Test: Marshall Emberton – Större ljud i mindre förpackning

Svenska Zound Industries licensierar varumärket Marshall från förstärkartillverkaren och har gjort till en skön konst att göra headset och högtalare som efterliknar förstärkardesignen med fuskläder, spiralkablar och mässingsskruvar.
De flesta av Marshalls högtalare är rätt stora pjäser, så att Emberton är företagets hittills minsta högtalare betyder inte att det är en minihögtalare av samma typ som till exempel JBL Clip, Sony SRS-XB12 eller Bose Soundlink Micro, utan snarare ett nummer större. Högtalaren är dessutom tyngre än den ser ut med sina 0,7 kg. 

Fusklädret är denna gång extra gummiartat (i silikon för att vara exakt) och högtalarnäten rejäla, vilket ger en robust känsla. Jag saknar kanske ett handtag eller en ögla att hålla i, men att inget sticker ut ur den kompakta designen gör att man inte är rädd för att slänga ner högtalaren i utflyktspackningen. Designen gör också att högtalaren även gör sig bra ställd på högkant.
Mässingen är denna gång representerad av en femvägsknapp, som om man trycker på den är av/påknapp, och om man trycker i sidled byter låt och upp eller ner ändrar volymen. Jag tycker att den är lättare att trycka åt sidan än rakt ner vilket nästan gör det lite svårt att slå av och på högtalaren, men det är en mindre detalj. Konstruktionen är både robust och snygg, och IP-klassningen gör att högtalaren tål ett förhoppningsvis oavsiktligt dopp.
Inga extrafunktioner
Utöver mässingsknappen finns en usb C-kontakt för laddning och en bluetooth-knapp som gör det lätt att para ihop högtalaren med en ny enhet. Några andra anslutningssätt finns inte, ingen 3,5 mm-ingång, och inte heller någon smart röstassistent, bara bluetooth-högtalare.
Batteritiden på 20 timmar känns väl tilltagen och en batteristapel visar med lysdioder hur mycket batteri som är kvar. Marshall Emberton är hyggligt snabbladdande, full laddning tar tre timmar men på 20 minuter får du fem timmars batteritid.

Ljudresurserna imponerar för storleken, och när jag jämför med ett par andra högtalare, som till exempel Marshalls egen lite mer än dubbelt så stora modell Stockwell II, så är den maximala volymen på Emberton faktiskt högre. På högsta volym tycker jag ljudet känns lite överstyrt, men fortfarande nära max håller ljudet jämn kvalitet. Volymen kanske inte är tillräcklig för att fylla ett utomhuskalas, men väl en socialt distanserad picknick.
Zound är förtjusta i att gräva fram udda tekniska lösningar för flerriktat ljud i sina högtalare. För förra generationens högtalare talade man om den bortglömda Blumlein-tekniken som man återupplivat. Den här gången talar man om sin unika True Stereophonic-teknik, som kanske eller kanske inte är samma sak.
Det viktigaste är väl hur det låter, inte vilken teknik som ligger bakom. Jag skulle beskriva ljudet som dubbelriktat snarare än 360 grader. Det vill säga det låter lite annorlunda om man sitter framför kortsidorna än långsidorna.

Jag har som sagt jämfört ljudkvalitén med ett par andra högtalare, större och mindre, och tycker definitivt att Marshall Emberton slår över sin storleksklass, med en klarhet och detaljåtergivning som motsvarar dubbelt så stora högtalare.
Man ska inte vänta sig audiofilljud, eller ens ljud motsvarande ett bra headset, från små bärbara högtalare, och i likhet med andra högtalare modell mindre får man en viss burkighet i ljudet. Det påminner faktiskt en aning om en gammal transistorradio, något som förstås matchar retrodesignen väl. Ljudet blir mjukt och behagligt med bas som inte försvinner, samtidigt som mellanregister och diskant ändå känns tydliga.
Jag gillar Marshall Emberton. Det är inget funktionsspäckat paket men som kompakta bluetooth-högtalare betraktat levererar de, både i tålighet och ljud.
För 1600 kronor känns de som ett bra köp. Läs mer…

Test: Andersson TEW-5000 – Billiga så det tyvärr märks

Vi är vana vid att True Wireless-headset, öronsnäckor utan sladd emellan, kostar en del. Ett par Airpods kostar 1500 kronor. Airpods Pro kostar 2400 kronor, och Sonys utmärkta WF-1000XM3 går på 2000 kronor. Det finns billigare headset också, en del riktigt bra för runt tusenlappen.
Men vad händer om vi går ner ytterligare i pris, till, säg, 400 kronor?

Här hittar man okända kinesiska märken, eller som i detta fall Netonnets eget varumärke Andersson, som sätter sitt märke på utvalda tredjepartsprodukter.
Det mesta är bekant med Andersson TEW-5000. I förpackningen finns två öronsnäckor och ett laddetui precis som vi är vana vid. Etuiet är lite plastigare än vanligt, men smidigt till formatet. Gummiplupparna som vi sätter i öronen på denna in-earmodell finns i fyra storlekar. Formgivningen är bekant, och på utsidan av varje snäcka sitter en tryckknapp för styrning. Utformningen gör att det inte är helt bekvämt att trycka på knapparna då man samtidigt trycker headsetet in i örongången när man gör det, men det fungerar i alla fall.
Låter acceptabelt
För att musik i ett in-earheadset ska låta bra krävs det att gummipluggarna sluter tätt och man måste välja rätt storlek för det. Tyvärr är även den största storleken lite för liten för mig, och höger öronsnäcka känns hela tiden som den riskerar att trilla ur örat. 

Hur låter det? Det låter acceptabelt. Kan man njuta av musik i dem? Visst, om man inte är alltför kräsen. I en tid när nästan alla headset faktiskt låter bra är det märkbar ljudskillnad även mot headset i 1000-kronorsklassen. Även i det öra där snäckan sitter bra är basen rätt svag, och mellanregistret lite grötigt. Helheten känns obalanserad.
Uppkopplingen är i alla fall stabil, något som inte var en självklarhet för bara ett par år sedan. Priset för detta är fördröjning, och till skillnad från dyrare headset får du här ibland märkbar eftersläpning när du tittar på film, vilket framför allt yttrar sig i dålig läppsynk när jag ser på film. Andra gånger är fördröjningen mindre märkbar.
Dålig översättning
Som så ofta är fallet går hopparning nästan av sig själv, du drar igång headsetet och det är automatiskt i hopparningsläge och det är bara att gå in i telefonens bluetoothmeny och ansluta. Vill du sedan para om headsetet med en annan enhet är det en annan femma. Manualen är här bristfällig och dåligt översatt till svenska och engelska från något annat språk. Med lite trial and error i manualens anda lyckas jag faktiskt koppla upp mig inte bara mot en annan telefon, utan två mobiler samtidigt, en funktion som kan saknas även i dyrare headset. Strul med att växla uppkoppling är inte heller förbehållet billigare headset. Här blir det dock aldrig riktigt förutsägbart och ofta får jag bara den ena mobilen uppkopplad om jag inte först ser till att stänga av bluetooth på den andra mobilen.

Samtalsljudet överraskar positivt, såtillvida att det inte är helt ovanligt att även dyrare headset har dålig mikrofon. Här går det bra att föra ett samtal, åtminstone så länge det inte pågår störande ljud i bakgrunden, då har headsetet svårt att separera tal från bakgrundsbuller.
Jag har varit med om förr att bli positivt överraskad av ett budgetheadset och hoppades på en liknande upplevelse denna gång, men tyvärr infinner sig inte den känslan. När jag är färdig med testandet ser jag tvärt om fram emot att återgå till ett dyrare headset med viss lättnad. Läs mer…

Test: Microsoft Surface Book 3 – Bättre dator än surfplatta

Microsoft Surface Book 3 var inte en produkt jag väntade mig. Den senaste varianten av laptop med löstagbar skärm, Surface Book 2, lanserades 2017. Sedan dess har Microsoft släppt flera uppdaterade Surface Pro-varianter, och flera renodlade laptops där skärmen inte går att plocka loss. Det var naturligt att anta att den variant Surface Book representerade var en gren i det tidigaste utvecklingsträdet för 2 in 1-datorer som dött av.
Men det var en förhastad slutsats. Nu är Surface Book tillbaka, och egentligen har inte mycket hänt. Konceptet, och för den delen i stort sett alla detaljer i design och formgivning, är desamma, samtidigt som förstås prestanda uppgraderats.
Tanken med Surface Book är att du till skillnad från Surface Pro ska få en riktig laptop, inte en surfplatta med tangentbordsskal. Samtidigt ska den ändå kunna tjänstgöra som surfplatta genom att du kopplar bort tangentbordsdelen.
En kompromisslösning
De här premisserna innebär en del kompromisser. Plattan måste kunna vara självgående samtidigt som en hel del av vikten finns i tangentbordet, annars blir datorn topptung och tippar över. Det har man löst genom att en stor del av datorns batteri sitter i tangentbordet. Den har också två grafikprocessorer, den inbyggda i chipsetet från Intel finns i skärmen och en extern grafikprocessor från Nvidia i tangentbordet.

Som helhet blir det då en rätt tung pjäs. Surface Book 3 finns med 13,5 och 15-tumsskärm, och det är den senare vi testar. Vikten hamnar på 1,9 kg. Du kan definitivt hitta lättare 15-tumslaptops om du är beredd att avstå från den löstagbara skärmen. Till det ska du lägga vikten av laddaren, för du kan inte räkna med att Surface Book 3 klarar sig en hel arbetsdag. Laddaren är en bastant pjäs på 127 watt som väger hela 450 gram.
21 000 kronor och uppåt
Surface Book 3 är en lyxprodukt. Priset börjar på 21 000 kronor, för den mindre varianten med långsammare i5-processor, 8 GB arbetsminne och 256 GB lagring. Den variant vi testar, med 15-tumsskärm, 512 GB lagring, i7-processor och 32 GB arbetsminne kostar däremot 36 000 kronor, och vill du ha ytterligare lagring går priset upp till 39 000 kronor.

För sådana priser förväntar vi oss kvalitetskänsla och prestanda i toppklass. Microsoft levererar delvis.
Microsoft kan tangentbord, och även detta är utmärkt. Pekplattan är bra men högljudd när man trycker på den. Gångjärnet till skärmen känns solitt, men det är en tjock dator. På sidorna hittar vi bland annat två vanliga USB-portar och en USB C-port, samt en minneskortläsare.
Skärmen är den verkliga behållningen, rejält högupplöst, med bra och jämn färgåtergivning. Ramarna runt skärmen är tjockare än vad vi är vana vid från nya laptops, och skärmen kommer lätt i gungning när du skriver på tangentbordet. Bägge är konsekvenser av formfaktorn. Du behöver ramarna att hålla i en så här stor surfplatta och skärmen väger förstås mer än på en vanlig laptop när det också är en platta.
Prestandan är inte mer än okej. Det blir bara svårare att följa Intels processorflora med åren, men vi kan konstatera att den Core i7-variant som sitter i denna har färre processorkärnor än de bästa laptop-processorerna. I praktisk användning känns datorn snabb men inte supersnabb, och är många processer igång samtidigt kan den definitivt börja lagga märkbart. Du kan få en billigare laptop med bättre prestanda om du struntar i surfplattefunktionen. Imponerande är i alla fall att Surface Book 3 är så tyst. Det sitter en fläkt i datorn men den går sällan igång och när den gör det är det knappt att den hörs.

Använder du Surface Book som surfplatta får du säga hejdå till grafikkortet och en stor del av batteriet, och det märks. Prestandan dyker i våra prestandatest, och batteritiden, som med tangentbord ligger på strax över sju timmars videostreaming faller till bara en timme och 47 minuter.
Galet stor
15 tum är förstås närmast groteskt stort för en surfplatta, 13,5-tumsvarianten känns mer naturlig, men jag måste erkänna att det är en trevlig upplevelse att titta på film på den stora högupplösta skärmen, och den känns inte tung för sin storlek som surfplatta. Högtalarna gör sitt till även om maxvolymen kunde vara bättre. När batteritiden knappt räcker till att visa en normallång långfilm är dock användningsområdet kraftigt begränsat. Ja, skärmen har en egen laddkontakt så att du kan koppla in laddaren under användning, men vem vill ha en trådbunden surfplatta?

Till detta ska läggas att Windows 10 inte är särskilt bra som surfplattesystem. Det finns en knapp för att växla mellan datorläge och surfplatteläge i systemet, men även i surfplatteläget känner man ofta att systemet gör sig bättre med muspekare, och det är inte alls sällsynt att jag får trycka både en och två gånger på skärmen för att få den respons jag förväntar mig, något man inte hade tolererat med en Ipad eller en Androidplatta.
Det är således en dyr dator med utmärkt skärm och tangentbord men lite klen prestanda som kortare stunder kan fungera acceptabelt som surfplatta. Det är en väldigt specifik uppsättning egenskaper, och kan du tänka dig att överge surfplattefunktionen eller nöja dig med en mer primitiv lösning som att du viker tangentbordet bakom skärmen kan du hitta både bättre och billigare laptops. 

Det är därför oklart om detta 2 in 1-format kommer att vinna några nya anhängare med Surface Book 3, men tillhör du dem som blev frälsta i en tidigare generation och som väntat på en uppgradering kommer du förmodligen inte att bli besviken.
Frågor & svar
Känns gångjärnet stabilt? Det gör det, men skärmens vikt gör ändå att den svajar lite, och dessutom är den maximala vinkeln lite för begränsad för min smak.
Laddar datorn snabbt? Inte supersnabbt, trots att laddaren är en tegelsten tar det drygt 2 timmar att ladda datorn fullt.
Kan du ge ett exempel på prestandatappet i surfplatteläge? I Grafiktestet GFXBench Manhattan 3.1 klarar datorn av att visa 60 bilder per sekund i datorläge men bara 16 bilder per sekund som surfplatta.
Ett alternativ
Surface Laptop 3: Vill du ha Microsofts skärm och tangentbord men kan nöja dig med en mer konventionell lösning är Surface Laptop ett mer prisvärt alternativ.
Testbild

Inte för att jag ställer höga krav på kameran i en dator, men det känns ändå som Microsoft tappat till konkurrenterna här. Läs mer…

Test: Huawei Matepad Pro – Ambitiös och lite krånglig surfplatta

Namnet Matepad Pro antyder att man vill konkurrera med Samsungs Tab S6/S7 och Apple Ipad Pro, men prislappen ligger närmare vanliga Ipad och Ipad Air. Oavsett känns plattan oväntat billig i designen, med anonym ram och baksida i plast. Utanför Sverige säljs den dock med baksida i fuskläder i andra färger. Huaweis förra surfplatta i motsvarande klass, Mediapad M5, kändes lyxigare, och var tunnare, men Matepad Pro är lättare.
Framsidan utmärker sig i alla fall för ovanligt smala ramar runt skärmen för en surfplatta. Här finns precis tillräckligt med utrymme för att plattan inte ska vara jobbig att hålla i. Ljudet, med fyra högtalare placerade runt om plattan, känns också lyxigt och är utmärkt för filmtittande.

Som tillbehör finns skal med inbyggt tangentbord, och pekpenna. På så vis känns plattan komplett, och det enda som är lite av en besvikelse är batteritiden, som inte kommer upp i sex timmars videostreaming med full ljusstyrka på skärmen.
Ingen appbutik från Google
Huawei har bannlysts av amerikanska myndigheter, vilket innebär att de inte får samarbeta med Google. De kan fortfarande göra Androidmobiler via open source-versionen av Android, men då saknas Googles tjänster. Mest förstås appbutiken Play Store, men också till exempel Gmail och Google Maps. Huawei går på högvarv för att utveckla sina egna alternativ och lösningar på app-problemet, och möjligheterna ändras från månad till månad, men konstant är att du måste jobba dig runt att Googles tjänster saknas.
Men en surfplatta används på annat vis än en mobil, och de appar du saknar mest i Huawei P40 kanske inte nödvändigtvis är lika saknade i surfplattan Matepad Pro?
Jag beslöt mig helt enkelt för att bilda mig en ordentlig uppfattning genom att gå igenom alla de cirka 120 appar jag använder för att se de olika alternativ som står till buds.
Jag började i Huaweis egen appbutik Appgallery. Här hittade jag nästan inga av de appar jag använder. För en del finns likvärdiga alternativ, för andra får jag en länk till att ladda ner dem från webben i appbutiken, och ytterligare andra öppnar en mobil webbsida för tjänsten.

Huawei har dock fler verktyg att erbjuda. Dels finns appen Petal Search, som hjälper dig att hitta så kallade apk-filer, det vill säga de installationsfiler som behövs för appen utanför Play Store. En stor del av alla appar går att hitta på detta vis. 
Ännu mer effektivt givet att du har förutsättningarna är appen Phone Clone, som låter dig kopiera innehållet från en annan Android-mobil, inklusive installerade appar. Är denna andra mobil inte en Huawei-mobil av nyare modell är det ju bara att installera appen där först och sedan föra över den så är saken biff. Phone Clone är egentligen gjort för att flytta över innehållet när du skaffar en ny mobil, så det är lite pilligt att bara installera enstaka nya appar den vägen, men det går. För att flytta över rubb och stubb från en annan enhet är det däremot riktigt smidigt. Är du däremot Iphone-användare erbjuder Phone Clone ingen lösning på problemet, men Petal Search kan i stor utsträckning täcka upp för det.
Framför allt med hjälp av Phone Clone får jag i alla fall över nästan alla appar jag använder, inklusive till exempel bankappar, Netflix och Spotify. En del appar fungerar däremot inte som de ska, och det går att se ett tydligt mönster i vad som fungerar och inte fungerar.

Först och främst förstås Googles appar. De får du inte över oavsett vilken av metoderna ovan du än använder. Det har funnits kryphål för att få Googles tjänster i Huawei-enheter, men de brukar stängas så fort de upptäcks.
För det andra rör det sig framför allt om två Google-funktioner som många appar anropar, och det är dels kartorna, dels spelfunktionen Play Spel. Appar som är beroende av navigation eller att spel sparas mellan enheter fungerar alltså ofta bara delvis eller inte alls.
Som exempel kan man ta reseappar för kollektivtrafik. Ibland är ju appen huvudsättet att köpa en engångsbiljett. Typiskt för kollektivtrafikapparna är att funktionerna för att köpa biljett faktiskt fungerar, men om du försöker söka resväg får du oftast ett felmeddelande.
Just bussbiljetter är ju ett typexempel på en funktion man gärna vill ha i mobilen men som inte känns lika viktig i surfplattan. Med spel är det snarare tvärtom, det är just i plattan man vill ha dem, för att spelupplevelsen blir bättre med stor skärm. De spel som använder Google Play Spel går oftast igång trots ett felmeddelande, men du ska inte räkna med att dina pågående spel sparas ordentligt. Sammantaget känns just frånvaron av populära spel i Huaweis App Gallery och att de inte heller går att föra över med Phone Clone som ett av plattans största handikapp.

Det andra man använder surfplattor mest till är kanske att titta på rörlig bild, och avsaknaden av Youtube känns förstås. För Googles tjänster återstår alternativet att öppna dem i plattans webbläsare. Det fungerar riktigt bra med Youtube, och jag kan till och med hjälpligt använda anteckningstjänsten Keep och musiktjänsten Youtube Music, men inte lika smidigt som med tillhörande app. Andra videotjänster som tidigare nämnda Netflix fungerar oftast med andra sätt att installera appen.
Uppfinningsrik
Systemet är som sagt Android 10, och förutom att Huawei kämpar med att fylla hålet efter Googles tjänster gör man inga större förändringar av hur systemet fungerar. Du känner alltså igen dig med samma navigeringsknappar eller svepgester, samma statusfält i toppen, samma inställningar och så vidare.
Det betyder inte att Huawei saknar ambitioner för systemet. Tvärt om är detta det mest ambitiösa försök att hitta mervärde för surfplatta utöver att saker bara visas större på större skärm. Här finns inte mindre än fyra olika sätt att få innehåll på skärmen i flera fönster, och ett par av dem är bättre än något tidigare försök jag sett. Tyvärr når man av olika skäl inte riktigt ända fram i användarupplevelse, och att det är fyra helt olika sätt är förstås något av ett problem i sig.
Om vi börjar med den “vanligaste” av funktionerna, delad skärm, så fungerar den ungefär som på andra Androidenheter. Det vill säga du får skärmen delad mellan två appar, med en gränslinje mellan dem som du kan flytta, och det är rätt bökigt att få till vilka två appar som ska dela skärm. Om du dessutom behöver mata in text så täcker skärmtangentbordet så mycket att det inte blir användbart med två fönster. Har du däremot  tangentbordslocket fungerar det så klart bättre.

Desto intressantare är möjligheten att öppna appar i flytande fönster. Det gör man från flervalsmenyn där en ikon tydligt visar vilka appar som stödjer funktionen, ja över huvud taget känns det lättare och mer logiskt att använda denna funktion än den vanliga skärmdelningsfunktionen.
Att fönstret dessutom har den ungefärliga storleken av en vanlig mobilskärm är riktigt smart. Det finns ju inga appar som har problem med att visas i det formatet. Tyvärr verkar inte alla appar tänka på det. Många appar skalar därför inte ordentligt i fönstret, och texten blir antingen för stor eller för liten.
App Multiplier heter ett tredje sätt att dela skärmen och det är faktiskt riktigt klurigt. Den funktionen måste du in i inställningarna för att slå på, per app. Varför inte ha det på samma ställe som de flytande fönstren?
Appstödet för denna funktion är i dagsläget skralt, och mest förvånande är att Huaweis egna appar inte stödjer den. Jag hittar i alla fall ett par appar som använder den så jag kan få ett smakprov på hur det kan fungera i framtiden om fler appar stöds.
Med App Multiplier visas appen som vanligt när du har plattan i stående läge, men när du vänder till liggande delas fönstret upp i två stående versioner av samma app. Om du klickar på en länk till vänster öppnas den till exempel i fönstret till höger och du är kvar på huvudsidan till vänster. Man förstår att det kräver en del av apputvecklaren att använda bägge fönstren på ett logiskt sätt, och vid ett tillfälle hänger sig appen jag testar av att ett av fönstren innehåller en cookieförfrågan från en webbsajt som inte ryms i bild.
Gemensamt för dessa tre metoder är att de alla fungerar rätt dåligt med Androids funktion för att gå bakåt i systemet, oavsett om du använder svepgest från skärmsidan eller menyrad i botten. För vilket fönster är det man ska stega bakåt i? På en dator löser man det med att ett av fönstren åt gången räknas som aktivt, men någon sådan distinktion finns inte här. Med en app i ett fönster kan du ibland stega bakåt genom att svepa uppåt i fönstret, men det är förstås helt olikt hur resten av systemet fungerar.
Mobilen på plattan
Det finns ett slags fjärde funktion för att ha fler fönster på plattan, och där har man faktiskt löst det där med menyknappar. Det handlar om det som kallar multi screen collaboration, som går ut på att du har din mobils skärm i ett fönster på surfplattan. Det här fungerar i dagsläget bara med ett fåtal Huawei-mobiler, som till exempel P40-serien. Du ska kunna koppla upp dig med Bluetooth, NFC eller QR-kod, men jag får bara NFC att funka. Plattan har inte inbyggt NFC, men i tangentbordstillbehöret finns det en NFC-krets. Mitt uppkopplingsstrul löses säkert med uppdaterad programvara.
Väl hopkopplad får du verkligen mobilens skärm som ett fönster på plattan, dessutom med egna menyknappar i botten. Du kan styra skärmen både från mobilen och plattan, med visst lagg.

Vad jag ska ha denna funktion till är en annan fråga. Alla appar jag har på mobilen kan jag ju ha på plattan. Det tydligaste användningsområdet är väl att svara på SMS med hjälp av tangentbordstillbehöret, men det kanske finns andra klockrena tillämpningar jag inte tänkt på.
Men det som är slående är hur lika men samtidigt olika fönstren blir när du har delad skärm och det tidigare nämnda appfönstret. Bägge blir ungefär lika stora fönster, men mobilskärmen är mer lättnavigerad och appar skalar förstås bättre när de visas som de visas på mobilens skärm. Man kan säga att multi screen collaboration ser ut och fungerar som jag tycker att appfönster egentligen borde fungera.
Det finns alltså mycket potential och flera lysande idéer i hur man bättre kan utnyttja den stora skärmen här, men resultatet skulle bli bättre om de team som utvecklat de olika funktionerna slog sig samman och tog det bästa från varje och gjorde dem mer lika varandra.
För att sammanfatta är Huawei Matepad en riktigt bra surfplatta om du vill titta på film eller surfa på webben. Då är avsaknaden av Googles appbutik bara en mindre olägenhet. Ska det spelas spel på den är det mer problematiskt, och man kan definitivt inte räkna med att allt man vill ha finns och fungerar. Huaweis egenutvecklade funktioner är intressanta och lovande, men åtminstone inte i dag tillräckligt för att man ska fatta köpbeslut bara utifrån det.
Å andra sidan
Erik Mörner: Beroende på vad du söker i en surfplatta ska du ju prioritera olika saker. Huaweis platta är billigare än Apples Ipad Pro som jag nyligen testat, men det är också stor skillnad i kvalitetskänsla. Så stor att jag reagerar på Pro i Mediapad Pros namn. Tangentbordsskalet till Ipad Pro med bakgrundsbelysning, pekplatta och utmärkt styrning av systemet på det viset gör den överlägsen.
Frågor & svar:
Hur är tangentbordet? Det är ställbart i två lägen och har hygglig tryckkänsla i knapparna, men bakgrundsbelysning saknas.
Har den headsetuttag? Nej, men adapter följer med.
Finns det fingeravtrycksläsare? Nej. Det är ansiktsupplåsning eller kod som gäller för att låsa upp plattan.
Ett alternativ
Apples Ipad ligger i samma prisintervall och har bredare appstöd, men sämre högtalare för filmtittande.
Testbild

Det behövs inte mycket rörelse för att få oskärpa i bild även i bra ljus, och kameran gör sig väl bäst till att fota av dokument och liknande. Läs mer…

Test: Sony WF-XB700 – Billigare Sonylurar som int sticker ut i konkurrensen

Hur det än har gått för Sony på mobilområdet så är headset något företaget kan vara stolta över. Både när det kommer till kåpor och true wireless-headset har de modeller som är bäst i klassen sett både till ljud och aktiv brusreducering.
Men de kostar förstås också. Sony WF-XB700 är företagets försök att konkurrera i en billigare prisklass. För det priset får du ingen aktiv brusreducering, och inte heller samma wow-känsla i musikljudet som du får av Sonys bästa headset.

Det betyder inte att de låter dåligt. Sony marknadsför sina billigare ljudprodukter under produktserien Extra Bass, vilket kan verka lockande för en ung publik som gillar fet bas mer än korrekt ljudåtergivning, men det finns betydligt värre syndare än Sony när det kommer till headset med överdriven bas. Ljudet i headsetet är kanske starkare i diskant och bas än i mellanregistret, men som helhet skulle jag beskriva ljudåtergivningen som mjuk och behaglig.
Öronsnäckorna har en märklig formgivning med en stor platta som liksom sticker ut en bit ovanför öronsnäckan. Det är definitivt inte den elegantaste designen, men jag lär mig uppskatta formen i praktisk användning, för öronsnäckorna är lätta att ta ur etuiet, och har bra grepp om man vill justera passformen i öronen. Gummipluggarna är av klassisk in ear-typ, och jag tycker de sitter bra och är bekväma. De sluter väldigt tätt, vilket innebär att rörelsebuller lätt fortplantar sig, och när jag går och lyssnar på musik överröstar nästan mina steg musiken.

Möjligen ger formgivningen bra signalegenskaper också. I alla fall är uppkopplingen stabil och jag kan bege mig rätt långt från telefonen innan musiken börjar klippa.
En uppkoppling i taget
Ett minus är att du bara kan vara uppkopplad mot en ljudkälla åt gången. Vill du alltså till exempel växla från att lyssna på musik på mobilen till videokonferens på datorn måste du para om headsetet för att styra om uppkopplingen.
Omparning och annan styrning sker med en knapp på vardera öronsnäckan och du måste förstås lära dig vilka tryck som har vilken effekt, men knapparna är lätta att hitta och risken för att man trycker av misstag är obefintlig.

Etuiet är rätt stort och plastigt, och att det bara innehåller en extraladdning är inte så imponerande, men att headsetet har nio timmars batteritid till att börja med är riktigt bra. Tio minuter i etuiet ska ge dig en timmes ytterligare musiktid, vilket stämmer med mitt intryck. Headsetet är dessutom IP-klassat enligt IPx4, vilket innebär att det tål svett och regnstänk.
Samtalsljudet är inte detta headsets starka sida. I lugna miljöer går det bra att föra samtal, även om jag låter lite burkig för den i andra änden. Även vid måttligt trafikbuller blir det däremot svårt att föra samtal då väldigt mycket av trafikljudet förs vidare till den jag talar med.

Sony WF-XB700 säljs på Sonys egen webbsajt för 1600 kr, men flera handlare har dem för 1300 kronor. Till det senare priset är de prisvärda även om det finns lika bra konkurrenter, till exempel Huawei Freebuds 3i eller Urbanista Athens, till samma pris. Det är svårt att säga varför man skulle välja just Sonys alternativ framför de andra. Läs mer…

Test: Huawei P40 – Flaggskepp som räcker långt

De senaste åren har det blivit tydligt att du dels inte behöver köpa ny mobil varje år och dels att du inte behöver välja en flaggskeppsmobil, någon av de allra dyraste, för att få en riktigt bra telefon som fungerar tillfredsställande i flera år. 
Fortfarande ett flaggskepp
Än mer attraktivt blir det förstås om vi har en telefon som är billigare än de som kostar mest, men trots det är ett flaggskepp och bara gör kompromisser på marginalen. Just en sådan telefon är Huawei P40 som vi testar här. Huaweis största styrka har länge varit mobilkameror. Den som prioriterar just bilder lägger därför lätt uppmärksamheten på Pro-modellerna i P40-serien, men då glömmer man kanske att P40 med sina kameror och mjukvara har potential att bräcka även många av konkurrenternas toppmodeller.
Givetvis så har telefonerna i P40-serien från Huawei en hel del gemensamt med varandra och när det gäller just P40 Pro så har den allt du kan förvänta dig av en toppmodell idag, inklusive samma snabba processor som i de dyrare Pro-modellerna och därmed även 5G-stöd, och att den tar utmärkta bilder. Det är till och med så att P40 kan vara ett bättre val än de dyrare modellerna eftersom den har ett smidigare format, är lite lättare och den har platt istället för kurvad skärm. Det kan alltså vara ett val baserat på vad du föredrar och handlar inte nödvändigtvis om objektivt bättre och sämre. 
Utan Google

Vad P40 också har gemensamt med sina systermodeller, och som man måste ta hänsyn till innan ett eventuellt köp, är även att den saknar Googles appar och Googles appbutik Google Play. Vi har behandlar det faktumet i en lång rad artiklar och det innebär i korthet att en del appar är utom räckhåll, att några kan installeras via Huaweis appbutik App Gallery som växer kontinuerligt från en låg nivå och att du kan hitta en hel del appar vi alternativa vägar som Huaweis Phone Clone och sökverktyget Petal Search som hittar apparnas installationsfiler från andra källor. Summa summarum klarar man sig överraskande bra utan de saknade apparna. Gmail läser du till exempel i Huaweis egen mailapp. Netflix, Spotify, Bank ID, Swish och annat funkar och annat kan du ofta använda genom telefonens webbläsare istället, om det skulle knipa. Ändå är givetvis Google-bristen en påtaglig nackdel. Du kan till exempel inte spela musik till en Google-högtalare eller skicka Netflixfilmen till din teve med Chromecast.
Kamerorna mest intressanta
För att nu gå in på det mest intressanta, kamerorna, så visar de fortsatt att Huawei innehar toppositionen. Framförallt är P40 liksom sina dyrare systermodeller ledande på bilder i mörker och P40 har dessutom få svagheter. Det är helt enkelt en ovanligt jämn kvalitet på bilderna, oavsett vilken situation vi ställer kameran inför. 

I kameraappen i P40 kan vi som mest zooma upp till 30 gångers förstoring och bilderna i alla fall upp till 20 gångers förstoring håller god kvalitet, så även om det inte är lika mycket zoom som i Pro-modellerna så räcker den långt och ger bättre resultat än många av konkurrenternas bästa kameramobiler.
Vackert och robust

Till det yttre är Huawei P40 en telefon som lämnar ytterst lite till slumpen. Design och materialval är precis det vi förväntar oss av ett flaggskepp idag, om inte mer, och det finns inget att klaga på när det gäller omsorgen om detaljer, för telefonen är både snygg och känns robust. Mitt testexemplar är i den grå färg som heter Silver Frost och i den baksidan spelar ljuset på ett särskilt effektfullt sätt och ger en illusion av djup. I själva skärmen har vi sedan en optisk fingeravtryckssensor som släpper in dig i särskilt säkerhetskritiska appar, Mobilt Bank ID, till exempel men det finns även ansiktsigenkänning som räcker bra när du bara vill låsa upp telefonen. Just ansiktsigenkänningen fungerar bra och är snabb i dagsljus så väl som i mörker tack vare att det finns en ir-kamera gömd i hålet i skärmen där även selfiekameran finns. Det gör å sin sida att skärmhålet blir lite större, men jag tycker inte att det stör nämnvärt. 

Fortfarande Android
Om nu Google-frånvaron är ny och ovan, så är operativsystemet i sig Android precis som tidigare, så det innebär att du känner igen dig om du använt en annan Android tidigare. De har välbekanta inställningsmenyer, här finns Huawei Cloud för säker molnlagring av bilder precis som tidigare, klocka, alarm, filhanterare och så vidare. Du har även mörkt läge i Android, strömsparläge, notifieringsfältet med genvägar till alla inställningar.
Huawei gör en del justeringar i gränssnittet och har du använt någon annan tillverkares telefoner märker du skillnad. Här kan vi till exempel dra med fingret från sidan in mot mitten av skärmen för att få fram en meny med ikoner som alltid är snabbt tillgängliga. Här startar du funktionen för att dela skärmen mellan två appar, i de fall apparna i fråga stödjer det. Utöver delad skärm kan du även lägga extra fönster som flyter över de övriga, men just det är kanske sällan användbart här eftersom skärmen är i minsta laget för tre appar samtidigt.

Bäst i klassen – med kompromisser
Sett sedan till helheten, när vi väger pris mot vad vi får i P40 så räcker funktionerna långt. Google-bristen är definitivt något som skapar problem, och P40 är därför inte en telefon för alla. Om du är beredd att finna dig i det så kan vi berätta att det inte går att hitta en bättre mobilkamera i den här prisklassen. 
Batteritest
Batteriets videotid: 10 tim 45 min
Frågor och svar
Men vad är det jag går miste om jämfört med P40 Pro?Du får inte lika extrem zoom i P40 som i P40 Pro, du får sämre fuktskydd, mindre skärm och blir dessutom utan stöd för högre uppdateringsfrekvens på skärmen, får långsammare snabbladdning och inget stöd för trådlös laddning.
Finns det några fördelar med att ha flera Huawei-prylar?Ja, om du har en dator eller surfplatta från Huawei finns funktioner för att dela stora filer mellan enheterna eller att till exempel få mobilens skärmbild visad i dator eller platta. Huawei jobbar hårt på att utöka sitt ekosystem av produkter.
Vågar jag chansa på en Huawei-mobil idag?Man kan ana att Huawei prissatt sina Google-lösa telefoner just med det i bakhuvudet. Känner du att du kan leva med bristerna får du en ovanligt bra telefon sett till prislappen.
Ett alternativ:
Samsungs motsvarighetMobilerna snäppet under de dyraste är onekligen bra val och Samsungs motsvarighet till P40 är Samsung Galaxy S20 eller S20 Plus. Även S10-serien kan dock vara bra val, för skillnaderna är inte stora inom annat än priset. I alla Samsung-telefoner får du givetvis Google-appar och Play Store, vilket är en stor fördel i sammanhanget.
Testbild
I inzoomning som här, upp till ungefär 20x ger Huawei P40 fortfarande bilder som är tillräckligt skarpa och klart användbara, något som räcker för de flesta sammanhang. Läs mer…

Test: Huawei P40 Pro Plus – Lite mera bäst

Genom att utse systermodellen P40 Pro till bästa kameramobil nyligen har vi ju på ett sätt lite förstört spänningen i det här testet. För när Huawei nu släpper en ytterligare lite vässad variant är den så klart lite bättre än testvinnaren. Överlag är Huawei P40 Pro Plus en ännu bättre telefon, men det handlar inte om en helt ny modell utan ska snarare ses som en telefon där man trimmat vissa aspekter. Mest märkbart är nog zoomen, för här är Huawei först ut med 10 gångers optisk zoom. Redan i vårt test där vi jämförde Huawei P40 Pro med Samsung Galaxy S20 Ultra kom vi fram till att de två telefonerna presterade jämnbra just när det gäller zoom, medan Huawei överträffar konkurrenterna framförallt när det gäller bilder tagna i mörker.
Har hårdvaran
När det nu gäller den här telefonen, Huawei P40 Pro Plus, så är det inte överraskande att zoombilder blir bättre. Den har helt enkelt kraftfullare hårdvara och det visar sig. Tio gångers optisk zoom gör klar skillnad och till skillnad från konkurrenten Samsung, vars 100x zoom mest kändes som falsk marknadsföring, visar zoomen i P40 Pro Plus påtagliga fördelar när man faktiskt använder den.
I en direkt jämförelse så får bilderna härifrån inte bara betydligt bättre detaljrikedom, utan den ger även bilderna ett mer naturligt djup, medan inzoomade bilder från sämre mobilkameror kan få ett platt utseende.

Sen ska man så klart nämna de begränsade användningsområdena för att zooma hela 100 gånger. Man kan visserligen tänka sig att till exempel fågelskådare skulle uppskatta funktionen när kikaren inte är med i packningen, men viktigare är att även bilder tagna med mer beskedligt avstånd till motivet blir klart bättre även de. Sedan har så klart P40 Pro Plus alla andra fördelar gemensamma med P40 Pro när det gäller vanliga motiv, bilder i mörker, läget med effekt för oskarp bakgrund och så vidare, helt enkelt eftersom de två modellerna har mycket gemensamt. 
Flera vägar till apparna
Eftersom det gått en tid sedan vi testade P40 Pro så kan vi även ta tillfället i akt i detta test av P40 Pro Plus att ta tempen på vad som hänt. Huawei P40 Pro Plus hör ju till de telefoner som inte har Google Play eller Googles appar utan istället förlitar sig på Huaweis egen appbutik. Fortfarande idag är alternativen till Huaweis appbutik viktiga byggstenar för att telefonen ska bli användbar. Du kan föra över appar från en annan Android-telefon till Huawei med appen Phone Clone, men numera kan du även, oberoende av vilken telefon du hade innan , söka upp appar som inte finns i Huaweis appbutik via den nya appen Petal Search. Den vägen kan man hitta allt från Spotify till Instagram, Netflix, Dropbox och annat. Det gör alltså tröskeln för att hitta appar lägre, även för den som inte är så tekniskt bevandrad. Fortfarande är dock bristen på Googles appar och appbutik ett stor nackdel, som bromsar Huaweis framgångar på telefonsidan.

Det går bättre än man hade kunnat befara att klara sig utan Google Play. Du kan till exempel läsa din Gmail i telefonen oavsett, men du kommer också stöta på begränsningar.
Utöver det vi redan nämnt så är så klart P40 Pro Plus kryddad med mer. Framförallt så är telefonens baksida gjord i keramik och det gör att hela bygget känns extra stabilt och tåligt. Det gör att telefonen väger några gram mer än sin systermodell, men vi får här även lite mer intern lagring och vi får snabbare trådlös laddning, förutsatt att du har rätt laddare. Vi testar telefonen tillsammans med Huaweis egna trådlösa laddare och då blir maxeffekten 40 W. Det innebär att vi kan ladda från 0 till 11 procent på bara 5 minuter och att den hinner 0-20 procent på 9 minuter, men då hörs också ett tydligt fläktljud från laddare för att se till att värmeutvecklingen inte blir för påtaglig. Inget konstigt med det dock, det har även konkurrenterna. Sätter jag istället en vanlig P40 Pro på laddaren laddar den med 27W, så det går lite långsammare. Jag ska också påpeka att om det nu är just snabb laddning man vill ha så är det mycket bättre att använda trådbunden laddning, så de gånger du har bråttom bör du ju ändå undvika trådlös laddning. Just att se hur procenttalet tickar upp är onekligen imponerande, men det går alltså betydligt snabbare med sladd än trådlöst. När jag ansluter telefonen dierkt till sladdbundna laddaren laddar telefonen dubbelt så snabbt på samma tid som med den snabba trådlösa laddaren.

Ser vi till andra egenskaper som den delar med P40 Pro så är skärmen bra, den har fin detaljrikedom och färgåtergivning, men har uppdateringsfrekvens på 90 bilder per sekund istället för vissa av konkurrenternas 120 bilder. Jag tycker i alla fall att telefonen känns snabb när jag använder den, precis som P40 Pro, och prestandan räcker gott och väl. P40 Pro har även stöd för 5G, vilket jag testat i både Tele2s och Tres nyöppnade 5G-nät.
Eftersom det gått en stund sedan systermodellen lanserades och släpptes så har Huawei också haft tid att finslipa på mjukvaran ännu mer. Ansiktisigenkänningen fungerar till exempel nu bättre och låser upp telefonen snabbt oavsett om vi befinner oss i dagsljus eller i mörker. Där har det skett en märkbar förbättring. 

Sett till det yttre håller Huawei hög klass och frågan är om de inte till och med leder utvecklingen där, när det gäller design och material. I den här telefonen liksom i P40 Pro flödar skärmglaset över kanten så väl på sidorna som i underkant, men det utan att ha några negativa effekter för ergonomi och användbarhet, utan det är framförallt av estetiska skäl.
P40 Pro Plus är helt enkelt en lite extra bra telefon, allra bäst på kamera och med en extra lyxig förpackning.
Batteritest
Batteriets videotid: 08 tim 5 min
Frågor och svar
Vad saknar man för appar?Totalt stopp är det ju för Googles egna appar, så chatt i Hangouts, bilder i Google Foto, Google Maps, Youtube är bara att glömma. Vissa av dessa tjänster kan du dock använda i webbläsaren, men det blir ju inte alls lika smidigt.
Men det går ändå att hitta en del appar om man letar?Ja utbudet ökar i Huaweis App Gallery och appar som Mobilt Bank ID och Swish finns ju där, samtidigt som Spotify, Instagram, Facebook, Netflix och flera andra går att ladda ner från andra källor. Just att hitta och ladda ner appar från alternativa källor har även det blivit betydligt mycket enklare med Huaweis nya app Petal Search.

Hur bra är zoomen här egentligen?Zoomar jag in 100x med kamerorna i Huawei P40 Pro Plus så blir detaljerna onekligen svåra att skilja ut, det ser ofta ut lite som en oljemålning, men med det sagt så är den klart bättre än Samsungs Galaxy S20 Ultra på området. Medan Huawei-kameran visar tydlig text på långt håll ser Samsung under samma förutsättningar bara en rad som man inte ens kan urskilja är bokstäver. Om Samsungs 100x zoom är användbar upp till kanske 30 gångers förstoring håller Huaweis god kvalitet upp till cirka 70x inzoomning.
Ett alternativ:
Googligare mobil
Det går inte att komma ifrån att avsaknaden av Google-appar och Google Play är en stor nackdel med P40-serien. Behöver du inte den extrema zoomen finns det pengar att spara genom att antingen istället titta på P40 eller att sikta in dig på till exempel Samsung Galaxy S20 Plus, eller för den skull S10 Plus som är snarlik och betydligt billigare.
Testbild

Inzoomat är det här så bra du kan få med en mobil idag. Läs mer…

Test: Motorola Edge – Nästan samma för mindre pengar

Likt i stort sett samtliga mobiltillverkare i dag lanserar Motorola sin nya toppmodell i två varianter, där den billigare basvarianten har gjort en del kompromisser. Däremot har man gjort andra kompromisser än många andra tillverkare, och skillnaden i pris är också mer dramatisk. 6 500 kronor för Edge, 12 000 kronor för Edge Plus, nästan det dubbla.
Motorola har annars under ett par års tid övergett toppmodellerna och satsat helhjärtat på prisvärda mobiler i intervallet 1500 – 3000 kronor, något de gjort mycket bra och det är inte självklart att vi ens önskat oss en återkomst av toppmodeller från Motorola. När de nu är tillbaka väntar vi oss att de har något nytt att tillföra, och det har de, närmare bestämt Samsungs nyhet från 2015.

Nej, krökta skärmar är ju inte precis något nytt och häftigt längre. Eller, häftigt är det nog fortfarande, särskilt när man som här faktiskt utplånat kanterna runt telefonen helt med skärm som går ut till och över sidorna. Däremot har även nackdelarna blivit mer uppenbara över tid, att bilden förvrängs på skärmens kanter och att det är svårt att undvika att handflatan orsakar feltryck när skärmen går hela vägen till telefonens sida. Samsung har under fem års tid inte lyckats lösa dessa problem utan verkar snarare försöka backa sig ur situationen genom att år från år minska skärmens krökning i hopp om att vi inte ska lägga märke till det.
Går mot strömmen
Så tänker inte Motorola, utan man ger sig till fullo hän åt en rejält krökt skärm med bild som trillar över kanten. Somligt är anpassat, skärmtangentbordet går gubevars inte över kanten, men tittar du till exempel på film blir bilden i under- och överkant förvrängd. Vi är inte heller förskonade från feltryck. När jag till exempel sträcker handen för att komma åt överdelen av skärmen för att trycka på något hinner det försvinna innan jag återtagit normalt grepp eftersom handflatans rörelse tolkades som skärmtryck.
Den här effekten stärks av att det är extra mycket handflyttande som behöver göras till att börja med, då det är en rätt stor telefon, med 6,7 tums skärm. 

Motorola har inte lämnat oss utan lösning på detta. Man har lagt till en funktion för att växla skärmläge till smalare skärm med mer ramar runt. Det finns flera sätt att växla, från ganska bökigt och svårtolkat i flervalsmenyn, till enkelt och smidigt genom att dubbelklicka på en sidomeny i form av en smal list som Motorola lagt in på kanten.
Vi har sett en liknande sidomeny från Sony tidigare, men Motorolas lösning fungerar väldigt mycket bättre. Genom att svepa in från kanten får du ett antal appgenvägar, men det är egentligen det jag är minst intresserad av. Dubbeltrycket för att hindra appar att rinna över skärmen är som sagt riktigt användbart, och det är det även att dra neråt över listen för att öppna statusfältet, eller dra uppåt för att öppna flervalsmenyn.
Däremot väcks ju självklart frågan om det var rätt tänkt med en skärm som rinner över kanten när man är tvungen att lägga till en funktion som tar bort effekten för att man inte ska reta sig för mycket på den. Jag tycker fortfarande att skärmen som rinner över kanten är läcker, men jag är vid det här laget tillräckligt desillusionerad för att föredra en mobil med plattare och mer funktionell skärm.
Om du inte är avskräckt av detta, utan tvärtom vill ha Motorolas krökta skärm har du som sagt ett 6500-kronorsalternativ och ett 12 000-kronorsalternativ att välja mellan, och jag har ärligt talat lite svårt att se varför man ska betala 5500 kronor extra för Motorola Edge Plus.

Själva skärmen är inte identisk, men bägge är oled-skärmar med samma upplösning och uppdateringsfrekvens på 90 Hz. Den enda skillnaden jag hittat är stöd för HDR10 på Edge, men inte HDR10+ som på Plus. Det kan jag definitivt leva med.
Långsammare men inte långsam
Den mest uppenbara skillnaden mellan de två mobilerna är chipsetet som driver telefonen. Edge Plus går på toppchipsetet Snapdragon 865, medan Edge har Qualcomms billigare chipset med 5G-stöd, Snapdragon 765. I prestandatester får vi resultat strax under förra årets toppmodeller av chipsetet. Telefonen har även lite långsammare minne, men det du behöver veta är att den här telefonen aldrig under mitt testande känns annat än jättesnabb, och om prestandaskillnaden mellan de två modellerna ens går att uppfatta så är den i varje fall definitivt inte värd 5500 kronor.
Kamerauppsättningen skiljer också mellan de två modellerna. Motorola skapar en del förvirring kring kamerorna på mobilen genom att säga att Edge har en trippelkamera samtidigt som man talar sig varm för dess vidvinkel, zoom och makrofunktioner, och det finns minst fyra kameraöppningar på baksidan. En av dem visar sig vara en sensorsamling för autofokus och avståndsmätning, och en del provfotografering bringar klarhet i saken. Det är zoom som saknar egen lins, och de zoombilder jag tar med kameran blir inte skarpare än om jag zoomar in digitalt i de bilder jag tagit med huvudkameran.

Motorola Edge Plus har på pappret mycket bättre kameror, med en huvudsensor på 108 megapixel i stället för 64 bland annat, men å andra sidan imponerade inte Motorola Edge Plus kameror särskilt när vi jämförde sju toppmodeller i vårt stora kameratest.
Jag tar med mig Motorola Edge på en fotopromenad tillsammans med testets vinnare, Huawei P40 Pro. Det är en dag med växlande sol och moln, och när solen skiner klarar sig Motorola Edge utmärkt, med bilder lika skarpa som Huaweis, men Edge ger ibland lite konstig färgåtergivning i svåra situationer, där Huawei klarar sig bättre.
I lite sämre ljus, även inomhusljus dagtid, tappar Motorola Edge fort i skärpa jämfört med Huawei. Men det här utmärker sig inte Edge Plus heller på. Visserligen är kameran på den dyrare modellen lite bättre, i synnerhet zoomfunktionen, men när den ändå inte är fantastisk, är det verkligen värt 5500 kronor extra då. Jag kan inte se det.
Mycket likt
I övrigt är det mesta likt mellan telefonerna. Systemet till exempel är Android 10 som på Motorolavis är närmast identiskt med Googles version med i princip inga egna appar och bara ett fåtal smarta funktioner tillagda, som att du kan aktivera kameran genom att vippa på den eller att skärmen inte slocknar när du tittar på den.
En av de smarta funktionerna ställer till problem för mig. Ljudet anpassas automatiskt efter vilken typ av ljudkälla jag använder, men ett headset jag testar identifieras av misstag som högtalare med resultat att musiken låter riktigt illa. Jag kan korrigera felet manuellt och förhoppningsvis kan Motorola också förhindra att det händer igen med en systemuppdatering.

Storebror Motorola Edge Plus har lite större batteri, men batteritiden är utmärkt även på Motorola Edge, och sammantaget har jag mycket svårt att se varför man skulle lägga så mycket mer på den dyrare varianten när skillnaderna i faktisk användning ändå är så små.
Att man ska välja någondera av dem är inte självklart, för den krökta skärmen, som får sägas vara det enda riktigt tydliga säljargumentet för mobilen, har svårt att väga upp i estetik för de problem den skapar i ergonomi.
Frågor & Svar
Måste jag köpa den dyrare modellen för att få stöd för 5g? Nej, även Motorola Edge har 5g-stöd.
Finns det skal att få tag på? Ja det följer faktiskt med ett skyddande gummiskal. Det är lite lustigt format för att inte täcka sidorna.
Telefonen ser väldigt långsmal ut, är du säker på att den har skärmformatet 19,5:9? Eftersom skärmen är krökt blir telefonen smalare än om den varit platt. Om du stänger av kantbilden får du en mer långsmal skärm.
Ett alternativ:
Billigare 5g: Poco F2 kostar ungefär lika mycket, men gör andra prioriteringar för att få ner priset. Här har du chipsetet Snapdragon 865, medan man kanske lagt mindre krut på kamera och skärm.
Testbild

Makrokameran är bättre än huvudkameran på närbilder, men det saknas zoomkamera. Läs mer…

Test: Marshall Uxbridge Voice – Kompakt Google-högtalare med bättre ljud

Marshalls hörlurar och högtalare görs av svenska Zound, som licensierar varumärket av den kända förstärkartillverkaren. De flesta av deras produkter brukar pietetsfullt kopiera förstärkarnas design i fuskläder och med mässingsdetaljer, men Uxbridge är något mer spartansk, med släta plastsidor som bara avlägset påminner om läder. Reglagen är här inte mässingsskruvar utan tre långsmala knappar, förvisso i mässing, för volym, bas och diskant. En panel med lysdioder på framsidan visar vad reglagen är inställda på när du trycker på dem. Den nätklädda framsidan med Marshall-loggan är i alla fall typisk för företaget. Gillar du Marshalls design kommer du nog att gilla även denna.
Riktat ljud
Högtalaren har inte som en del Marshall-högtalare, eller för den delen högtalare av denna typ från andra tillverkare, dubbelriktat ljud, utan det finns en distinkt framåtriktad kon där högtalaren låter bäst. Formgivningen och det riktade ljudet gör att högtalaren gör sig bra i en bokhylla, men här finns en designmiss i att elsladden som sitter på baksidan sticker rakt ut och gör att man inte kan ställa högtalaren direkt mot en vägg. Sladden är en vanlig elkabel av standardtyp så det går förmodligen att få tag på en sladd som passar men med böjd kontakt.

Vid det här laget kan man tala om tre klasser av trådlösa högtalare, där man till de enklaste ansluter med bluetooth, sedan finns det multiroom-högtalare som är uppkopplade till wifi och styrs via mobil men fungerar oberoende av den, och slutligen röststyrda högtalare som är smarta egna enheter som du kan styra med röstkommandon. 
Uxbridge Voice tillhör som så många andra nya högtalare den sista typen, med Google assistant som röststyrning, men det betyder inte att den inte är de andra två också. Om du hellre föredrar att spela upp musik från mobilen kan du koppla dig direkt via bluetooth, och vill du använda mobilen som fjärrkontroll kan du ansluta dig med Chromecast.
Du konfigurerar enheten genom att installera Google Home-appen i din mobil. Appen känner av automatiskt att det finns en enhet att installera, och det fungerar utmärkt att ha en Marshall Uxbridge i samma nät som till exempel en Google Nest Mini, åtminstone så länge de inte är i samma rum.

Röststyrningen aktiverar du med ett “OK Google” eller “Hej Google”, följt av ett röstkommando. Bäst fungerar enkla förutsägbara kommandon som “sätt en timer på tio minuter” eller “vad är det för väder”. 
Vill du be högtalaren att spela upp musik funkar det bäst om du inte har alltför sofistikerad musiksmak utan nöjer dig med att få en slumpmässig blandning genom att be den “spela hip-hop” eller “rock”. Eller så kan du kratta manegen genom att göra egna spellistor som du döper till något högtalaren kan uppfatta. På samma sätt behöver du kratta manegen i förväg om du vill ha nyheter uppspelade genom att ange vilken typ och från vilken källa. Vill du spela en specifik skiva får du enligt min erfarenhet i 90 procent av fallen något helt annat än det du bett om, och man tröttnar rätt snabbt på att tjafsa med högtalaren som serverar den ena befängda tolkningen av vad du beställt efter den andra. Att bläddra fram det du vill spela på mobilen och välja att casta till högtalaren fungerar i så fall mycket bättre.
Jag jämför ljudet i högtalaren med en Marshall Stockwell II i samma prisklass, förvisso i övrigt en högtalare i annan klass, mer portabel och med dubbelriktat ljud. Jag använder den ändå för jämförelse för att det är en liten högtalare med ovanligt bra ljud för storleksklassen. 

Uxbridge låter ännu bättre. Man ska inte överdriva hur bra ljud man får ur en monohögtalare i den här storleken, men för sin klass har den utmärkt bas och klar diskant, och det är bara mellanregistret som kan låta en aning instängt.
En del Googlehögtalare lider av för dålig mikrofon så att man nästan måste skrika åt dem, men det problemet har inte Uxbridge. Den uppfattar mina anrop i normal samtalston när jag befinner mig i samma rum, och utan att högtalaren i rummet bredvid tar kommandot i stället.
Vill du prova på röststyrning och smarta högtalare finns det definitivt billigare alternativ, men gillar du designen är Marshall Uxbridge en Google-högtalare som sticker ut med sitt utseende och riktigt bra ljud för storleken. Läs mer…

Test: Huawei Freebuds 3i – Brusreducerande, bekväma och prisvärda

Huaweis headset Freebuds 3, som lanserades i höstas, imponerade tekniskt samtidigt som de drogs med en del brister. De nya Freebuds 3i är inte en ersättare utan ska säljas parallellt. Det märks bland annat på prislappen som är lägre.
h
Det märks förresten på designen också. Där Freebuds 3 var av den typ som man hängde i örat, ungefär som de ursprungliga Airpods, är Freebuds 3i av in-eartyp med gummipluggar som sitter i örongången.
Man har nog sneglat lite på Apple här också, för Airpods Pro använde som argument att man hade en ny och bättre formgivning för bekvämare in-ear, och samma sak säger Huawei om Freebuds 3i, även om formgivningen inte är densamma. Bägge talar sanning, för jämte Airpods Pro är Freebuds 3i de bekvämaste in-earlurar jag provat. Fyra gummidelar följer med och de största passar mig bäst. Med de på behöver jag bara skjuta in headsetet i örat så sluter det tätt och hänger fast på ett utmärkt sätt utan att det trycker särskilt hårt mot örongången. De sitter kvar utan problem även om man tränar eller på annat sätt rör sig i olika positioner. Även de som inte lärt sig tycka om in-earheadset borde ge Freebuds 3i en chans.
Hygglig brusreducering
Ett annat argument mot in-ear är att man stängs ute från omgivningens ljud. Bra om man åker kollektivtrafik, mindre bra om man cyklar. Som många andra tillverkare har Huawei löst det med ett läge där man släpper in omgivningens ljud via mikrofoner.
Det är ett av tre lägen, där de andra två är normalläget och brusreducering på. Brusreducering i ett true wireless-headset för 1200 kronor hör inte till vanligheterna, men så finns det också stora skillnader i kvaliteten på aktiv brusreducering, från sådan som knappt går att uppfatta till de som är nästan magiska, vilket gällde Freebuds 3 i dess bästa stunder.

Brusreduceringen i Freebuds 3i är inte lika bra som den i Freebuds 3, men den är inte så svag att den är poänglös heller. I bullriga miljöer hör jag skillnad samtidigt som långtifrån allt buller försvinner. I tystare rum adderar brusreduceringen snarare lite digitalt brus.
Du kan enkelt växla läge genom att trycka och hålla på sidan av öronsnäckan, och installerar du appen AI Life (som finns både i Googles Play Store och Huaweis appbutik) kan du välja om du vill växla mellan alla tre lägena eller bara två av dem. Här kan du också programmera vad som händer vid dubbeltryck på vänster respektive höger öronsnäcka. Volymkontroll finns dock inte bland alternativen, så det får du använda mobilen till, såvida du inte vill gå omvägen via att dubbeltrycka på ena öronsnäckan för att aktivera Google Assistant. Headsetet stänger av sig automatiskt när man tar ut det ur örat.
Har du en Huawei-lur med senaste operativsystemversionen parar headsetet ihop sig mer eller mindre automatiskt och du kan dessutom enkelt växla mellan enheter. Har du inte det hjälper appen AI Life dig med hopparningen, eller du kan använda den gamla hederliga bluetooth-menyn. Däremot kan du inte ha headsetet hopkopplat med två enheter samtidigt. När jag använder bluetooth-menyn växlar headsetet snällt mellan två enheter med sparad hopparning, och en särskild knapp på etuiet aktiverar hopparningsläget, så jag tycker ändå att det är hyggligt smidigt att växla vad headsetet spelar upp ljud från, men att ha två ljudkällor inkopplade samtidigt som en del headset klarar är alltså inte möjligt här.
Oväntat bra musikljud
Högtalarelementen i Freebuds 3i är på 10 mm vilket är över snittet för true wireless-headset, och det märks. Musikljudet låter riktigt detaljerat och rikt, och jag tycker att det är en njutning att lyssna med dem. Man försöker inte överdriva basen som en del konkurrenter gör, vilket jag också uppskattar. För prislappen är musikljudet verkligen imponerande.
Även samtalsljudet är klart godkänt. I lugn miljö hörs jag obehindrat, om än något burkigare än när jag pratar direkt i telefon. Går jag ut i trafikerad miljö blir samtalet lite mer stört, men jag hörs fortfarande bra och bilarnas buller dämpas, även om det inte försvinner helt.

En annan sak jag reagerar på är räckvidden. Det händer flera gånger att jag kommit på mig med att byta rum utan mobilen medan jag lyssnar på musik, utan att headsetet börjar hacka, där andra headset skulle ha gjort det i samma situation.
Headsetet är certifierat enligt IPx4, vilket innebär att du kan ha det på dig ute i regnet, men inte i bassängen.
Den största svagheten med Huawei Freebuds 3i är batteritiden. Huawei uppger tre timmars musikspelning med brusreducering påslagen, men det är vid 50 procents volym där de flesta andra tillverkare brukar ange batteritiden med 70 procents volym. Större högtalarelement gör förstås att jämförelsen inte nödvändigtvis går att göra rakt av, men i praktiken upplever jag att batteritiden snarare drar åt två timmar än tre.
Det hyfsat smidiga etuiet innehåller förstås ett antal omladdningar, och 15 minuters laddning ska ge drygt halv laddning av headsetet, så i praktiken tycker jag att den korta batteritiden märks mest på att etuiet töms snabbare än jag räknar med, och att jag måste tänka på att ladda det regelbundet.
Batteritiden känns som en uppoffring man är beredd att göra om man vill ha ett true wireless-headset som i övrigt håller toppklass på i princip alla områden, och detta för en prislapp på 1200 kronor. Jämfört med Freebuds Lite som Huawei släppte för ett år sedan till samma pris är det en enorm förbättring. Läs mer…