Test: Moto G50 – Om 5G är det enda som räknas

Motorolas Moto G-serie har länge varit något av ett flaggskepp för mobiler i prisområdet 2000 till 3000 kronor, där de erbjudit förvånansvärt mycket telefon för pengarna. Med tionde generationens Moto G har Motorola i princip definierat hela sin produktfamilj som tillhörande Moto G-serien. Förutom toppmodellen Moto G100 har vi tidigare testat Moto G30 för 2 000 kronor, och här har vi nu Moto G50 för 2 500 kronor, det prisintervall som är Motorolas hemmaplan.
Vi gillade som sagt Moto G30 som kändes som en anmärkningsvärt komplett mobiltelefon för 2000 kronor, så vad tillför Moto G50 för 500 kronor extra? Svaret är enkelt, 5G. Faktum är att Moto G50 känns som den är byggd runt konceptet “billigast möjliga med 5G”, med resultatet att den känns sämre än Moto G30 på flera andra områden.
Vilka behöver en mobil som är så billig som möjligt, men den måste ha 5G, undrar jag. Det finns ju idag inga nätverkstjänster som inte fungerar bra även över 4G, så den främsta vinsten är snabbare dataöverföring. När mobilen i sig har långsammare processor och sämre skärm har jag svårt att se just dataöverföringen som en flaskhals.
Komplement till datorn
Ett tänkbart användarscenario är att du behöver den supersnabba dataöverföringen till din dator. Du är då med andra ord främst ute efter en billig mobil som dessutom kan fungera som modem. Då krävs det att mobilen har bra Wifi-modem. Moto G50 har i alla fall inte de allra billigaste Wifi-kretsarna, stöd finns för både 2,4 och 5 GHz här, men inte den senaste Wifi 6-tekniken. Jag har inte kunnat testa modem-scenariot fullt ut, men mobilens Wifi-hastighet verkar i alla fall räcka till ett par hundra Mbit/s, mer än jag kan få ut av 4g. Så ja, du kan förmodligen få snabbare datauppkoppling mot mobilnätet med den här mobilen om du har god 5g-täckning.

För 2500 kronor får du här, utöver då modemfunktionen och 5G, en mobil i plast, och designen är inte särskilt spännande men känns samtidigt inte heller billig. En fingeravtrycksläsare sitter i Moto-loggan på baksidan, lite för högt för att man ska nå den bekvämt på en så här pass stor mobil.
Skärmen har inte full HD-upplösning, men det är inte det jag reagerar på mest, utan att den skiftar rätt mycket när jag vinklar den, som billigare LCD-displayer ofta gör. Skärmen känns också en smula ljussvag, vilket bekräftas av enklare mätningar av ljusstyrkan som jag gör. Det är synd att jag inte har kvar Moto G30 för jämförelse, för maggropskänslan är att skärmen på Moto G50 är sämre. På plussidan har den i alla fall 90-Hz-uppdateringsfrekvens, vilket ger mjukare känsla i scrollning, till exempel på webbsidor.

Chipsetet som driver telefonen är Qualcomms billigaste 5g-chipset, Snapdragon 480, som ändå klarar sig hyggligt i prestandatesterna. Motorola är också bra på att hålla systemet snabbflytande, och jag tycker sällan att telefonen känns direkt seg. En funktion för att känna av vilka appar som du använder mest och förladda dem i arbetsminnet hjälper här.
Motorolas Android 11 ligger väldigt nära det Google levererar, och du slipper förinstallerade tredjepartsappar. Motorolas bidrag är av enklare art, såsom rörelsegester för att väcka kameran eller ficklampan. Googles egna tjänster finns förstås här, inklusive Google Pay, för NFC för att blippa betalningar finns i telefonen.

Prutad kamera
Kamerauppsättningen på baksidan är en huvudkamera på 48 megapixel, en djupsensor för artificiell oskärpa, och en makrokamera på 5 megapixel. Både på pappret och i praktiken är det en svagare kamerauppsättning än vad den billigare Moto G30 har, där framför allt vidvinkelkameran är saknad på Moto G50. Jag tycker att huvudkameran klarar sig rätt bra i alla fall, med fin färgåtergivning och bra skärpa i dagsljus. Kameran funkar även i halvbra inomhusljus men sedan tappar den fort i kvalitet och mörkerbilder är inget att rekommendera. Som vanligt har jag svårt att se skillnad på porträttbilder tagna med mobilkamera med djupsensor, som den här, och mobiler som saknar sådan kamera. Makrokameran imponerar inte heller.

Batteriet är rejält tilltaget, men det är närmast standard för mobiler i den här prisklassen i dag. Att batteritiden i vårt skärmtest ändå sticker ut positivt ska nog närmast ses som en effekt att man inte kan få upp skärmen i särskilt strömslukande nivåer. Moto G50 är inte särskilt snabbladdande och laddaren som följer med gör saken värre, så räkna med att det tar flera timmar att ladda mobilen igen när du väl tömt batteriet.
Som helhet tycker jag att mobilen gör sitt jobb, du får en fullt användbar och inte för långsam mobil, men det känns som man sparat in på kamera och skärm för att få med 5g. Lagringsminnet på 64 GB och monohögtalare är också snålt för priset. Om du inte har särskilda skäl till att verkligen behöva 5g i mobilen är Moto G30 mer välbalanserad och dessutom billigare.
Frågor och svar
Vad gör extraknappen på sidan? Det är en genväg till Google-assistenten. Tyvärr kan du inte ändra på det i inställningarna.
Men dubbeltrycker jag på startnappen kommer jag ju också till Google-assistenten? Ja, det var ju onödigt, men det kan du i alla fall byta i inställningarna till att istället starta kameran.
Men kameran kan jag ju starta genom att vippa två gånger på mobilen? Ja, jo. Tyvärr finns det inga fler inställningsalternativ för startknappen än dessa två.
Ett alternativ
Billig med 5g: Om det just är konceptet 5g för ett par tusenlappar du är ute efter har Samsung lanserat Galaxy A22 som även den kostar 2500 kr.
Testbild

Så länge det finns ordentligt med ljus tycker jag kameran klarar även knepigare motiv, som mycket kontraster, bra. Läs mer…

Test: Jaybird Vista 2 – True wireless-lurar som är lite tåligare

Jaybird vill gärna framstå som ett vildmarksheadset, med bolagets ursprung i Utah och samarbete med flera löpare och andra idrottspersoner. Tanken är alltså att det här headsetet ska tåla lite mer och vara anpassat för den lite mer äventyrlige som ofta är ute och aktiv. Det manifesteras bland annat i att både headsetet är IP-klassat enligt IP68 och att även etuiet har visst fuktskydd, närmare bestämt IP54. Inga problem alltså att svettas, springa i regnet och sedan skölja av lurarna när du kommer hem efter träningspasset. Till vildmarks- och aktivitetsanpassningarna kan man ju även räkna in att gummiplupparna till headsetet kommer med vingar som ska hålla fast lurarna lite extra bra i dina öron, även när du rör på dig. Tre proppar
Det följer med tre olika gummiproppar i olika storlekar och de två större av dessa par har vingar, det minsta paret har det dock inte. Jag ska inte beskylla Jaybird för mina inledande problem då jag lyckas sätta vänsterproppen på högerluren och därmed får både dåligt ljud och en hörlur som inte passar i laddningsetuiet. Så här dåligt kan det väl inte funka hinner jag fråga mig, innan jag själv kan svara att, nej det funkar betydligt bättre om man gör rätt.
Ambitiös app
Påtagligt när jag använder hörlurarna är den app som hör till för den fyller en central funktion. Du kan så klart styra hörlurarna genom att trycka på den lilla ytan på utsidan, men en del av de här inställningarna och framförallt möjlighet att anpassa dem finns i appen. 

Först och främst så kan du aktivera brusreduceringen i appen, eller använda funktionen för genomhörning som effektivt släpper igenom allt från trafikljud till fågelsång och annat. Det är de två lägen du kan välja mellan, så det finns alltså inget normalläge utan brusreducering. Det är allt eller inget som gäller. Kanske är det bästa sättet, för jag har nog aldrig upplevt i några lurar med aktiv brusreducering att läget utan brusreducering faktiskt låter bra. 

Jag testar brusreduceringen på Jaybird Vista 2 i en rad olika sammanhang. Första anhalten, hemmets espressomaskin, lyckas lurarna effektivt tysta. När den kör igång sitt rengörningsprogram och jag växlar mellan genomhörning och brusreducering så låter det som att helt stänga av eller sätta på maskinen. Ett besök vid en närliggande byggarbetsplats ger även det en klart märkbar reducering av störande ljud, även om det inte är extremt, så klart användbart. Musikljudet i sig är inte riktigt lika bra, men du kan anpassa ljudbilden dels själv i en equaliser, men även genom att välja mellan en rad olika lägen. Här finns såväl inställningar förinställda för mera bas, för R&B, Jaybirds egna “signaturljud” samt en rad olika idrottare som delat med sig av sina favoritinställningar för ljudet. I appen ka du även aktivera funktionen för att hitta hörlurarna om de skulle komma bort. Då kan du alltså få den senast kända positionen där etuiet så väl som lurarna i sig senast var anslutna. 
Ovanligt bra tycker jag att samtalsljudet är i Jaybird Vista 2. Den jag ringer hör mig bra även när det är andra som pratar runt omkring mig eller på andra sätt stökigt och även jag hör den jag pratar med fint. Läs mer…

Test: Garmin Lily – glorifierat aktivitetsarmband

Min första tanke när jag hör talas om Garmin Lily är “bra idé!” Den presenteras som en smartklocka för kvinnor. Jag känner flera kvinnor som löptränar och gärna använder Garmins träningsklockor, men kanske helst låter bli dem till vardags. De är stora och blaffiga och ser ut som dyk-datorer. Att ta Garmins utmärkta system för att logga och stötta träning och packa den i en mindre och mer sober förpackning känns som en vinnande idé.Min andra tanke är dock “pink tax”. Den rosa skatten är ett begrepp som myntats för fenomenet när företag tycker att de kan ta extra betalt för saker bara genom att hävda att de vänder sig särskilt till kvinnor. Typexemplet är rakhyvlar för kvinnor som är dyrare trots att de egentligen bara har lite andra färger än rakhyvlarna för män.
Det var alltså med dessa två bilder av vilken produkt som väntade mig som jag packade upp Garmin Lily för test, och tyvärr låg innehållet i förpackningen närmare den senare än den förra.

Dyr stegräknare
Den som väntar sig något i stil med Garmin Venu eller Vivoactive kommer att bli grymt besviken. Lily har med sin monokroma skärm och begränsade funktionalitet mer gemensamt med Garmins aktivitetsarmband, eller för den delen med Xiaomis Mi Band 6, som kostar 500 kronor. Här får du dock betala mellan 2200 och 3000 kronor beroende på utförande för ungefär samma funktionalitet.
Det är alltså designen du i stor utsträckning betalar för. Armbandet på mitt testexemplar är enligt stämpeln gjort i italienskt läder och håller hög klass, medan billigare varianter har plastarmband. Infästningen är inte standard för klockarmband så du är hänvisad till Garmin för nytt armband om det slits ut. Själva klockan är till största del i plast, med en metallring runt skärmen i glas. Själva skärmen har ett slags mönstrad film på insidan som ser snyggare och framför allt lyxigare ut på bild än i verkligheten Tanken är väl att det ska se ut som en snygg boett på en lyxig klocka, men eftersom skärmen sitter bakom mönstret påminner det mig mer om sån där plastfilm man sätter på badrumsfönstret för att förhindra insyn. De kvinnor jag provar designen på i min omgivning är inte imponerade, men de är å andra sidan av den sort att de faktiskt kan tänka sig att dra på sig en klocka ur Garmins ordinarie sortiment. 

Skärmen är alltså en monokrom lcd-display, där du kan välja mellan ett par urtavlor som visar klockan och träningsinformation, genom att trycka på displayen. Det finns inga knappar. Klockan styrs med tryck och svep åt sidorna samt en tryckkänslig yta under skärmen som fungerar som virtuell knapp. Skärmen ska tändas när jag lyfter armen men det funkar inte särskilt bra och jag är ofta hänvisad till att dubbelknacka på klockan för att väcka den.
Saknar GPS
Garmin Lily håller ordning på klassiska aktivitetsmätarvärden såsom antal steg, puls, förbrukade kalorier, aktiva minuter, och Garmins eget mått Body Battery, ett användbart index för att balansera aktivitet mot återhämtning. Du kan logga träning, men bara ett begränsat antal träningsformer finns att tillgå. Framför allt saknar Garmin Lily egen GPS, så om du vill ha sträckan du sprungit ordentligt loggad behöver du ha med dig mobilen vars gps klockan då anropar. Vill du kunna lyssna på musik under löppasset, aktivera röstassistent, installera tredjepartsappar eller betala med klockan är du hänvisad till andra produkter än denna.

Du kan ta emot notifieringar på klockan, och svara på dem med förvalda fraser, men du kan inte redigera alternativen.
Klockan kan mäta blodets syremättnad, men bara under natten, och slår du på funktionen sjunker batteritiden drastiskt, även utan är den inte särskilt imponerande sett till funktionerna. Jag klarar mig fyra dagar på en laddning med syremätningen avslagen och två dagar med syremätningen på.

Informationen du får på klockan när du aktiverat träning är förvånansvärt spartansk. Vid promenad ser du till exempel bara steg och sträcka. Inte puls. I Garmins app på mobilen får du desto mer information, och appen med all dess information om din hälsodata är på sätt och vis Garmin Lilys största styrka. Men den kan du få tillgång till även med en lång rad andra Garminprodukter, och de flesta av dem ger mer värde för pengarna än Garmin Lily. Läs mer…

Test: JBL Live Pro Plus TWS – bekvämt och smidigt

Första intrycket av JBL Pro Plus TWS är gott. Som så ofta är fallet rekommenderas man att installera tillverkarens app när man konfigurerar headsetet, men här känns det verkligen motiverat. För den här sortens headset med gummipluppar är det ju viktigt att man har rätt storlek på dem för att headsetet ska låta bra, och det kollar appen åt dig genom att spela toner i dina öron. Jag får veta att vänster öronsnäcka sitter bra men höger behöver justeras eller (vilket faktiskt är fallet) att en annan storlek på gummipluppen behövs.När jag väl har rätt gummipluppar låter headsetet också bra för musik, med ett detaljerat ljud och utan problem med dynamiken. Jag tycker också att headsetet är lättanvänt. Den här typen av små öronsnäckor kan ju ibland bli pilliga att få i och ur öra eller laddetui, men JBL Live Pro Plus TWS har en kantig mikrofonbom som är väldigt greppvänlig och gör det lätt att justera passformen i örat utan att man av misstag kommer åt touchkontrollen som sitter på öronsnäckans överdel.

Valfri styrning
Styrningen sker i form av olika kombinationer av tryck på vänster och höger öronsnäcka, och de kan du i viss omfattning konfigurera i appen, även om valen inte är helt fria. Appen ger dig också en equalizer och möjlighet att styra brusreduceringen.
Den aktiva brusreduceringen i headsetet skulle jag klassa som mellanbra. Det betyder att jag tydligt hör minskat brus i bullriga miljöer med brusreduceringen påslagen, men samtidigt kommer också en hel del brus igenom brusreduceringen.

JBL talar sig varma för samtalskvaliten i headsetet, som med hjälp av tre mikrofoner ska ta bort omgivningens brus. Med tanke på det, och prislappen på 2000 kronor, tycker jag att samtalsljudet är en besvikelse. Under optimala omständigheter med tyst omgivning hör den jag pratar med mig okej, men inte fantastiskt bra. Är det bakgrundsbrus så plockas det bort men samtidigt blir min röstkvalitet sämre och den jag talar med börjar få svårt att höra vad jag säger redan vid milt bakgrundsbuller. När det gäller plötsliga ljud som slammer eller prassel så går de igenom högt och klart och hörs betydligt bättre än samtalsljudet.
Batteritiden på 7 timmar, eller 6 timmar med aktiv brusreducering påslagen är riktigt bra, och etuiet ger två omladdningar, trots att det inte är särskilt stort. Etuiet är också snabbladdande, så om headsetet tillbringar tio minuter i etuiet ska det kunna spela musik i en timme.

Det jag saknar på etuiet är en återställningsknapp. Headsetet går automatiskt i parningsläge när det inte är anslutet till någon enhet, men om du skulle vilja använda det till mer än en enhet blir det fort bökigt. Det smidigaste sättet jag hittat att växla uppkoppling är att stänga av bluetooth på enheten jag kopplade ihop det med senast, sedan para ihop med den nya enheten. Därefter kan jag slå på bluetooth igen på den gamla enheten. Jag skulle inte kalla detta smidigt.
JBL Live Pro Plus TWS är alltså ett headset som är lätt att tycka om i det dagliga musiklyssnandet, men det är också ett rätt dyrt headset för 2000 kronor. För det priset sticker inte musikljudet ut jämfört med andra headset, och särskilt samtalsljudet är inte alls så bra som det borde vara.  Läs mer…

Xiaomi Mi 11 Lite 5g – Lätt och tunn med stor skärm

Xiaomi har lanserat fyra mobiler i Mi 11-familjen i Sverige (det finns ännu fler i Kina), och det är lätt att se släktskapen mellan Mi 11, den lite billigare Mi 11i, och Mi 11 Pro med extra allt-kamera. Xiaomi Mi 11 Lite däremot känns inte särskilt lik de andra. Det är närmast tradition bland mobiltillverkare att släppa en “Lite”-mobil som inte har något att göra med flaggskeppet, utan bara råkar vara en mellanprismobil som lånar flaggskeppets renommé.I fallet Xiaomi Mi 11 Lite 5g är det dock en smula orättvis beskrivning, för det är inte bara en prisvärd mellanklassmobil, utan har även en del helt egna egenskaper som definitivt gör den värd en titt.

Xiaomi framhåller själva att mobilen är ovanligt tunn och lätt. Det fanns ju en tid när det var ett race att få till den tunnaste mobiltelefonen. Det racet tog slut ungefär när det visade sig att Iphone 6 lätt böjde sig om man hade den i bakfickan. Jag har inte provat att sitta på Xiaomi Mi 11 Lite, men det är trevligt med variationen. Att 159 gram ska anses lätt för en mobil säger en del om var vi hamnat. Nämnda Iphone 6 vägde 129 gram. För att vara en mobil med 6,55 tum stor skärm, eller för den delen för att vara en Xiaomimobil, känns verkligen Mi 11 Lite 5g ovanligt lätt och tunn, som en stor skärm utan mycket annat. Nämnas kan att kameraön inte heller sticker ut särskilt mycket från mobilens baksida.
Designen kompletteras också med pigga färgval utöver den obligatoriska svarta. Mitt testexemplar är mintgrönt, men den finns även i citrongul. Baksidan är i matt glas, men ramen är i lite billigare plast. Skärmen är platt med tydlig plastram runt.
Bra skärm
Skärmen är som sagt stor, men också ljusstark med bra färgåtergivning och hyfsat bra upplösning, och 90 Hz uppdateringsfrekvens, vilket gör att skärmen känns snabbare vid skrollning. Selfiekameran sitter i ett litet kamerahål i skärmens ena hörn. Det är helt enkelt en bra skärm, och vill du ha en stor skärm på din mobil men samtidigt hålla vikten nere är Xiaomi Mi 11 Lite 5g klart intressant.
Vi slipper också fingeravtrycksläsare i skärmen något som ibland kan vara långsammare än den fysiska som vi här hittar i av/på-knappen på sidan. Att 3,5 mm-uttaget fått stryka på foten kan man möjligen förstå med tanke på tjockleken, men heder åt Xiaomi för att man skickar med en adapter för 3,5 mm till USB C. Telefonen saknar även trådlös laddning, men den är däremot vattenskyddad enligt IP53, vilket innebär att den tål regn men inte att nedsänkas i vatten.

Xiaomi Mi 11 Lite 5g drivs av det nya chipsetet Snapdragon 780G, som ger mobilen 5G och prestanda som ärligt talat liknar en toppmodells. Det finns inte många situationer där telefonen känns långsam, och dessutom blir den inte varm vid hög belastning på det sätt som mobiler med Snapdragon 888 lätt kan bli. 
Batteriet har lite mindre kapacitet än vad som blivit normalt det senaste året, men vi får fortfarande nästan tio timmars skärmtid på maximal ljusstyrka, och även i standbytid och i daglig användning känns batteritiden mer än tillräcklig. En 33 watts snabbladdare följer med i förpackningen. Xiaomis mobiler laddar ofta snabbare än så, men en laddning går ändå rätt raskt med cirka tio procent per fem minuter upp till 60 procent, varefter laddningen går långsammare.

Mobilen har stereohögtalare med rätt bra tryck i, men här ger sig den tunna konstruktionen tillkänna. Mobilen vibrerar ganska kraftigt när man lyssnar i högtalare, så att jag blir domnig i fingrarna efter en stund.
Xiaomis system inte allas favorit
Systemet i telefonen är Xiaomis MIUI 12 med Android 11 under. De som föredrar en Googlelik Androidversion, att tillverkaren installerar så få appar som möjligt eller att mobilen inte har alltför aggressiva strömsparfunktioner brukar inte gilla Xiaomis system. Det där med strömsparfunktionena, som ibland gör att appar inte fungerar som tänkt i bakgrunden, kan man komma runt, men att det finns dubbla webbläsare och en del spel på telefonen från start får man leva med. Prestandan är som sagt tillräckligt för att systemet ska flyta på snabbt, och Xiaomi har en del kreativa lösningar i sin systemversion. Om någon funktion i systemet har dramatisk påverkan får du till exempel upp en varningsruta om detta där okej-knappen inte går att trycka på förrän efter ett par sekunders nedräkning, så att du inte reflexmässigt ska trycka bort varningen. Xiaomi har också en egen molntjänst där du bland annat automatiskt kan säkerhetskopiera inställningar, diktafoninspelningar med mera. Med Oled-skärmen kan du också ha aktiv viloskärm som visar tiden, om du har notifieringar och annat även när skärmen är släckt.

Om Xiaomi Mi 11 Lite har någon egentlig svaghet så finns den i kamerorna. Huvudkameran på 64 megapixel tar visserligen bilder med bra färgåtergivning och detaljrikedom i dagsljus, så svagheten ska inte överdrivas. I sämre belysning tappar bilderna däremot märkbart i skärpa, och nattläget hjälper bara litegrann. 64-megapixelbilderna kombineras ner till 12 megapixel, och normalt sett brukar det innebära att man kan använda den extra information som finns för att åstadkomma digital zoom utan förlust av annat än ljusstyrka. Här blir dock bilderna suddigare redan vid två gångers zoom. 
Vidvinkelkameran är av det enklare slaget utan autofokus och med bilder som håller acceptabel kvalitet. Makrokameran är inte så genomusel som makrokameror brukar vara, men jag får inte bättre närbilder från den än från huvudkameran.
Slits du mellan att vilja ha en mobil med stor skärm och tycka att dagens mobiler blivit för klumpiga är Xiaomi Mi 11 Lite ett klart intressant alternativ som på många sätt låter dig både äta kakan och ha den kvar. Kameran känns inte riktigt state of the art, men är den inte prioriterad för dig kan vi bara rekommendera mobilen.

Frågor och svar
Hur är kvalitetskänslan? Sidorna är i plast men då de är så pass tunna dominerar glaset på fram- och baksidan kvalitetskänslan.
Finns det plats för minneskort? Ja det gör det, i en kombinerad kortplats som även kan användas för andra simkort.
Tänker man på att telefonen känns lättare än vanligt? Det tycker jag absolut, både i fickan och i hand. Att den är tunn märks också.
Ett alternativ: 
Inte så tung: Samsung Galaxy S21 är inte heller så tung eller tjock, men du får en mindre skärm.
Testbild

Det är inget fel på huvudkameran så länge du fotar i bra ljus, men funktioner som zoom, mörker eller vidvinkel är det lite sämre med. Läs mer…

Test: Garmin Venu 2 – Både träningsklocka och smartklocka

Garmin är kungar av träningsklockorna, och det är naturligtvis ett problem att vara det när ett helt nytt produktsegment, smartklockorna, kommer in och hotar att ta över. Garmin har visserligen länge haft de flesta funktioner man förväntar sig av en smartklocka även i sina träningsklockor. Svara på notifieringar? Check. Byta urtavlor? Check. Installera appar? Check. Lyssna på musik? Check. Vad man inte har haft är däremot användarupplevelsen.Det berodde i stor utsträckning på skärmen. Garmin har standardiserat på en form av e-pappersteknik i sina skärmar, vilket ger utmärkt läsbarhet i dagsljus och en skärm som alltid är vaken, men med för långsam uppdateringshastighet för att kunna göra snygga animeringar och med urvattnade färger inomhus. Man kan hävda att det är en smaksak om man föredrar det framför en snabb och färgstark oledskärm som man måste lyfta armen för att tända, men poängen är att de som är ute efter en smartklocka drar mot just de flashiga skärmarna.

Med 2019 års Garmin Venu gjorde företaget sin första klocka med Oled-skärm, men fortfarande hade man en hel del att lära i hur man gör ett attraktivt användargränssnitt. Med Garmin Venu 2 visar företaget att man faktiskt har lärt sig sen sist.
Till det yttre är det mesta sig likt på Garmin Venu 2. Eller Venu 2s borde jag skriva, för klockan kommer nu i två storlekar och jag har valt att testa den mindre med 1,1-tumsskärm i stället för den större med 1.3-tumsskärm. Det är rätt mycket ram runt skärmen men jag tycker ändå att den mindre varianten klarar sig från att bli så blaffig som sportklockor ofta blir. Skärmen är i rundslipat glas med metallram. Resten av klockan är i robust plast som gör den lätt på handleden. Det märks på de olika färgalternativen till Venu 2 och 2s att Garmin föreställer sig att killar vill ha den större modellen och tjejer den mindre.
Klart lyft i utseendet
I användargränssnittet har mycket hänt sedan sist. Garmins klockor hade ju tills nyligen inte pekskärm vilket under en period gav ett mischmasch mellan styrning av tryck på skärm med dåligt skyltad information och ett myller av knappar som man var osäker på vad de gjorde. På Venu 2 finns två knappar vars funktioner är konsekventa och lätta att lära sig, och resten styrs via pekskärmen. Responsen i systemet är inte blixtsnabb på Apple Watch-vis, men tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd. Samma sak med presentationen av information, inte Apple-flashig, men tydlig och lättillgänglig och väldigt mycket bättre än vad jag minns från när jag testade Garmin Venu. Det känns helt enkelt som att Garmin hittat rätt när det gäller klockans gränssnitt.

Du kan som sagt välja mellan olika urtavlor som presenterar olika mycket information i realtid. Sveper du upp eller ner får du så kallade widgets som ger snabbinformation om dina hälsovärden i små remsor, som du dessutom kan trycka på för att komma till själva appen. Du skrollar genom att svepa upp och ner och du kommer antingen till början eller slutet av listan beroende på om du sveper upp eller ner från urtavlan. Det här är ett riktigt bra sätt att hantera informationen på en klocka tycker jag. Sveper du åt höger kommer du till en snabbgenväg till en funktion du kan välja själv. Jag väljer Garmin Pay, betalfunktionen som har ett riktigt bra bankstöd i Sverige. Träningsfunktioner och övriga appar kommer du åt genom korta eller långa tryck på de två knapparna.
Min enda invändning mot användargränssnittet är att skärmen när man lyfter klockan eller knackar på den tonar in under nästan två sekunder. Det är inget jag kan justera i inställningarna vad jag kunnat se, men i ärlighetens namn är det svårt att hitta bland Garmins omfångsrika inställningsmenyer. Man brukar säga att om något tar längre tid att göra på klockan än fyra sekunder tröttnar man och tar fram mobilen i stället, och att slösa bort halva den tiden på att tända skärmen är förstås dumt. Med detta sagt får jag erkänna att jag vant mig vid detta under testets gång och jag stör mig inte längre på det.
Maxad träning
När det gäller träningsfunktioner kan Garmin leverera ett fullständigt överdåd. Dels förstås de vanliga träningslägena du hittar i alla klockor som levererar de data du vill ha, även de med förbättrad presentation på handleden. Du kan också få guidad träning på klockans skärm (vilket i och för sig är ett rätt bökigt ställe att ha informationen på när man styrketränar), och därtill kommer att Garmin har en egen appbutik som tredjepartsleverantörer utnyttjar för att ge dig sina egna träningsfunktioner. Har du en träningstjänst du redan använder är chansen stor att den stöds av Garmins klockor.

När du startar en träning väljer du bland dina förinlagda favoriter för att slippa bläddra bland alla träningslägen. Knapparna används för att pausa eller ta varvtid. Jag reagerar på att klockan behöver rätt mycket tid, ofta mer än en minut, för att hitta GPS-position, men sedan rullar det på. Det finns ingen autopausfunktion om klockan märker att du slutat springa, men det finns däremot en funktion, MoveIQ, som automatiskt loggar en promenad eller löprunda utan att du behöver slå på det manuellt. Imponerande är att den då får med hela sträckan på kartan, alltså även de 10 minuters promenad innan autoläget kickar igång då jag inte bett klockan att registrera min position. Den här funktionen avslutar också min träning automatiskt när den känner att jag stannat.
Om du väljer styrketräning som träningsform försöker klockan räkna antalet repetitioner du gör. Det går inget vidare, men det är i alla fall en funktion du kan ignorera om du inte vill försöka mata in vilka set du planerar att göra och hur många repetitioner du ska göra i klockan i förväg, och istället bara fokusera på puls och energiförbrukning.
Just pulsmätaren tycker jag ibland under träning levererar lite väl suspekta värden, särskilt när jag jämför med någon konkurrent, eller helt enkelt känner efter själv hur fort hjärtat slår. Helheten, hur många intensiva minuter jag haft, brukar dock kännas korrekt.
Egna och allmänna hälsomått
Även utanför de rena träningspassen levererar Venu 2 och Garmin en stor mängd hälsodata. Här finns förstås de uppenbara, som vilopuls och antal steg, men även mer avancerade mått som stressnivå och syresättning i blodet. Garmin har sitt eget mått kallat Body Battery som väger träning mot återhämtning och det ger en rätt bra bild av när du riskerar att överträna och borde ta det lite lugnare. Klockan kan också ge dig råd som att det förmodligen inte är läge att dra igång ett träningspass så här sent på kvällen med dina nuvarande energireserver. Vidare påminner den dig om att du ska röra dig om du suttit still för länge, och Garmin har äntligen slutat med det barska “Rör dig!” till förmån för mer varierande och peppiga utrop när det är dags. Däremot är funktionen i sig rätt diffus. Jag fattar att klockan vill att jag ska röra mig lite, men jag vet inte om den vill att jag ska gå runt eller om det räcker med att stretcha lite. När jag skuttat runt en stund säger den att aktivitetsstapeln är rensad, men det finns ingen aktivitetsstapel att se i klockan. Jag skulle önska att funktionen var klarare, som till exempel konkurrenten Fitbits glasklara uppmaning att dra in ett par hundra steg när det är tio minuter kvar av timmen du suttit still.

Batteritiden på klockan är enligt Garmin “upp till 11 dagar”, vilket är rejält mycket mer än på föregångaren som bara heter Garmin Venu. Men det där “upp till” stämmer verkligen, för det är i högsta grad beroende av vilka mätningar du har påslagna, hur du har ställt in skärmen med mera. Störst skillnad verkar mätning av blodets syresättning göra. Som standard är den av (du kan enkelt göra en manuell mätning om du vill veta) och då får jag mycket riktigt uppemot 11 dagar. Slår man på syresättningsmätning om natten (bra om du har problem med sömnapné) faller batteritiden till 4,5 dagar, och med syremätning dygnet runt (bra om du fått en släng av Covid19) räcker batteriet i två dagar. 
Klockan har inte trådlös laddning, men Garmin har i alla fall en egen laddstandard för sina klockor, så att sladden till en Garmin-enhet funkar till de flesta. Klockan laddar rätt snabbt, men hur mycket en kortare laddning räcker beror förstås också på batteriförbrukningen. Jag får 30 procents batteri på 20 minuter, 66 procent på 45 minuter och 90 procent på en timme.
Spotify i klockan
Vill du kunna ta en löptur utan att ha med mobilen har klockan som sagt inbyggd gps, och dessutom Bluetooth och stöd för offlinemusik. Faktiskt bland det bredaste stödet för Offlinemusik du kan hitta i en klocka. Du kan förutom att ladda över musikfiler även synka bland annat Spotify och Deezer för offlinelyssnande. Kopplar du ett headset direkt till klockan kan du alltså lyssna på musik under träningen utan mobilen.

Notifieringar på armen är en annan klassisk smartklockefunktion. Du vill gärna kunna välja vilka appar som får det att surra på armen, och du vill kunna svara på textmeddelanden, och Garmin Venu 2 kan bägge. Svarar gör du med förvalda fraser, och du kan välja bland ett stort antal i systemet eller mata in egna i förväg via mobilen. Däremot kan du inte diktera svar, för klockan har varken mikrofon eller högtalare. Det betyder förstås också att du inte kan tala till någon röstassistent via klockan eller svara på telefonsamtal med den.
Garmin Venu kostar 5000 kronor och Venu 2s 4500 kronor. Det är mycket för en smartklocka, och vill du bara ha lite hälsokoll och rudimentär träningsloggning finns det betydligt mer prisvärda alternativ från i synnerhet Xiaomi. Du ska nog helst vilja komma in i Garmins värld av träningstjänster för att köpa klockan, men om du gör det behöver du med Venu 2 knappast kompromissa med smartklockefunktionerna, Garmin Venu 2 sköter den biten bra också. Läs mer…

Test: Xiaomi Mi 11 Ultra – Med maxad kamera

Xiaomi kallar Mi 11 Ultra för “Director’s Cut” av Mi 11. Den kompromisslösa versionen där man gör precis det man vill utan att behöva ta hänsyn till marknadsföringsmänniskors synpunkter på format eller prislapp.Den som sett ett par Director’s Cut-versioner av filmer vet att det kan bli för mycket av det goda, att filmen blir för lång eller obalanserad, och man kan få respekt för de kompromisser som de som klippt filmen gjort för att få helheten att funka. I Xiaomi Mi 11 Ultra är det framför allt formatet och prislappen man får betala för att få extra allt. För den som är beredd att ta det priset tycker jag att Mi 11 Ultra också levererar egenskaper utöver det vanliga.

234 gram är minst sagt bastant för en telefon, och kameraön är inte så mycket en ö som en… kontinent? Bergskedja? Helt enkelt en stor platta som inte kan göra något för att maskera hur mycket den skjuter ut från mobilen. Även om du använder det medföljande gummifodralet sticker den ut en bra bit ur fodralet.
Kamerorna främst
Kameraön har så klart ett klart syfte, och vi börjar där, för jag är säker på att det är kamerorna ni är mest nyfikna på. 120 gångers zoom står det på kameraön och det är givetvis det mest uppenbart spektakulära värdet på mobilen. Zoomkameran är på 48 megapixel och har 5 gånger optisk zoom jämfört med huvudsensorn (som i sig är något vidvinkligare än normalt för kameramobiler). 4 pixlar kombineras till en vilket ger en 12-megapixelbild. Eftersom det finns extra pixlar att hämta här kan kameran zooma upp till 10 gånger och bilden blir fortfarande skarpare, om än mer känslig för brus och dåligt ljus. Efter det är det ren digital zoom och bilden blir inte skarpare än om jag zoomar in i en bild tagen med 10x zoom. 120 gångers zoom är alltså lite av en skrytsiffra, men det är trots allt imponerande att zooma in på en bil hundra meter bort och få upp nummerplåten fullt läsbar över skärmen. Tio gångers zoom är också imponerande, i synnerhet när den är så här skarp, och i praktiken kan du använda zoomkameran som kikare.

Ändå är det inte zoomkameran jag blir mest imponerad av, det är huvudkameran. När jag först tar bilder med kameran och zoomar in till 100 procent på datorskärmen undrar jag först om något blivit fel. Bilden är nämligen helt skarp även i 100 procents förstoring, som om jag inte zoomat in klart. Så brukar det aldrig se ut i mobilfoton, och så ser det inte ut i de mobilers kameror jag jämför med, där ser man tydligt kamerans begränsningar i 100 procents förstoring.
Orsaken är huvudkamerans sensor som är nästan en tum stor. Så stora kamerasensorer hittar du annars bara i riktiga kameror. Den behöver då utrymme för optiken och det är minst lika mycket därför kameraön är så stor. Sensorn är på 50 megapixel och liksom zoomkameran kombineras fyra pixlar till en för bättre ljuskänslighet. Det här används också om du vill zooma med mindre än fem gångers förstoring.
Huvudkameran imponerar i stort sett i alla situationer jag provar den med sin skärpa. Den har bra färgåtergivning och klarar kontraster utmärkt, ibland nästan lite för bra, en del bilder känns lite urvattnade när även de mörka partierna blir tydliga. I mörkerfotografering överträffas Xiaomi Mi 11 Ultra en aning av Huawei Mate 40 Pro när jag jämför, men då inga andra mobilkameror jag testar kommer i närheten av Huawei när det gäller ljuskänslighet är det imponerande i sig.

Makrofotografering är knepigare. Kameran har ett makroläge, och bilden blir lika knivskarp som annars där fokus ligger, men det är svårt att få fokus att hamna på rätt ställe och skärpedjupet är mycket kort.
Vidvinkelkameran har liksom zoomkameran 48 megapixel, och är försedd med autofokus. Den har inte raktecknande objektiv, vilket i kombination med att den har ett utsnitt på 128 grader gör att bilden får viss fiskögeeffekt. Det är en mer ambitiös vidvinkelkamera än vad vi normalt får i mobilen, men den utmärker sig inte lika tydligt jämfört med konkurrensen som de andra två kamerorna.
Normalt när man testar mobilkameror brukar det vara rätt små skillnader mellan bra och bättre. Det är sällan man upplever att en kamera är ett så stort steg framåt som här. 
Andra skärm
Som extra skrytfunktion innehåller kameraön faktiskt också en liten bildskärm. Du måste gå in i inställningarna för att slå på den, och då visar den till exempel tid och datum när mobilen ligger med baksidan uppåt. Mest intressant är det dock att använda den som kamerasökare, vilket kräver att du slår på funktionen på ytterligare ett ställe, i kamerainställningarna.

Den bild du får då på skärmen är liten och inte speciellt bra men fullt tillräcklig för att du ska kunna se vad du får med på bild när du har kameran vänd mot dig. Trycker du på volymknappen tar du en bild med nedräkning som också visas på den lilla skärmen.
I teorin skulle du inte behöva någon selfiekamera alls, när du har ett batteri med så bra kameror som du kan ta selfies med, men jag förstår ändå varför Xiaomi valt att lägga in en selfiekamera i ett litet hål i framsidans skärm. Det är lite omständligare att ta en selfie genom att välja inställningar och sedan vända på mobilen. Du kan ju inte styra kameran med den lilla baksidesskärmen, men det är inget tvivel om att selfies tagna med huvudkameran håller en högre klass än de du tar med den framåtriktade kameran.
Om du skulle skala bort kameraön fick du en mobil som var rätt lik den vanliga Xiaomi Mi 11, som i sig kändes rätt lyxig, med en skärm som har lätt avrundning på sidor och i över- och underkant utan att det påverkar användandet med feltryck. I skärmen finns en fingeravtrycksläsare som mestadels fungerar problemfritt, och jag gillar att den indikerar med mjuk vibratorfeedback att fingret registrerats. Skärmen är högupplöst, snabb (120 Hz uppdateringsfrekvens), skarp och rejält ljusstark. Det finns dessutom ett särskilt solljusläge som vrider upp kontrast och ljusstyrka ytterligare om solen ligger på. Det ser inte särskilt bra ut, men det är skillnaden mellan att kunna se och inte se bilden när du ser på film i solen.
Keramisk baksida
Trots utseendet finns det fler saker som är premium jämfört med Xiaomi Mi 11. Baksidan ser till exempel ungefär likadan ut, men på Mi 11 Ultra är den inte i stöttåligt glas utan i keramik. Ytterligare en detalj som man skruvat upp ett snäpp på Mi 11 Ultra är laddhastigheten. Xiaomi Mi 11 har supersnabbladdning på 55 watt. Här har man skruvat upp det ytterligare med en medföljande laddare på 67 watt. Om batteriet är helt tomt när du pluggar in mobilen tar det ett par minuter innan snabbladdningen kommer igång. Därefter laddar mobilen ungefär 5 procents batteri i minuten upp till 40 procent, då laddningen sjunker i hastighet. Xiaomis uppgifter att telefonen laddar från 1 till 100 procent på 36 minuter stämmer bra med min mätning. Det extra stora batteriet kompenserar för den extra stora skärmen och ger en batteritid som är klart godkänd. Tilläggas kan att telefonen även kan laddas trådlöst med upp till 67 watt, men då gäller det att du köper trådlös laddare från Xiaomi, annars går det långsammare.

Kostar en telefon 13 000 kronor förväntar vi oss att den ska vara så snabb som den kan bli, och där gör Mi 11 Ultra oss inte besvikna. Snapdragon 888 är ett riktigt snabbt chipset, och arbetsminnet är generöst tilltaget. Precis som på Mi 11 märker vi i långtidsprestandatestet i 3Dmark att hastigheten inte klockas ner när telefonen blir varm som den gör på andra tillverkares mobiler med Snapdragon 888, vilket gör att telefonen faktiskt överhettas och avbryter det testet. Men i daglig användning tycker jag inte att telefonen blir varm.
Egensinnigt system
Mi 11 Ultras system är Android 11 med Xiaomis användargränssnitt MIUI 12. Årets toppmodeller innehåller inga stora nyheter i användargränssnittet. Till utseendet skiljer det sig en hel del från Androidstandarden, du kan välja om du vill ha app-låda eller alla appar på startskärmen, det finns en hel del Xiaomispecifika inställningar, och även dubbleringar av appar såsom webbläsaren. När du installerar appar får du upp appreklam i telefonens antivirusapp, vilket dock går att stänga av.

Xiaomis system är sig alltså likt, och passar kanske inte för alla användare, men jag reagerar på att allt känns lite trevligare att använda helt enkelt på grund av att telefonen är så snabb, vilket klär Xiaomis systemversion. Man utnyttjar också den mjuka vibrationsmotorn väl till vibratorfeedback på valda ställen i användargränssnittet.
Priset på 13 000 kronor svider naturligtvis, men Xiaomi kör med öppna kort. Detta är en premiumprodukt, inte för alla, och tillgången kommer att vara begränsad i Sverige. Om du inte behöver superkamera har Xiaomi prisvärda alternativ i form av Mi 11 och Mi 11i som ger dig de flesta av fördelarna med Mi 11 Ultra, och kamerorna på dem är inte helt tokiga de heller. Men är du kameranörd är Mi 11 Ultra en mobil att drömma om.
Frågor och svar
Hur är högtalarljudet? Det kanske inte känns riktigt Ultra. Ljudet är högt och det finns dubbla högtalare, men de är inte balanserade så man får inte riktig stereokänsla.
Vilka tillbehör följer med? Headsetadapter är med, tack för det när headsetjack saknas. Du får även supersnabbladdare, gummiskal, och ett skärmskydd som du får montera själv.
Märker man de extra grammen i vikt? Ja det gör man, och kanske ännu mer hur mycket kameraön sticker ut.

Ett alternativ
Superkamera: Samsung Galaxy S21 Ultra påminner om Mi 11 Ultra sett till prislappen, vikten och den kompromisslösa kamerauppsättningen med superzoom. Vilken av dem som är bäst får du läsa om i vårt mobilkameratest som kommer på webben inom kort.
Testbild

Zoomkameran med dess 120 gångers zoom är lockvaran, men det är huvudkameran med dess överraskande skarpa bilder som verkligen imponerar. Läs mer…