet är ibland lite långsamt, som när man ska gå in i menyn för att styra mediauppspelningen. Skärmen kan låsas medan man tränar. Då fungerar inte knapparna eller pekskärmen. Annars går den bara ner i ett läge där pekfunktionen stängs av när man inte pillar på den på en stund. Man aktiverar pekskärmen igen genom att trycka på en av knapparna. 
Förutom att styra musiken som spelas på telefonen klockan är kopplad med kan du även svara på meddelanden med förprogrammerade svar (om du har Android), men inte svara på samtal. 

Som träningsredskap
Suunto 9 Peak är ett bra verktyg för den som vill mäta sin träning och sitt friluftsliv. Under testperioden har jag bara reagerat på en mätning som inte stämde riktigt, nämligen höjdmätningen. När man använder barometrisk höjdmätning, som finns i 9 Peak, måste man kalibrera den regelbundet, det vill säga berätta för den på vilken höjd man befinner sig så att den sedan kan registrera förändringar i lufttrycket och uppskatta förändringen i höjd. Suunto har en funktion för detta så att det sker automatiskt med hjälp av GPS:en, en funktion jag inte hade aktiverad när jag fick min felmätning. Generellt är en barometrisk höjdmätare exaktare och arbetar snabbare än GPS-baserad, men kräver att den är korrekt kalibrerad. 
En ny funktion som kan vara välkommen för den som ofta springer en specifik rutt, är funktionen Snap to Route. Den fungerar så att GPS-spåret klistras längs en förutbestämd bana oavsett om den tycker att man avvikit något på grund av felmätning. Klockan använder också den förutbestämda rutten för navigering och berättar hur du ska svänga. Den förutbestämda banan ritas upp i appen och laddas sedan över till klockan.

Det finns en mängd olika träningsprofiler och du kan även skapa egna, då i appen. Vill du ha ytterligare data från dina pass kan du aktivera SuuntoPlus, det är som olika appar som samlar och presenterar mer specifik data kring din träning. Tyvärr måste du aktivera dem innan varje pass och du kan bara ha en i taget igång. 
Appen
Som nämnts tidigare i texten finns det en app som du kan ladda ner för att få mer information kring de mätningar som din klocka gör.. Både vad gäller sammanfattningar av din träning, men också vad gäller din sömn, återhämtning, förbränning och stressnivå. Via appen kan du även justera saker i din klocka. Det är lätt att koppla ihop de båda enheterna och informationen i appen är tydlig och enkel att hitta. Du kan dessutom koppla ihop din Suunto-app med andra appar som Strava eller liknande om du hellre vill logga din träning där. Det finns en uppsjö av så kallade partnertjänster som du kan koppla samman Suuntoappen med. 

Sammanfattning
Det du får för att du betalar mer än för 5 Peak är till exempel en större skärm med pekfunktion, mätning av syrenivån i blodet, bättre batteritid och barometrisk höjdmätare. Det går inte att komma ifrån att Suunto har skapat en riktigt bra klocka för den som är ute efter en värstingklocka som kan hjälpa dig mäta din träning och hjälpa dig under till friluftsliv. Konkurrenter skulle till exempel kunna vara Garmin Fenix 6 eller Polar Vantage V2, där den senare är lite mer inriktad på ren träning medan 9 Peak delar sitt fokus mellan träning och friluftsliv.  Läs mer…

Test: HTC Vive Flow – VR-glasögon för mobilen

Beroende på vem du frågar idag kan VR vara antingen stendött eller nästa stora revolution som är på väg att explodera. Vi såg mycket VR för ett par år sedan i mobilvärlden, främst från Samsung med Gear VR, men den satsningen där telefonen användes som högupplöst VR-skärm i headsetet är numera lagd på is.HTC Vive Flow är på flera sätt något annat. Här är skärmarna istället integrerade i headsetet och du använder din mobiltelefon, måste vara en Android, bara som fjärrkontroll. Det här är alltså en enklare modell jämfört med de tyngre, dyrare, mer avancerade enheter med separata handkontroller och som kopplas till en dator med rätt tunga krav på prestanda och grafik.

Det här headsetet har alltså ett helt annat angreppssätt. Det har en enkel glasögondesign, alltså skalmar istället för band du spänner runt huvudet. Ändå skärmar de av bra så att ljud inte slipper in och passform såväl som ergonomi är bra. Ser man bara till själva glasögonen så är de alltså lyckade. Det gör dock inte att de är bekväma att använda. Jag märker ganska snabbt att jag blir trött i ögonen. Att titta på en skärm på bara några centimeters avstånd är kanske inte optimalt, men framförallt tycker jag fläkten påverkar. Dels låter den påtagligt, men det känns även som den lätt blåser in i ögonen så att det i sig gör mig trött och torr i ögonen.

Att komma igång med headsetet är hur som helst ganska enkelt. Jag laddar ner Vive-appen till telefonen och därifrån ansluter jag sedan till headsetet via bluetooth. Först provar jag att anävnda telefonen som strömkälla och anslutrer usb-sladden från glasögonen till telefonen, men det räcker inte till. Headsetet klagar på just det, så du är alltså hänvisad till en powerbank om du inte har tillgång till laddare och vägguttag. Det finns dock en liten batterireserv i headsetet, så du kan byta strömkälla utan att behöva starta om hela enheten.
Du navigerar i vr-världen med hjälp av telefonen. Den fungerar då som en fjärrkontroll där telefonskärmen är pekplatta med flera virtuella knappar och möjligheten att peka som en laserpekare. Telefonen som du håller i handen syns alltså i vr-världen. Du ser hur på bilden här intill. Precision i pekaren kan vara lite fladdrig, men anstränger du dig går det bra att pricka rätt, särskilt om du använder två händer.

Den tänkta laserpekaren använder du alltså för att peka i gränssnittet på klickbara knappar och sedan bekräfta dina val. Det fungerar hjälpligt, inte supersmidigt men acceptabelt. Särskilt osmidigt blir det så klart när jag måste mata in text på det virtuella tangentbordet som när det behövs dyker upp i vr-världen.
Surfa webben på en bioduk
När jag startar headsetet och kommit igång välkomnas jag av en startskärm som flyter runt i en 360-graders-värld. Här finns de senaste apparna jag använt, bland annat en VR-version av webbläsaren Firefox, så du kan surfa och se sidorna på något som liknar en stor bioduk och här finns även ett utbud av korta vr-filmer i 360-grader så du kan se dig omkring. Det finns även en appbutik med ett fåtal gratisappar och fler som kostar pengar att ladda ner.  Jag räknar till ungefär 80 appar tillgängliga totalt och 150 spel. Det är ett begränsat utbud och alla känns heller inte som de tillför så mycket unikt. Det blir tydligt att VR fortfarande efter alla år ännu inte är en mogen teknik.

Alla nedlagda VR-satsningar liksom förväntningarna på Metaverse speglar vilka förväntningar de som provar Vive Flow har och när jag tar med headsetet så att kompisgänget får prova för första gången är det idel besvikna utrop. “Hur kan den vara så här dålig?”, “Det här är det sämsta jag varit med om” och “ja man blir snabbt trött i ögonen, fläkten blåser i dom hela tiden”. 

Det är väldigt svårt att se i vilka situationer man faktisk ska använda Vive Flow för att ha nytta, eller nöje, av den. Apputbudet är en begränsning, men du kan även välja att spegla mobilens skärm till glasögonen, vilket alltså gör att du kan få hela apputbudet tillgängligt där. Jag provar att se på en tv-serie i glasögonen och får då zooma så att bilden blir vad jag tycker är lagom stor. Är den för stor så får den inte plats i synfältet, är den för liten så går man ju miste om fördelen mot att titta direkt på mobilen. Jag tycker att högtalarna är i klenaste laget när jag tittar och framförallt blir det tydligt att upplevelsen som helhet inte ens då övertygar. Jag tittar betydligt hellre på min vanliga tv som står några meter bort och det är bara i nödfall om jag inte hade en skärm som jag ens skulle överväga att använda glasögonen. Det skulle kunna vara på längre resor, men inte ens då är det smidigt eftersom jag dels är hänvisad till redan nedladdat material och dessutom är beroende av att ha el ansluten till både telefon och till headsetet. 
Som om inte detta var dåligt nog finns det ju även en asocial aspekt på användningen som även den begränsar. Du blir med ett vr-headset avskärmad på flera sätt. Du blir mer eller mindre helt okontaktbar och även om du är själv och vill äta lite popcorn eller dricka något till filmen blir det svårt.
VR som koncept, oavsett om du kallar det just VR eller metaverse, har långt kvar innan det är användbart. Om det ens någonsin kommer dit. Läs mer…

Test: Jays T-Six True Wireless – Inte värda sitt låga pris

När jag börjar testa Jays T-Six vet jag inte vad de kostar. De första intrycken skvallrar dock om ungefär vilken prisklass de befinner sig i. Det handlar om ett plastigt fodral med även lurar som är lätta och plastiga. Egentligen har vi redan nu gått igenom allt det som hör till lurarnas fördelar. Resten av bekantskapen med Jays T-Six bara försämrar intrycket.Lurarna är av typen som du sätter i öronen utan att trycka in i hörselgången. Det finns alltså bara en modell och inga gummipluppar i olika storlekar utan hårdplast och en storlek oavsett öronform.

Jag har inga problem att komma igång med hörlurarana och koppla dem till telefonen. Etuiet har en knapp på insidan och laddas via usb-c. Det finns dioder på utsidan som visar laddningsgraden när du öppnar fodralet, men vi har inget stöd för trådlös laddning av själva etuiet. Inte heller finns det någon app, men eftersom lurarna egentligen inte har några inställningsmöjligheter utan allt är bestämt från start finns det inte så mycket en app skulle kunna tillföra.
Du kan styra musiken och hantera samtal med hjälp av tryck på sidan av lurarna. Det finns en lång rad olika kombinationer av en, två eller tre tryck som alla betyder olika saker. Dubbeltryck på höger lur ska till exempel betyda “nästa låt”, ett tryck på vänster lur ska höja volymen och ett långt ska starta röstassistenten. Problemet är att det inte fungerar. Touchstyrningen verkar väldigt slumpartad och ibland lyckas lurarna uppfatta vad jag vill, andra gånger gör den något annat och vid ytterligare andra tillfällen händer ingenting. Lurarna har helt uppenbart svårt att tolka mina tryck och det verkar som de ibland inte uppfattar trycken alls och andra gånger tolkar tre tryck som två eller två tryck som inga tryck alls. Det blir väldigt frustrerande och oförutsägbart att se och höra vad som händer.
Plast och metall

Hörlurarna i sig är i allt väsentligt plastiga, men ljudet är istället skarpt och metalliskt utan riktig dynamik. Det låter lite som om jag hade lyssnat på musik i en telefonlur, höjt volymen ordentligt och sedan fortsatt lyssna på en halvmeters avstånd. Det är i alla fall karaktären på ljudet, även om det inte är riktigt så dåligt. Det lämnar i alla fall mycket att önska. Lurarna pausar heller inte musiken när jag tar dem ur öronen, utan du får pausa själv manuellt. Än värre är ljudet under samtal. Då är hörlurarna relativt bra på att filtrera bort störande ljud och prassel i omgivningen, men det på bekostnad av att min röst låter väldigt komprimerad, och precis som musiken metallisk så att den spricker och försvinner tidvis.

Du märker säkert att de här lurarna inte övertygar och hade jag gissat ett rimligt pris hade min gissning hamnat på under hälften av de 1000 kronor som T-Six faktiskt kostar. Under testperioden vänjer jag mig lite vid ljudet i T-Six men det har bara effekten att jag blir nästan lyrisk när jag får byta till ett par andra lurar i samma prisklass och äntligen hör vilket många gånger bättre ljud man kan få för 1000 kronor. Läs mer…