Test: JBL Tour One – Med tuff konkurrens

Samsung-ägda Harman är ett av världens största ljudföretag och JBL är deras största (men inte enda) märke för headset. Man tänker att störst borde ge dem muskler att vara bäst också, men det är snarare på billiga headset och högtalare JBL utmärker sig. Det betyder inte att de inte också har flaggskeppsmodeller.JBL Tour One är en sådan flaggskeppsmodell, för hörlurar som täcker hela öronen. Med aktiv brusreducering och en prislapp på 3000 kronor eller strax däröver tävlar de med Sonys WH-1000XM4, som när detta skrivs kan köpas för mer eller mindre exakt samma slant. Det är svårt att se hur JBL Tour One ska vinna den duellen.
Robust
Konstruktionen är det inget fel på. Blandningen av metall och plast känns robust, om än väldigt lik andra headset på marknaden, och öronkuddarna är bekväma så jag blir inte öm av att använda headsetet längre tid. Däremot är det svårt att använda när du till exempel styrketränar. Så fort du lägger dig ner börjar det glida av.

Headsetet styrs med knappar, men också touchpanel på höger öronkåpa. Knapparna används för av/på, hopparning och att justera brusreduceringen medan touchpanelen fungerar för att pausa eller återuppta musiken. En del sådana touchpaneler är överkänsliga och reagerar även när man har uppfälld luvtröja men inte den här.
Hopparningen är oproblematisk, och när man väl fattat hur av-på-parningsknappen fungerar är den riktigt smidig och gör det lätt att flytta anslutningen till en ny enhet. Jag upplever inte heller några hack i uppkopplingen eller störande fördröjningar som påverkar läppsynken när jag tittar på film.
När jag kopplar ihop headsetet mot en Androidmobil blir jag erbjuden att konfigurera Google-assistenten med headsetet. Förutom att jag då kan ställa frågor om väder och klockan till headsetet utan att ta fram mobilen kan jag även få mina notifieringar i mobilen upplästa. Det här är en funktion som snabbt blir jobbig eftersom det dels inte är särskilt njutbart att lyssna på en uppläst notifiering, dels händer rätt ofta.
Bättre ljud
JBL brukar ofta skryta om sitt “signature sound”, vilket är säljsnack för att man vräkt på med extra mycket bas i stället för att faktiskt försöka få till ett detaljrikt och naturtroget ljud. För JBL Tour One heter det i stället att man har JBL Pro-ljud, och jag gillar det bättre. Här har vi naturlig basåtergivning och en frekvensåtergivning som även får med mellanregistret. Rumsligheten känns också bra, och det är egentligen bara när jag jämför med Sony WH-1000XM4 som ljudet känns lite platt. Kanske beror det på att JBL Tour One inte stödjer någon annan ljudöverföringsstandard över Bluetooth än sbc som komprimerar ljudet en del.

Brusreduceringen är på som standard och förkortar batteritiden till hälften, från 50 till 25 timmar. Jag vet inte om jag tycker det är värt det. När jag jämför brusreduceringen påslagen och avslagen i olika bullerstörda situationer hör jag skillnad, visst. Särskilt mer lågfrekvent buller filtreras bort. Men mycket blir kvar, och jämfört med både branschledande Sony och Bose och betydligt billigare Urbanista är brusreduceringen undermålig.
Ljudet vid samtal är inte riktigt lika bra som om man pratar direkt i mobilen, och den jag talar med upplever ibland att en del ord jag säger låter lite avklippta, men för det mesta är samtal oproblematiskt. Dessutom är headsetet väldigt bra på att ta bort störande omgivningsljud, och jag kan både slå på köksfläkten och stå intill en trafikerad väg och den jag talar med hör mig bra utan att bullret stör.
Även med brusreduceringen avslagen är batteritiden inte precis imponerande jämfört med konkurrerande alternativ, och det är svårt att se något område där JBL Tour One faktiskt är bättre än andra headset i samma prisklass. Läs mer…

Test: Fitbit Charge 5 – Aktivitetsarmband med lyxfunktioner

Fitbit Charge 5 är Fitbits huvudnyhet under hösten, och kanske också den enda nyhet de kunde lanserat det här halvåret. Moderbolaget Google har bestämt att det är Wear OS som gäller för klockor framöver, och Fitbit har knappast haft nog med tid att skapa en bra användarupplevelse i det nya systemet när inte ens Samsung som har fått gräddfil har hunnit göra det i sina klockor med Wear OS 3.0.Så, i väntan på nya klockor är det Fitbits mest påkostade aktivitetsarmband som fått sig en uppdatering, och enligt Fitbit är intresset fortfarande stort för aktivitetsarmband och Charge den produktserie från Fitbit som har flest aktiva användare. En del vill helt enkelt ha något smidigare än en klocka. Kanske lockar också batteritiden på 7 dagar, märkbart längre än i Fitbits klockor, för att inte tala om i Wear OS där klockorna inte klarar sig två dygn på en laddning.

Omgjord
Jämfört med föregångaren Charge 4 är mycket nytt. Formgivningen är mjukare, det finns inte längre någon kapacitiv knapp på sidan, och enheten är dessutom tunnare. Framför allt är skärmen i färg, vilket förstås känns mer modernt och karismatiskt. Fitbit Charge 5 är inte en smartklocka i den mening att du kan installera tredjepartsappar, men du kan välja mellan två dussin färdiga urtavlor som visar varierande mängd information, och ofta kan du rotera vilken data som visas genom att trycka på skärmen.
Utan knappar styrs armbandet helt av svepgester och tryck på skärmen. Sveper du uppåt hittar du hälsodata, neråt snabbgenvägar och inställningar, och åt sidorna roterar du genom armbandets funktioner. Är du inne i en funktion kan du backa genom att svepa åt vänster och du kan återvända till urtavlan med ett dubbeltryck. Särskilt i det sista fallet önskar man att det fanns en knapp, för det är lätt hänt att det första trycket i dubbeltrycket tolkas som att man tryckt en gång på skärmen och sätter igång någon funktion i stället. Jag råkar också ofta ut för att jag väcker skärmen och sedan trycker på det första som dyker upp i stället för att bara väcka den.

Batteritiden är som sagt 7 dagar vilket får anses vara utmärkt med tanke på funktionsuppsättningen (som vi snart kommer till) och det smidiga formatet. Du kan få en always on-display där du inte behöver lyfta armen (funkar inte jättebra) eller dubbelklicka på skärmen för att väcka skärmen. Always on-displayen ger en reducerad version av urtavlan som inte uppdateras lika frekvent och har mindre information. Det fungerar bra, men då batteritiden kapas till två dagar med always on-displayen påslagen föredrar jag att inte använda den.
Fullpackad
I Charge 5 hittar du de flesta av de funktioner du väntar dig av ett aktivitetsarmband, såsom stegräkning, pulsmätning, inbyggd gps, sömnmätning, träningsloggning, tyst väckning och aviseringar på handleden. Saknas gör barometer för att mäta  hur många trappor du gått uppför under dagen, en funktion som fanns i föregångaren. Den har fått stryka på foten för att ge plats åt Fitbits hälsosensorer, som känns igen från klockan Sense, och som här stuvats in i ett mindre format. Främst rör det sig om ekg-mätning för att upptäcka hjärtflimmer och så kallad EDA-skanning som ger ett mått på din stress. EDA  (Electro Dermal Activity) mäter svetten på fingertopparna, eller mer specifikt antalet svettpåslag under en viss tidsrymd, vilket fungerar som indikation på din stressnivå.

För att göra en EDA- eller EKGmätning måste du knipa om bandets sidor och sitta still ett fast tidsintervall. För en EDA-mätning är förvalet tre minuter men mer skadar inte. För EKG räcker det med 30 sekunder. Jag kan inte nog poängtera hur dålig ergonomin är för detta. Jag kan helt enkelt inte hitta något vettigt sätt att knipa om armbandet med tumme och pekfinger samtidigt som det sitter på handleden. Eftersom jag inte får ett bra grepp klagar enheten ofta på att jag släppt greppet, eller så känner den inte av fingrarna till att börja med. Frågan är hur mycket resultatet sedan säger. EKG:t talar om att jag inte har hjärtflimmer, vilket man nog inte heller behöver kunna kolla särskilt ofta. EDA ger ett väldigt konkret men svårrelaterat mått på antalet stressresponser. Den säger alltid att jag har en uppåtgående trend och jag vet inte vad det betyder. Med tanke på hur bökigt det är att få till mätningen är jag måttligt avslappnad när den görs. Det är helt enkelt rätt mycket jobb för ett mått som i slutänden fortfarande känns svårt att ha glädje av. Värdet av de nya sensorerna känns inte självklart, och en del Fitbit-användare hade nog ändå föredragit att ha barometern.
Zonminuter
Ett av de mest intressanta hälsomåtten Fitbit har i sina aktivitetsmätare är zonminuter. Baserat på din vilopuls mäter den när du fått upp pulsen och baserat på din ålder får du ett rekommenderat antal pulsminuter per vecka att uppnå för att få tillräckligt med motion.

Nytt är att Fitbit kombinerar detta med din sömn och hjärtrytm samt hur mycket du ansträngt dig tidigare till ett mått på om du är fulladdad eller behöver en vilodag, inte olikt Garmins Body Battery för de som är bekanta med deras system. Dina rekommenderade aktiverade minuter kommer då att justeras beroende på ditt behov och ger dig en indikation om du kanske snarare behöver en vilodag än mer träning. Det här är en genuint användbar funktion, och du kan läsa mer om den här, men det är synd att man behöver ett dyrt premiumabonnemang för att få tillgång till den.
Appen i mobilen är central för Fitbit och ger dig betydligt mer information än du kan få på armbandets skärm, särskilt vad gäller trender över tid. Fitbit försöker här styra användaren mot sin premiumtjänst, där 6 månaders prenumeration ingår i köpet av Charge 5. Det är inte helt lätt att avgöra vad man får för den rätt stora summan, 900 kronor om året, man får betala för Fitbit Premium. Det säger till och med jag som fått en tabell med skillnaderna direkt från Fitbit. För en vanlig användare är det ännu svårare. Det rör sig om historik som i vissa fall är en vecka utan Premium och längre med, eller mer detaljerad data som därmed också blir mer svårtydbar, eller meditationer och träningsprogram som inte har något med själva träningsarmbandet att göra, och som ofta finns tillgängliga via andra tjänster. Fitbit lyckas inte få mig att bli sugen på att bli en betalande medlem för nästan tusen kronor om året.

För basfunktionerna, logga träning och hålla koll på vardagsmotionen, behöver du inte heller premiumfunktionerna, och Fitbit gör dem bra, men samtidigt känns då extrafunktionerna som EKG och stressmätning som rätt överflödiga.
Svara på meddelanden
Notifieringar fungerar oftast bra även det trots den relativt lilla skärmen. För meddelanden kan man svara med förvalda svar som du skapar i förväg i Fitbit-appen. En annan funktion som vanligen är förbehållen klockor men som finns här är betalfunktionen Fitbit Pay. Det är pilligt att mata in siffrorna till din fyrsiffriga kod som behövs vid betalningar, det kunde Fitbit ha gjort bättre, men bankstödet för Fitbit Pay är förvånansvärt brett. Vill du däremot kunna ladda ner musik och ansluta headset för att slippa ha med mobilen på ett motionspass är du hänvisad till en klocka.
Fitbits val att lägga in EDA-mätning och EKG i aktivitetsmätaren på bekostnad av höjdmätaren och att ta bort den kapacitiva knappen känns inte nödvändigtvis som de val användarna skulle ha gjort själva om de fick konstruera en uppföljare till Fitbit Charge 4, och somliga kommer nog föredra den äldre modellen. Men om du vill ha maximalt antal funktioner i minimalt format och med lång batteritid är Fitbit Charge ett bra val. Läs mer…

Stort test: Sony Xperia PRO-I

Sony har länge lagt sitt krut på att göra bra kameramobiler, men har tagit en annan väg än konkurrenterna. Istället för många megapixel, bättre bilder i mörker och extremzoom som vi hittar i många andra flaggskepp har de prioriterat autofokus och att kameran ska kunna ta bilder i snabb följd. Samtidigt har de inspirerats allt mer av sina egna kompaktkameror och tagit mycket av utseendet från dessa till kameraappen i mobilen.De här prioriteringarna har varit tydliga en längre tid i Sonys mobiler och den här, Xperia PRO-I är inget undantag, tvärtom. Sony har själva internt kallat den här telefonen för helt enkelt “The camera”, kameran. Tydligast manifesteras detta i att Xperia PRO-I utrustats med en entumssensor. Vi ska återkomma separat till hur det gjorts och vad det innebär i praktiken för bilderna vi tar.

Inte bara kamera
Låt mig först börja med vad telefonen i övrigt kan, för trots smeknamnet “kameran” så är det ju en fullfjädrad telefonen också. Det som framförallt utmärker Xperia PRO-I som telefon är den långsmala 4K-skärmen. Det är alltså en ovanligt högupplöst oled-skärm som lämnar mycket lite i övrigt att önska. Uppdateringstakten är 120 hertz och om ma n ska klaga på något så är det att den här kombinationen av extrema prestanda drar batteri och det märks. Från början är skärmen ställd till lägre uppdateringstakt, så du får manuellt ställa in 120 hertz men då är den fast där och inte anpassad till vad som behövs för det du gör för stunden.
Resultatet av skärmens kvalitéer och väl tilltagen prestanda gör att telefonen hela tiden känns snabb och responsiv oavsett vad för uppdrag jag utför med den. 

Skiljer sig från närmsta konkurrenterna
Eftersom Sony Xperia PRO-I är en mobiltelefon med tydligt kamerafokus vill jag så klart ingående jämföra den med andra i samma kategori. Sony är ju långt ifrån ensamma att satsa på mobilkameror, även om de gör det på ett annat sätt än andra. Samsung Galaxy S21 Ultra har till exempel nyligen fått en särskild proffskameraapp kallad Expert RAW, Apples Iphone 13 Pro har sitt särskilda Prores-läge för video och Proraw för stillbilder. Alla dessa följer med mig under testandet av Sony Xperia PRO-I för att belysa för- och nackdelar i foto och video.
Den tydligaste skillnaden mellan Sony Xperia Pro-I och de andra mobilkamerorna är hur de beter sig i själva fototillfället. Där ger Sonys kameraapp pedagogisk vägledning, tydliga grafiska indikationer och en rad olika möjligheter att påverka bilden, men att bilden i slutet blir bättre, det är inte alls lika säkert.
Många testbilder
Sammantaget när jag tagit ett stort antal testbilder och jämfört med vad jag kan göra med andra kameror så är det relativt enkelt att dra en slutsats. Xperia PRO-I har motiv som den klarar särskilt bra och den ger dig mer kontroll över bilden än de flesta andra mobilkameror. Den har dock också tydliga brister och inte ens på de områden där den presterar särskilt bra är det säkert att den är bättre än konkurrenterna. Ett exempel på det är porträtt, där Sony, enligt egen utsago och på pappret borde briljera. Jag har i samband med lanseringen av Xperia PRO-I och för den delen även när Sony lanserat mobiltelefoner de senaste åren fått höra om den snabba autofokusen, att kameran kan följa motiv, återuppta även när motivet en kort stund försvunnit ur bild och både hitta och fokusera på ögat när det handlar om en person. Eller ett djur för den delen. Det här stämmer för det mesta. Kameran är inte ofelbar och det händer att den inte hittar ett ansikte, men framförallt är det här med ansiktsfokus inte något konkurrenterna är sämre på. Sony visar i sin kameraapp tydligare vad som händer. Jag får en grön liten ruta tydligt över ögat på den jag tar porträtt av när fokus ligger där, men en bild jag tar med Samsung eller Iphone är minst lika bra, med minst lika skarpt fokus i ansiktet.

Inte för alla
Att Xperia PRO-I inte är en telefon för alla det visar redan prislappen på 18 000 kronor. Det är bara i en väldigt liten målgrupp med unika behov man kan se att den pengen är befogad att lägga på en produkt som den här. Utöver på prislappen ser man även i kameraappen att det här inte är en telefon för gemene man. Där är det dock bättre avvägt, för i det mest avancerade läget finns det inställningar i flera steg och i sådan mängd att det säkert kan avskräcka en del. Samtidigt har telefonen enklare basic- och autolägen som alla kan uppskatta och klara av att hantera.
De extra möjligheter jag får att kontrollera bilden i de andra lägena inkluderar möjligheten att växla mellan bländare F2.0 och F4.0. Det ger mig möjlighet att styra skärpedjupet och det ofta bättre än jag kan i andra mobiler. Det här fungerar bra, men ger mig samtidigt inga stora unika möjligheter att ta bilder jag inte kan ta med andra flaggskeppsmobiler. Utöver denna möjlighet har Sony i autoläget även bokeh-effekt som andra mobiler, i form av en effekt och inte rent optisk, men den effekten är riktigt dålig, sämre än i andra mobiler, och resulterar ofta bara i fiktiv oskärpa som är flammig i kanterna och bara ser konstig och overklig ut.

I de många bilder jag tar, individuellt med Xperia PRO-I och jämte andra telefoner för att jämföra så tittar jag givetvis inte bara på skärpa. Jag jämför även andra aspekter på en bild som detaljrikedom och brus, färgåtergivning och annat. Xperia PRO-I har sina stunder, men i jämförelse med andra telefoner blir det främst dess svagheter som blir tydliga. Just när jag detaljgranskar bilder och då zoomar in på datorn i 100 procent blir detaljrikedomen tydlig, eller rättare sagt bristen på den. Andra mobiler ger antingen högre upplösning eller använder sin upplösning till att kombinera flera pixel till en bättre bild och det syns. Jämför vi alla de bilder vi tar är det så klart även tydligt att Sony inte satsat på bra bilder i mörker, extrem zoom eller hög upplösning, för på de områdena har Sonykameran inte en chans mot Samsungs, Xiaomis eller Huaweis toppmodeller. 
Fysiska knappar

Till det yttre utmärker sig Sony Xperia PRO-I med en fysisk avtryckarknapp, vilket gör att du precis som på en vanlig kamera kan trycka ner knappen till hälften för att fokusera och sedan trycka hela vägen ner för att ta bilden. Det ger Xperia en tydlig fördel på det området och i övrigt andas telefonen kvalitet och den känns både proffsig och funktionell. Den räfflade kanten är bra för greppet, liksom fästet som finns för att sätta dit en handledsrem, så att du säkert inte tappar telefonen. Möjligen kan alla fysiska knappar på sidan, de är fem till antalet på telefonens högerkant, göra att det är lätt att komma åt någon av misstag när du lyfter telefonen till exempel från ett bord.  
Sedan, vid sidan av kamerafunktionerna, har Xperia PRO-I egentligen allt det som vi känner igen från Sonys mobiler de senaste åren. Både styrkor och udda funktioner som vi aldrig riktigt uppskattat. Den långsmala skärmen i 21:9 format är ju numera något som är närmast självklart i en Sony-mobil och det gör den å ena sidan smal och därmed lätt att hålla i, men å andra sidan är det svårt att nå toppen av skärmen när du använder telefonen med bara en hand. Vidare har telefonen genvägsmenyn Side sense i kanten, som samlar olika genvägar och vi har Sonys dynamiska vibrationer som, om du väljer det, kan få telefonen att vibrera i takt med ljudeffekter i film och spel, eller takten i musik.
Sony har aldrig tagit samma väg som konkurrenterna men många av funktionerna i Xperia PRO-I siktar antingen över eller vid sidan av målet och det gör att du med stor sannolikhet inte hamnar i den pyttelilla målgruppen som uppskattar den helheten.

Frågor och svar
Video då?Ja vid sidan av stillbilder så har Xperia PRO-I även fokus på video med bland annat inspelning i 4K 120 bilder per sekund och med de två videokameraapparna Cinema Pro och Video Pro. Min första fråga i sammanhanget är när du har praktisk användning för video med manuella inställningar i 4K och 120 bilder per sekund. Det innebär helt enkelt mycket jobb i filmningsögonblicket och väldigt smalt användningsområde. Svaret på min fråga är nog “nej”.
Var finns selfiekameran och fingeravtryckssensorn?
Sony håller skärmen distraktionsfri, så fingeravtryckssensorn sitter på sidan av telefonen, i powerknappen och selfiekameran sitter i kanten ovanför skärmen. Värt att påpeka är att telefonen inte har stöd för ansiktsigenkänning, så det är just fingeravtryckssensorn som gäller.
Och så många häftiga tillbehör och anslutningar?Ja, du kan ansluta Xperia PRO-I som extern monitor till en Sony-kamera och det finns tillbehör som gör telefonen till en fullfjädrad och bärbar vlog-kamera där du kan ha en extern skärm fäst med magneter så du kan se resultatet medan du filmar dig själv med huvudkamerorna. Det finns även ett handstativ som fulländar för det användningsområdet. 

Ett alternativ:
Bärbar fotostudio 
Som kameramobil med Prores för video och Proraw för stillbild liksom goda möjligheter att redigera direkt i telefonen och ett brett utbud av tillbehör är nog Apple Iphone 13 Pro den vassaste konkurrenten. Dessutom 1700 kronor billigare än Sonyn, vilket är ovanligt att säga om en Iphone.

Testbild

Ibland blir det bra bilder, men långt ifrån alltid.  Läs mer…

Test: Urbanista Los Angeles – Headset med solceller

Urbanista Los Angeles är ett par over ear-lurar (det vill säga med hörselkåpor som helt omsluter öronen) med aktiv brusreducering och en alldeles särskild funktion. Själva bygeln mellan kåporna har en yta gjord av materialet Powerfoyle, som helt enkelt är formbara solceller.Det finns inget i formgivningen som omedelbart avslöjar att det här headsetet har solcellsladdning. Kåporna ser ut som de brukar och de har en stoppning med minnesskum vilket gör att de känns hårda första gången man använder dem men snabbt blir mjuka och bekväma (om man inte lämnar dem ute i kyla, då blir de stenhårda). Bygeln ser ut som byglar gör mest och inget utom Powerfoyle-loggan avslöjar att den matta plastytan består av solceller. Det finns ett fodral till lurarna men det är öppet på ett sätt som gör att solcellsbygeln kan ladda även i fodralet. Byglarna trycker lagom hårt, men om du till exempel ligger ner på gymet vill de gärna glida av.
Kolla passformen
Kanske är det ändå solcellerna som gör att bygeln gärna skevar lite när jag har hörlurarna på mig. Det är ingenting som påverkar funktion eller passform, men jag ser rätt fånig ut när de sitter skevt och jag tar för vana att titta mig i spegeln när jag satt på mig lurarna.
Enligt Urbanista ska du i princip aldrig behöva ladda Los Angeles. Byglarna laddar hörlurarna inte bara i solens sken, utan även lampljus ska hjälpa till med laddningen. Det är förstås hur detta fungerar i praktiken ni är mest nyfikna på.

Här har Urbanista inte gjort det helt lätt för oss. Dels för att de skickar ut testexemplar på senhösten. Visserligen har det varit en ovanligt soligt november, men det är trots allt november, och utan tvivel suger Urbanista Los Angeles åt sig mer solljus en sommardag. Dels för att headsetet redan från början har en rejält tilltagen batterikapacitet. Urbanista uppger att det ska klara 80 timmar på en laddning även utan hjälp från solljus och annat ljus.
Vad jag kan säga är att dessa två egenskaper, november och hög batterikapacitet, tillsammans har gjort att jag hittills, efter en dryg månads användning då jag använt lurarna 1-2 timmar om dagen, inte behövt ladda dem en enda gång. När jag tog dem ur förpackningen första gången var batterinivån 70 procent, och när jag skriver detta är den 30 procent.
Solen gör skillnad
Hur mycket solcellerna bidrar med är svårt att avgöra. Det känns som om batteriet tickar ner långsammare än det borde göra med tanke på hur mycket jag använt lurarna, men det är sällan batterimätaren faktiskt går upp. Undantaget är en solig dag då jag hänger lurarna på balkongräcket så de får ett par timmars direkt solbelysning. Då går batterimätaren upp från 30 till 40 procent.
Vänta er alltså inte att du ska kunna lägga Urbanista Los Angeles en timme i solen och få batteriet laddat till fullt, men rent praktiskt innebär kombinationen av solceller och stort batteri att du kan använda lurarna en hel del och ändå bara ladda dem ett par gånger om året.

Så vill vi ju gärna att hörlurarna ska vara bra även i övrigt. Här är det lite blandat, men mest positivt. Musikljudet håller inte direkt audiofilkvalitet. Det är lite murrigt med kraftigt förstärkt lägre basregister och lite svagt mellanregister, men som vanligt med moderna headset talar vi om små nyansskillnader i ljudet, de allra flesta kommer nog att tycka att Urbanista Los Angeles låter utmärkt för musik.
Sämre är det vid telefonsamtal. Ljudet blir burkigt under ideala omständigheter, och om man till exempel prasslar med något i bakgrunden eller befinner sig i trafik blir det snabbt omöjligt att föra samtal.
Oväntat bra ANC
Den största positiva överraskningen är den aktiva brusreduceringen. Aktiv bullerdämpning har i det närmaste blivit en standardfunktion i headset för 1500 kronor eller mer, men kvaliteten kan variera vilt från snudd på bluff till nästan magisk. Här hör brusreduceringen definitivt till de bättre. Det finns en knapp för att växla mellan av, på och genomhörning, och skillnaden i omgivningsbuller är ofta dramatisk när du slår på brusreduceringen, även om inte allt buller försvinner. Det är bara i riktigt tysta miljöer och när du är ute och det blåser som det känns som om brusreduceringen gör mer skada än nytta.
Sedan kan bullerdämpningen kännas lite nyckfull. När jag till exempel är på en tunnelbanestation och ett tåg kommer märker jag att hur mycket av tågets ljud som försvinner kan variera mellan öronen och när jag vrider huvudet, så bullerdämpningen är inte helt konsekvent, men överlag ett värdefullt tillskott till lurarna.

Headsetet styrs av tre knappar utöver den för brusreduceringen, volymknappar och universalknappen som används för att pausa musik, stänga av headsetet och para ihop det. Jag stör mig på att rösten i luren talar om när man slagit på headsetet men inte när det är i parningsläge. Det ser man istället på den blinkande lampan. Över huvud taget tycker jag det är lite struligt när jag ska flytta headsetets hopparning mellan två telefoner, men använder du det bara till en enhet är uppkopplingen stabil och strulfri.
Headsetet stänger av musiken automatiskt när man tar av det och ibland av sig själv. Det senare kan bero på att sensorerna som känner om jag tar av headsetet är överkänsliga.
Solcellsladdning har man försökt sig på flera gånger i mobilbranschen, och ofta har man blivit besviken. Det är helt enkelt svårt att bygga in solpaneler i så kompakta produkter att de ger meningsfull effekt. Men med Urbanista Los Angeles känns det som man hittat en riktigt bra användning av tekniken, och så länge det inte är telefonsamtal du är ute efter är detta ett par utmärkta hörlurar för dig som varken gillar sladdar eller att behöva tänka på att ladda ditt headset. Läs mer…

Test: Seniormobilen Doro 8110 – Mest vilseledande

Högt och tydligt ljud, en skärm med tydlig detaljåtergivning och hög kontrast samt så klart lättanvända och logiska funktioner som inte gör den dagliga användningen mer komplicerad än nödvändigt. Det är i korthet vad man kan förvänta sig av en telefon som är senioranpassad, enligt mig.Om man som senior ska välja en telefon så står man inför valet att antingen välja en uttalad seniormobil som denna från Doro eller så fastnar man istället för en “vanlig” mobil.
Doros svar på frågan om vad en senior behöver i en mobil, och som man manifesterar genom till exempel Doro 8110 som vi testar här, är larmknapp på baksidan, möjligheten för släkt och vänner att styra telefonens inställningar på distans och greppvänlig ergonomi. Jag och Doro är överens om att högt och tydligt ljud bör vara prioriterat i en mobil för seniorer.

Att Doro har seniorens bästa för sina ögon är jag övertygad om, men jag är inte lika övertygad om att resultatet blir så bra. Ett exempel på detta är den larmknapp som sitter på baksidan av Doro 8110. Telefonen som helhet har en gummerad baksida som gör den stadig att hålla i. Du håller telefonen med den ena handen och använder pekskärmen med den andra handens fingrar. Den där larmknappen på baksidan kan man dock inte direkt säga är ergonomiskt placerad. Med svag kraft i händerna kan den vara svår att trycka på, särskilt som den måste hållas in i flera sekunder innan funktionen aktiveras. Att resultatet av trycket visas på skärmen på andra sidan av telefonen är ett annat aber. Vad larmknappen gör är att den, om du håller in den och innan dess konfigurerat funktionen, ser till att telefonen skickar ett meddelande till en nödkontakt och bifogar din position. Efter att jag utlöst larmet så ändras som resultat av det även volymen på telefonen från ljudlöst till ljud på. Funktionen är helt enkelt varken unik eller särskilt nyskapande. Inte heller välgjord. I Doro 8110 känns det som om Doro anstränger sig för att komma runt Androids begränsningar och sällan lyckas väl med det. 

Förenklar och förvirrar
Doro gör en insats för att förenkla genom att lägga på sitt eget gränssnitt, men de låter samtidigt de mer komplexa delarna av Android skina igenom. Tittar vi på grundläggande funktioner som att ta ett foto, titta på de bilder du tagit, ringa ett samtal, så fungerar Doros gränssnitt som ett mellansteg. När jag till exempel ska titta på de bilder jag tagit hamnar jag ändå i icke senioranpassade appen Google Bilder Go, efter omvägen via Doros eget gränssnitt. Det är ingen tydlig förenkling, snarare tvärt om. Samma sak när jag ska ringa ett samtal. Då väljer jag från startskärmen att just ringa. Jag slussas då först till Doros förenklade mellanmeny och det första jag måste göra där är att svara på om jag “vill ge Doro Eva behörighet att ringa och hantera telefonsamtal”. Det här är alltså Androids vanliga appbehörighetsruta och problemet är att Doro inte kommer förbi mycket av den komplexitet som finns i Android. Notiser kommer till exempel i toppen som vanligt, som på vilken Android som helst och där kan jag läsa att “Response har åtkomst till min plats i bakgrunden”. Doro har alltså ingen möjlighet att dölja den här komplexiteten för användaren.
Alternativet till att köpa en seniormobil som Doros är att istället ta en helt vanlig mobil och anpassa den så gott det går till seniorens behov, gärna då med hjälp av en någorlunda teknikkunnig bekant eller familjemedlem. Problemet här är alltså att även Doromobilen kräver ganska mycket handpåläggning för att fungera logiskt och enkelt och inte ens med handpåläggning kommer vi undan komplexiteten. 
Fornlämning under skalet
Under skalet skiljer sig Doro 8110 från det mesta vi sett. Den gör det för att den prestandamässigt ligger flera år efter det mesta vi ser i butik idag. Det systemchipp som driver telefonen når upp till i vissa fall ungefär en tiondel av den prestanda vi får i en modern mobiltelefon. Det här är ju inte ett stort problem för en senior som inte spelar krävande spel eller växlar mellan många andra krävande appar, så det kan jag ha förståelse för. Även med den här begränsade prestandan kan du logga in på din internetbank, använda Swish, ja till och med spela musik i Spotify, se ett videoklipp på Youtube eller svara på ett meddelande i Facebook Messenger utan större problem. Det går inte snabbt, men det går.
Doros prioriteringar på andra områden är svårare att förstå. 

Batteritiden är till exempel i underkant trots att prestandan är usel och skärmen är sämre än det mesta vi ser på telefoner idag, även i samma prisklass som Doro 8110. När jag sedan jämför kameror så underpresterar den här telefonen även där jämfört med vanliga telefoner i samma prisklass. Doro säger att kamerorna i Doro 8110 är särskilt bra i mörker. Kamerorna, för ja de är flera i Doro 8110, består av tre på baksidan och sen en selfiekamera i en liten droppformad sensorpanel i toppen av skärmen. De där tre kamerorna gör dock inte mycket extra för utöver huvudkamran är det en makrokamera som inte tar bilder närmare motivet än 7-8 centimeter och en djupsensor. Huvudkameran i sig är duglig, men inte särskilt mycket mer än så och den imponerar inte. I mörker så får jag betydligt skarpare bilder med klart bättre färgåtergivning från till exempel Nokia G50 som kostar lika mycket som Doro 8110. Det är helt enkelt stor klasskillnad till Doros nackdel och då ska vi lägga till att Nokia G50 inte ens är i närheten av de bättre i klassen.
Bara signalpolitik
Väldigt mycket av det Doro gör i den här och andra seniortelefoner känns som signalpolitik utan särskilt mycket faktisk nytta. Den riktar sig till den som inte vet så mycket om alternativen och inte kan bedöma värdet. Larmknappen på baksidan är ett exempel. Det har ingen annan telefon. Den gör att en utvald nödkontakt får en notis och ett meddelande där seniorens senaste position syns. Man kan dock fråga sig vilken extra nytta det tillför när positionering är enkelt via såväl appar som direkt i systemt i samtliga smartphones, såväl Iphone som Android. Du kan dela position automatiskt och ständigt i bland annat Apples Hitta-funktion och i Google Maps och att kontakta en nära anhörig i en nödsituation går även det.

Man kan även fråga sig vilken nytta möjligheten att fjärrstyra telefonens inställningar faktiskt innebär i praktiken. Med Doro 8110 kan jag låta en mer teknikkunnig anhörig ändra textstorleken, ljusstyrkan, volymen och hut lång tid det ska ta innan skärmen släcks. Det är bara ett fåtal av alla inställningar och frågan är hur ofta en senior ens kan tänkas gå in och av misstag till exempel ändra textstorleken i systemet. Det är inte inställningar man stöter på bara sådär, utan verkligen måste leta efter. Jag vill argumentera för att en helt vanlig Android eller Iphone med anpassade inställningar är det bästa valet. Det du behöver är alltså inte en seniormobil utan en halvtimmes hjälp av en teknikkunnig anhörig eller vän som lägger bara det viktigaste lätt åtkomligt på startskärmen, stuvar undan resten. Det går lätt i både Iphone och Android för den som är bara lite van.

Frågor och svar
Kommer det laddare med i paketet?Ja, inte bara laddare utan även ett bordsställ som du kan använda för att ladda telefonen men utan med krångla med att pricka sladden i hålet i botten på telefonen.  
Men om seniormobiler är så onödiga, vad ska jag ha istället?Ställ in valfri Iphone eller Android med ett fåtal appar, genvägar till viktiga funktioner och stor text så får du en bättre telefon för ett billigare pris.
Hur användbar är fjärrstyrningen av telefonen som är tillgänglig för anhöriga?Inte. Tvärtom får jag en rad felmeddelanden när jag sätter upp det och när det väl är igång så är funktionen mycket begränsad.

Ett alternativ:
Iphone
Det bästa alternativet som jag ser till en seniormobil är en Iphone av äldre årsmodell, med fysisk hemknapp och med onödiga appar borttagna, samt stor textstorlek och bra kontrast inställt.

Testbild
Kameran klarar dagsljus bra, men är betydligt sämre i mörker än andra telefoner i samma prisklass. Läs mer…

Test: Ikea Symfonisk Lampa (2021) – högtalare från Sonos

Det är två år sedan Ikea och Sonos först introducerade sitt samarbete, då i form av två högtalare: en bokhyllehögtalare och en kombinerad högtalare och bordslampa. Sedan dess har vi även hunnit testa nykomlingen i serien, Symfonisk Tavelram, men nu är det högtalarlampan som kommit ut i en ny, färbättrad version, som dessutom är billigare än den första lampan. Tydligaste förändringen är att Ikea har filat på koncept och utseende. Grunden är dock densamma och tanken med hela Symfonisk-serien är att du ska kunna möblera enklare och inreda med högtalare utan att de tar upp onödig golvyta. Du ska alltså kunna utnyttja den yta du har, på golv, bord och i bokhyllor mer effektivt. Utmaningen, för Ikea och Sonos i det här sammanhanget, är att utnyttja de förutsättningarna för att servera bra ljud. För högtalare i okonventionella format är inte de lättaste att få bra ljud i, vilket vi märkte framförallt med Symfonisk Tavelram.

Sonos i grunden
Ikea Symfonisk Lampa är i grunden en Sonos-högtalare, vilket gör att du använder Sonos-appen för att koppla in den och det innebär även att den ansluter till andra Sonos-högtalare som del i ett multirumsystem om du vill det. Här finns därmed stöd för att spela upp valfritt ljud via Airplay från en Apple-enhet, men högtalaren saknar både bluetooth och Chromecast-stöd. Oavsett om du har en Iphone eller en Android kan du dock spela upp via Sonos-appen och till den kan du ansluta Spotify, Apple Music, Tidal liksom en rad olika podcast- och radiotjänster, så det mesta går helt enkelt att spela. 
När vi testar Ikea Symfonisk så gör vi det ur ett mobilt perspektiv med utgångspunkten att du använder mobiltelefonen som din främsta musikkälla. Generellt kan man säga att Sonos ligger lite efter på just det här området, just eftersom de saknar både bluetooth och Chromecast, även om som sagt det mesta utgår från Sonos-appen i din mobil. Värt att påpeka är även att högtalaren i sig saknar röststyrning, men Sonos har stöd för Google Assistant, så har du till exempel en separat Google-högtalare så kan du prata med den, eller direkt med din mobil för den delen, för att styra även Sonos-högtalaren. 

Att komma igång
Det är enkelt att komma igång och när jag packar upp lampan så är det, trots att det här handlar om Ikea, inget direkt att montera. Det enda du gör är att skruva på lampskärmen och sätta i sladden. Lampfoten säljs separat och du får själv välja till en skärm i glas eller tyg. Såväl fot som skärm finns i svart eller vitt, vilket alltså gör att det finns fler valmöjligheter än med tidigare modellen och överlag känns den här nya mer finslipad och genomtänkt. Du tänder själva lampan med en liten knapp på framsidan och på baksidan sitter knapparna för att ställa in högtalaren. Den modell jag testar är svart med svart lampskärm i glas. Lampskärmen är, kan man säga, dubbel, i den mening att det både är en frostad vit skärm i glas och en yttre mörk glasskärm. Den yttre är klar, till skillnad från den yttre i den vita varianten som istället är frostad. 

Bra pris och bra men inte fantastiskt ljud
Ljudet i högtalaren är fint utan att riktigt imponera. Det har tydliga såväl i omfång som när det gäller basresurser och drar vi på med volym så håller inte dynamiken jämna steg. Det är alltså ingen högtalare som fyller hela rummet med musik. Inget man använder för att riktigt njuta av musik eller förlitar sig på när det är dags för fest. Med det sagt är det sett till priset, ett bra köp. Läs mer…

Test: Nokia T20 – Anonym surfplatta

HMD Global är det finska bolag som licensierar varumärket Nokia för mobiltelefoner och närliggande produkter. Deras nuvarande slogan är Love it, trust it, keep it. Jag tolkar det som att de vill göra tillförlitliga och långlivade produkter som är lätta att älska. Nokia T20 är deras första surfplatta.Livslängden vill man åstadkomma med garanterade systemuppdateringar. Man lovar att denna surfplatta ska få två stora systemuppdateringar och tre års månadsvisa säkerhetsuppdateringar. Det är förstås bra, och när det gäller budgetprodukter som denna är det i stort sett bara HMD Global som ger ett sådant löfte. Det har också verklig betydelse för hur länge man kan fortsätta att använda plattan, eftersom viktiga appar som mobilt BankID successivt slutar att fungera för äldre Androidversioner.

Systemversionen är dock inte det enda som avgör hur långlivad en platta blir. Prestanda spelar också roll, eftersom operativsystemet blir mer krävande för varje ny systemversion och appar förväntar sig mer av hårdvaran över tid. Här är det lite sämre ställt med Nokia T20. Systemchippet Unisoc T610 som sitter i plattan var rätt långsamt redan när det var nytt, och det var för två år sedan. HMD Globals kommentar till detta vid lanseringen var att man valt systemkrets med omsorg och Unisoc T610 ger plattan utmärkt batteritid, men man sade också något om kretsbristen, så det kan vara så enkelt att företaget inte hade så mycket att välja mellan.
Begränsad
Jag ska ärligt säga att jag inte direkt lider av de långsammare processorerna när jag använder plattan. HMD Global verkar ha satt systemanimationerna till minimum vilket gör att själva användargränssnittet inte hackar, och jag kan skrolla runt på tunga webbsidor utan att plattan fryser till. De spel jag provar flyter på bra, de flesta spel klarar av att dra ner på effekterna om prestandan kräver det.
Däremot märker jag av begränsningar på mer subtila sätt. Det känns som plattan har svårt att ladda ner data i den takt som behövs, så visserligen har jag inga problem att skrolla fort på webbsidor, men ofta får jag vänta medan en blank sida ritas upp. När jag tittar på Netflix blir bilden ibland hopplöst lågupplöst trots att det inte är något fel på bandbredden i mitt wifi.

Batteritiden i vårt test där vi spelar video med maximal ljusstyrka på skärmen blir 7 timmar och 20 minuter, vilket är över genomsnittet, åtminstone om man tar med Apples Ipad-serie i jämförelsen. De har överlag sämre batteritid. Jämfört med andra Androidplattor kan du få tag på plattor med bättre batteritid till samma pris.
När batteriet väl tagit slut är Nokia T20 långtifrån snabbladdande. Plattan klarar laddning med 15 watt men laddaren som följer med är på 10 watt, och det tar mer än fyra timmar att ladda plattan igen när batteriet tömts.
Jämfört med Googles Android tillför HMD Global absolut ingenting till systemet, så det finns väldigt lite av extrafunktioner att upptäcka. Däremot finns det tredjepartsappar från till exempel Amazon förinstallerade, så skräpappar får du ändå.
Plattans baksida är lite mer påkostad i metall, men ramen är i plast, och formgivningen känns påfallande anonym och är ingenting som inspirerar till kärlek. Den enda lite ovanliga detaljen är att headsetuttaget sitter i ett hörn, men kontakten är vinklad mot kortsidan snarare än diagonalt in i plattan, och det känns ärligt talat som ett ovanligt farligt ställe att sätta ett headsetjack på. Väldigt lätt att stöta till av misstag så att headsetet eller kontakten går sönder.

Fingeravtrycksläsare saknas på plattan, så för att låsa upp den får du använda antingen lösenord eller osäker ansiktsupplåsning.
Stereo
Högtalarna är betydligt viktigare på en platta än en mobil. Till skillnad från mobilen samlas man med plattan ofta flera för att titta på film eller spela spel, och då är headset inte ett alternativ. Därför tycker jag att HMD Global tänkt helt rätt som satt in stereohögtalare på kortsidorna även på en så här billig platta. Jag önskar bara att ljudet i dem vore bättre. Det är tunt och basfattigt och klarar inte en jämförelse med andra plattor med stereohögtalare som jag har hemma.
Skärmen är huvudnumret på en surfplatta, den enda egentliga anledningen till att använda en surfplatta istället för en mobil är ju för att få en större skärm. Skärmen på Nokia T20 känns lite billig, den skiftar i färg en hel del när jag håller plattan i olika vinklar. Färgåtergivningen är inte den bästa och ibland när jag tittar på video blir bilden så att säga överexponerad så att ljusa partier blir vita. Men skärmen är i alla fall rätt ljusstark och är tillräckligt högupplöst för att kännas skarp.

Huvudkameran på Nokia T20 är inte bra, men behöver kanske inte heller vara det. En surfplatta är inget man håvar fram för att dokumentera utflykten eller utsikten. Kameran behövs för att skanna streckkoder, fota av dokument och kanske visa hur det ser ut hemma vid videosamtal, och det duger den till. Kameran på framsidan är hygglig för videosamtal, och är rätt placerad på plattans långsida för detta ändamål.
Nokia T20 kostar 2400 kr för wifi-versionen med 3 GB arbetsminne och 32 GB lagring, och 400 kronor mer om du vill ha lte-uppkoppling och 4 GB arbetsminne och 64 GB lagring. I vanliga fall brukar vi inte rekommendera att du väljer lte-varianten, men i det här fallet är framför allt arbetsminnet på den billigare varianten på gränsen för vad som ger en njutbar användarupplevelse. Om du nu ska välja någon av dem. Det finns surfplattor till samma pris eller billigare från till exempel Lenovo som ger bättre prestanda för pengarna, och är det den långa supporten du är ute efter är Apple bättre på det, och inte så värst mycket dyrare heller.
Å andra sidan
Erik Mörner: Trots att HMD Global inte lägger till något direkt själva i mjukvaruväg så ger Googles Entertainment Space en bra samling innehåll och det finns även ett barnanpassat Kids Space. Skärmen är dock plattans svagaste punkt.
Frågor & svar
Vilka tillbehör finns att köpa till? HMD säljer skyddande lock till plattan, men inget tangentbord eller penna.
Är det tjocka ramar runt skärmen på plattan? Ja. 
Är plattan tung för sin storlek? Nej det tycker jag inte, och jag blir inte trött i armen av att hålla i den. 
Ett alternativ
Surfplatta med lång support: Apple Ipad (nionde generationen) kostar en tusenlapp mer men är betydligt snabbare, och Apple är ännu bättre på att ge sina plattor systemuppdateringar över tid.
Testbild

Kameran duger för dokumentation, det är allt jag begär. Läs mer…

Test: Urbanista Lisbon – Mini med begränsningar

En röst bekräftar “connected” när jag sätter lurarna i öronen. Det här är ett par extremt små lurar, till vilken nytta, kan man fråga sig. Såväl lurar som det tillhörande etuiet för laddning är betydligt mindre än konkurrenterna och när jag sätter lurarna i öronen kan jag inte tänka mig att de här pyttelurarna har touchstyrning. Det visar sig att jag har fel. Visst händer det saker när man trycker på lurarna och ett tryck ändrar volymen.
För att starta musiken trycker du två gånger och för att till exempel påkalla röstassistensens uppmärksamhet håller du fingret på vänstra hörluren under två sekunder innan du släpper. De här kommandona är förbestämda, så de går inte att ändra på.
Ögla i en storlek
Själva lurarna hålls fast i öronen med en liten gummiögla. Öglan kommer bara i en storlek, men det känns som den klarar att hålla lurarna bra på plats i flera öronstorlekar och det är inga problem att röra sig häftigt utan risk för att de trillar ur.

Det är dock tydligt att lurarnas minimala format innebär problem, eller i alla fall klara begränsningar i funktion. Givetvis så prioriterar Urbanista i det här fallet litet format framför de funktioner som ryms i ett par lurar i större format. Mest lidande blir samtalsljudet, säkert för att lurarna saknar det skaft för mikrofon som de flesta andra true wireless-lurar har. När jag ringer samtal med Urbanista Lisbon så får jag höra av de jag ringer att jag låter avlägsen och att ljudet eller detaljer i ljudet försvinner. Det är lite som som att runt trettio procent av det jag säger tycks försvinna på vägen. Väldigt svårt att föra ett vettigt samtal alltså och de tycker att det låter lite som om jag inte hade headset men istället pratade medan telefonen låg i fickan.

Som att inte ha lurar
Upplevelsen när jag lyssnar på musik är snarlik. När jag kopplar in lurarna första gången så får de först ingen kontakt och jag börjar lyssna på musik, märker jag efter en stund, med musiken direkt ur telefonens högtalare även om jag har hörlurarna i öronen. Tyvärr är det ingen stor skillnad på vad jag hör sedan när ljudet faktiskt kommer i hörlurarna i stället för från telefonen. Även musiken när jag lyssnar i lurarna låter alltså lite avlägsen och det innebär att den saknar riktig bas och att en hel del detaljer i ljudbilden helt enkelt uteblir. Lurarna är även känsliga för ljud i omgivningen, men det här är ju öppna lurar, utan brusreducering, så det är väntat. 

Tyvärr så pausas inte musiken när jag tar ut lurarna ur öronen, utan det får du sköta själv manuellt. När du väl lägger lurarna i etuiet däremot så stängs uppspelningen av. Etuiet innehåller batterikapacitet för två laddningar, laddas via usb-c och det gör att lurar och etuiet tillsammans ger 27 timmars speltid.

Litet format, begränsad funktion
Storleken på de här hörlurarna är det mest centrala för upplevelsen och det känns som Urbanista därmed tagit bort inte bara hälften av storleken rent fysiskt utan även hälften av funktionerna man förväntar sig i ett headset idag. De är visserligen inte dyra, men den begränsade funktionen de erbjuder gör ändå inte att de är prisvärda. Läs mer…

Test: Realme GT Neo 2 – Billig och nära toppmodell

Realme är väl fortfarande ett relativt okänt varumärke här i Sverige. De är en del av BBK Electronics som om man räknar deras dotterbolag och varumärken Oppo, Vivo, Oneplus med flera är en av världens största mobiltillverkare. Här i Sverige representeras BBK främst av Oneplus, men även Realme har nu distribution i Sverige.På vissa områden kan man se att Realme är ett syskon till Oneplus, till exempel att man satsar på snabbladdning och skickar med 65-wattsladdare i kartongen. Men när det gäller design, kameror och systemet är Realme ur all praktisk synvinkel en egen tillverkare med sin egen profil.

Realme GT Neo 2 som vi testar här är en av ett halvdussin mobiler man lanserat i GT-serien sedan Realme GT i våras. Exakt vad som gör det till en produktserie är inte riktigt glasklart, de olika modellerna skiljer sig en hel del i utförande, men gemensamt är kanske att alla lägger sig nära toppsegmentet i prestanda, men med en lägre prislapp, 5000 kronor i det här fallet.
Klara färger
Sett till formgivningen tar sig Realme GT Neo 2 en del friheter inom väldigt konservativa ramar. Det är en relativt stor och tung telefon, men fortfarande lättare än till exempel Galaxy S21 Ultra. Formen med platt skärm och krökt glasbaksida med tunn ram mellan känns igen från hundratals andra mobiltelefoner men den limegröna baksidan på vårt exemplar är originell. Den kompletteras av ett brett och ett smalt svart band som har namnet Realme och deras slogan “dare to leap” i sig. Ramen i sin tur är i mattsvart polykarbonatplast.
På kanterna sitter bara volymknappar och av/på-knapp, så om du stör dig på mobiler med onödiga knappar till röstassistenter slipper du det här. Å andra sidan får du inte heller 3,5 mm-uttag eller minneskortplats. Den modell vi testar har 256 gigabyte lagring vilket är väl tilltaget även om man som jag har många appar och gillar att spara bilder lokalt. För prislappen är det riktigt bra.

Telefonens motor är vad Realme finurligt kallar “Det senaste chipsetet i Qualcomms 800-serie”. Ja, för Snapdragon 870 lanserades ju faktiskt efter Snapdragon 898, trots att det egentligen är en uppklockad version av förra årets toppchipset. Förra årets toppmobiler har inte precis hunnit börja kännas långsamma sedan dess, och det gör inte Realme GT Neo 2 heller. Realme framhåller telefonens kylning som använder en ångkammare med en platta i rostfritt stål. Rent praktiskt märks det kanske mest på att telefonen inte känns särskilt varm och inte tappar i hastighet över tid för att inte överhettas som många andra toppmodeller gör i långtidsprestandatestet 3DMark Wildlife Stress Test. Det finns även ett så kallat GT-läge, som ska göra telefonen ännu snabbare på bekostnad av batteritid och temperatur. När jag testar det i prestandatester märker jag ingen skillnad, vilket talar för att telefonen i vanliga fall sköter det här bra och ger den högre prestandan när du behöver det utan att du behöver slå på något specialläge. Det finns ännu snabbare mobiler, men i praktiskt bruk kommer du inte att märka skillnaden. Telefonen har även 5G och Wifi 6 som man kan vänta sig av en toppmodell.
Vass skärm
Skärmen är av Amoledtyp med full HD-upplösning och är tillverkad av Samsung, närmare bestämt heter materialet Samsung E4. I en intressant formulering skriver Realme att det är den bästa kvalitet som smartphonetillverkare utöver Apple och Sony kan köpa från Samsung. Jämfört med föregående teknik har E4 ännu bättre kontrast och färgåtergivning, och drar dessutom 15 procent mindre ström.
Av detta märker man förstås i praktiken främst att det är en utmärkt och ljusstark skärm. Skärmen i kombination med det stora batteriet på 5000 mAh ger dessutom strålande batteritid i vårt batteritest där vi låter video gå på högsta ljusstyrka tills batteriet är tömt.

Skärmen har dessutom en uppdateringsfrekvens på 120 Hz. Som standard är den inställd på variabel frekvens för bästa kombination av jämnt flyt och batteritid. Jag tycker att skrollningen i användargränssnittet blir lite mjukare när jag ställer om från variabel hastighet till 120 Hz, och batteritiden är ju utmärkt ändå, så jag kör på det.
I skärmen sitter också fingeravtrycksläsaren. Det här var ju en funktion som signalerade mer påkostad mobil för ett par år sedan, och visst är det mer praktiskt än att ha den på baksidan, men jag föredrar ändå att ha en riktig fingeravtrycksläsare, helst på sidan i av/påknappen. Fingeravtrycksläsare i skärmen är svårare att hitta och strular mer, även om jag inte har några särskilda klagomål på den i Realme GT Neo 2.
När batteriet på telefonen fallit till 2 procent får man en uppmaning om att omedelbart ansluta laddaren. Gör man det och använder den medföljande 65-wattsladdaren kan man ladda mobilen till full igen på 36 minuter. Om man däremot väntar tills batteriet är helt tomt tar det ytterligare några minuter att ladda innan mobilens batteri är tillräckligt laddat att den kan styra snabbladdningen.

Begränsade kameror
Kamerauppsättningen på mobilen är rätt blygsam. En 64-megapixels huvudkamera, en vidvinkelkamera på 8 megapixel och en makrokamera på 2 megapixel. Jag tror först att det är identiskt med kamerauppsättningen på Realme GT Master som jag testade härom sistens, men det visar sig vara en annan sensor. Om huvudkameran här kan jag säga att den har bra färgåtergivning och skärpa i bra ljus, men är rätt känslig för mörker, och är ljuset bara lite sämre börjar den tappa i bildkvalitet. Kameran är inte särskilt bra på närbilder, och  makrokameran som ska kompensera för det är som så ofta i mobiler usel. Vidvinkelkameran tar helt okej bilder även om 8 megapixel kan kännas aningen lågupplöst om man zoomar in. Som helhet får kamerauppsättningen sägas vara en av telefonens få svagare sidor. Finns det något mer man saknar som man kan få om man köper en dyrare telefon? Ja IP-klassning för vattenskydd och trådlös laddning är väl de mest uppenbara funktionerna som fattas.
Realmes användargränssnitt till Android 11 bidrar mest med en mängd inställningar för hur du kan justera systemets utseende. Det rör sig om allt från form och formgivning på ikonerna till hur menyn med snabbgenvägar du får när du drar ner från skärmens överkant ser ut. I övrigt håller man sig rätt nära standard-Android, utan egen webbläsare eller epostprogram. Ett par smarta tillägg finns i alla fall, som att du kan snabbaktivera appar från släckt skärm genom att rita en bokstav på den, eller att du kan dela skärmen mellan två appar genom att dra över skärmen med tre fingrar.

För 5000 kronor är Realme GT Neo 2 ett riktigt bra köp, jämförbar med mobiler för flera tusenlappar mer. Åtminstone om du inte är alltför kräsen med kamerorna.
Frågor och svar
Vad följer med i kartongen? 65-wattsladdare och ett gummiskal för att skydda telefonen.
Finns det optisk zoom? Nej, men 64-megapixelkameran kan utnyttjas till att ge lite zoom med bibehållen skärpa.
Har telefonen stereohögtalare? Ja, men ljudet i dem är aningen klent.
Ett alternativ
Billig toppmodell: Moto G100 presterar likartat på de flesta områden och kostar lika mycket. Du får ett mer Googlenära system i Motorolas mobil.
Kameraexempel

I den här bilden har vi bra färgåtergivning och dynamik, men betongplattorna känns överdrivet uppskärpta. Läs mer…

Test: Bose Quietcomfort 45 – Silvermedaljören med brusreducering

Det är ovanligt att en produktkategori så tydligt domineras av en, eller i det här fallet två, tillverkare. Särskilt i denna bransch med hemelektronikprodukter så brukar tillverkare dela och köpa komponenter av varandra så den enes fördel snart blir tillgänglig även för den andra. Se bara hur mobiler fått 108 megapixel, snabba skärmar och mer och mer zoom. Det kom till en och sedan snabbt till nästan alla andra.
Aktiv brusreducering
Bevisligen fungerar det inte likadant när det gäller hörlurar generellt och specifikt hörlurar med aktiv brusreducering. Just brusreducering har Bose i år och dag tampats med Sony om att vara ledande inom. Bose var bäst när tekniken på allvar introducerades för att sedan få se sig överträffade av Sony. Det är de flesta som testat överens om. Medan Sony från en hög nivå på brusreducering förbättrat sig ytterligare och dessutom fokuserat på att addera mer eller mindre smarta funktioner har Bose stått mera stilla i sin utveckling. Det visar sig även här. Brusreduceringen är fortfarande bra, men det saknas något steg till konkurrenten. Framförallt märks det på uteblivna kringfunktioner. Jag tänker framförallt på det när jag jämför appen. Den självklara konkurrenten i sammanhanget, Sony WH-1000XM4 erbjuder till exempel en sensor som känner av när du tar av dig lurarna och då pausar musiken. Om jag tar av mig Bose-lurarna utan att pausa musiken manuellt spelar de bara vidare. Sedan har Sony-lurarna fler smarta funktioner som ska vara till hjälp men som försöker mer än de faktiskt lyckas med kan jag tycka. Jag tänker på Sonys funktion för att känna av när du pratar och du pausa musiken. Det fungerar inte alltid men går att stänga av så att du slipper störas av misslyckades försök. Bose gör inga sådana försök. Ska vi fortsätta nämna skillnader så styrs Bose-lurarna med knappar på hörlurarnas kant istället för Sony-lurarnas touchytor med större risk för oavsiktliga feltryck.

När jag testar Bose Quietcomfort 45 har jag turen att i perioder sitta och jobba både med byggarbetare och på andra sätt högljudda som närmsta grannar. Brusreducering handlar ju främst om att ta bort lågfrekvent ljud som fläktar, motorer och liknande men andra störningar är ju i det här fallet även det välkomna för testet.
Konkurrenter sida vid sida
Båda de här lurarna Bose Quietcomfort 45 och Sony WH-1000XM4 har effektiv brusreducering. Jag har båda hörlursmodellerna tillgängliga och kan testa dem sida vid sida, men Sony WH-1000XM4 är snäppet bättre i allt. Jag testar lurarna med måttligt brus, fläktar, trafikbuller och så vidare. I lågfrekvent buller presterar dessa lurar rätt likvärdigt, men i byggbuller och när folk pratar bredvid mig är Sony-lurarna mer effektiva, plus att de har snäppet bättre ljud. Det kan tyckas orättvist att ständigt jämföra med Sony-lurarna, men när jag byter fram och tillbaka upplever jag att Sony lurarna ger en mer fullständig ljudbild där alla instrument kommer till sin rätt från den djupaste basen till den sprödaste diskanten och allt däremellan. Jag får mer live-känsla helt enkelt, det samtidigt som Bose-lurarna är allt annat än dåliga.

Grundfunktionen i Bose Quietcomfort 45 lever upp till förväntningarna och när jag kopplat dem till flera av mina enheter hör jag till exempel en röst som informerar mig varje gång jag sätter på mig lurarna. Jag får veta hur mycket batteri som är kvar och att hörlurarna är kopplade till både min telefon och min smarta klocka. Sedan är det bara att börja spela.
Utöver att vara hörlurar har de självklart även mikrofon så du kan använda dem för samtal. Där tycker jag inte att de håller samma klass som de gör för musik. Ljudet när jag ringer samtal, får jag höra från de jag ringer till, låter lätt burkigt och störande ljud från omgivningen klarar sällan lurarna att sortera bort.

Hade Bose Quietcomfort varit billigare än konkurrenten hade de fyllt en lucka, men nu är de till och med dyrare så det gör de svåra att rekommendera. Det när Bose svar på den inledande frågan om vad man gör när man har en bra produkt helt enkelt är att man inte förbättrar den så mycket mer. Läs mer…

Test: Xplora X5 Play – Barnklocka istället för mobil

Xplora X5 Play är inte en smartklocka, den är en komplett mobil i klockformat. Samtidigt har den inbyggda begränsningar som trots allt gör den mer lik den traditionella smartklockan. Men begränsningarna är ditlagda med flit.Målgruppen för Xplora X5 Play är föräldrar med barn i yngre skolåldern. Barn som är mer självständiga från sina föräldrar men fortfarande kan behöva kommunicera med dem regelbundet. Barn som föräldrarna av en eller annan anledning inte tycker är redo för en riktig mobiltelefon.
Xplora X5 Play är som klocka betraktad ganska stor och tjock, vilket blir ännu mer påtagligt på armen på ett barn. Som mobiltelefon betraktad är den naturligtvis minimal. Tack vare den begränsade funktionsuppsättningen blir batteritiden bättre än väntat, och klockan klarar sig ofta två dygn utan laddning. Eftersom det inte finns någon sömnmätning eller liknande finns det inga större skäl till att inte lägga den på laddning varje natt i stället för att ha den på sig. Däremot har den inte standardladdsladd, så det går inte att låna laddare av någon annan om man skulle få slut på batteri när man inte är hemma.

Xplora X5 Play har en fysisk sim-kortsplats, men eftersom den i Sverige säljs med ett fast abonnemang, antingen från Xplora (som använder Telenors nät), eller från Telia, spelar det inte så stor roll. Klockan kopplas också till en förälders konto, och en app som föräldern har i sin mobil.
Inte din vanliga Android
Systemet i klockan är faktiskt Android, mer specifikt Android 7.1.2, men du hittar inga av Googles tjänster, kan inte installera egna appar, och de appar som finns är rätt begränsade och mer lika de du hittar på en klocka.
Tydligast blir klockans tänk i telefonfunktionen. Du kan ringa men du kan inte slå telefonnummer. De enda du kan ringa är inlagda kontakter, och de lägger man in via appen på förälderns mobil. Du kan ta emot sms, men inte svara. Du kan chatta, men då enbart via Xplora-appen i mobilen eller andra Xplora-klockor. Att chatta med en klocka är ju hursomhelst rätt bökigt. Du kan inte få upp något tangentbord utan du får välja mellan färdiga meddelanden, emojis, att spela in en ljudsnutt eller att skicka bild eller video.

Ja, Xplora 5 Play har en kamera. Att ta smickrande bilder är svårt när kameran sitter på handleden men man kan ju alltid ta av sig klockan för att fota. Det är naturligtvis något man kan leka med som barn, och kraven på bra bildkvalitet är inte så stora. Att över huvud taget få ut bilden ur klockan är inte helt lätt. Det enda sättet jag kommit på är att skicka den i chatt till någon av kontakterna som därifrån laddar ner den till sin mobil. Gör man det ser man att bilderna blir 720 x 720 pixel, eller drygt 0,5 megapixel stora, trots att kameran i sig ska vara på 2 megapixel. Kameran kan jämföras med en webbkamera på en dator ungefär. Den fyller sitt syfte.
Övriga funktioner är få. Det finns alarm och tidtagarur, en kalender där du inte kan lägga in poster, bara se datum för kommande veckodagar, en kalkylator (möjligen ett problem i skolsituationer) och en musikspelare. 
Ja den där musikspelaren kan man undra över. Det enda sättet att få musik till klockan är återigen att någon skickar en fil via chatten. Detta måste vara en MP3-fil på max 5 megabyte. Ska du sedan lyssna på den får du göra det i klockans högtalare, för du kan inte ansluta headset varken med 3,5 mm-uttag eller bluetooth. Att lyssna på detta sätt är naturligtvis ingen njutning. Eftersom du inte heller kan använda den skickade musikfilen som ringsignal är funktionen mest kuriosa.
Den sista funktionen klockan har är stegräknare. Denna stegräknare är kopplad till en spelfunktion. Ju mer steg du gått, desto mer virtuella mynt tjänar du in, som du kan lösa in för att spela små mobilspel. Inte i klockan då, utan på förälderns telefon.
Föräldrakoll
Det finns också ett par ytterligare funktioner med klockan som bara syns i Xplora-appen. GPS, till exempel. I appen kan man som förälder därför alltid se var barnet som har klockan befinner sig. Föräldern kan också schemalägga “skolläge” i klockan. När det läget är inställt kan klockan bara visa tiden och aktivera SOS-funktionen (vilket löser problemet med miniräknare på handleden i klassrummet). SOS-funktionen innebär att man håller in klockans knapp och den ringer då automatiskt upp personerna i kontaktlistan i turordning.
Klockans skärm är varken imponerande skarp eller ljusstark men fyller sitt syfte. Den tänds inte automatiskt när man håller upp handleden. Istället måste du trycka på knappen för att väcka den, vilket kanske gör klockan till mindre av en distraktion för barnet.

Den största svagheten med Xplora X5 Play är faktiskt basfunktionen. Ljudet vid telefonsamtal är helt enkelt inte särskilt bra. En klocka är ju bökig att sätta mot örat, så samtal för du med högtalarfunktion, och högtalaren i klockan är inte särskilt stark. I en bullrig miljö, till exempel på en skolgård, är det därför svårt att höra vad den man talar med säger.
Den som har klockan hörs bättre för den man talar med, men där är problemet i stället ett ettrigt litet ljud som ligger som en ton i bakgrunden hela tiden vid samtal. Den påminner om de störningstoner man brukade få på gsm-tiden, så kanske beror den på att radiodelen stör mikrofonerna i klockans kompakta konstruktion.
Som helhet tycker jag att Xplora 5 Play är en genomtänkt lösning för barn som börjar komma upp i åldern där man har behov av en mobiltelefon men kanske inte är redo att ta ansvaret för en smartphone. Det är en rätt kort period i livet och man kan diskutera om den är värd en särskild investering. Med bättre talljud hade betyget förmodligen gått upp ytterligare ett steg. Tycker du som förälder att detta låter som precis vad du letat efter kommer du förmodligen inte att bli missnöjd i praktiken med Xplora X5 Play. Läs mer…