Etikett: Produkttester

Danska Jabra är kanske mest känt för headsetet Elite 65t, ett av de första True Wireless-headseten som blev en försäljningssuccé och kunde konkurrera med de då purfärska Airpods. I dag finns det hur många True Wireless-headset som helst och Jabras nisch har fram tills nu legat i det dyrare segmentet. Jabra Elite 3 är företagets första True Wireless-headset med en prislapp på runt tusen kronor vid lansering.Anledningen till att Jabra gjort Elite 3, hävdar man, är att man såg möjligheter att ta med sig Jabras styrkor till en lägre prisklass och göra ett headset som är bättre än andra för samma pris på främst ljudet vid telefonsamtal och passform.

Det här innebär att Jabra gjort en del andra val än de flesta tillverkare av True Wireless i denna prisklass, vilket i sig gör Jabra Elite 3 intressant, givet förstås att valen man gjort är lyckade. Och det är de.
Redan direkt ur förpackningen märker man att det är ett billigare headset. Etuiet känns lite plastigt men är lätt och nätt. Öronsnäckornas hårdplast känns billig, men de är greppvänliga och trots de udda kurvorna har jag inga problem med att få headsetet ur etuiet eller sätta tillbaka det rätt.

Det finns ingen risk att jag av misstag kommer åt touchkontrollerna när jag justerar headsetet i örat, för det finns inga. Vi får i stället fysiska knappar som du kan göra korta och långa tryck på eller dubbeltrycka. Du kan aktivera såväl röstassistent som justera volymen med knapparna, men du kan inte programmera själv vad som ska hända vid tryck. Appen ger dig inte heller möjlighet att kontrollera passformen på öronsnäckorna så på det hela taget tycker jag man klarar sig bra utan Jabras app till detta headset.
Inför Jabras nya produktserie säger man sig ha skannat in 62 000 öron för att skapa den perfekta passformen. Jag tror dem, för efter att jag hittat de gummiploppar som sluter tätt sitter headsetet som gjutet i örat utan att de trycker. Öronsnäckorna är små och diskreta.
Aktiv brusreducering kan man hitta även i headset i denna prisklass nuförtiden, men det hör inte till de funktioner Jabra prioriterat. Öronsnäckorna blockerar förstås omgivningens ljud rätt bra bara genom att sluta tätt, men vill du föra ett samtal kan du med ett tryck på vänster öronsnäcka aktivera genomhörning så du får omgivningens ljud levererat via de externa mikrofonerna.
Jabra Elite 3 har alltså flera mikrofoner, detta för att kunna erbjuda bättre samtalsljud än vad man normalt får i denna prisklass. Även här märker jag att man gjort egna val.

När jag talar i headsetet slås genomhörning på, och jag hör i stort sett det omgivningsljud som den jag talar med hör. Det gör det trevligt för mig att tala i dem, och även den jag talar med kommenterar att ljudet är ovanligt behagligt.
De flesta headset anstränger sig att förstärka talljudet och filtrera bort omgivningens brus, vilket ibland får oönskade effekter såsom att prassel och slammer förstärks och att min röst blir komprimerad och jobbig att lyssna på. Jabra har helt enkelt struntat i det här. Det innebär att omgivningens buller hörs in i headsetet och det inte funkar att prata i alltför stökiga miljöer, men den jag talar med slipper prasselchocker eller en falsk känsla av att jag hörs bra men ändå dåligt för att min röst låter komprimerat.
Headsetet har 6 millimeter stora högtalarelement. Det är väl i ärlighets namn inte särskilt imponerande, även om det inte är det enda som avgör hur bra ett headset låter. Jag tycker att musikljudet är en smula platt och kan notera att svagare diskanter ibland drunknar i basen, men med det sagt klagar jag egentligen inte på musikljudet. Det finns headset för 1000 kronor som låter ännu bättre, men Jabra Elite 3 låter inte dåligt.

Jabra Elite 3 vill para ihop sig med min mobil direkt när jag tar ur det ur etuiet, med hjälp av Googles funktion Fast Pair. Det här blir lite tröttsamt i längden när jag får popuprutor till vänster och höger på de telefoner jag har i min omgivning. Till saken hör att det inte är så enkelt som det verkar att byta hopparning om jag vill flytta headsetet till en annan enhet. Den där Google fast Pair-rutan genererar oftast ett felmeddelande, och även när jag följer korrekt procedur och sätter headsetet i parningsläge genom att hålla in bägge knapparna krävs det ett antal försök innan omparningen lyckas.
Väl hopkopplad fungerar anslutningen strulfritt. Headsetet pausar inte musiken automatiskt när jag tar ur det ur örat, men det går att använda bara en öronsnäcka om jag till exempel lyssnar på podd samtidigt som jag vill höra omgivningen. Till skillnad från vissa andra headset med denna möjlighet har jag inga problem med att bara ena öronsnäckan kopplar upp sig när jag vill använda bägge.
På det hela taget uppskattar jag verkligen de val som Jabra har gjort. Jabra Elite 3 saknar en del funktioner du kan hitta i andra headset för 1000 kronor, som automatisk pausning av musiken eller aktiv brusreducering, men man fokuserar på sina styrkor med talljud över snittet och utmärkt formgivning. Läs mer…

Motorolas återkomst i toppmodell-klassen har inte precis känts som en spikrak resa. Det började förra året med Motorola Edge Pro, en mobil med extra krökta skärmsidor som dragplåster, lagom tills att folk på allvar började inse att de faktiskt inte vill ha krökta skärmkanter på sina mobiler. Vårens Motorola Edge S, som hos oss såldes som moto G100 kändes närmast som en omstart. Den bjöd på intressanta prioriteringar med “nästan toppchipsetet” Snapdragon 870, skärm i 21:9-format och medföljande dockningsstation för att koppla mobilen till datorskärm.Motorola Edge 20 Pro känns mer besläktad med Moto G100 än vad Moto G100 kändes med Edge. Samtidigt är det uppenbart att man fortfarande inte är särskilt fäst vid någon idé om hur Edge-serien ska vara utan är beredd att skruva på prioriteringarna. Med Edge 20 Pro känns det som man börjar träffa rätt på allvar.

Enkel design
Sett till designen är i stort sett alla formexperiment borta. Vi har en stor, platt skärm med rundslipade kanter och tunna ramar. Selfiekameran sitter i ett litet kamerahål, och fingeravtrycksläsaren i av/på-knappen på sidan. Ramen är i plast men baksidan är i krökt matt glas. Eller konstläder, ett alternativ som jag applåderar, även om jag inte fått chansen att testa den varianten. Känslan är en ovanligt tunn och lätt mobil för en så pass stor skärm som den har.
Skärmen är dessutom utmärkt. Det är en Oledskärm med full HD-upplösning, vilket räcker bra, och en uppdateringsfrekvens på hela 144 Hz. Skärmen hänger verkligen med utan eftersläpningar när jag sveper över den. I inställningarna kan man välja mellan att ha skärmen på 144 Hz eller dynamisk uppdatering som ändras med hur den används, då bara upp till 120 Hz. I vårt batteritest får vi 11 timmar och 57 minuters skärmtid med dynamisk uppdatering, och 10 timmar och 20 minuter med 144 Hz, så det är tydligt att den högre uppdateringsfrekvensen äter lite batteri. Eftersom jag tycker det är svårt att uppfatta skillnaden i praktisk användning mellan 144 Hz och dynamisk väljer jag att ha telefonen på det senare, vilket är standardinställningen.
Prislappen på Motorola Edge 20 Pro är intressant. 7000 kronor är lågt för en toppmodell. Man kan argumentera att med chipsetet Snapdragon 870 är det inte en riktig toppmodell, men å andra sidan har Edge 20 Pro en kamerauppsättning som många toppmodeller för 10 000 kronor eller mer saknar. 

Om vi börjar med chipsetet Snapdragon 870 så är det en uppklockad variant av förra årets toppchipset från Qualcomm. Det var snabbt då och det är snabbt nu, det enda chipset som är snabbare är Snapdragon 888, och jag kan inte påstå att telefonen lider av att bara vara näst snabbast. Om det sparat ett par tusenlappar på slutpriset är jag helt och hållet för det. Motorola är bra på att få systemet i sina mobiler att kännas snabbt och det märks verkligen på Motorola Edge 20 Pro. 12 gigabyte arbetsminne bidrar förmodligen också till mobilens snabbhet, och 256 gigabyte lagring känns generöst för prislappen. Däremot saknar jag minneskortplats för den dag även 256 gigabyte känns för trångt.
Enklare glas
Ett område där man förmodligen sparat en slant är skärmglaset. Det är inte Cornings tåligaste variant Gorilla Glass Victus utan den äldre varianten Gorilla Glass 5. Det får konsekvenser under testperioden. Under kameratestandet råkar mobilen glida ur fickan när jag sitter på knä. Den faller cirka 20 cm mot klinker och landar så illa att skärmen spräcks. Hade jag använt det gummiskal som följer med i förpackningen hade detta aldrig hänt, dels för att kantträffen som spräckte glaset hade tagit i gummifodralet i stället, men också för att den inte hade glidit lika lätt ur fickan.

Du bör helst inte tappa Motorola Edge 20 Pro i vattnet heller. Den har visst skydd mot väta enligt klassningen IP52, men det räcker bara till att skydda telefonen mot regnstänk, den tål inte att sänkas i vatten.
Det är som sagt kamerauppsättningen som är mest iögonfallande för en 7000-kronorsmobil. Här hittar vi en huvudkamera på 108 megapixel, en periskopkamera med 5x optisk zoom och en vidvinkelkamera på 16 megapixel. Imponerande specifikationer som tål att jämföras med mobiler som Samsung Galaxy S21 Ultra, men det krävs förstås mer än imponerande siffror för att göra en bra kameramobil.
Om vi börjar med huvudkameran kombinerar den som standard ihop 9 pixlar till en, vilket ger bilder på 12 megapixel som inte omedelbart fyller upp mobilens lagringsutrymme. Du kan välja att fota i full upplösning, och som jämförelse blir en bild som i 12 megapixel tar 4 megabyte lagring 25,4 megabyte stor i 108 megapixel.
Resultatet från huvudkameran med standardinställning är riktigt bra. Jag gillar färgåtergivningen och detaljåtergivningen är utmärkt. Vill du ha ännu mer detaljer till priset av sämre ljuskänslighet växlar du till 108-megapixelläget. Även i 12-megapixelläget är dock ljuskänsligheten kamerans svaghet, och i dunkel eller mörker är Motorola Edge 20 Pro märkbart sämre än till exempel samsungs toppmodeller. På plussidan fungerar nattläget bra för att stärka upp mörka bilder.

Zooma långt
Periskopkamera för riktigt djup zoom har vi tidigare bara sett i ett par modeller från Samsung, Huawei och Xiaomi. Kameran ger 5 gånger optisk zoom, men du kan zooma in upp till 50 gånger. Bilden zoomas då digitalt och blir egentligen inte skarpare av det. Jag tycker bilderna ser bra ut vid 10 gångers zoom och går att använda vid 20 gångers zoom, efter det blir det rätt oskarpt. Vid högre inzoomningsgrader har du en översiktsbild i ena hörnet som hjälper dig att hitta motivet.
Vill du zooma mindre än fem gånger kan periskopkameran inte hjälpa dig med det, men där kommer i stället de extra pixlarna i huvudsensorn till hjälp. I praktiken upplever jag att en bild inzoomad till två gånger innehåller mer detaljer än en bild utan inzoomning på samma motiv, men zoomar jag mer än två gånger får jag inte mer skärpa förrän vid 5x zoom då periskopzoomen kickar in.
Även vidvinkelkameran är lite mer ambitiös än normalt. Den har autofokus vilket inte är en självklarhet för vidvinkel, och kan även användas för makrofotografering. Som helhet är kamerauppsättningen riktigt bra, om än inte riktigt i nivå med Samsung Galaxy S21 Ultra eller Xiaomi Mi 11 Ultra.

Motorolas system ser ut nästan precis som googles Androidversion såsom den är på Pixelmobilerna. Telefonen utlovas två systemuppdateringar och tre års säkerhetsuppdateringar. Det finns få förinstallerade appar eller tjänster som inte är Googles. Motorola bidrar trots det med lite eget här och där i systemet, som gesterna för att starta kameran genom att vippa på mobilen eller ficklampan genom att hugga med den i luften. 
En funktion jag inte sett förut är möjligheten att dela skärmen mellan två appar. Detta är standard i Android 11 men ganska bökigt att sätta upp. I Motorolas systemversion drar du fringret fram och tillbaka över skärmen så skickas appen du använder upp i en liten list i överkant medan du kan bläddra dig fram i systemet. När du trycker på en appikon öppnas den i nederkant och skärmen delas mellan de två apparna. Detta är helt klart den smidigaste lösningen för att dela skärmen mellan appar jag sett på en Androidmobil.
På större skärm
En funktion Motorola uppenbarligen tror mycket på är det man kallar Ready For. Det innebär i korthet att du kan använda en teve eller monitor som större skärm åt mobilen. Detta har vi sett tidigare bland annat från samsung med deras Dex-läge. Med Moto G100 skickade man med en rätt bökig dockningsstation för denna funktion. Nu har man gjort så att den fungerar trådlöst med Miracast-standarden, men man skickar trots det med en HDMI-sladd.
Kopplar man in mobilen till en skärm kan man använda mobilen som pekplatta och du kan öppna appar i fönster på skärmen, men om du inte använder förlängningssladd får du sitta väldigt nära teven, för sladden som följer med är bara en meter lång. Du kan även ansluta till en dator och får då upp mobilens skrivbordsläge som ett fönster på datorn. Motorola tänker sig att man ska använda det till bland annat videokonferenser eller spela spel på stor skärm, men även med sladd är fördröjningarna påtagliga så jag har svårt att se att det ska bli en njutning att köra mobilen på datorn på det här sättet.
Alla prioriteringar i Motorola Edge 20 Pro är således inte lika lyckade, men det är en snabb och smidig mobil med stor utmärkt skärm, och du hittar förmodligen ingen annan mobil med så här bra kamerauppsättning för 7000 kronor.  
Frågor och svar
Fungerar fingeravtrycksläsaren bra? Ja förutom att den sitter lite väl högt upp på sidan tycker jag det. Till skillnad från på många andra mobiler med fingeravtrycksläsare i av/påknappen är denna lite upphöjd och känns som en riktig knapp. 
Hur mycket långsammare är telefonen jämfört med mobiler med årets toppchipset? Det beror på vilken du jämför med, men de snabbaste av årets nya mobiler är 15-20 procent snabbare i prestandatester.
Följer det med headsetadapter? Tyvärr inte. 
Ett alternativ
Billig toppmodell med bra kamera: Xiaomi Mi 11 kan du hitta för 8000 kronor. Huvudkameran är minst lika bra som kameran på Motorola Edge 20 Pro, men du blir utan periskopzoomen.
Kameraexempel

Huvudkamerans bilder är skarpa, detaljrika och med fin färgåtergivning. Läs mer…

Mått: 32 x 23,2 mm (vardera hörlur), 60,1 x 49 x 24,9 mm (laddningsetuiet)Vikt: 4,35 gram (vardera hörlur), 52 gram (laddningsetuiet)
Batteritid: 5 timmar lyssning i lurarna med ANC aktivt, totalt 28 timmar inklusive batterikapaciteten i etuiet. Medföljande laddningsfodralet laddas via usb-c.
Fuktskydd: Ja, IP55, etuiet IPX4
Pris: 1 700 kr Läs mer…

Motorola har funnits så länge som mobiltillverkare att de hunnit med det mesta både en och två gånger, och det inkluderar tåliga mobiltelefoner. Defy är sålunda ett återupplivat varumärke för en serie tåliga mobiler för tio år sedan.Bullit Group är också veteraner på tåliga mobiler. De flesta känner dem nog som tillverkaren av Cat-mobilerna, men de har även gjort stöt- och vattentåliga mobiler under varumärket Land Rover.

När det så tillkännagjordes att det skulle bli ett samarbete dem emellan var det alltså inte glasklart hur arbetsfördelningen såg ut. Var det bara Bullit group som licensierat ännu ett varumärke att sätta på sina tåliga mobiler, medan Motorola fick en slant utan att behöva göra någonting?
Tvärtom, visar det sig när Motorola Defy 2021 väl är här. Telefonens system är lätt igenkännligt som Motorolas, och det är Motorola som står för supporten. Cats job har främst varit att göra Motorola Defy så tålig för stötar, smuts och vatten som möjligt.
Gamla specifikationer
Tittar man på telefonens specifikationer är det en detalj som får en att höja på ögonbrynen: Telefonen drivs av det drygt två år gamla chipsetet Snapdragon 662. Systemversionen är Android 10, alltså inte Android 12 som snart finns i höstens mobiler, eller ens Android 11 som funnits i snart ett år. I Androids ungdom var det inte ovanligt att mobiler släpptes med en gammal Androidversion, men sedan satte Google ner foten och krävde att tillverkarna skulle använda senaste Androidversionen. Den 31 januari 2021 var senaste datum för att certifiera en mobiltelefon med Android 10 som system. Hur går detta ihop?

Jo om det inte är en ny mobiltelefon utan en gammal telefon i nytt skal, då behövs ingen ny certifiering. Om man kollar i inställningarna på Motorola Defy hittar man modellbeteckningen xt2089-9, och det betyder att det rent praktiskt är samma telefon som Moto G9 Play som lanserades för mer än ett år sedan till ett pris av 2000 kronor. Jämför man specifikationerna ser man också att allt från skärm till kameror är samma på Moto G9 Play och Motorola Defy.
Jag vill inte med det förringa det arbete som Bullitt Group lagt ner. De förnekar inte att de använt en befintlig plattform, och de beskriver i detalj hur de gett telefonen ett skal med dubbla vattentäta skikt och noggrant testat den i diverse krävande förhållanden. Jag önskar bara att de gjort allt detta med en lite nyare telefon, till exempel efterföljaren Moto G30 som har bättre kameror, mer lagring och bättre skärm till samma pris. Att i dag släppa en telefon med Android 10 som endast är garanterad en uppdatering, till Android 11, låter lite snålt-
Men nu har vi den Motorola Defy vi har, och och om vi börjar att se till funktionaliteten så ger arbetsminnet på 4 GB och chipsetet Snapdragon 662 en telefon som är märkbart långsam. När jag växlar mellan appar hackar animeringarna och hackar gör den även när jag skrollar på webbsidor. Samtidigt kan jag inte hävda att telefonen är så långsam att min användning handikappas.
Skärmen svaghet
Då stör jag mig mer på skärmen. Inte så mycket att den inte har full HD-upplösning, mer på att den skiftar rätt mycket i färg när jag vinklar den och att den har rätt låg maximal ljusstyrka.
Motorola är bra på att göra kameror som är bra för prisklassen, vilket gör att de kameror som kändes oväntat bra för 2000-kronorsmobilen moto G9 Play känns rimligt bra för 3300-kronorsmobilen Motorola Defy. I mörker tappar kameran snabbt skärpa men i dagsljus blir bilderna ofta skarpa och detaljrika. Ibland känns de dock som de är för hårt brusreducerade och ser lite utsmetade ut, men det märker man främst om man zoomar in i bilderna. Makrokameran och djupsensorn tillför inte särskilt mycket. Jämfört med de mobilkameror Bullit släppt i sina Cat-mobiler är den här betydligt bättre.

Motorolas system ligger väldigt nära Googles Android, med en del tillägg, som att du kan skaka mobilen på olika sätt för att aktivera kameran eller ficklampan. Man har lagt till en extra knapp för att aktivera Google-assistenten, men den kan inte programmeras till att användas till annat.
Om jag är lite skeptisk till valet av telefon att jobba med från början har jag bara positiva saker att säga om Bullitts jobb med skalet. Det har som sagt dubbla vattentäta skikt vilket betyder att mobilen ska fortsätta att vara vattentät enligt IP68 även om det yttre höljet skulle få sig en smäll för mycket. Skärmen har fått gorilla Glass Victus för maximal tålighet, skärmen är lätt nedsänkt i ramen, och enligt Bullitt ska telefonen tåla upprepade fall från 1,8 m höjd i valfri vinkel.
Smidig ändå
Det jag gillar är att man åstadkommit detta i ett format som inte känns särskilt klumpigt. Telefonen är ungefär så tjock som en vanlig mobil med ett tunnare skal skulle vara, och den väger bara 32 gram mer än vad Moto G9 Play gör. Formgivningen är inte alls lik Bullitts Cat, mobiler, utan tåligheten har mer diskret utformning. En originell designdetalj är att ett av hörnen bryter symmetrin med mindre rundning än de andra tre. Här finns också en ögla där man kan fästa en bärrem som följer med i förpackningen. Jag gillar särskilt plastskalets ytstruktur som både har breda räfflor och en grov struktur som gör att man har utmärkt grepp om telefonen när man använder den.

Det enda jag saknar i tålighet är IP-klass 69K. På en direkt fråga svarar Bullitt Group att man tycker att den främst tillför att man skyddar mot vatten med hög temperatur vilket känns onödigt, men att man har förtroende för att telefonen klarar även denna klass. Själv tycker jag det viktiga med IP69K är garantin att telefonen ska klara vatten med högt tryck, vilket är vad som krävs för att man ska kunna simma med mobilen och inte bara sänka ner den i vatten försiktigt.
Jämfört med Bullitts tåliga mobiler under varumärket Cat tycker jag att Motorola Defy är ett lyft, särskilt sett till kameran, men även den smidiga formgivningen. Jag hoppas att samarbetet med Motorola fortsätter och att man nästa gång får förtroendet att konstruera ett tåligt skal till en kommande modell, och inte bara en redan lanserad modell som riskerar att kännas gammal i förtid.
Frågor och svar
Hur är högtalarljudet? Det finns en monohögtalare i botten med rätt låg maxvolym. det är ännu ett område där telefonen klarat sig bättre om man valt en nyare modell att utgå från. 
Finns 5G? Nej, det är en annan sak där man märker att telefonen är lite äldre.
Hur är vibratorfeedbacken? Oväntat mjuk för att vara vad som i grunden är en budgetmobil.
Ett alternativ
Nokia XR20 har lite av samma designfilosofi, en mobil som är tålig men ändå kan funka som vardagsmobil. Nokias alternativ är större och tyngre, men har 5g.
Kameraexempel

Bilder i dagsljus blir oftast bra från huvudkameran i Motorola Defy Läs mer…

Vi börjar få väldigt många trådlösa prylar som ska samsas om samma trådlösa nät. Lösningen på det heter Wifi 6, den senaste Wifi-standarden som gör att fler enheter kan samsas på samma nät utan att söla ner varandra för mycket. Vill du å andra sidan ha räckvidd över en större lägenhet eller hus är det ett meshat nät som gäller. Det finns ingen standard för meshat Wifi 6, men olika tillverkare har löst det på olika vis, och så länge du håller dig till en tillverkares mesh-system kan kan du bygga ut ditt nät med fler anslutningspunkter.Netgears meshade Wifi 6-system har tidigare varit rätt dyrt, men nu har man en ny serie routrar i Netgear Orbi Wifi 6-serien som har en mer plånboksvänlig prislapp, ett paket med tre enheter kostar drygt 3500 kronor.

Med Netgears system är en av enheterna huvudenheterna och den som ska anslutas till ditt bredbandsuttag. Övriga två enheter i paketet är satelliter och ansluts bara till en strömkälla. Enheterna är också försedda med Ethernetportar, tre på moderenheten och två per satellit. att ansluta till trådlöst nät via Ethernet känns som att gå över ån efter vatten, men det kan vara lite praktiskt till exempel om du har en nätverksdisk eller skrivare som ska anslutas till nätet.
Störig app
För att konfigurera enheterna använder du en app på mobilen, och den är inte precis superpedagogisk. När jag ska installera satellitenheterna säger den till exempel att jag ska placera dem “inom räckhåll”, och det är ju inte särskilt hjälpsamt. Jag får ingen indikation om signalstyrkan mellan satellit och moderenhet, och som det är verkar det som en av satelliterna jag placerat, inte särskilt långt ifrån moderenheten men med lite väggar emellan, är på gränsen till för långt borta, för lampan i botten indikerar då och då att routern tappat kontakten.
Det finns i grunden två möjliga sätt att bygga meshade nät. I det ena ansluter alla satelliter direkt till moderenheten, i det andra har de en gemensam kanal som gör att de kan bilda kedjor. Det framgår inte av instruktionerna vilken sort Netgear Orbi Wifi 6 är, men när jag använder det kan jag konstatera att den är den förra sorten. Det är begränsande. Om ditt bredbandsuttag sitter i ena ändan av ditt hus kan du då bara förlänga mottagningen i ett steg med satelliterna, och du har egentligen bara glädje av mer än en satellit om bredbandsjacket råkar sitta mitt i lägenheten eller huset.
Appen bjuder också generöst på ett par månaders prenumeration på säkerhetspaketet Netgear Armor, som ska skydda mig mot intrångsförsök. Jag vill gärna ha min bredbandsrouter skyddad mot intrång, men appen vill också hålla min mobil under uppsikt, och när den gör det bombar den mig med “sårbarhetsrapporter” flera gånger om dagen och tömmer mobilens batteri på nolltid. Det blir snabbt ohållbart och jag stänger av funktionen. Jag kan inte välja att ha routern övervakad men inte mobilen.
Det är alltså med viss irritation jag utför testet efter mina erfarenheter av appen. När jag väl stängt av Netgear Armor har jag en hyfsat stabil upplevelse, men både datahastigheterna och räckvidden är lite sämre än andra tillverkares system i samma prisklass som jag testat, till exempel från TP Link. På plussidan är fördröjningen mindre, förmodligen för att satelliterna kommunicerar direkt med routern istället för via en gemensam kanal.
Helhetsintrycket av Netgear Orbi Wifi 6 är att Netgear borde kunna bättre, när konkurrenterna kan det. Har du i dag en ensam router som du fått av din bredbandsleverantör kommer du förmodligen att uppleva en rejäl förbättring med Netgear Orbi Wifi 6, men det finns mer prisvärda lösningar. Läs mer…

Harman ägs av Samsung, och säljer i sin tur headset under en förvirrande mängd varumärken, där JBL förmodligen är det mest välkända. JBL å sin sida har ett antal olika produktfamiljer såsom Live, Club, och här den nya familjen Tour. Ja över huvud taget har de ett förvirrande stort antal modeller, när jag går in på deras hemsida listar de 15 olika modeller, bara för True Wireless-headset.Vad är det som kännetecknar Tour-headseten som produktfamilj i förhållande till Live, headseten? Jag har inte lyckats få ett vettigt svar på det när jag frågat JBL. Om vi jämför JBL Tour Pro Plus TWS som vi testar här med JBL Live Pro Plus TWS som jag testade nyligen så finns det visserligen små subtila skillnader i specifikationerna men i slutändan är de så snarlika till pris och egenskaper att det är svårt att se varför jag som kund ska behöva välja mellan två likadana modeller.

Designen är ett möjligt område, Tour Pro Plus har lite kantigare form än Live, som gör dem lättare att få grepp om, men i praktiken har en öronsnäcka som strävar efter att vara så diskret som möjligt få sätt att variera utseendet på.
Svårt att sitta bra
Headsetet utnyttjar Googles Fastpair-funktion för att snabbt para ihop sig med en Androidmobil, och om du installerar JBL-appen får du flera användbara funktioner, som att du kan programmera vilka funktioner du kan styra med touch-ytorna, equalizer, och en funktion som känner av om gummiplupparna sitter tätt och bra i öronen. Den här funktionen får verkligen jobba hårt för mig, för trots att man skickar med hela fyra alternativa uppsättningar gummipluppar har jag svårt att hitta ett par som sluter tätt, sitter kvar och är bekväma. Helt nöjd blir jag aldrig och de jag till slut nöjer mig med har vissa tendenser till att glida ur öronen. Det finns även något slags gummivingar i två utföranden som ska hjälpa headsetet att sitta kvar, men i mina öron är de inte i närheten av att hjälpa till med det.

En egenskap som de flesta JBL-headset i den här generationen har är möjligheten att använda bara en öronsnäcka, om du vill lyssna i telefon eller på talljud men höra omgivningen samtidigt. JBL Tour Pro Plus är bara alltför bra på det. Ganska exakt hälften av gångerna jag tar ut headsetet ur etuiet och sätter snäckorna i öronen har bara den ena öronsnäckan anslutit till mobilen. jag lär mig till slut ett knep att vicka lite på höger öronsnäcka i etuiet innan jag tar ut bägge, det verkar hjälpa för det mesta.
Har jag väl fått headsetet att ansluta är uppkopplingen stabil och pålitlig, och batteritiden hygglig. Du kan inte ansluta två enheter samtidigt till headsetet, men det finns en parningsknapp på etuiet om du vill byta anslutning till annan mobil eller dator. Trots det har jag stor möda att byta och headsetet vill gärna återgå till den ursprungliga mobilen.

Hyggligt ljud
JBL Tour Pro Plus har högtalarelement som är 6,8 mm stora, och ljudet låter bra, om än inte direkt imponerande bra. Jag stör mig lite på att volymstegen är grova så att musiken lätt blir för hög eller för låg. Headsetet är regnskyddat, och klarar sig rätt länge på en laddning.
Den automatiska brusreduceringen är halvbra. När jag växlar mellan att ha den av och på i bullrig miljö har jag inga problem att höra skillnaden, men känslan är ändå att det mesta av bullret blir kvar även med brusreduceringen påslagen.

Talljudet är rätt typiskt för nyare True Wireless-headset. Det låter bra i lugnare miljö, adderas lite buller så filtreras det ut till priset av att talljudet försämras och det blir jobbigt för den jag talar med att följa samtalet någon längre stund. Till skillnad från många andra headset jag testat slår inte prassel från påsar eller slammer från bestick igenom på ett jobbigt vis.
Som helhet är det ett helt okej headset, åtminstone om du hittar den rätta knycken så att du inte blir tokig på att bara ena öronsnäckan ansluter. Men 2000 kronor är mycket för ett True Wireless-headset, och det är svårt att se något i ljudkvalitet, brusreducering eller design som motiverar det höga priset. Läs mer…

Mått: 25,5 x 72 x 51 mm (laddningsetuiet)Vikt: 5 gram (vardera hörlur) 48 gram (laddningsetuiet)
Batteritid: 8 timmar lyssning i lurarna, totalt 24 timmar inklusive batterikapaciteten i etuiet. Medföljande laddningsfodralet laddas via usb-c.
Fuktskydd: Ja, IPX4
Pris: 1 600 kr Läs mer…

Galaxy Watch 4 Classic har en vridbar ring runt urtavlan som ska förenkla navigering i klockan och själva klockan i sig är gjord av rostfritt stål, i vårt fall i storleken 46 millimeter, men Watch 4 Classic finns även i en mindre 42-millimetersversion. Givetvis har klockan en rad olika hälso- och träningsfunktioner. Gps och pulsmätning är självklart, men här finns även möjlighet att mäta ekg, syresättningsnivå i blodet, stress, sömn samt kroppssammansättning. Det senare handlar alltså om att utröna fettprocent, skelettmuskulatur och mängden vatten kroppen. Nytt, inte bättre
Tittar vi tillbaka på Samsungs senaste smarta klockor är mycket sig likt samtidigt som en hel del är nytt, men inte nödvändigtvis bättre. Den stora förändringen som jag talar om nu är så klart att Samsung bytt operativsystem i sina nya klockor och hoppat på Googles Wear OS. Samtidigt har de gjort sitt bästa för att maskera bytet och tagit med sig en del som vi känner igen från Samsungs tidigare klockor. Dit hör till exempel den vridbara ringen runt urtavlan för att navigera utan att trycka på pekskärmen och kopplingarna till Samsungs egna tjänster som Samsung Health, betaltjänsten Samsung Pay. Andra delar av upplevelsen för oss som använder klockan lämpar Samsung över helt på Google. När klockorna i Galaxy Watch 4-serien lanserades talades det om Wear OS powered by Samsung och att Google och Samsung tagit det bästa från Wear OS och Samsungs tidigare operativsystem i klockorna Tizen och sammanfogat det i nya Wear OS. Resultatet, ska vi vara tydliga med, är dock att Samsung använder Wear OS och inget annat. Det finns alltså inga rester av Tizen här. 

I sitt grundutförande kommer klockan med ett trettiotal appar och de samlas i en lista med ikoner som du bläddrar bland vertikalt. Svep nedifrån och upp på skärmen så får du se listan med tre ikoner i bredd rulla fram över skärmen. Bland apparna som finns här från start märks mätning av EKG, alarm, påminnelser, musik, bilder och röstinspelning. Sätter jag en påminnelse i klockan så hamnar den även i telefonen. Spelar jag in en röstinspelning i klockan finns det dock ingen motsvarande app i telefonen att synka med men inspelningen hamnar i en mapp långt ner i filstrukturen på telefonen, ganska osmidigt. Bilder och musik kan jag låta synka automatiskt, så har jag musikfiler lagrade på telefonen kan de föras över automatiskt med jämna mellanrum och detsamma gäller bilder jag har i telefonens fotogalleri. På det här sättet kan jag alltså lyssna på musik i klockan utan att ha telefonen med mig. Det för oss dock in på det här med tredjepartsappar. Även om integrerade hälso- och träningsfunktioner nog är den främsta anledningen till att många skaffar en smartklocka idag så kan tredjepartsappar tillföra viktiga funktioner. En av de viktigaste för många är förmodligen Spotify och där är en ny app utlovad, men i skrivande stund finns den ännu inte tillgänglig. Därför har jag inte kunnat testa att använda Spotify fristående från telefonen med nedladdade låtar, vilket är vad den nya appen ska möjliggöra. Om det nu är ett bättre utbud av tredjepartsappar som fått Samsung att byta till Wear OS så är resultatet av bytet fortfarande lite av ett frågetecken. När jag söker efter appar för Wear OS i Google Play så får jag upp några hundra olika, men väldigt mycket saknas också. Jag skulle inte beskriva apputbudet som bra och många av apparna är från okända varumärken vi inte ens känner igen i Sverige. Lite samma som var fallet med Samsungs tidigare klockor alltså, så här är det upp till bevis som gäller. Av de äldre appar som redan finns tillgängliga och som jag testar är kontakten med telefonen något som ofta ställer till problem. Det är inte ovanligt för träningsappar, nyhetsappar och andra som ska kopplas till en app i telefonen att jag möts av felmeddelanden som “kontrollera din anslutning” eller tvingas prova flera gånger innan det till slut fungerar.

Först ut
Med tanke på att en hel del i klockan känns ofärdigt eller ogenomtänkt, framförallt då apputbudet, så är det inte enbart en fördel för Samsung att vara först ut med operativsystemet Wear OS 3, innan andra tillverkare som tidigare gjort Wear OS-klockor får tillgång till det. 
I tidigare tester av Wear OS-klockor så har vi ofta haft synpunkter på fördröjningar i systemet och att prestandan sällan räckt till. Många väntade på det nu tillgängliga systemchippet för smartklockor, Snapdragon Wear 4100, men det visade sig inte göra någon större skillnad. I Samsung Galaxy Watch 4-klockorna har man i alla fall lyckats komma ifrån mycket av prestandabristerna. Här är systemchippet Samsungs eget Exynos W920 och det är första gången en klocka från Samsung har ett chipp tillverkat i 5 nanometers-process. Det gör skillnad. Jag tycker prestandan räcker till så att man slipper de irritationsmoment som Wear OS varit förknippat med. Därmed inte sagt att allt är perfekt. Jag tycker till exempel att klockan ibland är långsam med att reagera och tända skärmen när jag lyfter armen och när jag ska svepa på skärmen för att få fram applistan kan det också ta flera försök innan klockan faktiskt vaknar till. Att starta en app kan också ta lite längre tid än man önskar. 

Låt oss nu titta närmare på Wear OS och vad det erbjuder. Att göra en snabb och lättanvänd klocka är inte lätt och Wear OS är inte det bästa systemet. Anpassning, multitasking och inmatning är till exempel områden som skulle må bra av förbättringar. Jag har redan nämnt att du hittar alla appar i klockan genom att svepa upp från hemskärmen och sedan bläddra i listan av ikoner. Använder du flera funktioner, som musikspelare, träningsmätning och sedan vill skicka ett sms finns inget riktigt smidigt sätt att snabbt växla mellan flera av de senast använda apparna. Du kan dubbeltrycka på hemknappen på sidan för att komma till senast använda appen, men det är allt. Däremot kan flera appar vara aktiva i bakgrunden. När jag använder träningsappen Strava och inte Samsungs egen inbyggda träningsapp får jag till exempel påminnelse efter en stund att Samsung Health upptäckt att jag tränar och vill starta en manuell mätning, utöver den jag redan gör med Strava.
Ett komplement till att hoppa mellan appar är de genvägar till olika funktioner som du kommer till om du sveper åt sidan direkt från urtavlan eller snurrar på boettringen. De genvägarna är dock bara tillgängliga för ett begränsat antal funktioner och inte för appar generellt, men de erbjuder en snabb genväg till saker som träningsmätning, EKG och kalender. Urtavlan i sig kan du också anpassa till såväl utseende som funktion, men möjligheterna är begränsade. Tredjepartsappar kan till exempel inte ta plats direkt i urtavlan utan den favören har endast systemfunktionerna.
Mata in text
Utöver multitasking finns det andra funktioner i systemet som du är beroende av oavsett vilken funktion eller app du använder. En central sådan är hur du matar in text. Galaxy Watch 4 Classic stödjer så klart notiser från appar, så du kan få till exempel sms eller chattmeddelanden direkt till klockan. När du då vill svara så har du ett par olika alternativ. Det finns ett antal förvalda alternativ med snabbsvar att välja bland och de kan du även ändra. Passar ingen av de så får du skriva med ett pyttelitet skärmtangentbord (rekommenderas inte), rita bokstäver på skärmen (rekommenderas inte), diktera, men då bara på engelska (rekommenderas inte) eller välja att bara svara med en emoji. Här är med andra ord bristen på ett snabbt och smidigt inmatningssätt tydligt och bristen på svensk röstigenkänning uppenbar.

När Galaxy Watch 4 nu släpps till försäljning är engelska även det språk du kan använda när du pratar med den röststyrda assistenten. Det är vid försäljningsstarten Samsungs egen assistent Bixby som gäller och först senare utlovas det att man istället ska kunna välja Googles på många vis mer utvecklade Google Assistant som standard i klockan. Än så länge är den dock inte tillgänglig. I skrivande stund saknas även Google Pay som alternativ till Samsung Pay, Youtube Music är ännu inte tillgängligt och flera av Googles appar saknas också som till exempel Gmail. Faktum är att Samsung inte heller skickar med någon e-postapp och när jag installerar Microsofts Outlook så hävdar den appen envist i klockan att jag inte har några mejl samtidigt som Outlook i telefonen visar en lång lista med olästa e-postmeddelanden.
Träningscoach
Så långt appar alltså, men det som många köper en smartklocka för är nog hälso- och träningsfunktionerna. Här tar Samsung med sig det mesta vi sett i deras tidigare klockor, så den huvudsakliga kopplingen är till Samsung Health i telefonen, även om du kan använda tredjepartsappar som Nike Run Club eller Strava och därmed koppla dina träningspass direkt dit. Med träningen kopplad till Samsung Health är annars dina träningsdata relativt inlåsta, men du kan välja att synka dina träningar till Strava och till Technogym. När jag använder klockan under löpning och cykling så verkar precisionen i mätningarna för såväl puls som distans med gps vara relativt bra. Jag jämför både med andra smartklockor och med ett pulsband spänt runt bröstet och det blir aldrig mer än mindre avvikelser.
Utöver rena träningspass registrerar klockan även sömn och din dagliga aktivitet, så länge såklart som du har klockan på dig. 

Ser vi på smartklockor ur ett vidare perspektiv brukar man alltid vara tvungen att välja mellan batteritid eller funktioner. Antingen har du batteritid på i bästa fall 2-3 dagar och gott om funktioner, eller så är du mer begränsad, men har i gengäld uppåt två veckors batteritid. Samsung har placerat Galaxy Watch 4 Classic i kategorin “dålig batteritid”. Det innebär i praktiken att jag måste ladda klockan varje dag. Exakt hur lång batteritid du får ut av klockan varierar så klart beroende på vilka funktioner du använder. Det som påverkar är till exempel om du väljer att ha skärmen tänd hela tiden, om du använder träning med gps mycket eller ställer in så puls och syrenivån i blodet mäts konstant, men faktum är att det inte har särskilt stor inverkan. Hur jag än väljer bland funktioner och batterisparalternativ så tar batteriet oftast slut efter lite mer än ett dygn. Jag ska här tillägga att den version av klockan som vi testat är den utan esim-möjlighet så hur batteritiden och prestandan med mobiluppkoppling ser ut kan vi inte avgöra.
Den begränsade batteritiden är en tydlig begränsning i konkurrensen och på många sätt är Samsung Galaxy Watch 4 Classic en klocka som tar två steg tillbaka och ett fram. Vi väntar fortfarande på att den, dess apputbud och de tillhörande funktionerna helt ska motsvara förväntningarna på en smart klocka idag. Läs mer…

Den relativt nystartade tillverkaren Unihertz har som uttrycklig ambition att fylla de nischer som de stora företagen struntar i. De har bland annat gjort tangentbordsmobiler modell Blackberry. Och så Unihertz Atom L. Den finns även som Atom XL, enda skillnaden är en inbyggd komradiofunktion i Atom XL som inte är tillåten i Sverige. Telefonerna distribueras i Sverige av E-ville.Nu kanske ni tänker att små mobiler vore perfekt för en mobiltillverkare som har försummade nischer som mål, och Unihertz Atom L är verkligen en liten telefon, för att vara en tålig telefon.

Vi talar alltså här om den sortens mobil som brukar se ut som traktordäck och tåla att köras över med traktordäck. Dessa extratåliga mobiler brukar vara stora och tunga. För att vara tålig är Unihertz Atom L liten.
Faktum är att om man ser den framifrån är den liten oavsett vad man jämför med. Dess höjd och bredd är ungefär densamma som för Iphone 12 Mini. Men telefonen är nästan 2 centimeter tjock och väger 232 gram, mer än de flesta mobiler i dag.
Ruggad
Skärmen är omgiven av uppstickande gummihörn och har ett förmonterat skyddsglas, och baksidan är i räfflat greppvänlig gummi. Telefonen känns stöttålig och är certifierad enligt MIL-STD-810G men vi har inga uppgifter om vilken höjd den ska tåla att falla från. Vattentåligheten har IP-klass 68 vilket betyder att telefonen tål att sänkas ned i vatten och stanna där under längre tid. Med tanke på att det finns tåliga mobiler som även har IP69K, vilket innebär att de tål de krafter som uppstår när man simmar eller plaskar med mobilen i vatten, känns IP68 lite klent för en tålig mobil.
Runt kanterna hittar vi bland annat en ögla att fästa rem i, 3,5 mm-uttag för headset och en extra knapp där du kan programmera funktion för kort tryck, långtryck och dubbeltryck.

Telefonen är liten till ytan, men skärmen är ännu mindre, med rejäla ramar och kanter ovan och under. Jag kan inte minnas när jag senast hade att göra med en mobil med fyratumsskärm, Iphone SE (2016) kanske. Det känns väldigt Old School, och för de som föredrar att ha det på det sättet är det förstås bra.
Ovant med knappar
Att ha fingeravtrycksläsaren på en knapp under skärmen är så old school att jag nästan har glömt hur man gör. Telefonen är förinställd på att använda svepgestnavigering, men jag tycker inte att det fungerar särskilt bra på den lilla skärmen så jag växlar till Androids treknappsmeny och det tar ett tag innan jag fattar var knapparna är. De hamnar nedanför skärmen. Förutom fingeravtrycksläsaren som även fungerar som hemknapp finns två små röda lysdioder på var sida, och det tar ytterligare en stund för mig att fatta att de är knapparna för flerval och bakåt. Som det brukade vara på Androidmobilerna förr i tiden. Rent ergonomiskt är det bra, det finns ju gott om utrymme för knapparna under skärmen och det lämnar mer av skärmens yta till annat. Just det här var varken bättre eller sämre förr, bara annorlunda.

Skärmens upplösning är också old school, den når inte ens upp till reducerad HD-upplösning, men den är ju å andra sidan så liten att pixeltätheten motsvarar den du hittar på större mobiler. Skärmen är inte heller alltför skiftande när jag vinklar den åt olika håll. Däremot är den rätt ljussvag och svår att använda i sommarsol.
Telefonen drivs av chipsetet Mediatek Helio P60 med prestanda i lägre medelklass. Man märker ofta av att telefonen är långsam, och för ett pris på nästan 4000 kronor hade jag önskat mig ett lite snabbare chipset. Lagringsutrymmet på 128 GB känns däremot tillräckligt, särskilt med tanke på att plats för minneskort också finns.
Systemet i telefonen är Android 10, alltså inte helt pinfärskt. Här finns en del egna funktioner i systemet och i inställningarna, såsom en fjärrkontroll-app som kan användas till telefonens IR-sändare, och appen Trackback som låter dig spåra hur du gått och hjälper dig att ta samma väg tillbaka.
Buggig
Svenskan i telefonens system är inte den bästa, när jag installerar en systemuppdatering får jag till exempel veta att jag uppdaterar antydan. Värre är det med buggarna. Efter nämnda systemuppdatering får jag veta att minnet skadats och telefonen är obrukbar. Jag lyckas göra en omstart i säkert läge och återställa telefonen. Och faktiskt uppdatera den igen, denna gång utan att krascha telefonen. En mindre hängiven användare skulle nog reklamera mobilen om något sådant inträffade, vilket det i princip aldrig gjort tidigare för mig som mobiltestare. På Unihertz Atom L händer det även då och då att appar på telefonen kraschar, mest oroväckande själva Google-appen. Med detta sagt är telefonen mer eller mindre stabil under andra halvan av den period jag testar den.

På baksidan finns en enda kamera på 48 megapixel. Jag har hellre en bra kamera än fyra dåliga, men det här är inte en bra kamera. Färgåtergivningen är murrig och zoomar man in i bilderna ser de grötiga och utsmetade ut. Kontrastrika motiv blir lätt över- eller underexponerade. Detta i bra ljus, försämras ljuset blir bilderna snabbt gryniga och oskarpa.
Selfiekameran tar så oskarpa bilder att jag undrar om något skönhetsfilter är uppskruvat till max. Om så är fallet finns inget sätt att stänga av det.
Batteriet i mobilen är inte jättestort, men å andra sidan är skärmen inte särskilt energislukande så jag får ut bra med skärmtid ur det. Jag tycker också standbytiden när jag inte använder mobilen är utmärkt. Unihertz skickar med en snabbladdare på 18 watt till telefonen, så det tar heller ingen evighet att ladda den när batteriet tagit slut.

Behöver du en bastelefon som är kompakt och tålig duger Unihertz Atom L bra. De flesta appar fungerar ärligen också bra på mobilen. Men Unihertz skulle behöva jobba betydligt mer med stabiliteten i systemet och kamerorna.
Frågor och svar
Är Uniherz Atom L prisvärd? Den är lite dyr sett till vilken hårdvara du får, men å andra sidan finns det exakt noll andra kompakta tåliga mobiler att välja mellan.
Hur är telefonen när man ringer med den? Jag tycker att den jag pratar med hörs bra och vice versa. Jag märker inte heller av några problem med täckningen. 
Följer det med laddare? Ja, på 18 watt. ett extra skärmskydd följer också med.
Ett alternativ
Tålig men elegant: Om du är okej med en stor och tålig mobil så länge den inte känns som en tegelsten är nokia XR20 ett alternativ.
Testbild

Bilderna från kameran har konstig färgåtergivning och är dåliga på detaljerna. Läs mer…

FE i produktnamnet står enligt Samsung för Fan Edition. Deras första FE-produkt var Galaxy S20 FE. Enligt företaget hade man då frågat sina lojala fans hur de ville ha sin telefon och designat S20 FE utifrån det. Får vi tro Samsung vill fansen ha en mobil med toppmodellprestanda, lite billigare prislapp och lite mindre fokus på det yttre, plastbaksida går bra.Eller så har Samsung bara hittat på alltihop, och vad de kallar FE kanske egentligen bara är en klisterlapp de satt på sina bantade varianterna av toppmodellerna, något som ska låta bättre än “Lite”. I alla fall har jag svårt att föreställa mig att Galaxy Tab S7 FE är vad Samsungs fans vill ha av en surfplatta om de själva får välja.

Till det yttre är Samsung Galaxy Tab S7 FE oerhört lik förra årets påkostade platta Tab S7 Plus. Detta kan jag påstå med säkerhet eftersom jag när jag skriver detta har bägge hemma för jämförande test, och jag har fullt sjå med att hålla reda på vilken som är vilken. Att S7 FE är en halv millimeter tjockare och 33 gram tyngre är alltså inget som man direkt lägger märke till eller stör sig på.
Däremot är formatet i sig inte helt självklart. 12,4 tums skärm är stort på en surfplatta, och 608 gram är tungt att hålla i om du till exempel tittar på film. 16:10-formatet känns rätt långsmalt och är bra för film men i kombination med att skärmen är så stor och plattan så tung känns den obekväm att använda i stående läge. Ändå vet jag att många gillar den stora skärmen på Tab S7 Plus.
Besparingar
Knepet jag lär mig för att skilja Tab S7 FE från S7 Plus är annars att kolla på sidorna. Tab S7 FE har två högtallargrillar där S7 Plus har fyra. Tab S7 FE har stereohögtalare, en placerad på varje kortsida. Jämfört med storebrors fyra högtalare blir ljudet märkbart tunnare och klenare, men de duger ändå rätt bra till filmtittande.

När plattorna är påslagna är det egentligen rätt lätt att se vilken av dem man använder. Där Tab S7 Plus har en ovanligt bra Amoledskärm med 120 Hz uppdateringsfrekvens har Tab S7 FE som vi testar nu… inte det. Det rör sig om en vanlig LCD-display, som tydligt skiftar i ljusstyrka beroende på från vilken vinkel man tittar på den. För en så här stor skärm som man håller så pass nära ansiktet är effekten klart märkbar. Man märker också att uppdateringsfrekvensen bara är 60 hz så fort man skrollar. Det vore fel att påstå att skärmen på Galaxy Tab S7 FE är dålig, den är ungefär i klass med skärmen på Apples billigare Ipad 10.2, men för en surfplatta som trots allt kostar över 7000 kronor tycker jag att man kan begära bättre.
En orsak till prislappen, och en underlig prioritering, är att Galaxy Tab S7 FE är försedd med 5g. Det vill säga du kan, åtminstone i Sverige, inte välja en billigare variant utan sim-kortplats. Personligen tycker jag att mobilnätuppkoppling direkt i surfplattan är en rätt onödig lyx med tanke på att det brukar addera en tusenlapp till plattans pris, ge dig ytterligare en fast kostnad för extra mobilabonnemang, när det i praktiken är så lätt att istället koppla upp plattan via mobilen. Samsung ger mig dock inte det valet här. Om du inte bryr dig om 5g-uppkopplingen är prisskillnaden mellan Tab S7 FE med 128 gigabyte lagring och Tab S7 Plus med lika mycket minne bara 2200 kronor, och man får ganska mycket mer för de pengarna. 

Fingeravtrycksläsare till exempel. Samsung Galaxy Tab S7 FE saknar helt en sådan, och för att låsa upp plattan är man hänvisad till att använda kod eller osäker ansiktsupplåsning i 2d. Visst kan man leva med det, men jag kan inte på rak arm komma på någon annan mobil eller surfplatta för 7000 kronor som saknar denna funktion.
Tillräcklig prestanda
Prestandan i Galaxy Tab S7 FE är inte imponerande men fullt tillräcklig för de flesta behov. Om du ska surfa och inte har för många flikar öppna samtidigt, läsa e-post, läsa och redigera dokument eller titta på film kommer du knappt märka skillnaden mot en snabbare platta. Tänkte du däremot spela grafiktunga spel eller har många flikar öppna samtidigt i webbläsaren kommer du att känna av begränsningarna.

Den version jag testar har 128 gigabyte lagring och 6 gigabyte arbetsminne vilket är tillräckligt för de flesta behov, och det finns ju plats för minneskort om du behöver mer lagring. Den billigare varianten med 64 gigabyte lagring har också 4 gigabyte arbetsminne i stället för 6, och du kan därför räkna med att den kommer att kännas segare.
Prestanda känns även fullt tillräcklig för det så kallade Dex-läget, åtminstone efter väntetiden på cirka 8 sekunder. I Dex-läget öppnas appar i fönster och du får en mer datorlik användarupplevelse med en aktivitetslist i botten för att växla mellan appar. Det här läget gör sig bäst med Samsungs tangentbordstillbehör, men gillar du att använda surfplattan som dator så är Samsungs Dex inte bara en av de bästa lösningarna för det, utan den här skärmstorleken är också vad som krävs för att det ska bli njutbart på allvar att jobba med appar i fönster. 
Över huvud taget tycker jag att Samsungs One UI-system på Android 11 gör sig bra på surfplattor. I vanliga fall skulle det ju också utöver alla Android-funktionerna ge dig tillgång till Samsung-tjänster som Samsung Pay och Samsung Pass. Men utan NFC eller fingeravtrycksläsare är de tjänsterna antingen mindre användbara eller obefintliga. 

Är du en fan av Samsungs S-pen lär pennan som följer med Galaxy Tab S7 FE göra dig besviken. Till skillnad från pennan till Note-mobilerna eller till övriga plattor i Tab S7-serien är det här en helt passiv penna utan extrafunktioner, en förlängning av ditt finger helt enkelt. Jag har svårt att känna att det är generöst av Samsung att skicka med en sådan penna. Det känns ärligt talat mer som de försöker maskera ännu ett område där man sparat in på funktionerna i Galaxy Tab S7 FE.
Batteritiden, med över 8 timmars skärmtid med full ljusstyrka, är riktigt bra för en surfplatta, men det tar desto längre tid att ladda den, drygt tre timmar från tom till full.
De val som Samsung Gjort i Galaxy Tab S7 FE ger den ett drag av budgetkänsla, men 7200 – 7800 kronor är inte billigt för en surfplatta. En wifi-version för 6000 kronor eller mindre hade kunnat vara ett prisvärt alternativ, men som det är nu är det svårt att inte se allt extra man får om man lägger ett par tusenlappar till på en Tab S7 Plus. 
Frågor & svar 
Vilka tillbehör finns att köpa till? Du kan köpa skyddande skal och tangentbordslock, och det är samma tangentbord som passar till Tab S7 Plus.
Kan jag ansluta headset med sladd? I så fall får du köpa adapter, för det finns inget 3,5 mm-uttag och ingen adapter följer med.  
Hur är det att ringa videosamtal med plattan? Bra. Selfiekameran har hygglig upplösning och är klokt placerad på långsidans mitt.
Ett alternativ
Bättre skärm: Samsungs Galaxy Tab S7 plus har en mycket bättre Oled-skärm med 120 Hz uppdateringsfrekvens.
Testbild

Att kameran är lite sämre på Samsung Galaxy Tab S7 FE är en prioritering jag är helt med på. Läs mer…

Xiaomi har lanserat hela fyra olika telefoner i Redmi Note 10-serien, så för att särskilja den här telefonen från de övriga kan vi kort konstatera att det är den billiga med 5G. Xiaomi har alltså här koncentrerat sig på att ge mycket funktion för lite pengar. För att göra det har de som sagt prioriterat 5G men sparat utgifter när det gäller till exempel skärm och kamera, utan att för den skull kapitulera helt. Vi saknar till exempel Amoled-skärm, för här får vi istället en LCD. Visserligen med något förhöjd uppdateringsfrekvens, men ändå så att man definitivt sida vid sida med en mer påkostad telefon märker att kontraster och ljusstyrka är sämre. Bilden är visserligen bra när du tittar på skärmen i en rät vinkel rakt framifrån, men blir lidande så fort du tittar aningen från sidan. Ändå är den här skärmen bra sett till telefonens prislapp på i skrivande stund runt 2500 kronor.
Batteritiden i våra tester visar sig bra. Vårt test går till så att vi spelar en Youtube-video via wifi tills batteriet tar slut och här har Xiaomi valt uppdateringsfrekvens på skärmen så att den anpassar sig efter vilket innehåll som visas och vad det kräver. Det gör till exempel att spel som utvecklats för 90 bilder per sekund och ser bäst ut så får den uppdateringsfrekvensen, medan film som bara har 30 bilder per sekund ju inte blir bättre av högre frekvens, samtidigt som det på det sättet finns potential att hushålla med batteriet. Just den här funktionen med adaptiv uppdateringsfrekvens finns inte tillgänglig i telefonen jag testar, utan det är något som Xiaomi lovat ska komma i form av en mjukvaruuppdatering om en månad, i slutet av augusti. Då kan man alltså räkna med att batteritiden kan bli ännu lite bättre, men redan nu räcker den långt. Snabbladdningen som telefonen och den medföljande laddaren möjliggör laddar batteriet till exempel från 40 till 60 procent på 20 minuter. Till batteritiden i stort bidrar så klart det rätt generöst tilltagna batteriet på 5000 mAh, men kopplat till batteritiden är så klart även den prestanda man får ut.  
Prestanda och kamerorna visar brister
Förutom på prislappen märker jag att det här inte inte är en flaggskeppstelefon på just prestandan, framförallt när jag spelar mer krävande spel och när jag gör de prestandatester som vi utsätter alla de telefoner vi testar för. Prestandatesterna ger inte alltid hela sanningen, eftersom de är ett mer teoretiskt sätt att testa och man kan fortfarande uppleva en telefon som snabbare än vad testet visar, då på grund av mjukvaruoptimeringar och hur väl tillverkaren i fråga trimmat systemet. I det här fallet så visar det sig dock vid ett tillfälle att telefonens prestanda inte ens kan mätas. Det gäller grafiktestet i testappen Antutu och där klarar helt enkelt inte telefonen att köra testet. Mer krävande spel som jag testar tar lång tid att ladda in och att växla mellan appar kan även det ta lite tid, men det fungerar i alla fall.

Sett till prestanda så tycker jag att telefonen absolut lever upp till förväntningarna. Den känns snabb och svarar snabbt i all vardaglig användning även om den får kämpa när man pressar den med mer krävande uppgifter.
Ovant system
Är du van vid Googles vanliga Android-gränssnitt så märker du snabbt att Xiaomi ändrar på en hel del. Xiaomi låter dig välja om du vill att alla appar ska samlas på hemskärmen eller om du bara vill ha genvägar där och sedan hitta alla appar samlade i en applåda. Sedan adderar Xiaomi en del animationer i systemet men de flesta av de här anpassningarna och tilläggen är till det bättre. Jag förstår dock inte tanken bakom när Xiaomi lägger till reklam i skärmen som kommer upp när man installerar en ny app eller när den inbyggda systemstädningsfunktionen gör sitt jobb. Det är onekligen ett större irritationsmoment än befogat för att ge Xiaomi extraintäkter. Jag får till exempel annonser för taxiappen Bolt och för Azimo, som är någon slags app för att skicka pengar till mottagare globalt. Annonserna går att stänga av om man letar ordentligt i inställningarna, men varför Xiaomi ens har lagt in dessa kan man fråga sig. “Ta emot rekommendationer” visar sig vara det menyvalet man ska klicka bort för att slippa reklam på flera ställen i systemet.

Möjligheten att erbjuda något extra i en telefon för 2500 kronor är så klart begränsad och det är kanske tydligast när det gäller telefonens kameror. Trots att Redmi Note 10 5G har tre kameror saknas såväl optisk zoom som vidvinkel och huvudkameran kan vi märka har vissa gånger problem både med kontraster i dagsljus och med att göra motivet rättvisa när det börjar bli mörkt. Den tar ofta fina bilder i bra förhållanden, utomhus dagtid, men tappar alltså i kvalitet när det blir mer utmanande förutsättningar. Makrokameran tillför egentligen ingenting, men porträttläget i kameran fungerar i alla fall bra, med fin oskarp bakgrund när du väljer  porträtt i kameraappen. Makroläget är gömt i en undermeny och det är kanske lika bra det just med tanke på att du kan ta lika bra närbilder i vanliga kameraläget genom att zooma in lite.
Till det yttre består telefonen förutom skärmen som så klart är av glas mest av plast. Baksidan är i plast och det är även ramen runt telefonen. Baksidan är lätt rundad och skärmen är platt utan välvda kanter, allt detta ger en bra passform i handen och fin ergonomi. Selfiekameran sitter i ett hål centrerat i övre delen av skärmen och ska du titta på till exempel ett videoklipp via inbyggda högtalaren får du nöja dig med monoljud för stereohögtalare finns inte. Ljudet kommer bara ur den ensamma högtalaren i botten på telefonen.
Xiaomi Redmi Note 10 5G är en telefon med tydliga brister, men också på samma gång en telefon som ger valuta för pengarna. Konkurrensen är dock hård i det här prissegmentet och det finns flera konkurrenter med fler tydliga fördelar. 
Frågor och svar
Hur är prestandan?Den är begränsad, så det är inget fartmonster, men begränsad prestanda och generöst tilltaget batteri betyder lång batteritid.
Vad förljer med i kartongen?Både laddare och ett skyddande, genomskinligt gummiskal faktiskt, men det är allt. Headset får du köpa separat om du vill ha, men det finns uttag för 3,5-millimeterskontakt liksom givetvis stöd för bluetooth om du föredrar trådlöst.
Hur är gränssnittet?Xiaomi gör om en del med animationer till exempel och att svepa runt i menyerna bara avslöjar inga fördröjningar. De kommer när du anstränger telefonen med mer krävande uppgifter.
Ett alternativ:
Konkurrenter Oneplus Nord N10 och Motorola Moto G50 är båda alternativ som ligger i samma prisklass och dessutom liksom Note 10 5G har 5G-stöd, något som kan vara bra för framtiden även om det inte är livsviktigt just nu. Moto G30 är ett alternativ som saknar 5G.
Testbild
För motiv i lite mörker eller med mycket kontraster även i dagsljus kan kameran få problem. Läs mer…