Etikett: Produkttester

Det är mycket som talar för Motorola One Hyper och när jag listar fördelarna blir de snabbt fler än nackdelarna. Låt oss börja med det självklara och det är två saker, nämligen kombinationen av selfiekamera i pop up-form och följden att det ger utrymme för en stor skärm utan störande moment som kamerahål eller sensorpaneler. Även om många av oss kanske vant oss vid sensorpanel är det en klar fördel att slippa. Skillnaden är påtaglig, särskilt om du kommer från en telefon med lite större sensorpanel och här på One Hyper blir upplevelsen bäst framförallt när jag ser på film eller bilder. Motorola är på intet sätt först med att sätta in en pop up-kamera som hoppar fram bara vid behov och resten av tiden vilar tryggt inne i kortsidan av telefonen. Det har till exempel även Oneplus, Huawei och Xiaomi testat, men det här är första gången Motorola tar det steget.

Precis som hos konkurrenterna tar det ungefär en sekund från det att du väljer selfieläget tills kameran hunnit upp. Om du skulle tappa telefonen när den rörliga kameran är uppfälld så börjar den skjutas in automatiskt i samma ögonblick som telefonen känner av att den befinner sig i fritt fall. Även det gör konkurrenterna och det är så klart ett sätt för att minimera eventuella skador om kameran skulle få sig ett slag när telefonen åker i backen.
Fördelar poppar upp
Att selfiekameran är av pop up-typ innebär att vi inte får någon ansiktsigenkänning för att låsa upp telefonen. Därför är det framförallt fingeravtrycksläsaren på baksidan av telefonen som används men till exempel pinkod är så klart också ett alternativ om du vill det. Väl upplåst möts vi av en maffig skärm på 6,5 tum som alltså imponerar framförallt med sin storlek, men inte behöver skämmas för varken färgåtergivning eller upplösning. Det är en LCD-skärm som används och den håller bra klass men givetvis utan att vara i paritet med de Oled-skärmar vi hittar i dagens mångdubbelt dyrare flaggskepp. 

Något som jag inte direkt reagerar på är prestandan. Jag klickar mig runt i menyerna och upptäcker de funktioner som finns utan att stöta på några irritationsmoment. När jag däremot lastar lite tyngre uppgifter på telefonen är det tydligt att Motorola sparat på kraften. Visst är det vissa fördröjningar när jag ska starta även enklare appar eller växla mellan funktioner men Motorola är ändå relativt bra på att få systemet att rulla i rimlig takt även med begränsad hårdvara.
Långlivad
En möjlig fördel av den begränsade prestandan är dock batteritiden. I skrivande stund sitter jag med telefonen bredvid mig och skärmen signalerar drygt 40 procent batteri kvar, vilket beräknas ge två dagars batteritid kvar. Det är givetvis beroende av hur mycket och till vad som du använder telefonen, men oavsett så har batteritiden under testet imponerat. Det visar även vårt batteritest, Förklaringen till den generösa batteritiden här är en kombination av batterisnåla prestanda som inte ger den där riktiga tempot samtidigt som batteriet är på generösa 4000 mAh. Det är givetvis inte rätt kombination för alla, men onekligen en rimlig, för att inte säga tilltalande kompromiss om du prioriterar batteritid högt. Samtidigt är som sagt skärmen också bra för prisklassen.

Android 10 från start 
I telefonen hittar vi faktiskt den senaste versionen av Android, med andra ord Android 10 och det i den rena version som vi är vana vid från Motorola. Gränssnittet är därmed likt det vi hittar i Nokias och Motorolas Android One-mobiler och har även likheter med Googles Pixel-mobiler. Mjukvarumässigt så nöjer sig Motorola, när vi tittar på ytan med att lägga till en egen Moto-app, en app för FM-radio och en app för att få support och göra felsökning. Gräver man lite djupare hittar man även digitalt välmående för att kontrollera skärmtid och lägga till begränsningar om du vill det, möjlighet att ta rullande skärmbilder av till exempel hela webbsidor eller databesparing på systemnivå som gör att du kan få datapotten att räcka lite längre. 

Hittills har jag inte nämnt kamerorna mer än i förbifarten, men det finns faktiskt all anledning att fördjupa sig i dem. Inte bara selfiekameran som hoppar fram ur toppen utan även de två som sitter på telefonens baksida. Selfiekameran är på 32 megapixel och har trots att det handlar om en ensam kamera ett porträttläge för oskarp bakgrund som fungerar hjälpligt. Porträttläget för de två bakre kamerorna fungerar bättre och här får du dessutom ett ultravidvikel-läge för att få med lite mer i bild och du har ett extra högupplöst läge där du kan ta bilder på 64 megapixel. Motorolas kameraapp är bra i den mening att den ger ett relativt avskalat gränssnitt i grundläget samtidigt som ett svep åt sidan visar alla ytterligare lägen. 

64 blir 16 megapixel
I standardläget producerar kameran bilder i 16 megapixel, men genom att använda hela 64 megapixel-sensorns information. Det gör den rätt i, för att ta bilder i det speciella 64-megapixelläget ger dig bara större bilder utan att för den skull innebära bättre detaljrikedom. I sämre ljus tar telefonen hyggliga bilder, men du ska inte räkna med att den kommer i närheten av vad dagens flaggskepp klarar i det hänseendet.

Som helhet har alltså Motorola One Hyper betydligt fler fördelar än nackdelar och är en stark spelare i prisklassen. Framförallt tilltalas jag av batterikapaciteten och den stora skärmen.
Jag vill även passa på att nämna skärmens funktion för snabbvisning, vilket innebär att du kan se tid, datum, batterikapacitet och aviseringar direkt i skärmen även när skärmen inte är på. Det räcker att du lyfter upp telefonen så visas informationen mot svart bakgrund, så det är ett snabbt enkelt sätt att få koll utan att låsa upp skärmlåset. Dessutom är det ytterligare ett exempel på hur Motorola tillför mervärde till den avskalade Androidversionen. 
Batteritest
Batteriets videotid: 11 tim 47 min

Frågor och svar
Får jag optisk zoom?Nej, du får standardlinsen och ultravidvinkel. Ingen optisk zoom. Däremot räcker de 64 megapixlarna till för att du ska kunna få acceptabel bildkvalitet i den digitala zoomen som du kan pressa till som max 10 gångers förstoring. 
Hur är kvalitetskänslan?Både estetiskt tilltalande och rätt tålig får man räkna med. Baksidan är av plast men glänser som glas och det följer även med ett genomskinligt gummiskal som skyddar telefonen.
Trådlös laddning? Vattentålig? Mobila betalningar?Nej, nej, ja. Trådlös laddning är något inte ens alla flaggskepp har idag och vattentålig är inte One Hyper, däremot vattenavstötande, så den är inte helt hjälplös i tex regn. Stöd för mobila betalningar finns i form av Google Pay förutsatt så klart att din bank/kortutgivare har stöd för tjänsten. 
Ett alternativ:
Lägre prislapp
En Nokia som även den har ett avskalat Android-gränssnitt skulle kunna vara ett alternativ, men med få fördelar i övrigt gentemot Motorolan. Låt oss därför istället tipsa om Redmi Note 8 Pro som ger dig en riktigt bra telefonen för en tusenlapp mindre än vad One Hyper kostar.
Testbild
16 megapixel kommer i standardläget ut från sensorn på 64 megapixel och bilderna behöver sällan skämmas för sig.  Läs mer…

Det är lite av ett okonventionellt samarbete när Ikea tagit hjälp av Teenage Engineering för att ta fram ett gäng modulära högtalare kombinerat med lampor som ger olika ljuseffekter kopplat till musiken du spelar. Jag vill slå fast direkt att resultatet är lyckat. Det handlar om lekfulla produkter som sticker ut och utmanar kreativiteten. Det finns en påtaglig glädje här som smittar av sig och uppmanar till skapande och upptäckarglädje. 
Produktfamiljen Ikea Frekvens är i grunden högtalare som du spelar till via bluetooth från telefonen. Jag testar ett urval med en högtalare, en subwoofer och två lampor. Utöver det finns i serien Frekvens allt från barstolar, kudde, regnkappor, serveringsfat, muggar till en servis i stål och faktiskt även en sitt-trummor. Det senare är helt enkelt en cajóntrumma, en låda i plywood som du både kan sitta på och trumma på. Här fokuserar vi dock på ljud och ljus.
Trådlöst från mobilen
Jag börjar med att ansluta högtalaren via bluetooth och sen kopplar jag med sladdar på baksidan av modulerna så ström kommer alla enheter till del och så ljudet går vidare även till subwoofern. Jag pluggar i en strömkabel, men subwoofern och högtalaren har även plats för batteri så du kan bära ljudet med dig långt bort från närmaste eluttag. Utöver bluetooth finns även line in, så du kan ansluta via sladd på baksidan.

Ljus tillför stämning, faktiskt
Till högtalarna har jag två moduler med ljus. Den ena är en spotlight som blinkar i takt med musiken som spelas, men den reagerar även på andra ljud i närheten. Den andra modulen med ljus är en kvadrat med 16 x 16 små led-lampor som kan visa sju olika motiv i form av en en pil, staplar, linjer eller annat som sedan animeras i takt med musiken. Du växlar motiv bland de tillgängliga med en knapp på baksidan av modulen. 

Utöver detta så har jag tillbehör i form av handtag som även fungerar som stöd i underkant om du vill rikta en spotlight, men här finns även en tub som placerad framför spotlighten riktar ljuset och ett färgglatt galler som du kan sätta över en ljuskälla. Modulerna är lösa var för sig men du kan fixera dem med särskilda fästgrepp så de håller ihop när du önskar det. 
Passar för liten fest
Kombinationen av ljud och ljus på det här sättet är kanske inget du har som musikkälla ständigt på i köket eller på kontoret, men i ett mer avslappnat sammanhang som det Ikea tänker med den här produktfamiljen tillför det definitivt en dimension till stämningen. Minst lika viktigt som ljuset och hur allt fungerar tillsammans är ju givetvis ljudet och det överraskar. Jag tycker att ljudbilden från högtalaren är betydligt bättre än storleken antyder och med subwoofern får onekligen upplevelsen ett extra tryck. Ljudet räcker till för att fylla ett rum och särskilt då när det är meningen att musiken inte helt ska överrösta festdeltagarna. Ljudet är dock tydligt riktat så det spelar stor roll för hur ljudet upplevs var du placerar högtalaren. För 1495 kronor, vilket är priset för högtalare och subwoofer får du dock ett riktigt prisvärt paket. Det unika här är dock mycket ljuseffekterna och tillbehören, så lägg till 500 kronor för en lampa och färgglada tillbehör så är paketet komplett.  
[embedded content] Läs mer…

Moto E6 Plus är en budgetmobil med många egenskaper som gör att den känns lite gammal. Flera av dem är bra. Läs mer…

Svenska Urbanista har profilerat sig på headset och hörlurar i den billigare prisklassen, med varierande resultat. Vi gillade till exempel deras over ear-lurar New York, medan företagets helt trådlösa öronsnäckor har övertygat mindre. Under hösten lanserade man två nya sådana, och medan de billigare Urbanista Paris inte övertygade oss har vi lättare att uppskatta de marginellt dyrare Urbanista Athens.
Designen gör den här gången inga försök att efterlikna Apples Airpods, och faktum är att den runda formen är rätt originell även om man jämför med konkurrensen i övrigt. Dessutom tycker jag de är snygga. Mitten på öronsnäckan är en knapp med lagom tryckkänsla så att jag inte trycker på den av misstag men inte heller måste trycka in headsetet i örat när jag trycker på knappen. Styrningen känns rätt intuitiv när jag väl läst på vilka kombinationer av långa och korta tryck som gör vad. Runt styrknappen är en ljusindikator som bland annat lyser upp när headsetet är i laddetuiet. Slutligen sticker en vinge ut för att hjälpa headsetet att stanna på plats i örat.
Problem med passformen
Jag har svårt att hitta de perfekta öronplopparna bland de som följer med. De som sitter på från start är lite för små så att ljudet vid musik blir lite för basfattigt, och när jag byter till större har de lite svårare att sitta på plats. Det här är förstås ett individuellt problem för mig, som inte nödvändigtvis påverkar dig.

Med de gummiploppar som passar bäst för mina öron låter musikljudet bra, inte fantastiskt. Det finns true wireless-headset, även i samma prisklass, som låter bättre. Basen känns lite svajig och mellanregistret lite klent. När jag jämför med till exempel de dyrare Jabra Elite 75t som jag har tillgängliga under testet kan ljudet i Athens uppfattas som aningen burkigare, men Urbanista Athens låter ändå tillräckligt bra för att jag inte ska klaga på ljudet i förhållande till prislappen.
Urbanista kallar Athens för sportlurar, och det märks bland annat på vattenskyddsklassen IP67, som innebär att de inte bara tål regn utan även att simma med (fast bluetooth-radion funkar inte under vatten så du kan inte lyssna på musik medan du simmar).
Batteritiden förtjänar också att lyftas fram. Mycket har hänt med batteritiden för true wireless-headset det senaste halvåret, men åtta timmar får ändå klassas som utmärkt, och etuiet bjuder på tre ytterligare omladdningar.
Parar var för sig
Headsetets hopparning är lite speciellt, eftersom vänster och höger öronsnäcka dyker upp var för sig i Bluetoothmenyn när du ska para ihop det med mobilen. Det verkar räcka med att välja det ena, det högra, för att allt ska funka och vänster lur också ska para ihop sig. Väl hopparade fungerar headsetet bra, utan fördröjning som orsakar problem vid filmtittande, eller störande glapp som klipper i musiken. Däremot händer det ibland att headsetet inte ansluter till mobilen automatiskt när jag tar ur det ur etuiet, utan jag måste göra det manuellt, eller att jag måste göra det flera gånger om för att det ska sluta strula.

Samtalsljudet är riktigt hyggligt, den jag talar med hör att jag talar i headset men behöver aldrig be mig upprepa vad jag säger. Trafikbuller filtreras inte bort vilket förstås gör det svårare att samtala i bullriga miljöer. Samtal fungerar ändå bättre än i många andra headset som närmast förstärker omgivningens buller, eller filtrerar bort det samtidigt som rösten förvrängs och blir svårare att uppfatta. Inga såna problem här alltså.
Det finns vid det här laget gott om true wireless-headset, både för den här prislappen 1300 kronor, dyrare eller billigare. Kombinationen vattentät och riktigt bra batteritid sticker ändå ut lite, och headsetet bjuder inte heller på några riktiga besvikelser. Ett bra alternativ, helt enkelt. Läs mer…

Jag gissar att inte alla går runt och tittar efter vad folk har i öronen, men om du liksom jag tillhörde de som gjorde det hade du kanske lagt märke till att bland de som hade ett par true wireless-hörlurar under 2018-2019 som INTE var Airpods, så var det vanligaste alternativet Jabra Elite 65t. Jabra har med andra ord en hit att följa upp med sitt headset Elite 75t.
Formatet är som vanligt ett etui med extra batteri där man förvarar öronsnäckorna när de inte sitter i öronen. Själva öronsnäckorna är elegantare designade än föregångarna, men de är svåra att få grepp om när man ska ta upp dem ur etuiet. Jabra har redan presenterat en lyxigare version, Elite Active 75t, som ska ha mer gummiartad yta just för lättare grepp.

Headsetet är av in eartyp, och de medföljande gummiplupparna finns i tre storlekar, som kan påverka både passformen och ljudet. De som sitter på som standard sitter bra i mina öron, men jag tycker att ljudet känns väldigt tunt. Då byter jag till ett nummer större, vilket gör en väldig skillnad på ljudet, men i gengäld sitter de inte lika bra och glider ur ibland, till exempel när jag är på gymet. Det finns alltså inga öroinsnäckor som passar riktigt bra för mig, vilket är ovanligt, men säkert inte ett problem för alla.
Bra ljud
Själva ljudet vid musikuppspelning låter, med rätt snäckor, spontant bra. Det beror delvis på en publikfriande högt pådragen basåtergivning, som kanske inte passar alla sammanhang. Jag tycker att ljudet i övrigt har bra detaljåtergivning utan att vara fantastiskt.
Tycker man att ljudet är felbalanserat kan man ladda ner appen Jabra Sound+ som låter dig justera ljudåtergivningen med equalizer. Appen är inte alls en nödvändighet för att använda headsetet, men den är ovanligt funktionsrik för en headsetapp. Du använder den för att installera firmwareuppdateringar (en kommer under testperiodens gång). Det finns en uppsättning bakgrundsljud om du vill slappna av och inte lyssna på musik. Du kan ställa in om headsetet ska släppa in omgivningsljud. Du ser batteriladdning för både headset och etui. Slutligen finns det en funktion för att hitta headsetet. Här väntar jag mig att jag ska kunna få headsetet att låta om jag förlagt det i lägenheten (vilket händer under testperioden) men i stället håller den bara reda på var den sist sågs när det slogs av på en karta, vilket jag tycker är mindre användbart.

Ljudet vid telefonsamtal är mycket bra i lugna miljöer. Så fort det blir lite bullrigare klagar dock den jag talar med att omgivningen hörs jättemycket och jag knappt alls, ett problem som även föregångaren Jabra Elite 65t hade.
Strulfritt
Annars är headsetet väldigt bekvämt att använda. Det kopplar upp sig helt utan strul när jag tar ut det och jag har varken problem med hackande ljud eller fördröjningar som orsakar dålig läppsynk när jag tittar på film. Musiken stängs av så fort jag tar ur headsetet ur örat, och sätts på om jag sätter tillbaka det. Headsetet styrs med knappar på utsidan som är tillräckligt fasta för att jag inte ska komma åt den av misstag och tillräckligt mjuka för att jag inte ska behöva trycka in headsetet i örongångarna. Vilken kombination av tryck som styr vad är inte alltid helt intuitivt, men manualen finns i appen om jag blir osäker.

Batteritiden tillhör definitivt de bättre för kategorin. Jabra uppger 7,5 timmar på en laddning och jag har ingen anledning att säga emot det. Dessutom snabbladdar de så att du på 15 minuter i etuiet får en timmes uppspelningstid.
Jabra Elite 75t kostar 2000 kronor, och är således lite dyrare än Apples Airpods. I dag finns det ett brett utbud av true wireless-headset, och du kan få tag på headset som är ungefär lika bra som detta på allt men är billigare. Å andra sidan tror jag inte att du blir missnöjd med Jabra Elite 75t heller om du köper dem, de kanske inte är bäst på något, men irriterande svagheter lyser också med sin frånvaro. Läs mer…

Surface Pro-serien är en av Microsofts framgångssagor, även om det tog hårt arbete och många versioner innan man med Surface Pro 4 nådde fram till den perfekta formen för en 2 in 1-dator. Man kan förstå att företaget var lite rädda för att stöka för mycket med framgångsformeln, och de två efterföljande versionerna hade bara lätta uppdateringar av prestanda och detaljer i formgivningen.
Vid Surface Pro 6 började det kännas en liten aning gammalt med till exempel så tjocka ramar runt skärmen. När det var dags för nästa generation valde Microsoft att helgardera. Det konservativa alternativet Surface Pro 7 som återigen var en ren prestandauppdatering av föregångaren, och den mer vågade Surface Pro X som vi testar här.

Microsoft kallar Surface Pro X för en premiumprodukt för den som inte behöver kunna köra den allra mest avancerade programvaran. Det är en väldigt specifik målgrupp på ett lite udda sätt, och jag misstänker att det är tänkt att vara en omskrivning för “de som funderar på att köpa en Ipad Pro”. Den större Ipad Pro-modellen har ungefär lika stor skärm, liknande mått, och kostar ungefär lika mycket. Liksom Surface Pro X kan man inte heller köra “de allra mest avancerade programmen” på den.
Å andra sidan är Surface Pro X svagheter och styrkor motsatta de för Ipad Pro. Ipad Pro bjuder på en bra surfplatteupplevelse och stark grafikprestanda, något Surface Pro X är sådär på, medan Surface Pro X ger en mycket bättre datorupplevelse fullt utrustad med tangentbord.
Nästa steg
Om vi börjar med det yttre känns designen på Surface Pro X verkligen som nästa steg i Surface-serien. Dimensionerna är ungefär desamma, men man har fått in en större skärm på samma yta, vilket innebär tunnare ramar runt skärmen. Man har också kapat 1,2 mm i tjocklek, men vikten på strax under 800 g är ungefär densamma. På baksidan hittar vi det stativ som kan justeras steglöst och som dessutom kan fungera som handtag som vi är vana vid från Surface Pro-serien.
De trimmade dimensionerna har ett pris. Surface Pro X kör inte en Intelprocessor, utan en egen Arm-baserad processor som Microsoft tagit fram tillsammans med Qualcomm, ett slags specialtrimmad Snapdragon-chipset. Fördelen med det är att mobilnätuppkoppling ingår i paketet, och under en lucka finns plats för sim-kort. Att enheten inte behöver fläktkylning och därmed är helt tyst behöver kanske inte ens påpekas?
Nackdelarna är fler. För det första är prestandan bara okej för en dator. Jag skulle inte kalla den dålig, jag tycker inte att Surface Pro X laggar när jag använder den, men jag märker ibland att det inte är den allra snabbaste maskinen. Som tidigare nämnts tänker jag särskilt på det när det kommer till tyngre grafiktillämpningar.

För det andra är det alltså en dator som baseras på Arm-arkitekturen och inte Intels x86-arkitektur. Det innebär att den kan köra program som du installerat från Microsoft Store. Du kan köra program för 32-bitarsdatorer. Men du kan inte köra 64-bitarsprogram.
Jag har dock svårt att få problem med den senare begränsningen i praktiken. Microsofts egna program funkar såklart på plattan, och det är förvånansvärt vanligt att även vanliga windows-program görs i 32- och 64-bitarsversioner. Jag har således inga problem att installera Chrome eller grafikprogram, och skulle jag vilja köra Photoshop finns även det i 32-bitarsversion. Men känslan är ändå att jag aldrig kan vara säker på när jag kommer till en tillämpning som inte fungerar, och det ligger väldigt nära till hands att i stället välja det konservativa alternativet Surface Pro 7 som kostar ungefär lika mycket.
Lite mer störande är kanske att Windows 10 till Arm känns lite buggigt. Jag har inte jättemycket problem med det, men det händer vid ett tillfälle att datorn börjar bete sig underligt, och hänger sig när jag försöker starta om den och jag får göra en hårdreset.
Trycker utan svar
Jag tycker också rent generellt att Windows 10 brister som pekplattesystem. Dels är det bökigare att åstadkomma saker som att ansluta tillbehör med bluetooth eller koppla upp sig mot mobilnätet, dels svarar pekskärmen inte alltid på tryck som jag väntar mig. Det gäller särskilt längs kanterna där skärmen verkar ha svårt att tolka om jag trycker på någon av knapparna där eller försöker svepa fram sidomenyer, med resultatet att ingetdera händer trots att skärmen klart och tydligt registrerat att jag tryckt på knappen.

En annan begränsning för Surface Pro X som dator är portarna. Laddkontakt (samma som till övriga Surface Pro-enheter) och två USB C-portar är det enda. Vill du ansluta tillbehör med vanliga USB-kontakter får du köpa en adapter, för det följer inte med någon.
Dockningskontakt för tangentbord finns så klart. Kontakten är inte samma som till Surface Pro 7, men tangentborden till Surface Pro X är lika bra. Eller bättre, om du gillar pennor. Microsoft har en ny penna till Surface Pro X, som är lite plattare, men framför allt har den ett förvaringsfack i tangentbordsskalet. Ligger pennan i facket laddas den dessutom trådlöst. Det här är den bästa pennlösningen jag sett till någon dator eller surfplatta, men det gör också tangentbordet betydligt dyrare. Använder du aldrig pennan finns ett tangentbord utan penna till lägre pris.
Microsofts tangentbord hör hursomhelst till de allra bästa, och med det får du en upplevelse som ligger mycket nära en laptop, med utmärkta knappar med bakgrundsbelysning och en riktigt bra pekplatta. Det är egentligen främst om du försöker använda datorn i knät som det blir lite mer åbäkigt med de lösa delarna än med ett styvt gångjärn mellan skärm och tangentbord.

Det förtjänas att påpekas igen: Tangentbord ingår inte, och priset på 12900 kronor och uppåt är alltså exklusive tangentbord, som kostar 1700 kronor, eller hela 3250 kronor om du vill ha tangentbordet med pennan.
Snabbladdar
En trevlig funktion som tillkommit till både Surface Pro X och Surface Pro 7 är snabbladdning. Jag tycker att batteritiden på enheten redan från början är rätt bra, men dessutom kan du ladda enheten till 80 procent på en timme, så det går snabbt att fylla på lite om batteriet börjar ta slut.
Surface Pro X är på många sätt en trevlig produkt, men ändå svår att rekommendera. Om man får välja mellan en 2 in 1-dator med begränsad prestanda och programstöd och en som har fullt stöd för allt blir det trots allt svårt att välja den begränsade enheten om den inte har andra stora fördelar. Lite tunnare och lite större skärm räcker inte här. Surface Pro X känns i stället som lite av en förhandstitt på vad Surface Pro 8 kan komma att erbjuda.
Frågor & svar:
Vilka är de främsta skillnaderna mot Surface Pro 7? Surface Pro X är lite tunnare, har större skärm, en bättre pennlösning och inbyggd mobilanslutning, men märkbart sämre prestanda och saknar vanlig USB-port.
Måste man köpa tangentbord till? Man måste inte, men jag skulle inte rekommendera att använda den utan tangentbord, surfplatteläget är helt enkelt inte tillräckligt smidigt.
Är skärmen mycket bättre än på Surface Pro 7? Nej, den har samma upplösning och är bara lite större. Skillnaden är främst estetisk då man inte känner att plattan har så tjocka ramar runt.
Ett alternativ
Surface Pro 7: Det går inte att komma ifrån att Surface Pro 7 utgör ett tråkigare men mer pålitligt alternativ till Pro X i ungefär samma storlek och vikt. Läs mer…

Jag tycker vi börjar med skärmen. Storleken på skärmen ger onekligen lite wow-faktor för det är en skärm som med sina 6,59 tum ger dig väldigt mycket utrymme för allt från bilder till surf, video och allt annat. Att skärmen saknar störande kamerahål och sensorpaneler som sticker in bidrar så klart till upplevelsen. Den här skärmen i kombination med prislappen på en bit under 4000 kronor gör att mitt första intryck av telefonen onekligen är positivt.

Förklaringarna till att skärmen kan ta upp så stor del av framsidan är flera. För det första är telefonen utrustad med en fysisk fingeravtryckssensor som sitter i strömbrytarknappen på högersidan av telefonen. Den fungerar snabbt och smidigt så länge du håller i telefonen med höger hand. Då är det enkelt att låta tummen vila på knappen samtidigt som du trycker igång telefonen, men det blir lite osmidigare att låsa upp med andra handen även om det också fungerar, då med pek- eller ringfinger. Fingeravtryckssensorn är hur som helst snabb och accepterar fingeravtrycket snabbare än en sensor i skärmen skulle gjort, så vi klagar inte.

Den andra förklaringen till att skärmen får så mycket av ytan på framsidan är så klart att P Smart Pro begåvats med en selfiekamera av pop up-typ. Den används inte för ansiktsigenkänning, så den typen av upplåsning saknar den här telefonen, utan kameran används helt enkelt bara för selfies. När du växlar till selfieläget i kameraappen, eller någon annan app som använder den kameran, så dyker kameran upp ur telefonens inre. Det tar runt en och en halv sekund, så den är lite långsam, och när du är klar försvinner kameran in igen i samma tempo. Skulle du tappa telefonen med selfiekameran ute fälls den automatiskt in när telefonen känner av att den är i fritt fall, men infällningen går lika långsamt då, så troligen är kameran ute när telefonen slår i marken. Låt oss därför hoppas att det inte händer, men det är ju en av nackdelarna med att ha en telefon med rörliga delar. De kan gå sönder.
Lyfter upplevelsen
Jag nämnde den stora skärmen och när jag använder telefonen är det just skärmen som lyfter upplevelsen. Framförallt att se på video i skärmen blir en upplevelse och det mycket just för storlekens skull och det faktum att man slipper störande element i skärmen. Det blir bara video från kant till kant. Visst märker man att det inte är samma högkvalitativa skärm som i de dyraste telefonerna på marknaden men färgåtergivningen är ändå bra, ljusstyrkan tillräcklig och upplösningen räcker till för att göra även den minsta texten skarp och läsbar på den här ändå stora skärmen. 

Så länge du inte ger dig på några lite mer avancerade uppgifter med din Huawei P Smart Pro kommer du kanske inte märka riktigt vad Huawei sparat in på. På pappret är telefonen relativt välutrustad med 6 GB arbetsminne, men med det systemchipp som sitter i märks det ändå att prestandan är begränsad. Du kan märka av lite fördröjningar när du växlar vy i lite mer grafiktunga appar och i vardagligt användande lägger jag även märke till att det tar lite extra tid att starta appar och att ladda ner nya och installera dem. Längre tid än vad man är van vid.
Funktionell form
Till det yttre hittar jag inte mycket att klaga på. Känslan och kvaliteten är god och att baksidan är i plast istället för glas som är vanligt på dyrare mobiler kan man nästan se som en fördel. Telefonen kan vara lite hal och den blanka baksidan gör att mobilen några gånger självmant glider av det plana bord jag lagt den på. De gångerna är plastbaksida tryggare att ha än glas samtidigt som skillnaden utseendemässigt är liten. Stereoljud blir du i alla fall utan när du lyssnar på musik eller ser film direkt i mobilen, för den enda högtalaren som används så är de ensamma i botten. Med hörlurar får du dock stereo, så klart, och telefonen har till och med vanlig 3,5-millimeterskontakt för hörlurar.

Googles appar
Huawei P Smart Pro levereras med Android 9 och Huaweis anpassade gränssnitt. Här finns Googles appbutik Google Play och alla Google-tjänster du kan tänka dig, utom möjligen Google Pay. Anledningen till det är att telefonen saknar NFC, så du kommer inte kunna använda den med Google Pay för att betala i butiker med blippfunktion. Telefonen har dock på pappret lanserats innan den amerikanska svartlistningen av Huawei, så den ska fortfarande dra nytta av full tillgång till Google, Android och så vidare, inklusive uppdateringar. Sett till övriga funktioner kan vi även nämna att här finns FM-radio, att Huawei har lagt till skärmtidshantering så du kan se och om du vill även få hjälp att begränsa ditt mobilanvändande. Dessutom finns stöd för wifi-samtal och för tvillingappar, vilket gör att du kan ha två kopior installerade av appar som Facebook Messenger eller Snapchat för att använda flera olika konton utan att behöva logga ut och logga in igen när du växlar mellan inloggningar.
Oskarp bakgrund med effekt

När det gäller kameror så är selfiekameran en 16-megapixelskamera med effekt för oskarp bakgrund och på baksidan sitter tre kameror. Där handlar det om en huvudsensor på 48 megapixel, en vidvinkellins på 8 och till sist en djupsensor. Både selfiekameran och bakre kameran klarar även bilder i lite sämre ljus, men det märks att detaljrikedomen då blir lidande. Särskilt i mörker får färger också en grå, urtvättad kulör. Det räcker med att det börjar bli lite skymning för att det här ska märkas. Håller du dig till mer ljus klarar sig dock kamerorna bra. Bilder blir trots de 48 megapixlarna på 12 megapixel i normalläge eftersom pixlarna används för detalj och skärpa, men om du vill så kan du manuellt välja att tvinga upplösningen till 48.
Sammanfattningsvis är alltså Huawei P Smart Pro en telefon som har både toppar och dalar.
Batteritest
Batteriets videotid: 7 tim 35 min
Frågor och svar
Kan man vara säker på att den här verkligen behåller Googles appbutik och Google-apparna?Ja, det ska man kunna vara. Trots att den Sverige-lanseras först nu är den Google-licensierad sedan tidigare vilket gör att Huawei kan lova att appar, deras uppdateringar och säkerhetsuppdateringar ska fungera även framöver.
Hur är kvalitetskänslan?Visst är baksidan i plast, men det kan ju nästan vara en fördel och skillnaden mot glas utseendemässigt är liten samtidigt som plast håller bättre.
Ska man vara orolig för pop up-kameran?Ja, lite kanske. Det är ju en rörlig del som lätt kan gå sönder.
Ett alternativ: Toppmodell
Det låter kanske konstigt, men faktum är att Xiaomi Mi9, en riktigt toppmodell, numera har prissänkts ner till samma nivå som Huawei P Smart Pro. Mi9 var billig redan från början, men nu är den ännu mer prisvärd och du får mer för pengarna än med P Smart Pro.
Testbild
Detaljer och färger kan lätt bli lidande så fort det blir lite mörkare. Läs mer…